Konsekvenser av att Sverige stod utanför kriget

Att Sverige inte drogs in direkt i kriget tycks dels ha handlat om att den svenska regeringen lyckades föra en någorlunda pragmatisk politik, där man gav de krigförande sidorna (särskilt Tyskland) tillräckligt mycket för att de inte skulle anse det intressant att invadera Sverige, men inte så mycket att de blev nöjda. Betecknande är att både Storbritannien och Tyskland var missnöjda med Sveriges politik 1940-41. Storbritannien ville att Sverige skulle intervenera till Norges försvar, vilket skulle ha försvårat för tyskarna där. Om Sverige hade ockuperats av Tyskland skulle britterna också ha kunnat bomba de svenska malmfälten i Norrland utan problem. Tyskland ville helst att Sverige skulle vara en lydstat, och Hitler hade uppriktiga förväntningar på att Sverige skulle alliera sig med Tyskland i kriget mot Sovjetunionen.

Hur påverkades krigsutgången av Sveriges politik? Det är ingen tvekan om att Sveriges undfallenhet hjälpte Tyskland 1940-41. Å andra sidan innebar Sveriges fortsatta självständighet att det fanns en tillflyktsort i Sverige för norska och danska motståndsmän. Särskilt betydelsefullt blev det svenska beskyddet för de danska judarna, som skulle skickas till koncentrationsläger 1943. Merparten räddades dock över till Sverige och undkom gaskamrarna.

Vi kan inte veta vad som hade hänt om Sverige varit mindre samarbetsvilligt med Tyskland. Ännu 1943 skulle Tyskland utan större problem ha kunnat invadera och ockupera Sverige, men detta skulle ha dragit resurser från andra, viktigare fronter, och därmed hade kanske kriget förkortats. Denna möjlighet kan vägas emot det lidande som skulle drabbat det svenska folket av en tysk ockupation, och de försvårade möjligheterna för de norskar och danskar som fick skydd av Sverige.

När kriget tog slut var Sverige i en stark position, med oskadad industri och infrastruktur.

Sverige under andra världskriget

När andra världskriget bröt ut på hösten 1939 valde alla de skandinaviska länderna att hålla sig utanför: ingen ville bli inblandad i denna stormaktskonflikt. Till skillnad från i det förra kriget blev dock Skandinavien ett krigsområde under andra världskriget: endast Sverige undkom att direkt dras in i kriget. Sedan krigsslutet har detta diskuterats. Vad var det som gjorde att Sverige undkom kriget, och vilka konsekvenser fick det?

När kriget bröt ut ombildades Sveriges regering. I enlighet med sin tanke om samförstånd ville statminister Hansson att alla riksdagspartierna skulle vara delaktiga i regeringens beslut. Därför bildades en samlingsregering med alla riksdagspartier utom kommunisterna. Sverige var mer förberett på ett storkrig den här gången, och ransonering infördes omedelbart. Även om det med tiden blev brist på konsumtionsvaror som kaffe och socker, innebar ransoneringspolitiken att ingen hungersnöd uppkom i landet under kriget.

Den första krigshandlingen i Norden under kriget var Sovjetunionens angrepp på Finland i det så kallade Finska vinterkriget, 1939-40. Det hårt ansatta Finland bad alla tänkbara om hjälp, inklusive Sverige. Sverige gick inte in i kriget på finsk sida, men gav krigsmateriel, mat och sjukvård till Finland. Finska barn skickades till Sverige för att de skulle undslippa krigets fasor. Sverige organiserade också en frivilligkår på 8000 man som deltog i kriget på den finska sidan.

Det råder ingen tvekan om att Sveriges sympatier – både regeringens och folkets – låg hos Finland, och Sveriges bidrag var så mycket man kunde begära utan ett regelrätt inträde i kriget. Finland tryckte på för det, men den svenska regeringen vägrade gå in i kriget.  Eftersom Sovjet hade en pakt med Tyskland kunde man inte vänta sig stöd därifrån, och de västallierade (Storbritannien och Frankrike) tog lång tid på sig att komma med hjälp till Finland. De ville inte provocera Stalin i onödan och driva honom ännu närmare Hitler. När kriget avslutades i mars 1940 var det Finlands egna heroiska motstånd som gjorde att de fick behålla sin självständighet gentemot den sovjetiska jätten.

Det finska vinterkriget satte Skandinavien i fokus för de krigförande makterna. Det var allmänt känt att Tyskland importerade järn från norra Sverige, och denna handel gick via den norska hamnen Narvik. Storbritannien planerade att använda finska vinterkriget som täckmantel för en invasion av Nordnorge och därefter en invasion av de svenska malmfälten i Kiruna. Dessa planer stöddes av Frankrike, som gärna ville undvika att det egna landet blev krigsskådeplats igen.

