Kategoriarkiv: historia 2a

Framtider del 1: världspolitiken

År 2014 är det fortfarande USA som är den dominerande stormakten i världen, men många andra stater har potentialen att utgöra framtida stormakter. Ofta brukar statsvetare och ekonomer tala om BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som tänkbara framtida stormakter. Kommer USA att dominera de närmaste hundra åren, eller kommer några andra stater, t ex några av BRICS-länderna, att bli lika mäktiga som USA, eller rentav mäktigare?

Här får du referat av två forskare som siar om framtiden. Den första forskaren är statsvetaren och futurologen George Friedman, som hävdar att USA kommer att dominera de närmaste hundra åren (ungefär). Jag kallar hans framtidsvision för ”det amerikanska århundradet”. Den andra forskaren, sociologen Giovanni Arrighi, har en framtidssyn som tydligt skiljer sig från Friedmans. Jag kallar hans framtidsvision för ”tre former av kapitalism”.

Det amerikanska århundradet

Friedmans utgångspunkt är att USA kommer att fortsätta vara dominerande i världen inom överskådlig framtid. Hans argument för det är för det första att USA idag har världens starkaste krigsmakt och en av världens starkaste ekonomier. För det andra är det rimligt att anta att USA kommer att fortsätta dominera inom båda dessa områden. Militärt sett beror detta på att USA strategiskt sett är en ö, utan några fiender som kan utmana landet på den egna kontinenten. En tänkbar fiende, som Kina eller Ryssland, kan därmed inte hota USA direkt utan måste bygga en flotta för att kunna attackera USA direkt. Men USA har världens starkaste flotta. Att bygga en flotta som utmanar USA tar lång tid och blir svårt att dölja, så därför kommer USA att kunna behålla flottövertaget genom att helt enkelt satsa mer på flottan när landets fiender börjar bygga sina egna. Vidare hävdar Friedman att USA fortfarande har stor ekonomisk potential, med utrymme för både befolkningstillväxt och industriell tillväxt inom landets egna gränser. Därför kommer USA att fortsätta dominera världen under 2000-talet.

Friedman antar att USA:s maktposition inte kommer att vara ohotad. Han tänker sig en första konflikt med Ryssland omkring 2020, då Ryssland försöker återupprätta sina gamla gränser. Detta blir inte nödvändigtvis ett krig, utan snarare en maktkamp om småstater, där Ryssland försöker ta över staterna. Eftersom dessa stater fruktar Ryssland mer än USA kommer de att söka och få stöd hos USA, och konflikten kommer att sluta med att Ryssland försvagas än en gång.

Nästa utmanare mot USA:s ställning kommer att vara Japan, enligt Friedman. Japan kommer att vilja minska USA:s inflytande i världen och stärka sitt eget, och för att lyckas med det kommer Japan att samarbeta med Turkiet, som Friedman tror kommer att stärkas när Ryssland försvagas. Omkring 2050 tänker sig Friedman ett regelrätt krig mellan å ena sidan Turkiet och Japan, å andra sidan USA med flera andra allierade som hotas av Japan och Turkiet. Kriget kommer vara hårt, men slutar med en amerikansk seger. Till skillnad från i andra världskriget kommer förlorarna inte att krossas, utan bara misslyckas med att besegra USA. Japan och Turkiet kommer att vara fortsatta regionala stormakter, men de kommer inte att kunna hota USA:s herravälde.

Framemot 2080 tänker sig Friedman att en ny utmanare växer fram: Mexico. Även om Mexico idag är relativt svagt och underlägset gentemot USA, kan det förändras i framtiden, om knarkkartellerna kan besegras. Friedman tänker sig att närheten till USA kommer att leda till stora möjligheter för Mexico: Mexico kommer att kunna dra fördelar av amerikansk teknik och ekonomi, inte minst genom att många mexikaner flyttar till USA, bosätter sig och arbetar där. Denna befolkning kan i förlängningen komma att återvända till Mexico och föra med sig dessa fördelar, vilket medför att Mexico växer sig starkt. Eftersom Mexico är en granne till USA har de inte problemet med flottan för att kunna hota USA. När konflikten börjar växa fram kommer USA också att drabbas av inre konflikter, just genom de mexikaner som flyttat till USA men tänkbart fortfarande känner sig som mexikaner, inte amerikaner. Friedman siar inte om hur denna konflikt kommer att sluta, men hävdar att Mexico kan vara det land som till slut knäcker USA:s dominans.

