Etikettarkiv: Sveriges moderna historia

Folkhemmets kris

Under 1970-talet började ”den svenska modellen”, som det socialdemokratiska välfärdssamhället kommit att kallas, att knaka i fogarna. Det fanns flera skäl till problemen.  En grundläggande faktor var Oljekrisen, den globala ekonomiska kris som utbröt 1973 då de oljeproducerande Mellanösternländerna genom sin intresseorganisation OPEC höjde oljepriserna för att hävda sig gentemot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Resultatet blev en omfattande lågkonjunktur som slog mot västvärlden, inklusive Sverige, och minskade statens inkomster. Under denna ekonomiska press riktades samhällsekonomin in mer emot ”effektivisering” och ”kostnadseffektivitet”: målet var att minska statens utgifter för att kunna hantera de minskade inkomsterna.

 

Samtidigt blev den interna kritiken av systemet mer ljudlig.  I slutet av 1960-talet började en del radikala socialdemokrater påpeka att det ”starka samhällets” föreställning om att tillväxt automatiskt gav trygghet var problematisk. Själva betoningen av tillväxt kritiserades med avseende på att tillväxt och konkurrens i sig ökade den sociala utslagningen: det finns alltid människor som inte kan eller orkar bli produktiva samhällsmedborgare. Under intryck av detta förändrades socialpolitikens tänkande: de människor som var utslagna ur systemet sågs inte längre som potentiella resurser, utan snarare som permanent förlorade för samhället. Att stödja dem var inte längre fråga om en investering för en framtida tillväxt, utan blev en fråga om solidaritet. Socialpolitiken sågs som en kostnad, en belastning på samhället. Den uppenbara lösningen på den ekonomiska krisen blev då att spara genom nedskärningar av det sociala skyddsnätet.

 

Allt fler människor uttryckte också en oro över den starka statliga inblandningen i det privata. Hade staten för mycket makt? Människor blev kanske befriade från traditionella strukturer som familj och religion, men upplevde att de istället hamnade i beroendeställning till staten. Människor beroende av försörjningsstöd uppfattade ofta socialtjänstens utfrågningar som närgångna och kränkande.

 

Samtidigt ökade konflikterna mellan arbetare och arbetsgivare igen. Den stora gruvstrejken i Kiruna 1969-70 utlystes utan fackligt stöd, men fick stöd av folk som frivilligt gav bidrag till de strejkande. Situationen löstes genom bättre arbetsvillkor för gruvarbetarna. En följd av detta blev ännu starkare arbetslagstiftning, med Lagen om anställningsskydd (LAS) 1974 och Medbestämmandelagen (MBL) 1976. Medbestämmandelagen stärkte fackförbundens position på arbetsplatserna, men har inte gett arbetare större inflytande på beslutsprocesser. Samtidigt innebar en alltmer globaliserad marknad att företagen utsattes för ökad internationell konkurrens. Arbetsgivarna ansåg därför att de snarare behövde bli mer flexibla för att stå sig i konkurrensen.

 

Allt detta utmynnade i att Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet 1976, och en borgerlig koalitionsregering under ledning av Centerpartiet kom till makten.  De borgerliga hade dock svårt att enas på flera kritiska punkter. Särskilt splittrande blev kärnkraftsfrågan. Oljekrisen hade understrukit Sveriges beroende av olja som energikälla, och en följd av krisen var att man letade efter alternativa energikällor. Kärnkraft sågs som ett av de bästa alternativen. Men kärnkraftsolyckan i Harrisburg (USA) 1979 gjorde att många oroade sig över säkerheten. Frågan om kärnkraftens framtid ledde till en folkomröstning 1980. Efter folkomröstningen beslutade regeringen att avveckla alla existerande kärnkraftsreaktorer till år 2010. Detta har dock inte efterföljts i praktiken.

 

Socialdemokraterna återkom till makten 1982, mycket tack vare den borgerliga splittringen i kärnkraftsfrågan och socialdemokraternas nya ”Tredje vägens politik”. Denna gick ut på att spara in på samhällets omkostnader genom en omfördelning av resurser från den ”improduktiva” offentliga sektorn till den ”produktiva” privata. Socialdemokraterna försökte upprätthålla sin traditionella välfärdspolitik samtidigt som de tog till sig de borgerliga kritikernas ekonomiska politik. Under 1980-talet utökades Sveriges aktiemarknad kraftigt, från 2 miljarder kronor i slutet av 70-talet till 140 miljarder kronor 1987. Ytterligare ett steg i denna liberalisering var avregleringen av den svenska kreditmarknaden 1985, den så kallade Novemberrevolutionen, som innebar att svenska banker fick låna ut obegränsat med pengar utan att Riksbanken försökte begränsa detta. Mordet på statsminister Olof Palme 1986 var en svår chock för hela det svenska samhället, men innebar ingen politisk kursändring.

Referenser

”Svenska bankkrisen”, på finanshistoria.n.nu (http://www.finanshistoria.n.nu/svenska-bankkrisen)

Svenska kungar och regeringschefer

Svenska statschefer under 1800- och 1900-talen

Gustav IV Adolf 1792-1809

Karl XIII 1809-1818

Karl XIV Johan 1818-1844

Oskar I 1844-1859

Karl XV 1859-1872

Oskar II 1872-1907

Gustav V 1907-1950

Gustav VI Adolf 1950-1973

Carl XVI Gustaf 1973-

Svenska regeringschefer under 1900-talet (partitillhörighet inom parentes)

Erik Gustaf Boström (Lantmannapartiet) 1891-900

Fredrik von Otter (oberoende) 1900-1902

Erik Gustaf Boström 1902-1905

Johan Ramstedt (oberoende) 1905

Christian Lundeberg (Protektionistiska partiet) 1905

Karl Staaf (Liberala samlingspartiet) 1905-1906

Arvid Lindman (Allmänna valmansförbundet) 1906-1911

Karl Staaf 1911-1914

Hjalmar Hammarskjöld (oberoende) 1914-1917

Carl Swartz (Nationella partiet) 1917

Nils Edén (Liberala samlingspartiet) 1917-1920

Hjalmar Branting (Socialdemokraterna) 1920

Louis De Geer d y (oberoende) 1920-1921

Oscar von Sydow (oberoende) 1921

Hjalmar Branting 1921-1923

Ernst Trygger (Nationella partiet) 1923-1924

Hjalmar Branting (1924-1925)