Tyskland hade också planer på en invasion av Norge. Den tyska flottan hade klargjort för Hitler att de skulle behöva norska hamnar som ubåtsbaser vid ett krig mot Storbritannien, och den svenska järnmalmen var viktig för Tysklands krigsindustri. Hitler fick en god anledning att sätta igång invasionen då Norge hade svårt att hävda sin neutralitet gentemot Storbritannien. Brittiska fartyg gick in på norskt vatten och lade ut minor, ett klart brott mot neutraliteten. Norge protesterade, men hade inget att sätta emot i praktiken.

Den 9 april 1940 invaderade Tyskland Norge och Danmark (som erövrades för att ge en säker bas för invasionen av Norge). Danmark kapitulerade efter symboliskt motstånd, men i Norge blev striderna hårda, eftersom Tysklands blygsamma flotta inte kunde mäta sig med den brittiska. De västallierade var inledningsvis mycket nöjda med att Norge blev en krigsskådeplats, och landsatte betydande truppstyrkor i ett försök att stöda norskarna i kampen.

I denna krisartade situation förhöll sig Sverige strikt neutralt. Regeringen fruktade ett tyskt angrepp om man stödde Norge aktivt. I hemlighet uppmuntrade Sverige den allierade interventionen i Norge, eftersom en tysk ockupation av Norge skulle innebära att Sverige blev väldigt utsatt för ett framtida tyskt angrepp. Men den allierade interventionen visade sig fiaskoartad, och när Tyskland invaderade Frankrike i maj 1940 evakuerade britterna Norge, som kapitulerade i början av juni 1940.

När Norge och Frankrike besegrats kom den första svenska eftergiften till Tyskland i neutralitetspolitiken. Tyskarna ville använda svenska järnvägar för att transportera tyska trupper till och från det ockuperade Norge. Efter mycket tvekan gick Sverige med på detta, dock under förutsättning att lika många tyska soldater skulle skickas från som till Norge. Trafiken var alltså till för att tyska ockupationssoldater i Norge skulle få ta permission, och eftergiften kom därför att kallas permittenttrafiken.

Pressen på Sverige ökade väsentligt i juni 1941, då Tyskland invaderade Sovjetunionen. I samband med invasionen ställde Tyskland kravet att få skicka en division soldater genom Sverige till Finland, som gått med i kriget på Tysklands sida. Detta var alltså en förstärkning, något som gick utöver permittenttrafiken. I den så kallade midsommarkrisen tog den svenska regeringen ställning till Tysklands krav. Efter omfattande överläggningar accepterade Sverige de tyska kraven, med förbehållet att det var en engångsföreteelse och inte fick upprepas.

Sveriges utsatta position började förbättras i december 1941, då den tyska armén slogs tillbaka framför Moskva, och ännu efter det tyska nederlaget vid Stalingrad hösten 1942. När et stod klart att Tyskland skulle förlora kriget började Sverige fjärma sig från den nazistiska stormakten. Sympatierna för Tyskland och antikommunismen hade vid det här laget sjunkit undan inför det tyska skräckväldet i Norge, och Sverige började i tysthet stödja den norska motståndsrörelsen. I juli 1943 sade Sverige upp 1940 års transiteringsavtal, och började acceptera att brittiskt och amerikanskt bomflyg flög i svenskt luftrum. I slutet av kriget förberedde Sverige att gå in i Norge och avväpna de tyska ockupationssoldaterna där, men kriget han ta slut innan detta realiserades.

Referenser

Jan Linder, Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2002)

Den svenska välfärdsstaten byggs upp

I Sverige märktes alla dessa tendenser av.  Rösträttsreformen 1921 gick igenom mycket på grund av rädslan för den revolutionära kommunismen. I Sverige blandades denna upp med rädsla för den traditionella ryska fienden. Denna kombinerade ryss- och kommunistskräck använde sig högern av för att få folket på sin sida. Emot dem stod socialdemokraterna (SAP), som utlovade klassutjämning på demokratisk väg. Många sympatiserade med SAP:s idéer, och även konservativa och liberaler såg att socialdemokraterna tog udden av de mer hårdfört revolutionära kommunistpartierna.

Genom rösträttsreformen blev SAP det dominerande partiet, men var inte starkt nog för att regera med egen majoritet. Konservativa och liberaler kunde bilda koalitioner för att få regeringsmakten. Så skedde flera gånger under 1920-talet. Särskilt framgångsrik var högern i det så kallade kosackvalet 1928, när de lyckades associera SAP med sovjetkommunismen och vann en stor seger i valet.