Ett land som Friedman inte ser som en allvarlig utmanare till USA är Kina. Friedman diskuterar möjliga framtida utvecklingar för Kina, och menar att en möjlig sådan utveckling är att Kinas ekonomi fortsätter att expandera som den gör nu. Han anser dock att det är mycket osannolikt, eftersom ingen stat någonsin haft en evig tillväxt. Därför är det mycket troligare att Kina för eller senare kommer att drabbas av ekonomisk stagnation.

När Kina väl drabbas av ekonomisk stagnation kommer klyftorna mellan de rika industrialiserade kustregionerna och det fattiga inlandet att bli ett problem. De fattiga regionerna kommer att kräva att staten omfördelar pengar från de rika områdena till de fattiga, medan de rika områdena kommer att motsätta sig detta för att försöka upprätthålla sin höga levnadsstandard. Den kinesiska regimen har då att välja mellan två alternativ. Det första är att låta de rika regionerna vara, vilket i så fall kommer att öka motsättningarna och försvaga staten. De rika regionerna kommer att fortsätta knytas ihop med den globala ekonomin, och staten kommer få mindre makt över dem. Det andra alternativet är att återgå till en isolationistisk politik, där Kina kraftigt begränsar sitt deltagande i världsekonomin.

Friedman påpekar att det finns historiska förlagor för båda dessa utvecklingar: Kina har varit splittrat i perioder, t ex under 1920-talet, och har genomgått perioder av isolationism, t ex under Maos regim. Men hans huvudpoäng är att någon av dessa utvecklingar är mycket mer sannolika än att Kina fortsätter precis som nu. Och oavsett vilken av dessa två alternativ som inträffar så kommer Kina inte vara en global supermakt.

 

Tre former av kapitalism

Tvärtemot Friedman anser Giovanni Arrighi att framtiden kommer att domineras av de asiatiska staterna, framför allt Kina och Indien. Ett av hans argument är historiskt: fram till 1700-talet dominerades världens ekonomi av Kina och Indien. Först genom industrialiseringen blev västvärlden överlägsen. Det som sker i nutiden är en återgång till det historiska tillståndet: när Kina och Indien industrialiseras kommer de att gå om västvärlden och återigen dominera världens ekonomi.

I sin bok om Kinas ekonomiska utveckling argumenterar Arrighi för att Kinas ekonomi är så stark att Kina i framtiden kommer att bli en av världens dominerande supermakter. Kinas nuvarande ekonomi kan ses som en slags auktoritär kapitalism, eftersom landet har en kapitalistisk ekonomi som inte är fri: istället styrs och planeras ekonomin i hög utsträckning av staten. Statens politik är dock överlag positivt inställd till företag, och stöder dem alltså i att etablera nya fabriker och öka sin tillväxt. Samtidigt ser staten till att styra företagen med lagar och förordningar, där en viktig faktor är att bibehålla stabilitet. Arrighi nämner t ex att flera fabriker medvetet inte har mekaniserat vissa delar av produktionen, för att istället kunna maximera sysselsättningen. Därmed undviks massarbetslöshet. Eftersom levnadsstandarden är mycket lägre i Kina går detta att göra och ändå upprätthålla konkurrenskraftiga industrier.

Arrighi tänker sig att världen i framtiden kommer att domineras av olika former av kapitalism. Kina kommer att stå för den auktoritära kapitalismen, USA för en nyliberal kapitalism och Europa för en socialliberal kapitalism. En av Arrighis poänger är att Kinas auktoritära kapitalism visserligen inte är ekonomiskt optimal, men det är inte heller de andra: USA:s extremt liberala kapitalism kommer att styras mer av marknadens fluktuationer och därmed vara mer instabil och oförutsägbar, och Europas socialliberala kapitalism innebär också att staterna i viss utsträckning styr marknaden, om än inte i lika hög grad som Kina. Utifrån Kinas stora befolkning, starka statsmakt och resursrikedom menar Arrighi att det är rimligt att landet kommer vara den mest tongivande stormakten. Det innebär också att många länder i Asien och Afrika kommer att följa den kinesiska auktoritära modellen, snarare än den liberala amerikanska.