Rickard Sandler (Socialdemokraterna) 1925-1926

Carl Gustaf Ekman (Frisinnade Folkpartiet)1926-1928

Arvid Lindman 1928-1930

Carl Gustaf Ekman 1930-1932

Felix Hamrin (Frisinnade Folkpartiet) 1932

Per Albin Hansson (Socialdemokraterna) 1932-1936

Axel Pehrsson-Bramstorp (Bondeförbundet) 1936

Per Albin Hansson 1936-1946

Tage Erlander (Socialdemokraterna) 1946-1969

Olof Palme (Socialdemokraterna) 1969-1976

Thorbjörn Fälldin (Centerpartiet) 1976-1978

Ola Ullsten (Folkpartiet) 1978-1979

Thorbjörn Fälldin 1979-1982

Olof Palme 1982-1986

Ingvar Carlsson (Socialdemokraterna) 1986-1991

Carl Bildt (Moderaterna) 1991-1994

Ingvar Carlsson 1994-1996

Göran Persson (Socialdemokraterna) 1996-2006

Fredrik Reinfeldt (Moderaterna) 2006-

 

Från nationalstat till nätverkssamhälle

Utvecklingen i Sverige under de senaste 30 åren kan tolkas på flera olika sätt. Här presenterar jag två olika förklaringsmodeller. De behöver inte utesluta varandra, utan båda kan tänkbart vara giltiga.

Den ena förklaringen kan betecknas som ”liberalismens seger”. Om vi överblickar Sveriges historia kan vi se att liberalismen slog igenom i Sverige under andra hälften av 1900-talet, men snart kom att utmanas av arbetarrörelsen och socialismen. Denna konflikt tillspetsades i samband med Första världskrigets matbrist. De ledande kretsarna, präglade av både konservatism och liberalism, tvingades göra eftergifter för att undvika revolution. I detta sammanhang fick Socialdemokraterna en kritisk roll: de representerade arbetarrörelsen men var villiga att förhandla. Genom att kompromissa med de liberala och konservativa kunde Socialdemokraterna hamna i en dominerande maktposition genom att avstå från en del politiska reformer (införande av republik, förstatligande av privata företag). Sin maktposition använde de till att bygga upp ”folkhemmet”, ett välfärdssamhälle där de allra flesta fick väsentligt bättre levnadsförhållanden.

Socialdemokraternas välfärdssamhälle byggde dock i grunden på ekonomisk tillväxt, som skulle tillhandahållas av det övervägande privata näringslivet. De svenska företagens starka position från Andra världskriget gick att upprätthålla fram till 1970-talet, men i och med oljekrisen började problem uppstå. Socialdemokraterna lyckades enbart upprätthålla sin politik genom att gå med på en gradvis liberalisering. Denna medförde dock nya problem, som 90-talets ekonomiska depression. När socialdemokraterna inte längre kunde upprätthålla folkhemmets välfärdsnivå förlorade de i styrka. De liberala, borgerliga partierna hade en ideologisk fördel sedan Sovjetunionens fall och USA:s  dominerande position: det socialistiska alternativet framstod som bankrutt. Med Socialdemokraternas tillbakablickande mot folkhemmet verkade de inte hänga med i utvecklingen. De borgerliga slapp också att ha en åtskillnad mellan visioner och faktiskt politik. Det som en gång varit Socialdemokraternas styrka – folkhemmet – har i nutiden snarast blivit en svaghet.

Den andra förklaringen kan vi kalla ”utvecklingen mot ett nätverkssamhälle”. I början av 1900-talet var nationalstaten den dominerande statsmodellen, och stora delar av 1900-talets politik har handlat om hur staten utvecklas och får mer makt och kontroll över de resurser och människor som finns inom det enskilda landets gränser. Men samtidigt som staterna har utvecklats har andra organisationsformer också utvecklats. Dels handlar det om överstatliga organ som FN och EU, men också organisationer som formellt sett står under staterna: företag och intresseorganisationer är tydliga exempel. Alla dessa olika organisationer samverkar med varandra på olika nivåer. Världen kan fortfarande beskrivas som bestående av ett antal nationalstater, men den bilden är delvis missvisande: i själv verket är nationalstaten en organisationsform bland många, och den existerar och verkar i ett nätverk av organisationer som den samarbetar med och motarbetar.

Kriser som 70-talets oljekris och 90-talets depression visar hur beroende den enskilda staten är av detta nätverk av organisationer med olika målsättningar och intressen. En av framtidens stora politiska utmaningar är hur nätverkssamhället ska bemötas politiskt. En ytterlighetsposition är att försöka begränsa och reglera interaktionen med omvärlden för att försöka skydda det egna landet undan de negativa effekterna av den interaktionen. Den motsatta ståndpunkten är att reducera statens påverkan på övriga organisationer så mycket som möjligt, i förhoppningen att fördelarna av nätverkssamhället ska vara större än nackdelarna. Rimligen går det också att hitta ett antal mellanpositioner.

Efter det kalla krigets slut: globalisering och liberalisering

Redan under 1980-talet var det tydligt att allt fler hade svårt att hitta goda representanter inom det existerande partisystemet. Det fanns utrymme för alternativa partier att ta sig in i riksdagen. Det första som lyckades var Miljöpartiet, som kom in i riksdagen efter valet 1988. De följdes av Kristdemokraterna och Ny Demokrati 1991. I valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Av dessa har Miljöpartiet och Kristdemokraterna lyckats etablera sig som bestående riksdagspartier. Huruvida Sverigedemokraterna kommer att lyckas med det återstår ännu att se.

Dessa partiers framväxt kan ses som symtom på att många medborgare i Sverige inte finner sig tillrätta inom det traditionella höger-vänstersystemet. De alternativa partierna har profilerat sig genom fokus på vissa intressefrågor, som miljöpolitik (Miljöpartiet) eller invandringspolitik (Ny Demokrati, Sverigedemokraterna). En del forskare menar att detta avspeglar en avideologisering av det svenska samhället: folk intresserar sig för sakfrågor, inte så mycket för ideologi.

Detta kan ha stärkts av Kalla krigets upphörande 1989: konflikten mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det kapitalistiska USA var över, med USA som segrare. Den kapitalistiska, liberala formen av demokrati framstod som den dominerande ideologin i världen, och de olika vänsterpartierna tvingades förhålla sig till att vara associerade till Sovjetunionens diktatur.