Högerns största misslyckande under denna tid var att inte utveckla något välfärdssystem. I slutet av 1920-talet drabbades världen av den stora depressionen. De svenska högerregeringarna under denna tid lyckades inte stävja depressionen, och 1931 drogs klassmotsättningarna till sin spets när militären öppnade eld mot demonstrerande arbetslösa i Ådalen.  1932 återkom SAP till makten med besked. Statsministern Per-Albin Hansson lät genomföra kraftfulla ekonomiska reformer (inspirerade av ekonomen John Maynard Keynes), och ekonomin återhämtade sig. Hansson började också föra en aktiv samförståndspolitik för att utjämna klasskillnader, minska klasskonflikterna och öka samarbetet mellan olika grupper i samhället. Som beteckning på sin välfärdspolitik lyfte han fram begreppet ”folkhemmet”, som kom att bli synonymt med socialdemokratins politik under 1900-talet. Konflikterna mellan arbetsgivare och arbetstagare stävjades genom Saltsjöbadsavtalet 1938, då arbetsgivarna förband sig att inte använda strejkbrytare och facken förband sig att använda strejk ytterst sparsamt.

Utrikespolitiskt försökte Sverige under den här perioden att bygga upp något slags nordiskt försvarssamarbete. Den drivande kraften här var i synnerhet Rickard Sandler, en av socialdemokratins främsta företrädare. Sandler var influerad av en slags skandinavism och ville öka samarbetet mellan Sverige och grannländerna, i synnerhet Finland. De övriga länderna var dock inte så intresserade: ur deras perspektiv verkade ett försvarsförbund främst gynna Sverige. I synnerhet Norge såg skeptiskt på de svenska förslagen som försök till en ny union. Endast Finland visade visst intresse, men något försvarsförbund mellan de två länderna realiserades aldrig.

Internationellt sett var de svenska politikerna väl medvetna om NF:s brister, men ansåg ändå att en bristfällig internationell organisation var bättre än ingen alls. Sverige kom att bli en aktiv deltagare i NF. Särskilt betydelsefullt var Sveriges stöd i att få Tyskland att bli upptaget i NF 1926. Överlag präglades Sveriges utrikespolitik dels av sympati för Tyskland, dels för att försöka skydda småstater undan stormakters övergrepp. När Italien invaderade Etiopien 1935 hörde Sverige till de stater som gav icke-militärt stöd till Etiopien, och frustrerades av NF:s oförmåga att göra några krafttag emot Italien.

Medan kommunismen var en betydelsefull faktor i svensk politik, var fascismen en ganska marginell företeelse, i alla fall i direkt bemärkelse. Det bildades ett fascistiskt parti (Svenska fascistiska folkpartiet) 1926,  och ett nazistiskt (Nationalsocialistiska folkpartiet) samma år.  Det starkaste nazistiska partiet, Nationalsocialistiska arbetarpartiet, fick 0,6% av rösterna i 1936 års riksdagsval.

Varför var fascismen så pass svag? En förklaring är att Sverige saknade militära förlusttrauman från första världskriget. Inom svensk överklass, särskilt officerare, fanns starka sympatier för Tyskland, och dessa levde kvar även efter Hitlers makttillträde 1933. Högern uppfattade också nazismen som ett skydd mot kommunismen, även om man var mer skeptisk till nazismens extrema rasism och våldsförhärligande.

Men viktigast var förmodligen att vissa för fascismen typiska element togs upp i den socialdemokratiska folkhemspolitiken. Just betoningen av samarbete och enighet svarade mot fascismens starka statsmodell, liksom statens kontroll över ekonomin. Skillnaden var att folkhemstanken inte var auktoritär och våldsförhärligande.

Den extrema rasism som nazismen stod för ogillades överlag i Sverige, men svensk politik var inte på något sätt befriad från rastänkande. Tvärtom var det ett betydelsefullt inslag i socialpolitiken att skapa en ”bättre människa”. Parallellt med att socialdemokraterna förbättrade levnadsstandarden för människor, kartlades också människors rastillhörighet, och experter diskuterade hur man skulle kunna säkerställa en livskraftig svensk folkstam. Politiskt sett fick detta framför allt uttryck i instiftandet av statens rasbiologiska institut 1921, samt i steriliseringslagen 1934. Genom steriliseringslagen blev cirka 60 000 personer steriliserade mot sin vilja.

Mer om sterilisering och rashygien: Det moderna projektet 

Referenser

Maja Hagerman, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Situationen i Europa

Tiden 1919-39 i Europa kom att präglas av första världskrigets efterdyningar. Här är några centrala faktorer som spelade stor roll:

– Demokratisering:  De flesta länder hade gått mot en mer utvecklad form av demokrati, med större del av befolkningen som hade någon form av inflytande på landets politik. För politikerna blev det allt viktigare att få med sig folket för att kunna genomdriva beslut.