 

Referenser

Giovanni Arrighi, Adam Smith in Beijing. Lineages of the Twenty-First Century (Verso 2008).

George Friedman, The Next 100 Years.  A Forecast for the 21st Century (Anchor Books 2010).

 

Historiebruk i film och böcker

Om du väljer en bok eller en film att undersöka kan du använda dig av dessa frågor.

Förslag på frågor att arbeta med:

Om karaktärer och handling

Vad går handlingen ut på, i stora drag?

Vem är huvudperson?

Finns det någon tydlig hjälte/skurk?

Vem/vilka ska vi sympatisera med? Vilka ska vi inte sympatisera med?

Hur framställs män och kvinnor? Vilka egenskaper uppvisar de?

Hur framställs olika etniska/sociala/kulturella grupper? Vilka egenskaper uppvisar de?

Vad är det som driver karaktärerna? Koppla till struktur-aktör eller liknande begrepp.

Om historia och samtid

Vilken historisk händelse handlar berättelsen om? Hur stämmer historiska fakta med filmen? Vilka friheter har tagits, och varför?

Hur framställs olika historiska personer? Koppla till frågorna om karaktärerna!

I vilket sammanhang tillkom berättelsen? Går det att se några spår av detta sammanhang i berättelsen?

 

Förslag på filmer:

Patrioten

Rädda menige Ryan

Jeanne d’Arc

Flags of our Fathers

Letters from Iwo-Jima

Hotel Rwanda

Shooting Dogs

Gladiator

Livet är underbart

Marie Antoinette

The Last King of Scotland

Elizabeth

Alexander

Rambo III

Dr Strangelove

Red Dawn

The Mission

Infödd soldat

Hitler – Rise of Evil

Undergången

Inglourios Basterds

Schndler’s List

Team America: World Police

Falskmyntarna

Kingdom of Heaven

JFK

The Message: The story of Islam

The Hurt Locker

En långvarig förlovning

Waltz with Bashir

Barefoot Gen

Grave of the Fireflies

Warlords

Barry Lyndon

Tema America: World Police

Kvinnor utan män

 

Förslag på böcker:

Kurt Vonnegut, Slakthus 5

Joseph Heller, Moment 22

Chinua Achebe, Allt går sönder

Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol

Joseph Conrad, Mörkrets hjärta

Erich Maria Remarque, På västfronten intet nytt

Väinö Linna, Okänd soldat

Ernst Jünger, I stålstormen

Colleen McCullough, Antonius och Kleopatra

Jan Guillou, Vägen till Jerusalem

Umberto Eco, Baudolino

 

Historiebruk i spel

En möjlig historiebruksuppgift är att analysera ett spel med en historisk handling.

Förslag på frågor som kan användas:

Vad är det för historisk händelse/skeende som skildras i spelet? Jämför med någon historisk framställning av samma skeende:

Hur representeras olika grupper av människor, t ex olika kön/etniska grupper?

Spelarens roll. Vilken roll har spelaren i händelseförloppet? Vad kan spelaren påverka? Vad kan spelaren inte påverka? Diskutera utifrån struktur-aktör eller liknande begrepp.

Spelets mål: vad är det man som spelare ska uppnå? Vad finns det för belöningar/poäng? Vad skulle detta mål motsvara i den faktiska historien?

Vad har tagits med? Vad har tagits bort?

Vad har denna användning av historia för betydelse?

Vilka spel kan man använda?

För att ett spel ska gå att använda för en historisk analys så krävs det att spelet på något sätt använder historia. Detta är enklast att se i spel som handlar om historia eller utspelar sig i historiska miljöer. Den mest uppenbara spelgenren är strategispel, t ex Civilization eller spelföretaget Paradox:s olika historiska strategispel. Det finns också en del rollspel som utspelar sig i en mer eller mindre historisk miljö, t ex Assassin’s Creed.