Sverige drabbades dock av en omfattande ekonomisk kris 1990-1993. Den bestående krisen sedan 70-talet fanns kvar, men löstes temporärt genom 1980-talets avregleringar. I slutet av 1980-talet investerades stora pengamängder i svensk fastighetsmarknad. Resultatet blev en kraftig övervärdering av fastighetsmarknaden – under perioden 1980 till 1989 steg aktierna på Stockholmsbörsen med 1144%, medan resten av världens ökade med 350%.  1990 kollapsade börsmarknaden. Ett antal banker gick i konkurs och många människor förlorade stora mängder pengar.  Socialdemokraterna förlorade valet 1991, och den borgerliga regeringen 1991-94 försökte dämpa krisen, som förvärrades av internationell valutaspekulation. Den traditionella folkhemspolitiken övergavs i stort sett, till förmån för en liberalt präglad avreglering, i vilken statens kontroll över ekonomin minskade jämfört med tidigare. Även efter Socialdemokraternas återkomst till makten 1994 fortsatte denna politik. Socialdemokraterna hamnade i en allt svårare position: i retorik och visioner fortsatte de att hålla fast vid folkhemstanken men i praktiken förde de en allt mer liberal ekonomisk politik. Valen 2006 och 2010, när en ny borgerlig koalitionsregering under Moderaternas ledning kom till maken, visar att Socialdemokraternas roll som statsbärande parti numera är kraftigt ifrågasatt.

Sveriges medlemskap i EU 1995 kan ses i ljuset av dessa händelser. Säkerhetspolitiskt var läget kraftigt förändrat i och med Sovjetunionens fall, och EU framstod som en möjlighet att ingå i en större organisation för europeisk samverkan. Den ekonomiska krisen visade hur sårbart Sverige var inför den globaliserade ekonomin: ett EU-medlemskap skulle kunna ge ökad ekonomisk stabilitet.

Globaliseringen påverkade inte bara svensk ekonomi, utan också befolkningens sammansättning. Under hela efterkrigstiden hade invandrargrupper kommit till Sverige i allt större mängd. I slutet av Andra världskriget rörde det sig om flyktingar från det krigshärjade Europa, och under 1960-talet kom arbetskraftsinvandrare i stor mängd från främst Italien och Jugoslavien. På 1970-talet ökade mängden politiska flyktingar till Sverige från oroliga områden som Turkiet och Chile.  Kuwaitkriget 1991 och Irakkriget 2003 ledde till en ökad tillströmning av flyktingar från Irak, och kaoset i Somalia från 1991 har inneburit en ökad flyktingström därifrån.

Den svenska vapenexporten

Den här texten handlar om den svenska vapenexporten i modern tid. I framställningen kommer jag lägga fram information om hur Sveriges export av krigsmateriel se ut, och hur den har utformats under 1900-talet. Syftet med texten är att problematisera vapenexporten och ge en grund för diskussion av fenomenet.

Varför vapenexport?

Den moderna svenska vapenindustrin började byggas upp redan under mellankrigstiden, då den svenska regeringen ville försäkra sig om att Sverige skulle vara förberett om ett nytt storkrig bröt ut. Det fanns en klar tanke om att ett starkt försvar skulle möjliggöra för Sverige att upprätthålla sin politiska självständighet. För att förvaret inte skulle vara ekonomiskt beroende av främmande länder behövdes också en inhemsk svensk vapenindustri.

Vapenindustrin skulle kunna vara statlig eller privat. En statlig vapenindustri skulle inte behöva gå med vinst, och skulle därmed tänkbart kunna producera enbart för det svenska försvarets behov. Men staten valde att istället använda kontrakt med privata företag. Anledningen var att vapenexport ansågs vara nödvändigt för att se till att den svenska vapenindustrin hängde med i den tekniska utvecklingen. Eftersom Sverige drev en utrikespolitik som gick ut på nedrustning och avspänning fruktade regeringen att export av statligt producerade vapen skulle skada Sveriges internationella anseende.

När andra världskriget var över gällde dessa förhållanden fortfarande: Sverige behövde en vapenindustri för att landets officiella neutralitet skulle vara trovärdig, och denna industri behövde exportera vapen för att kunna överleva.

Ett antal företag blev de dominerande producenterna av krigsmateriel. Inom flygindustri var Saab-Scania, Volvo och Ericsson de totalt dominerande, med över 80% av produktionen mellan sig. Vad beträffar övrig krigsmateriel var de viktigaste företagen Bofors, FFV och ASEA, med Bofors som den dominerande producenten.

Reglering av exporten

Sedan 1930-talet har den svenska staten reglerat vapenexporten. Den som producerar eller säljer krigsmateriel i Sverige måste ha en licens. Denna licens tillhandahålls numera av Inspektionen för Strategiska Produkter, ISP.  Deras verksamhet styrs av riksdagens riktlinjer för export av försvarsmateriel. I de riktlinjer som gäller för närvarande (2011) finns ett principiellt tillstånd för export till länderna i Norden samt till alla alliansfria länder i Europa. Detta är en gammal princip, som har gällt sedan den moderna vapenexporten kom igång. I de nuvarande riktlinjerna anges att detta principiella tillstånd med tiden kommer att utvidgas till att omfatta alla EU-länder.

Riktlinjerna innehåller också två centrala kriterier som begränsar exporten. Det första är att försvarsmateriel inte bör exporteras till länder ” där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”.  Det andra är att exporttillstånd inte bör beviljas till stater  ”som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.”

Vapenexporten i praktiken

Under den första tiden efter 1945 tycks den svenska exportpolitiken ha varit mycket liberal. Till exempel exporterades vapen till både Israel och Egypten fram till 1954 samt till de av inbördeskrig drabbade Colombia och Indonesien. Dessutom sålde Sverige krigsmateriel till Storbritannien, Frankrike och USA.

Under 1960-talet skärptes regleringen. När uppror mot den portugisiska kolonialregimen utbröt i Angola 1961 tilläts inte Portugal köpa svenska vapen, och exporten till USA avbröts nästan helt 1966 på grund av Vietnamkriget. Samtidigt fortsatte dock försäljningen till Storbritannien, Pakistan och Indien, trots deras inblandning i olika krig. 1968 blev det omfattande debatt om huruvida det var lämpligt att sälja krigsmateriel till diktaturer i Latinamerika. Detta ledde fram till en skärpning av bestämmelserna i 1971 års riktlinjer.

Trots detta fortsatte en liberal exportpolitik under 1970-talet. Vapenexport fortsatte till Pakistan och Indonesien, och påbörjades till Iran, Argentina, Brasilien, Peru, Ghana och Nigeria. Efter ytterligare skärpning av riktlinjerna 1981 fortsatte exporten att öka och vidgas, och Burma blev en exportdestination 1982.

Hur kan det komma sig att exporten ökade, trots de allt mer restriktiva riktlinjerna? Det uppenbara svaret tycks vara att det inte är riktlinjerna som styr exporten, utan andra hänsyn som arbetsmarknadspolitik, ekonomi och det rådande politiska läget.

1984 utbröt den så kallade Boforsaffären. Företaget Bofors åtalades för att ha smugglat vapen till Dubai och Bahrain, som de inte hade tillstånd att sälja till. Åtalet slutade med att tre av Bofors direktörer dömdes till villkorlig dom för varusmuggling.