– Alternativa ideologier: Vid sidan om den parlamentariska demokratin fanns det andra alternativ för att utforma en ny typ av stat. Ett sådant alternativ var den sovjetiska formen av kommunism, som utlovade ett jämlikt samhälle på socialistisk grund och hotade Europas traditionella eliter med arbetarrevolution. Sovjetunionen var i själva verket inget jämlikt samhälle, utan utvecklades till en diktatur, men utanför Sovjet framstod landet ändå under lång tid som ett idealsamhälle för arbetarklassen.

Ett annat alternativ var fascismen och nazismen, vilka betonade vikten av individens underordning under en enväldig härskare samt den egna gruppens, nationens eller rasens överlägsenhet. Fascismen och nazismen förhärligade våld och konflikter mellan grupper av människor. Dessa ideologier fick särskilt starkt fäste i länder som förlorat första världskriget (Tyskland) eller ansåg att de missgynnats av det (Italien).

– Möjligheten till välfärdsstater: För att klara världskrigets påfrestningar tog staterna kontroll över ekonomin och styrde om produktionen från konsumtionsvaror till krigsmateriel och livsmedel. När kriget var över fanns möjligheten att fortsätta ha en stark statlig kontroll över ekonomin, och därmed styra produktion och handel på olika sätt. Detta kunde användas för att förbättra levnadsstandarden för de fattigaste i landet.  En stat som fungerade på det sättet kom att kallas för en välfärdsstat.

– Nationernas Förbund: Internationellt sett ville segrarna i första världskriget försöka förhindra att ett nytt förödande storkrig bröt ut. Därför bildades Nationernas Förbund (NF), en organisation som var till för att lösa konflikter mellan stater innan det blev krig. Nationernas förbund kom att domineras av Storbritannien och Frankrike. Inledningsvis fick länder som Tyskland och Sovjetunionen inte vara med.

Den svenska demokratin

Rösträttreformen 1919/21 brukar ses som det avgörande steget mot demokrati, eftersom representativiteten i riksdagssystemet förbättrades så mycket.  1911 hade 19% av befolkningen rösträtt, 1921 var det 54%. Samtidigt kvarstod en del begränsningar av folkets inflytande. Frågan om när Sverige ”blev demokratiskt” är därmed inte helt enkel att besvara. Det går också att kritisera olika aspekter av den typ av demokrati vi har i Sverige. Här nedan tar jag upp några centrala begränsningar och alternativa synpunkter på den svenska demokratin.

För att vara röstberättigad till riksdagen skulle man ha fyllt 18 år och vara svensk medborgare.  Man fick heller inte vara omyndigförklarad, t ex på grund av psykisk ohälsa. Den som levde på fattigvård (socialbidrag) ansågs vara omyndig och hade alltså inte rösträtt.  1945 ändrades detta, så att den som tog emot socialbidrag också fick rösträtt. År 2009 var 74% av Sveriges befolkning berättigad att  rösta.

Riksdagen var fortfarande ett tvåkammarsystem, där en lag skulle antas av både andra och första kammaren innan den gällde. Men genom rösträttsreformen fanns inga betydande skillnader kvar mellan de två kamrarna, så första kammaren hindrade inte längre reformer och fyllde inte längre någon betydande funktion. 1971 avskaffades tvåkammarriksdagen och ersattes av en enkammarriksdag.

Det svenska demokratiska systemet är en representativ demokrati, vilket innebär att de röstberättigade väljer representanter som fattar de politiska besluten. Detta skiljer sig från den direkta demokratin, där beslut fattas av alla röstberättigade genom folkomröstning. I Sverige finns möjligheten att använda folkomröstning, men en sådan har enbart rådgivande funktion. Regeringen kan alltså använda en folkomröstning för att få reda på vad folket tycker i en fråga, men är inte bunden att följa folkomröstningens resultat.

I framställningen av demokrati hittills har jag utgått från den vanligt förekommande definitionen av demokrati som en styresform. En annan vanlig definition av demokrati är att demokrati handlar om vilka värderingar som ligger till grund för det demokratiska samhället. Det som vanligtvis anförs som grundläggande för demokrati är de mänskliga rättigheterna. För att en stat ska vara demokratisk måste dess lagar utgå från dessa rättigheter och dessutom efterleva dem.

Utifrån denna definition av demokrati är det svårt att överhuvudtaget kalla någon stat demokratisk innan FN:s deklaration om de universella mänskliga rättigheterna (1948). Även därefter krävs förstås att en stat faktiskt efterlever deklarationen för att kunna ses som demokratisk. I just Sveriges fall är diskriminering av etniska minoriteter som samer och finnar något som skulle utesluta Sverige från att vara fullt demokratiskt, åtminstone före 1999, då dessa minoriteter fick rätt att använda sina egna språk inom den statliga byråkratin. Än idag kvarstår problem med bristande jämställdhet mellan könen och diskriminering av invandrare. Dessa fenomen kan användas som argument för att Sverige inte alls är en fungerande demokrati.