En typ av spel som ofta använder element ur historia är rollspel i fantasymiljö. Dessa kan därför gå att använda för en historisk analys, men kan samtidigt vara extra svåra, eftersom en poäng i fantasy är att skaparen plockar lite hursomhelst och det kan vara svårt att veta vad som är vad. Jag vill dock inte utesluta denna genre, så jag inkluderar dem med varningen att de kan vara svåra att reda ut ur ett historiebruksperspektiv: ofta är det kanske bara miljön som är historiskt inspirerad, kanske inte själva uppdragen/spelelementen.

I diskussionen hittills har jag huvudsakligen utgått från dataspel. Det finns dock också en massa brädspel som går att använda för en historiebruksanalys.  Brädspel skildrar ofta historiska skeenden mer abstrakt än dataspel, vilket kan vara både en fördel och en nackdel ur analyssynpunkt. Dataspel är ofta bättre på att fånga in spelaren med realistiska miljöer, medan spelmekanismerna ofta är tydligare i ett brädspel.

 

Exempel på spel som kan användas för en historiebruksanalys

Dataspel av strategityp

Civilization I-V

Colonization (finns som freeware: länk)

Europa Universalis I-IV

Hearts of Iron I-II (kanske även III?)

Victoria I-II

Crusader Kings I-II

Total War-serien (t ex Medieval, Empire, Napoleon, Rome)

Imperialism

The Cat and  the Coup (kan laddas ner här)

Dataspel av rollspelstyp: historisk miljö

Expedition: Conquistador

Assassin’s Creed I-III

 

Dataspel av rollspelstyp: fantasymiljö

Dragon Age I-II

Elder Scrolls V: Skyrim

 

 

Brädspel

Diplomacy

History of the World

War on Terror: the Boardgame

Seven Ages

China: the Middle Kingdom

History of the Roman Empire

In the Year of the Dragon

Twilight Struggle

Civilization (brädspelet)

Axis & Allies 

 

Vad är vetenskap?

För att historisk kunskap ska vara allmänt accepterad måste den ha tagits fram på ett vetenskapligt sätt. Men vad menas egentligen med att något är vetenskapligt? I det här avsnittet presenterar jag en enkel översikt av vad som menas med vetenskaplighet.

Vetenskaplighet består egentligen av två olika delar. Dels är vetenskap en metod eller ett arbetssätt, dels är vetenskap ett slags förhållningssätt.

Vetenskap är ett arbetssätt

När man arbetar vetenskapligt kan man ägna sig åt många olika fält. Det finns naturvetenskaper som fysik och kemi, samhällsvetenskaper som sociologi och antropologi, och humanistiska vetenskaper som lingvistik och estetik. Historia brukar räknas som ett mellanting mellan samhällsvetenskap och humanistisk vetenskap. Det som förenar dessa olika ämnen är ett gemensamt arbetssätt. Detta arbetssätt brukar kallas för vetenskaplig metod.

Den vetenskapliga metoden består av följande delar:

1. Inom vetenskap ska man använda sakliga argument. Det gäller egentligen för all argumentation, men är i synnerhet viktigt inom vetenskap. En forskare kan inte hävda sin ståndpunkt bara för att hon tycker att det är så, utan måste försöka hitta faktiska, sakliga argument för sin ståndpunkt. Om hon inte kan hitta några sådana måste hon överge sin ståndpunkt, annars är hon inte vetenskaplig.

2. Vetenskap arbetar med den faktiska verkligheten. Vetenskap är ett projekt för att beskriva världen, och för att försöka förstå hur världen fungerar. Vetenskap ägnar sig därmed inte åt sådant som ligger utanför den faktiska verkligheten. Frågor om alternativa universum, liv efter döden eller Guds existens anses därför normalt inte vara vetenskapliga frågor.