Bofors åtalades också för att ha mutat beslutsfattare i Indien för att få ett viktigt kontrakt. Det åtalet lades dock ned i brist på bevis. Debatten som följde på de uppmärksammade åtalen var förmodligen en viktig faktor i 1980-talets förhållandevis restriktiva exportpolitik. När Bofors och andra leverantörer ville få licens för att sälja till fler länder. Det enda nya land som tillkom i exportstatistiken fram till 1991 var Nepal.

Den borgerliga regering som tillträdde 1991 ändrade på dessa restriktioner, delvis under intryck av den förändrade geopolitiska situation som följde på Sovjetunionens fall. 1993 gavs tillåtelse att exportera till Sydkorea, Thailand, Bahrain, Kuwait, Oman, Belize, Colombia, Botswana, Brunei, Turkiet, Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten.

Under de senaste 20 åren har vapenexporten fortsatt att öka och vidgas. År 2004 var Sverige värdens elfte största vapenexportör. År 2008, efter en nära femtioprocentig ökning av exporten, hamnade Sverige på åttonde plats.

Länder som Sverige för närvarande (2011) inte säljer krigsmateriel till är de länder som FN har belagt med riktade sanktioner. De är Iran, Nordkorea, Burma (Myanmar), Liberia och Somalia.

10 största exportdestinationerna 2005-2010 (mnkr

1. Nederländerna (9144)

2. Sydafrika (9130)

3. Pakistan (5501)

4. USA (5279)

5. Finland (4251)

6. Danmark (3774)

7. Tyskland (3118)

8. Indien (2991)

9. Frankrike (2973)

10. Singapore (2953)

Andra länder, som funnits med på tio-i-topplistan något av åren 2008-2010: Grekland, Storbritannien, Förenade Arabemiraten, Thailand.

Länder som vi exporterade till 2010, men som inte hamnat på tio-i-topplistan: Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Brunei, Brasilien, Bahrain, Oman, Chile, Algeriet, Argentina, Ecuador, Egypten, Island, Jordanien, Kroatien, Kuwait, Malaysia, Mexico, Tunisien, Turkiet.

Konsekvenser av svensk vapenexport

Vad har vapenexporten för konsekvenser? Den frågan är ganska komplex, och ett försök till svar kräver hänsyn till både svenska och internationella förhållanden.

Själva premissen för exporten, att den behövs för att svensk försvarsindustri ska fungera och därmed att ett trovärdigt svenskt försvar ska finnas, är svår att bedöma. Det är rimligt att den svenska försvarsindustrin skulle få problem med lönsamheten om de bara producerar för det svenska försvaret. Å ena sidan är marknaden då väldigt begränsad, och å andra sidan är kostnaderna för moderna vapensystem som stridsvagnar och attackhelikoptrar så dyra att utveckla att det är svårt för ett svenskt företag att göra det.

Det leder dock över till den andra delen av resonemanget: behövs en svensk försvarsindustri för ett trovärdigt svenskt försvar? Den delen av resonemanget måste ses i ljuset av att den svenska armén numera är utrustad med inköpt material, nämligen tyska Leopard 2-stridsvagnar, som inköptes på 1990-talet och fick den svenska beteckningen Stridsvagn 122. Slutsatsen torde bli att Sverige antingen inte har behov av en försvarsindustri för ett trovärdigt försvar, eller så har vi inte ett trovärdigt försvar sedan införskaffandet av de tyska stridsvagnarna. Även om man vill hålla fast vid att det ska finnas en inhemsk svensk vapenindustri kan man tänka sig att den kan ägna en del av verksamheten åt produktion av krigsmateriel (som då inte exporteras), medan produktionen av civil materiel får stå för de betydande vinsterna.

En annan aspekt är att försvarsindustrin är viktig för svensk ekonomi och ger arbetstillfällen. Detta är ett argument som brukas av svenska politiker när de verkar för att sälja svenska vapen till andra länder. I början av 200-talet var statsminister Göran Persson (s) en av dem som försökte förmå Thailand att köpa in den svenska stridsplanet Jas Gripen. Persson motiverade det, enligt Rolf Lindahl, med att: ” en affä̈r skulle kunna minska den ekonomiska bördan för det svenska fö̈rsvaret och få till stånd ett ökat handelsutbyte med Sydostasien”.  När affären slutligen gick igenom 2007 kommenterade utrikesminister Carl Bildt (m) det på följande vis:

Låt mig till att börja med säga att vi ska känna en viss stolthet över att ett svenskt  system har hävdat sig när amerikanare och ryssar har försoökt sälja det bästa som de  har, sade Bildt till Aktuellt samma dag. I ett särskilt uttalande konstaterade också Carl Bildt att beskedet självfallet också är “välkommet för sysselsättning och ekonomi i            Sverige”.

Vapenexporten är rimligen viktig för Sveriges ekonomi. År 2004 exporterade Sverige vapen till ett värde av 7,2 miljarder kronor. Vapenexportens värde för Sverige måste dock ställas mot de konsekvenser den får på övriga världen. Genom sin omfattande export av krigsmateriel bidrar Sverige till andra staters satsning på försvaret. Särskilt oroväckande är det för länder med omfattande fattigdom, som Indien och Pakistan. En FN-utredning från 2004 framhåller att nedrustning och utveckling är åtskilda men ömsesidigt förstärkande processer. Det betyder att nedrustning kan främja stabilitet och social utveckling. Omvänt kan upprustning motverka dessa, då pengar läggs på krigsmateriel istället för på utvecklingsmål. Skillnaden mellan rika och fattiga länder är också slående: medan rika länder i genomsnitt lägger tre gånger så mycket pengar på hälsovård som på försvar, lägger låginkomstländer mer på försvar än på hälsovård.

Kritiker av vapenexporten påpekar fler problem. Ett är att vapenhandeln är en drivkraft bakom kapprustningar, som ökar risken för konflikter mellan länder. Dessutom ingår vapenkontrakt ofta i en större överenskommelse där köparen får säljarens hjälp att bygga upp en egen krigsindustri och licensproducera krigsmateriel, vilket ökar den totala satsningen på krigsmateriel.

Det är också tydligt att svensk krigsmaterielexport inte följer riksdagens riktlinjer. Här följer ett antal konflikter där Sverige har sålt krigsmateriel till åtminstone någon inblandad sida:

Indonesiens invasion och ockupation av Östtimor, 1975-1999: Sverige sålde vapen till Indonesien mellan 1978 och 1986.

Nordirland, 1969-1998: Sverige sålde vapen till Storbritannien från 1970 och framåt.