Ännu en aspekt på demokratifrågan är den socialistiska kritiken av demokratin.  Denna kritik går ut på att privata intressen har för stor ekonomisk makt, och denna ekonomiska makt påverkar politiskt beslutsfattande. Därför kan vissa privatpersoner ha enormt indirekt inflytande på ett lands politik, t ex genom att hota att flytta sina företag utomlands om beskattningen är för hög. För att undvika sådana situationer vill socialister begränsa möjligheterna att koncentrera stora mängder ekonomisk makt hos en enskild person. Istället ska t ex ägandet av ett företag fördelas mellan alla företagets anställda. Denna tanke brukar kallas ekonomisk demokrati.

I modern tid har ännu ett problem med demokratin uppkommit. Det demokratiska systemet utgår ifrån nationalstaten, men under de senaste femtio åren har världens utveckling alltmer gått emot ett globaliserat nätverkssamhälle. Demokratiskt valda politiker får i ett sådant samhälle svårt att hävda sig emot internationellt baserade organisationer, exempelvis internationella företag. Kan demokrati fungera i en globaliserad värld? I så fall, kan den fortsätta vara baserad på de traditionella nationalstaterna, eller behöver dess grundvalar förändras med tiden?

Särskilda referenser

“Sweden reviewed under the UPR: varying degrees of praise and criticism” (International Service for Human Rights 25/8 2010) (http://www.ishr.ch/archive-upr/780-sweden-reviewed-under-the-upr-varying-degrees-of-praise-and-criticism-)

Andel röstberättigade 2009 har räknats fram utifrån följande statistik:

SCB:s befolkningsstatistik 1860-2010 ( http://www.scb.se/Pages/ProductTables____25795.aspx )

Röstberättigade till Europaparlamentsvalet 2009 ( http://www.scb.se/Pages/PressRelease____262470.aspx)

 

Världskrig och demokratisering

Under 1900-talets första årtionde fortsatte arbetarrörelsen att växa i styrka.  Fackföreningarna skapade en nationell organisation, Landsorganisationen (LO), medan arbetsgivarna bildade sin egen intresseförening, SAF. 1909 utmanade LO arbetsgivarna genom att utlysa en storstrejk. Strejken varade i fyra månader och slutade i nederlag för fackföreningarna, men var en tydlig signal om att det skulle bli fler konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Samtidigt hade det parlamentariska styret blivit relativt stabilt i Sverige. Uppkomsten av SAP ledde till att liberala och konservativa partier bildades för att motverka socialdemokratins utbredning. SAPs  främsta konkurrenter om makten var det liberala partiet och Allmänna valmansförbundet (högerpartiet). Den svenska kungen Gustav V gjorde 1914 ett politiskt utspel – borggårdstalet – i ett försök att använda svensk nationalism till stöd för en starkare kungamakt. Detta ledde till att den sittande liberala regeringen störtades, till förmån för en konservativ under Hjalmar Hammarskjöld.

Det stora steget mot en mer utvidgad demokrati i Sverige kom av första världskriget 1914-18.  När kriget bröt ut förklarade sig Sverige neutralt, liksom de övriga skandinaviska länderna.  Samtidigt låg de svenska sympatierna främst hos Tyskland, som man uppfattade som ett skydd mot tänkbar rysk aggression.

När kriget bröt ut började Storbritannien blockera tyska hamnar för att stoppa tysk import av krigsmateriel och livsmedel, och Tyskland kontrade med att bedriva ubåtskrig emot brittisk handel. Inledningsvis avstod båda sidor från att attackera eller stoppa neutrala fartyg. Därför förlitade sig båda sidor på handel via neutrala stater. Medan Storbritannien förlitade sig på USA, tog Tyskland hjälp av neutrala grannländer, i synnerhet Nederländerna och Sverige. Allt eftersom kriget fortskred ledde detta till att båda sidor började slå även mot neutrala fartyg.

För Sveriges del innebar detta att Sverige kom att utsättas för den brittiska handelsblockaden mot Tyskland. Den svenska ransoneringspolitiken fungerade dåligt – liksom alla andra länder var Sverige dåligt förberett på ett världskrig där även neutrala stater drabbades av kriget.