3. Vetenskapligt arbete ska vara transparent (genomskinligt). Det betyder att forskaren ska visa upp hur hon har arbetat och hur hon har kommit fram till sina slutsatser. Varför ska man göra det? Jo, hur en undersökning är gjord kan påverka undersökningens resultat. Om jag t ex vill ta reda på vad folk tycker om att Sverige är med i EU, så kan det påverkas väldigt mycket om jag bara frågar folk som är medlemmar i föreningen ”Ja till Europa”. Den seriösa forskaren delar därför med sig av sina arbetsmetoder och resultat, och låter dem granskas av andra forskare.

4. I vetenskapligt arbete ska man försöka motbevisa sina egna antaganden. En forskare ställer upp antaganden, hypoteser, om hur världen är och testar sedan hypoteserna mot undersökningar av verkligheten. Men forskaren ska inte försöka bevisa sina egna hypoteser, utan ska försöka motbevisa dem. Varför? Jo, det är lätt att man bara fastnar för den information som tilltalar en själv och som stämmer överens med vad man redan tror, och så blir det ett snett urval av fakta. Om man istället aktivt försöker hitta fakta som inte stämmer överens med vad man redan tror så ökar chansen att man gör ett vettigt urval av fakta.

Vetenskap är ett förhållningssätt

Vetenskap är inte bara en arbetsmetod, utan också ett sätt att förhålla sig till världen och den kunskap man kan få om världen. Det vetenskapliga förhållningssättet bygger på följande principer:

1. Världen är begriplig, och kunskapen om den kan uttryckas av människor. Vetenskapen bygger på en tro på att världen är i grunden ordnad och därmed begriplig för det mänskliga förståndet. Att världen är begriplig betyder att kunskapen om den kan uttryckas av människor genom språk och matematik. Vetenskaplig kunskap måste kunna uttryckas i något språk, annars är det inte kunskap.

2. Kunskap är principiellt tillgänglig för alla människor. Vetenskapen motsätter sig alla idéer om hemlig eller förbjuden kunskap, eller kunskap som bara är till för vissa människor. För att något ska vara vetenskaplig kunskap måste det vara möjligt för alla människor att ta till sig kunskapen. I praktiken finns dock en del praktiska begränsningar av denna tanke, eftersom det ofta krävs många års studier för att sätta sig in i exempelvis avancerad teoretisk fysik.

3. Kunskap är föränderlig. Vetenskaplig kunskap är inte något för alltid givet, fast och permanent, utan förändras med tiden. Forskare måste vara beredda på att den kunskap de har kan motbevisas av ny information. Det hände t ex med den klassiska fysiken, som började byggas upp av Newton på 1600-talet. Många av de föreställningar den byggde på visade sig vara oriktiga i början av 1900-talet. Detta visades av flera forskare. Den mest berömda är Einstein med relativitetsteorin.

 

Vanliga missförstånd eller problem med vetenskap

Precis som inom alla andra områden finns det en del missuppfattningar om vetenskap. Här är några vanliga missuppfattningar. De är extra intressanta just för att de visar på att det finns en del problem med vetenskapen och hur vi förhåller oss till den.

1. Problemet med kunskapens gränser

Vetenskap är den säkraste och mest allmänt accepterade metod vi har för att ta reda på vad som är sant. Men det är inte den enda metoden för att få kunskap. Icke-vetenskaplig kunskap  är just icke-vetenskaplig. Icke-vetenskaplig kunskap är inte nödvändigtvis sämre, men den är mer osäker. Det är svårare för mig att övertyga dig om att något jag drömt eller fått en uppenbarelse om är sant, än något som jag kan visa vetenskapligt. Enligt vetenskapligt tänkande är det bra: vi bör ställa beviskrav på varandras anspråk på kunskap. Men bara för att något är omöjligt att bevisa behöver det inte vara falskt.

I modern forskning finns också en medvetenhet om att vetenskapen inte kan täcka all kunskap. Trots all forskning om människans medvetande och psyke är det t ex omöjligt för vetenskapen att få dig att uppleva vad jag upplever när jag äter en bit morotskaka. Jag kan uttrycka hur jag upplever det i ord, och en fysisk undersökning kan visa vilka delar av min hjärna och kropp som aktiveras när jag äter morotskaka, men det är väldigt långt från dessa beskrivningar till den faktiska upplevelsen.