Iran-Irak, 1980-1988: Sverige hade sålt vapen till Iran 1976-78, och när kriget brutit ut såldes ammunition och sprängmedel för minor till Irak.

Falklandskriget 1982: Sverige hade sålt vapen till Argentina 1974-79, och fortsatte sälja vapen till Storbritannien under kriget.

Inre strider i Peru, 1980-nu: Sverige sålde krigsmateriel till den peruanska regeringen 1983 och 1985.

USA, i flera konflikter: Sedan Vietnamkrigets slut 1973 har Sverige återupptagit sin försäljning av krigsmateriel till USA.

Indien – Pakistan, 1984-nu: I den ständigt pågående konflikten mellan Indien och Pakistan säljer Sverige vapen till båda sidor. 2007 infördes ett stopp på nya vapenkontrakt med Pakistan, men redan upprättade avtal fullföljdes och fortsätter att fullföljas.

Jugoslavienkriget, 1991-95: Jugoslavien var en av Sveriges största kunder under 1980-talet, och när staten föll sönder 1991 använde de krigförande styrkorna sina svenskproducerade vapen.

Avslutande reflektioner

Den svenska vapenindustrin och vapenexporten tillkom i en tid när dessa faktorer bedömdes som nödvändiga för ett trovärdigt svenskt försvar. Under Kalla kriget blev vapenindustrin ett stöd för den officiella svenska neutralitetslinjen- Omvänt användes tanken om svensk neutralitet som ett argument för att Sverige behövde en stark vapenindustri och därmed en vapenexport.

Idag vet vi att Sverige i hemlighet samarbetade med NATO under Kalla kriget, vilket undergräver neutralitetsargumentet. Redan i slutet av Kalla kriget var det också uppenbart att svensk försvarsindustri inte klarade av att producera allt som behövs för en modern försvarsmakt. Den logiska följden blev inköpet av tyska stridsvagnar på 1990-talet. Men den svenska försvarsindustrin och dess export av krigsmateriel fortsatte att finnas. Skälen till deras fortsatta existens torde snarast vara ekonomiska och sysselsättningspolitiska.

De riktlinjer som riksdagen angivit för vapenexport följs inte och har egentligen aldrig följts.

Tre uppenbara alternativ finns för den svenska försvarsindustrin:

1) Den fortsätter som den gjort hittills. För att uppnå detta behövs ingenting göras, eftersom det är det rådande läget.

2) Försvarsindustrin finns kvar, men exporten begränsas (t ex på så sätt att riktlinjerna efterlevs) eller elimineras helt. Detta skulle skada de aktuella företagens vinster, och det är osäkert om de skulle kunna förbli lönsamma. Om företagen hotas av detta kanske de också väljer att flytta utomlands. Statligt stöd kanske i viss mån skulle kunna avhjälpa detta.

3) Försvarsindustrin läggs ner helt. Sverige förlitar sig på inköp från utländska producenter. En betydande exportinkomst försvinner och många arbetstillfällen går förlorade.

Några artiklar om svensk vapenexport under 2011-12:

DN: Svensk vapenexport slår rekord

SvD: Statsministerns stöd för vapenexport till Saudiarabien 

Referenser

”Sweden” av Per Holmström och Ulf Olsson i Nicole Ball och Milton Leitenberg (red), The Structure of the Defense Industry. An International Survey (St. Martin’s Press, New York 1983, s. 140-180)

Rolf Lindahl, ”Rusta för Fred. Morgondagens riktlinjer för vapenexport” (PAX Förlag Sverige, Stockholm 2005)

Rolf Lindahl, ”Politik för global vapenutveckling. Militär upprustning eller mänsklig utveckling?” (Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen januari 2009)

Henrik Westander, ”Vapenexport – svenskt stål biter” (SÄK-häfte nr 2 1995, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen)

Inspektionen för strategiska produkter, ”Regeringens riktlinjer” (http://www.isp.se/sa/node.asp?node=418) hämtat 2011-08-03

Lag (1992: 1300) om krigsmateriel (http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1992:1300), hämtad 2011-08-03

Europeiska rådets gemensamma ståndpunkt om krigsmaterielexport (http://www.isp.se/documents/Regelverk/FM/2008_944_gusp.pdf), hämtad 2011-08-03

ISP:s Verksamhet & årsredovisning 2010 (http://www.isp.se/documents/Publikationer/VAR/ISP_VAR2010_webb.pdf), hämtad 2011-08-03

Statistiska Centralbyrån, Utrikeshandel, export och import av varor januari 2004 (http://www.scb.se/statistik/HA/HA0201/2004M04/HA0201_2004M04_SM_HA22SM0404.pdf), hämtad 2011-08-03

 

 

Sociala och ekonomiska förändringar under efterkrigstiden

Under de första tjugofem åren efter Andra världskrigets slut var socialdemokraternas dominans i svensk politik mer eller mindre fullständig.  Under denna tid satsade socialdemokraterna på att förverkliga sin idé om att göra Sverige till ett ”folkhem”, alltså att alla medborgare skulle känna sig trygga i  ”det starka samhället”, som det också kallades. För att uppnå detta byggde socialdemokraterna på ett antal idéer:

1) Tillväxt ger trygghet och vice versa. En grund för den socialdemokratiska politiken var ekonomisk tillväxt. Ökad tillväxt skulle ge mer pengar i samhället. Det som behövdes var sedan att satsa de pengar man tjänade på en expansiv socialpolitik, med bidrag och stöd till alla dem som hade svårt att klara sig själva. Detta skulle hjälpa alla dessa människor att komma in i samhällssystemet och bidra till ekonomin. Därigenom skulle tillväxten också öka, vilket skulle leda till mer resurser för en än starkare socialpolitik och därmed en ännu större trygghet.

2) En stark tilltro till statens förmåga att lösa samhällsproblemen. Staten uppfattades som en opartisk medlare mellan olika grupper i samhället, t ex arbetare och arbetsgivare. Genom en hög grad av statlig inblandning i sociala och ekonomiska frågor skulle många motsättningar kunna lösas på bästa tänkbara sätt. En följd av detta var att den statliga verksamheten ökade kraftigt under andra hälften av 1900-talet.

3) En föreställning om att individens möjligheter till självförverkligande bygger på en frihet från sociala strukturer.  Till skillnad från klassiskt liberal individualism – där individens frihet bygger på att staten inte blandar sig i människors privata angelägenheter – byggde den socialdemokratiskt präglade individualismen (statsindividualism) på att statens politik skulle befria individen från att vara beroende av t ex religion och familj. Den enskilda personen kunde fortfarande välja att bilda familj eller tillhöra en organiserad religion, men staten skulle erbjuda en så god social och ekonomisk trygghet att ingen skulle vara tvungen att bilda familj eller tillhöra en religion.