1917 hade blockaden lett till att det rådde hungersnöd i Sverige. Denna nöd kombinerades med arbetarklassens frustration över de rådande klassmotsättningarna, och under våren 1917 utbröt kravaller i Stockholm.  Regeringen Hammarskjöld avgick på hösten, och en ny regering bildades under ledning av liberalernas Nils Edén. Edéns regering var en koalitionsregering med socialdemokraterna, som nu för första gången hamnade i en svensk regering (SAP:s ordförande Hjalmar Branting blev finansminster). Kungen tvingades nu lova att inte använda sig av icke-officiella rådgivare: endast riksdag och regering skulle få påverka beslutsfattandet. Därmed eliminerades kungens möjligheter att påverka regeringens politik med andra krafter än sina egna och eventuella sympatisörer i riksdagen.

Edén och Branting tog på våren 1918 upp frågan om att reformera rösträtten, men deras proposition röstades ned av riksdagens första kammare, som dominerades av högern.  Men utvecklingen i Europa förändrade läget. I november 1917 hade Lenins bolsjeviker gripit makten i Ryssland. Under hösten 1918 bröt Centralmakterna, Tysklands allians i första världskriget, samman och anhöll om vapenstillestånd. Över hela Centraleuropa svalt människor och stater befann sig i upplösningstillstånd. I Ryssland började inbördeskriget luta åt en bolsjevikisk seger. I Tyskland och Ungern utbröt kommunistiskt inspirerade revolutionsförsök som slogs ned.

När regeringen på nytt föreslog en rösträttsreform valde högerledarna att lyssna. Det viktigaste skälet var den revolutionära utvecklingen: de konservativa fruktade att en revolution skulle kunna utbryta i Sverige. Bidragande var också det faktum att socialdemokraterna, som nu var i regeringsposition, inte uttryckte något stöd för en revolution utan fungerade inom det parlamentariska systemet. Därmed kunde storindustrins representanter hoppas på att det skulle gå att samarbeta med SAP och bibehålla stabiliteten i landet.

Följden blev rösträttsreformen som antogs först 1919 och sedan definitivt 1921. Denna reform innebar bland annat följande:

– Kvinnor fick rösträtt till riksdagens andra kammare (män hade det sedan 1909).

– Kraven på att man skulle ha en viss inkomst eller förmögenhet för att få rösta togs bort.

– Den inkomstgraderade röstskalan togs bort från alla val – hädanefter gällde att en person hade en röst.

Referenser

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993)

Den svenska historien

Den svenska nationalismen och unionsupplösningen

De svenska makthavarna såg med oro på industrialiseringens sociala förändringar och med misstänksamhet på arbetar- och kvinnorörelserna. För att motverka klassmotsättningarna och hålla ihop landet utvecklades en typisk svensk nationalism.

Den svenska nationalismen liknade andra europeiska länders nationalism. Eftersom socialdarwinistiskt konkurrenstänkande präglade samtiden var det viktigt att framställa den egna nationen som enhetlig, stark och självständig. Vissa perioder och personer i Sveriges historia lyftes fram för att betona svenskarnas frihet, självständighet och styrka. Viktiga sådana perioder var vikingatiden,  Gustav Vasa och hans uppror mot Kalmarunionen, samt svensk stormaktstid.  Dessa episoder i historien fick stor vikt i historieundervisningen. 1842 hade allmän folkskola införts i Sverige, och ett centralt uppdrag för skolan var att fostra de svenska barnen till goda, lojala medborgare som skulle vara stolta över sitt land och inte ifrågasätta traditioner och auktoriteter.

Nationalismen spreds också med symboler som svenska flaggan och nationalsången, och högtider som lyftes fram som särskilt svenska, som midsommar.

En konsekvens av det nationalistiska tänkandet var att det gick att hävda att vissa människor inte var ”riktiga” svenskar. Ett element i den svenska nationalismen var att framhålla att Sverige alltid varit ”rent”, alltså bara bestått av etniska svenskar.  Trots att detta var helt falskt ignorerades förekomsten av andra etniska grupper som t ex samer, finnar, judar och romer, eller så framställdes de som nya, främmande och farliga element i nationen.

Unionsupplösningen

Under de sista årtiondena av 1800-talet blev det alltmer uppenbart att den svensk-norska unionen knakade i fogarna.  Medan de inflytelserika grupperna i Norge ville ha så mycket självbestämmande som möjligt, var de tongivande liberala och konservativa svenska politikerna negativa till att göra vad de uppfattade som eftergifter till norskarna.  Följden blev en långvarig konflikt mellan Sverige och Norge. I mitten hamnade ländernas gemensamma kung, Oscar II, som försökte tillmötesgå båda sidor, vilket naturligtvis var omöjligt.

När Norge 1891 fick en ren vänsterregering blev konflikten mer öppen. Norskarna krävde att få föra en självständig utrikespolitik, vilket besvarades från svensk sida med att avskaffa norska tullförmåner och hot om militär intervention. Norge började befästa gränsen mot Sverige.