Därför är det viktigt att vara medveten om att vi har både icke-vetenskaplig kunskap och vetenskaplig. Ofta diskuteras bara den vetenskapliga kunskapen. Men den icke-vetenskapliga – från drömmar, fantasier, inspiration, intuition, upplevelser – är också mycket viktig. Men det blir problem om man försöker använda icke-vetenskaplig kunskap som om den vore vetenskap (och kanske också tvärtom?).

 

2. Begreppsförvirring

Inom vetenskapen används många specifika fackbegrepp. När dessa sedan börjar användas utanför den vetenskapliga metodens arbetsområden kan de få en förändrad betydelse. Detta kan ställa till allvarliga och onödiga missförstånd.

Ett begrepp som ofta ställer till problem är ordet ”teori”. Till vardags kan vi använda det när vi funderar: ”Jag har en teori”. Här betyder ordet ungefär ”antagande”: jag tror att det är på ett visst sätt, och denna tro är min teori.

En forskare skulle använda begreppet ”hypotes” i den situationen, för en hypotes är just ett antagande. Inom vetenskapsspråket är en teori istället en hypotes som har bekräftats av många upprepade testningar.

Ofta pratar man om att teorier är sanna eller falska. Egentligen är det ett felaktigt ordval. Fakta är sanna eller falska. En teori är hur man har strukturerat fakta så att de ska bli begripliga. Därför bör man snarare diskutera teorins fruktbarhet: om den kan förklara väldigt mycket är den fruktbar, och då accepterar forskarna teorin som en utgångspunkt för att förstå verkligheten.

Många av de vanligaste invändningarna mot evolutionsteorin bygger just på denna typ av begreppsmissförstånd. Invändningen att det ”bara är en teori” visar att den som säger det har missförstått vad en teori är. Och diskussioner om huruvida evolutionsteorin är ”sann” är felfokuserade från början.

3. Problemet med objektivitet

Det sista problemet jag tänker ta upp har med objektivitet att göra. Det är ett prestigefyllt begrepp, och inom vetenskap finns en tradition som kräver just att forskaren måste vara objektiv.

Frågan är vad det egentligen innebär att vara objektiv. Något förenklat kan man säga att objektivitet innebär att man inte lägger sin egen synvinkel och sina egna värderingar på något. Motsatsen, att lägga sin egen synvinkel och sina egna värderingar på något, kallas subjektivitet.

Problemet med kravet på objektivitet är att vi människor inte är objektiva, tvärtom lägger vi känslor, värderingar och synvinklar på allt vi upplever. Går det att komma förbi? I så fall, hur?

Den traditionella lösningen på problemet med objektivitet var att man som forskare skulle hålla alla värderingar borta från en vetenskaplig framställning. Denna lösning brukar fortfarande hållas som ett krav på texten när man skriver en vetenskaplig uppsats eller avhandling.

Denna traditionella objektivitet har dock angripits i modern tid. Många vetenskapsteoretiker menar att man aldrig kan bli av med sin subjektiva inställning till det man forskar om. Subjektiviteten behöver inte uttryckas i rena värderingar av typen ”bra/dåligt”, utan kan istället visa sig i att man har gjort ett snett faktaurval eller liknande. Om man försöker dölja sin subjektivitet finns det en risk att man lurar läsaren: man låtsas vara objektiv, trots att man inte kan vara säker på att man är det.

Som alternativ till att låtsas vara objektiv föreslår ”subjektivisterna” därför att man istället ska vara tydlig med sin subjektivitet. Det betyder inte att man ska skriva ”jag tycker” en massa i sin vetenskapliga uppsats. Men det betyder att man talar om sina utgångspunkter och hur man har gjort sitt faktaurval. Man försöker så tydligt som möjligt redovisa sina tankegångar. Det är också subjektivisterna som har ställt kravet på att forskaren ska försöka motbevisa sig själv, just för att man ska försöka komma förbi sina egna attityder och fördomar om det man arbetar med.

 

Historiebruk i kultur

Ett centralt innehåll i Historia 2 a är följande:

 

  • Hur historia används inom olika kulturformer. Betydelsen av olika historiska teman inom olika genrer, till exempel film, litteratur och musik samt inom olika former av ungdomskultur.