Några viktiga reformer som kom till följd av detta tänkande:

Allmänt barnbidrag 1948: varje familj fick ekonomiskt stöd av staten då de skaffade barn.

Lagen om religionsfrihet 1952: Frihet för varje medborgare att inträda i och utträda ur alla religiösa samfund. Tidigare hade man varit tvungen att inträda i en ny religiös organisation om man utträdde ur den man tillhörde. Med denna lag blev det möjligt att inte tillhöra något religiöst samfund alls.

Lagen om socialhjälp 1956: ekonomiska bidrag (socialbidrag/försörjningsstöd) till den som inte hade arbete och inte någon arbetslöshetsförsäkring.

Allmän tjänstepension 1960: Statligt garanterad ålderspension.

Individuell inkomstbeskattning 1971: Tidigare inkomstbeskattades familjen som en helhet. Med denna lag kom familjemedlemmar att beskattas individuellt. Tanken var att göra det lättare för kvinnor att förvärvsarbeta.

En uppenbar följd var att statens verksamhet expanderade kraftigt. På 1950-talet var statens utgifter  25% av Sveriges BNP (bruttonationalprodukt). Den hittills uppmätta toppen kom 1994, då utgifterna var 71% av BNP. Fler och fler människor kom att arbeta i statliga eller kommunala organisationer: i början av 2000-talet var 1/3 av Sveriges förvärvsarbetande befolkning offentliganställda. Verksamheten finansierades huvudsakligen av beskattning, som också ökade: från ca 20% av BNP i början av 50-talet till 56% av BNP i slutet av 1980-talet.

En annan följd var ökat samarbete mellan staten och företagen. Detta var delvis resultat av politikernas visioner, men också av att företagen alltmer kom att ingå i ett komplicerat nätverk av specialiserade företag: företagsverksamheten blev alltmer beroende av underleverantörer och expertkunskaper, och staten behövde företagen för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Det var alltså fråga om ett ömsesidigt beroende. Åtminstone fram till 70-talet hölls Saltsjöbadsavtalets anda levande, och arbetare och arbetsgivare förhandlade för att undvika öppna konflikter (t ex strejker).

Slutligen förändrades familjebilden. I början av 1950-talet sågs kärnfamiljen (föräldrar + barn) fortfarande som standard, men under andra hälften av 1900-talet förändrades denna alltmer till vad som kan kallas för en ”modern familjebild”. Den moderna familjebilden kännetecknas av att det samexisterar flera olika familjeformer: den traditionella kärnfamiljen finns kvar, men det är lika möjligt att leva i en sambofamilj, en familj med en enda vuxen medlem, en familj med samkönade vuxna eller en ombildad familj (alla barnen i familjen är inte gemensamma). Detta är dels ett resultat av den politiska viljan att öka individens frihet, och dels ett resultat av ekonomisk utveckling. Familjen slutade vara en ekonomisk enhet för produktion redan under industrialiseringen, och skolgång och fritidsverksamhet kom alltmer att sörja för det dagliga omhändertagandet av barn. Familjens samhälleliga funktion idag är därför huvudsakligen att uppfostra barn och ge vuxna en social stabilitet.

 

Referenser

Den svenska historien, band x

Göran Ahrne, Christine Roman & Mats Franzén, Det sociala Landskapet. En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet (Bokförlaget Korpen 2008)

Jenny Andersson, Mellan tillväxt och trygghet. Idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk ideologi under efterkrigstiden (Acta Universitatis Upsaliensis 2003)

Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och obereonde i det moderna Sverige (Norstedts 2006)

Sverige under kalla kriget

Efter andra världskriget var Sverige i en lokalt sett stark position, med oskadad industri och infrastruktur. Internationellt sett präglades tiden av motsättningar mellan de två segrande supermakterna Sovjetunionen och USA.  En följd av Sovjetunionens seger över Tyskland var att kommunismen stärkts som ideologi. I det svenska riksdagsvalet efter kriget gjorde kommunisterna sitt bästa val någonsin och fick 10% av rösterna.

Den etablerade socialdemokratiska regimen såg dock med misstänksamhet på kommunisterna som Sovjetsympatisörer, och föredrog att stå närmare USA, något som också hade stöd inom svenskt näringsliv och inom de konservativa och liberala partierna. Samtidigt hade socialdemokraterna byggt upp en bild av det svenska folkhemmet som självständigt och neutralt, och denna bild var man inte beredd att överge.

Den faktiska politiken kom därför att bli att Sverige stod utanför supermakternas respektive allianser. Mottot var ”allansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.  I ekonomiskt och kulturellt hänseende hörde dock Sverige till det av USA dominerade väst. Samtidigt som den officiella neutraliteten upprätthölls inledde Sverige ett hemligt samarbete med NATO och tog emot den amerikanska Marshallhjälpen, vilket innebar att Sverige knöts till USA:s marknadsekonomiska system.

Att Sverige närmade sig väst var egentligen inget konstigt – de var kulturellt och ideologiskt närliggande, och Sovjet fruktades, dels för sin kommunistiska ideologi, dels för den gamla fiendskapen med Ryssland. Det är inte lika uppenbart varför Sverige valde att officiellt vara neutralt.

En förklaring är att den svenska regeringen upplevde sig ha större handlingsfrihet om Sverige inte var en del av någon allians. Detta hänger delvis samman med en annan förklaring, nämligen att Sverige framgångrikt hade lyckats navigera mellan de krigförande parterna i andra världskriget. Genom det nära samarbetet med NATO kunde Sverige räkna med NATO:s hjälp ifall Sovjetunionen angrep Sverige, utan att vara förpliktat att hjälpa NATO. Slutligen kan också bilden av folkhemmet som självständigt och neutralt ha spelat viss roll.

För att underbygga den svenska alliansfriheten byggdes en stark svensk vapenindustri upp.

Det faktum att Sverige ekonomiskt, ideologiskt och kulturellt stod närmast NATO, och i säkerhetspolitiskt avseende förlitade sig på NATO:s stöd, hindrade inte att Sverige kunde förhålla sig kritiskt till exempelvis USA:s agerande. Statsminister Olof Palme kritiserade öppet USA:s agerande i Vietnamkriget under sent 60- och tidigt 70-tal, samtidigt som han fortsatte samarbetet med NATO. Utrikespolitik var en sak, och säkerhetspolitik en annan.