1905 beslöt det norska stortinget att på egen hand upprätta norska konsulat utan svensk inblandning. Det var en öppen utmaning mot Sverige. Den svenska regeringen övervägde en invasion av Norge, men backade när det stod klart att både Tyskland och Storbritannien stödde en upplösning av unionen.  Efter hårda förhandlingar i Karlstad accepterade Sverige att Norge blev självständigt.

Referenser

Maja Hagerman, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder.

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993)

Den svenska historien

Konsekvenser av industrialiseringen

Följderna av industrialiseringen i Sverige var i grunden desamma som följderna av industrialiseringen i Europa.

Uppkomsten av nya sätt att producera på gjorde att vissa kunde bli väldigt rika. De som kunde starta företag och tjäna på industrialiseringen var framför allt den övre medelklassens entreprenörer och jordägare. De mest framgångsrika blev storföretagare, den nya överklassen i industrisamhället.

Det gamla bondeståndet delades i två delar: dels fanns de bönder som behöll sin mark efter skiftesreformerna, dels de som blev av med marken. De jordägande bönderna övergick under andra hälften av 1800-talet till att bli företagare, eftersom jordbruket industrialiserades. De jordlösa bönderna fick antingen flytta till städerna och bli industriarbetare, eller stanna på landet och arbeta åt lantbruksföretagare.  Lantbruksarbetarna hade överlag dåliga förhållanden och var mycket beroende av de jordägande bönderna. De kallades för statare. Ordet kom av att det de hade rätt till som ersättning för sitt arbete var mat och husrum, vilket kallades för ”stat”.

I industristäderna uppkom en arbetarklass. Förhållandena för svenska arbetare var desamma som för deras klassfränder i övriga Europa: mycket låg levnadsstandard och miserabla arbetsvillkor. Detta gjorde arbetarna fattiga, sjuka och desperata.

En självklar följd av arbetarnas dåliga omständigheter var att de ville få det bättre. Under slutet av 1800-talet organiserade sig arbetarna i arbetarrörelsen, med krav på bättre arbetsvillkor. Framför allt ville arbetarna ha minimilöner, reglerad arbetstid och någon form av socialförsäkringssystem som skydd mot sjukdom, ålder och arbetsskador. För att sprida sina idéer organiserade de fackföreningar, vilka motarbetades av myndigheterna. 1889 bildades Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) som arbetarrörelsens viktigaste politiska företrädare.

I det industriella arbetet var det kvinnorna som fick ta de tyngsta sysslorna och hade allra minst att säga till om.  Många yrkesverksamma kvinnor i både arbetar- och medelklass var ensamstående, trots att kvinnor enligt lag skulle ha en man som förmyndare och inte fick äga någonting. Kvinnornas specifika krav på jämställdhet kom att utgöra grunden för kvinnorörelsen, som arbetade delvis parallellt med arbetarrörelsen.

Ytterligare en följd av de dåliga förhållandena för arbetarklassen var den stora utvandringsvågen under andra hälften av 1800-talet. Många människor lämnade Sverige och sökte en framtid någon annanstans, främst i USA. Utvandrarna kom främst från landsbygden, framför allt Småland, Öland och Värmland. Från 1840 till 1930 var det cirka 1,3 miljoner svenskar som emigrerade till USA.

Den industriella revolutionen i Sverige

Redan i början av 1800-talet började Sverige påverkas av den industriella revolutionen i England. Denna påverkan tog flera olika uttryck. Genom industriella metoder kunde Storbritannien börja producera järn av högre kvalitet och i större mängd än något annat land. Detta drabbade den svenska järnindustrin, som tidigare varit en av Europas främsta, hårt.  Efter en krisperiod lyckades dock de svenska järnbruken organisera om sig och effektivisera produktionen, även om järnproduktionen aldrig mer blev så dominerande som den en gång varit.

Efterfrågan på Sveriges andra stora råvara, trä, bara ökade. I England fanns nästan ingen skog, så britterna behövde importera trä, framför allt för att bygga nya hus i de snabbt växande städerna. Sverige blev en av de viktigaste leverantörerna av trä, och följden för Sveriges del blev att en mäktig sågverksindustri växte fram, först i Västsverige på 1850-talet och sedan i Norrland. Göteborg fick en viktig position som centrum för trähandeln med Storbritannien. Sågverksarbetarna fick svårt att hävda sig mot bolagen, och fick därför extremt dåliga bostads- och löneförhållanden.

 

Järnvägar och verkstäder

Det verkliga tecknet på industrialisering var byggandet av järnvägar. I Sverige kom det igång på 1850-talet.  Järnvägsbyggen gjordes dels av staten, som ville bygga ut landets infrastruktur för att förbättra ekonomin, och dels av privata företag som såg en möjlighet att tjäna pengar på verksamheten. Som chef för statens järnvägsprogram utsågs Nils Ericson, bror till den svensk-amerikanska uppfinnaren John Ericsson.

Med järnvägarnas utbyggnad kunde andra industrier växa fram. Dit hörde en verkstadsindustri för maskintillverkning, som utvecklades på 1870-talet i de gamla verkstadsorterna Huskvarna, Eskilstuna och Motala.  Med tiden blev verkstadsindustrin alltmer specialiserad, och industrier kunde växa upp baserade på nya uppfinningar. Hit hörde LM Ericsson (telefonen), Asea (olika elektriska uppfinningar), Bofors (Alfred Nobels sprängämnen), SKF (Sven Wingqvists kullager) och AGA (Gustaf Daléns gasackumulator).

Utrikespolitik och skandinavism

Situationen i Europa efter 1815 kom att präglas av maktkampen mellan de två dominerande stormakterna, Ryssland och Storbritannien. Karl XIV Johan förde en rysslandsvänlig politik, vilket innebar att alla planer på en återerövring av Finland övergavs, samtidigt som han aktade sig för att hamna i bråk med England. Detta var en realistisk politik, men retade upp två läger, dels de liberala som helst ville se ett närmande till den liberala stormakten England, dels de konservativa romantiker som längtade efter att återerövra Finland.

Framemot mitten av 1800-talet förändrades situationen i Europa av liberalismens och nationalismens spridning. Vid denna tid gick de två ideologierna hand i hand: nationalismens krav på ”ett land för varje folk” stämde bra överens med liberalismens krav på ökade fri- och rättigheter. Varje stat blev tvungen att förhålla sig till dessa ideologier, genom att antingen försöka trycka ner dem eller, om de blev för starka, utforma en egen liberal politik och nationell identitet.

Sverige hade vissa problem att skapa en nationell identitet, eftersom riket var i union med Norge sedan 1814. Rikets ledning ville därför helst stöda en nationalism som kunde förena både svenskar och norrmän.

En sådan nationalistisk rörelse uppkom i den så kallade skandinavismen, som först uppstod i Danmark omkring 1840.  Skandinavisterna ville tona ner den traditionella fiendskapen mellan Danmark och Sverige och istället framhålla den kulturella gemenskapen.  Snart utvecklade skandinavisterna ett politiskt program som gick ut på att de skandinaviska staterna skulle sluta sig samman till en enda stat. I denna skulle även Finland ingå.

I detta program går det att skönja varför skandinavismen uppkom. Både Danmark och Sverige var vid det här laget ganska små stater utan någon större betydelse i den europeiska stormaktspolitiken. Båda staternas ledningar drömde dock om att återfå en viktigare roll, något som tänkbart skulle kunna uppnås genom en skandinavisk union. Samtidigt upplevde båda hot från närliggande stormakter. I Danmarks fall handlade det om Preussen, som var i färd med att skapa ett sammanhållet tyskt rike. I Sveriges fall var det Ryssland som upplevdes som ett hot. En skandinavisk union skulle kanske trygga länderna undan dessa hot.

Skandinavismen hade inget stöd alls hos Karl XIV Johan, men båda hans efterträdare, Oskar I och Karl XV, sympatiserade med skandinavismen och försökte få till ett närmande mellan Sverige och Danmark.

Skandinavismens öde avgjordes i den Slesvigska krisen 1863, då Danmark hamnade i konflikt med Preussen om provinserna Slesvig och Holstein, som båda kontrollerades av Danmark men innehöll tyskspråkiga människor. Danmark bad Sverige om hjälp och kungen ville skicka armén för att understöda Danmark, men den svenska regeringen vägrade riskera ett krig med Preussen. Sverige stod därmed vid sidan om när Danmark besegrades av Preussen i det dansk-tyska kriget 1864.

Den slesvigska krisen innebar att skandinavismen bröt samman som realistiskt politiskt alternativ. Danmark och Sverige bildade inget försvarsförbund. Sverige kom istället att närma sig det nybildade Tyskland, som snabbt blev en dominerande stormakt och som ansågs kunna skydda Sverige undan rysk aggression.  Istället för att bygga en gemensam skandinavisk identitet fick de skandinaviska staterna försöka bygga egna nationella identiteter, där en viktig del var just att inte gå i direkt allians med andra stater.

Även om skandinavismen misslyckades hade den inneburit ett kulturellt närmande mellan Sverige och Danmark. Efter denna tid var den gamla fiendskapen mellan Sverige och Danmark glömd.

Referenser

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Den svenska historien