 

Konsekvenser av att Sverige stod utanför kriget

Att Sverige inte drogs in direkt i kriget tycks dels ha handlat om att den svenska regeringen lyckades föra en någorlunda pragmatisk politik, där man gav de krigförande sidorna (särskilt Tyskland) tillräckligt mycket för att de inte skulle anse det intressant att invadera Sverige, men inte så mycket att de blev nöjda. Betecknande är att både Storbritannien och Tyskland var missnöjda med Sveriges politik 1940-41. Storbritannien ville att Sverige skulle intervenera till Norges försvar, vilket skulle ha försvårat för tyskarna där. Om Sverige hade ockuperats av Tyskland skulle britterna också ha kunnat bomba de svenska malmfälten i Norrland utan problem. Tyskland ville helst att Sverige skulle vara en lydstat, och Hitler hade uppriktiga förväntningar på att Sverige skulle alliera sig med Tyskland i kriget mot Sovjetunionen.

Hur påverkades krigsutgången av Sveriges politik? Det är ingen tvekan om att Sveriges undfallenhet hjälpte Tyskland 1940-41. Å andra sidan innebar Sveriges fortsatta självständighet att det fanns en tillflyktsort i Sverige för norska och danska motståndsmän. Särskilt betydelsefullt blev det svenska beskyddet för de danska judarna, som skulle skickas till koncentrationsläger 1943. Merparten räddades dock över till Sverige och undkom gaskamrarna.

Vi kan inte veta vad som hade hänt om Sverige varit mindre samarbetsvilligt med Tyskland. Ännu 1943 skulle Tyskland utan större problem ha kunnat invadera och ockupera Sverige, men detta skulle ha dragit resurser från andra, viktigare fronter, och därmed hade kanske kriget förkortats. Denna möjlighet kan vägas emot det lidande som skulle drabbat det svenska folket av en tysk ockupation, och de försvårade möjligheterna för de norskar och danskar som fick skydd av Sverige.

När kriget tog slut var Sverige i en stark position, med oskadad industri och infrastruktur.

Sverige under andra världskriget

När andra världskriget bröt ut på hösten 1939 valde alla de skandinaviska länderna att hålla sig utanför: ingen ville bli inblandad i denna stormaktskonflikt. Till skillnad från i det förra kriget blev dock Skandinavien ett krigsområde under andra världskriget: endast Sverige undkom att direkt dras in i kriget. Sedan krigsslutet har detta diskuterats. Vad var det som gjorde att Sverige undkom kriget, och vilka konsekvenser fick det?

När kriget bröt ut ombildades Sveriges regering. I enlighet med sin tanke om samförstånd ville statminister Hansson att alla riksdagspartierna skulle vara delaktiga i regeringens beslut. Därför bildades en samlingsregering med alla riksdagspartier utom kommunisterna. Sverige var mer förberett på ett storkrig den här gången, och ransonering infördes omedelbart. Även om det med tiden blev brist på konsumtionsvaror som kaffe och socker, innebar ransoneringspolitiken att ingen hungersnöd uppkom i landet under kriget.

Den första krigshandlingen i Norden under kriget var Sovjetunionens angrepp på Finland i det så kallade Finska vinterkriget, 1939-40. Det hårt ansatta Finland bad alla tänkbara om hjälp, inklusive Sverige. Sverige gick inte in i kriget på finsk sida, men gav krigsmateriel, mat och sjukvård till Finland. Finska barn skickades till Sverige för att de skulle undslippa krigets fasor. Sverige organiserade också en frivilligkår på 8000 man som deltog i kriget på den finska sidan.

Det råder ingen tvekan om att Sveriges sympatier – både regeringens och folkets – låg hos Finland, och Sveriges bidrag var så mycket man kunde begära utan ett regelrätt inträde i kriget. Finland tryckte på för det, men den svenska regeringen vägrade gå in i kriget.  Eftersom Sovjet hade en pakt med Tyskland kunde man inte vänta sig stöd därifrån, och de västallierade (Storbritannien och Frankrike) tog lång tid på sig att komma med hjälp till Finland. De ville inte provocera Stalin i onödan och driva honom ännu närmare Hitler. När kriget avslutades i mars 1940 var det Finlands egna heroiska motstånd som gjorde att de fick behålla sin självständighet gentemot den sovjetiska jätten.

Det finska vinterkriget satte Skandinavien i fokus för de krigförande makterna. Det var allmänt känt att Tyskland importerade järn från norra Sverige, och denna handel gick via den norska hamnen Narvik. Storbritannien planerade att använda finska vinterkriget som täckmantel för en invasion av Nordnorge och därefter en invasion av de svenska malmfälten i Kiruna. Dessa planer stöddes av Frankrike, som gärna ville undvika att det egna landet blev krigsskådeplats igen.

Tyskland hade också planer på en invasion av Norge. Den tyska flottan hade klargjort för Hitler att de skulle behöva norska hamnar som ubåtsbaser vid ett krig mot Storbritannien, och den svenska järnmalmen var viktig för Tysklands krigsindustri. Hitler fick en god anledning att sätta igång invasionen då Norge hade svårt att hävda sin neutralitet gentemot Storbritannien. Brittiska fartyg gick in på norskt vatten och lade ut minor, ett klart brott mot neutraliteten. Norge protesterade, men hade inget att sätta emot i praktiken.

Den 9 april 1940 invaderade Tyskland Norge och Danmark (som erövrades för att ge en säker bas för invasionen av Norge). Danmark kapitulerade efter symboliskt motstånd, men i Norge blev striderna hårda, eftersom Tysklands blygsamma flotta inte kunde mäta sig med den brittiska. De västallierade var inledningsvis mycket nöjda med att Norge blev en krigsskådeplats, och landsatte betydande truppstyrkor i ett försök att stöda norskarna i kampen.

I denna krisartade situation förhöll sig Sverige strikt neutralt. Regeringen fruktade ett tyskt angrepp om man stödde Norge aktivt. I hemlighet uppmuntrade Sverige den allierade interventionen i Norge, eftersom en tysk ockupation av Norge skulle innebära att Sverige blev väldigt utsatt för ett framtida tyskt angrepp. Men den allierade interventionen visade sig fiaskoartad, och när Tyskland invaderade Frankrike i maj 1940 evakuerade britterna Norge, som kapitulerade i början av juni 1940.

När Norge och Frankrike besegrats kom den första svenska eftergiften till Tyskland i neutralitetspolitiken. Tyskarna ville använda svenska järnvägar för att transportera tyska trupper till och från det ockuperade Norge. Efter mycket tvekan gick Sverige med på detta, dock under förutsättning att lika många tyska soldater skulle skickas från som till Norge. Trafiken var alltså till för att tyska ockupationssoldater i Norge skulle få ta permission, och eftergiften kom därför att kallas permittenttrafiken.

Pressen på Sverige ökade väsentligt i juni 1941, då Tyskland invaderade Sovjetunionen. I samband med invasionen ställde Tyskland kravet att få skicka en division soldater genom Sverige till Finland, som gått med i kriget på Tysklands sida. Detta var alltså en förstärkning, något som gick utöver permittenttrafiken. I den så kallade midsommarkrisen tog den svenska regeringen ställning till Tysklands krav. Efter omfattande överläggningar accepterade Sverige de tyska kraven, med förbehållet att det var en engångsföreteelse och inte fick upprepas.

Sveriges utsatta position började förbättras i december 1941, då den tyska armén slogs tillbaka framför Moskva, och ännu efter det tyska nederlaget vid Stalingrad hösten 1942. När et stod klart att Tyskland skulle förlora kriget började Sverige fjärma sig från den nazistiska stormakten. Sympatierna för Tyskland och antikommunismen hade vid det här laget sjunkit undan inför det tyska skräckväldet i Norge, och Sverige började i tysthet stödja den norska motståndsrörelsen. I juli 1943 sade Sverige upp 1940 års transiteringsavtal, och började acceptera att brittiskt och amerikanskt bomflyg flög i svenskt luftrum. I slutet av kriget förberedde Sverige att gå in i Norge och avväpna de tyska ockupationssoldaterna där, men kriget han ta slut innan detta realiserades.

Referenser

Jan Linder, Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2002)

Den svenska välfärdsstaten byggs upp

I Sverige märktes alla dessa tendenser av.  Rösträttsreformen 1921 gick igenom mycket på grund av rädslan för den revolutionära kommunismen. I Sverige blandades denna upp med rädsla för den traditionella ryska fienden. Denna kombinerade ryss- och kommunistskräck använde sig högern av för att få folket på sin sida. Emot dem stod socialdemokraterna (SAP), som utlovade klassutjämning på demokratisk väg. Många sympatiserade med SAP:s idéer, och även konservativa och liberaler såg att socialdemokraterna tog udden av de mer hårdfört revolutionära kommunistpartierna.

Genom rösträttsreformen blev SAP det dominerande partiet, men var inte starkt nog för att regera med egen majoritet. Konservativa och liberaler kunde bilda koalitioner för att få regeringsmakten. Så skedde flera gånger under 1920-talet. Särskilt framgångsrik var högern i det så kallade kosackvalet 1928, när de lyckades associera SAP med sovjetkommunismen och vann en stor seger i valet.

Högerns största misslyckande under denna tid var att inte utveckla något välfärdssystem. I slutet av 1920-talet drabbades världen av den stora depressionen. De svenska högerregeringarna under denna tid lyckades inte stävja depressionen, och 1931 drogs klassmotsättningarna till sin spets när militären öppnade eld mot demonstrerande arbetslösa i Ådalen.  1932 återkom SAP till makten med besked. Statsministern Per-Albin Hansson lät genomföra kraftfulla ekonomiska reformer (inspirerade av ekonomen John Maynard Keynes), och ekonomin återhämtade sig. Hansson började också föra en aktiv samförståndspolitik för att utjämna klasskillnader, minska klasskonflikterna och öka samarbetet mellan olika grupper i samhället. Som beteckning på sin välfärdspolitik lyfte han fram begreppet ”folkhemmet”, som kom att bli synonymt med socialdemokratins politik under 1900-talet. Konflikterna mellan arbetsgivare och arbetstagare stävjades genom Saltsjöbadsavtalet 1938, då arbetsgivarna förband sig att inte använda strejkbrytare och facken förband sig att använda strejk ytterst sparsamt.

Utrikespolitiskt försökte Sverige under den här perioden att bygga upp något slags nordiskt försvarssamarbete. Den drivande kraften här var i synnerhet Rickard Sandler, en av socialdemokratins främsta företrädare. Sandler var influerad av en slags skandinavism och ville öka samarbetet mellan Sverige och grannländerna, i synnerhet Finland. De övriga länderna var dock inte så intresserade: ur deras perspektiv verkade ett försvarsförbund främst gynna Sverige. I synnerhet Norge såg skeptiskt på de svenska förslagen som försök till en ny union. Endast Finland visade visst intresse, men något försvarsförbund mellan de två länderna realiserades aldrig.

Internationellt sett var de svenska politikerna väl medvetna om NF:s brister, men ansåg ändå att en bristfällig internationell organisation var bättre än ingen alls. Sverige kom att bli en aktiv deltagare i NF. Särskilt betydelsefullt var Sveriges stöd i att få Tyskland att bli upptaget i NF 1926. Överlag präglades Sveriges utrikespolitik dels av sympati för Tyskland, dels för att försöka skydda småstater undan stormakters övergrepp. När Italien invaderade Etiopien 1935 hörde Sverige till de stater som gav icke-militärt stöd till Etiopien, och frustrerades av NF:s oförmåga att göra några krafttag emot Italien.

Medan kommunismen var en betydelsefull faktor i svensk politik, var fascismen en ganska marginell företeelse, i alla fall i direkt bemärkelse. Det bildades ett fascistiskt parti (Svenska fascistiska folkpartiet) 1926,  och ett nazistiskt (Nationalsocialistiska folkpartiet) samma år.  Det starkaste nazistiska partiet, Nationalsocialistiska arbetarpartiet, fick 0,6% av rösterna i 1936 års riksdagsval.

Varför var fascismen så pass svag? En förklaring är att Sverige saknade militära förlusttrauman från första världskriget. Inom svensk överklass, särskilt officerare, fanns starka sympatier för Tyskland, och dessa levde kvar även efter Hitlers makttillträde 1933. Högern uppfattade också nazismen som ett skydd mot kommunismen, även om man var mer skeptisk till nazismens extrema rasism och våldsförhärligande.

Men viktigast var förmodligen att vissa för fascismen typiska element togs upp i den socialdemokratiska folkhemspolitiken. Just betoningen av samarbete och enighet svarade mot fascismens starka statsmodell, liksom statens kontroll över ekonomin. Skillnaden var att folkhemstanken inte var auktoritär och våldsförhärligande.

Den extrema rasism som nazismen stod för ogillades överlag i Sverige, men svensk politik var inte på något sätt befriad från rastänkande. Tvärtom var det ett betydelsefullt inslag i socialpolitiken att skapa en ”bättre människa”. Parallellt med att socialdemokraterna förbättrade levnadsstandarden för människor, kartlades också människors rastillhörighet, och experter diskuterade hur man skulle kunna säkerställa en livskraftig svensk folkstam. Politiskt sett fick detta framför allt uttryck i instiftandet av statens rasbiologiska institut 1921, samt i steriliseringslagen 1934. Genom steriliseringslagen blev cirka 60 000 personer steriliserade mot sin vilja.

Mer om sterilisering och rashygien: Det moderna projektet 

Referenser

Maja Hagerman, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).