 

Därför ägnas en del av denna kurs åt att du ska undersöka och analysera hur historia används (historiebruk) i någon kulturell produkt. Det kan vara t ex en skönlitterär bok, en spelfilm, en låttext eller ett spel (bräd- eller data).

Du väljer själv vad du ska undersöka. Samråd dock med läraren om ditt val.

Det första du behöver göra för uppgiften är att tillägna dig produkten ifråga. Alltså: läs boken, se filmen, lyssna på låten och läs låttexten, spela spelet.

Uppgiften innebär inte i första hand att du ska avslöja vad som är ”fel” i den kulturella användningen av historia. Däremot är det viktigt att fundera över vilka perspektiv som får företräde, vad som visas och vad som inte visas. I sådana resonemang kan det ofta visa sig att historiebruket leder till olika förenklingar, och det är viktigt att lyfta fram. Det innebär att du behöver jämföra med någon annan källa som är mer inriktad mot ett vetenskapligt historiebruk, t ex en lärobok eller en text skriven av en historiker.

Här finns allmän information om historiebruk

Historiebruk i skönlitteratur och spelfilm

Historiebruk i musik

Historiebruk i spel

Kinas dynastier och andra traditionella periodindelningar

Forntida dynastier

Xiadynastin: 2070?-1600? f vt

Shangdynastin: 1600?-1045? f vt

Zhoudynastin: 1045? – 256 f vt

De krigande staternas tid: 453-221 f v t

Första imperiedynastierna

Qindynastin: 221-206 f v t

Handynastin: 206 f v t -220 v t

De tre kungarikenas tid: 220-280

Jindynastin: 265-420

Norra och södra dynastierna: 386-589

Senare imperiedynastier

Suidynastin: 581-618

Tangdynastin: 618-907

De fem dynastiernas tid: 907-960

Songdynastin: 960-1279

Yuandynastin: 1271-1368

Mingdynastin: 1368-1644

Qingdynastin: 1644-1912

Efter kejsardömets fall

Republiken Kina: 1912-1949

Folkrepubliken Kina: 1949-

Källförteckning

Michael Barkun, A Culture of Conspiracy. Apocalyptic Visions in Contemporary America (University of California Press 2003)

David Dunbar & Brad Reagan (red.), Debunking 9/11 Myths. Why Conspiracy Theories can’t stand up to the facts (Hearst Books 2006)

 

Mark Fenster, Conspiracy Theories. Secrecy and Power in American Culture (University of Minnesota Press 2008)

 

David Ray Griffin, Debunking 9/11 Debunking. An answer to Popular Mechanics and Other Defenders of the Official Conspiracy Theory (Olive Branch Press 2007)

 

Christopher Hodapp & Alice Von Kannon, Conspiracy Theories & Secret Societies for Dummies (Wiley 2008)

 

Jim Marrs, Crossfire. The Plot that killed Kennedy (Basic Books 1989)

Gerald Posner, Case Closed. Lee Harvey Oswald and the Assassination of JFK (Anchor Books 2003)

 

Damian Thompson, Counterknowledge. How we surrendered to Conspiracy Theories, Quack Medicine, Bogus Science and Fake History (Atlantic Books 2008)

 

Thomas De Zengotita, Mediated. How the Media shape your World (Bloomsbury 2005)
Wikipedia, “Freemasonry” (http://en.wikipedia.org/wiki/Freemasonry)

Wikipedia, “Propaganda due” (http://en.wikipedia.org/wiki/Propaganda_Due)

Wikipedia, “Licio Gelli” (http://en.wikipedia.org/wiki/Licio_Gelli)

Wikipedia, “Illuminati” (http://en.wikipedia.org/wiki/Illuminati)

Wikipedia, “Adam Weishaupt” (http://en.wikipedia.org/wiki/Illuminati)

Wikipedia, “Augustin Barruel” (http://en.wikipedia.org/wiki/Augustin_Barruel)

Wikipedia, “John Robison” (http://en.wikipedia.org/wiki/John_Robison_(physicist))

Wikipedia, “Nesta Webster” (http://en.wikipedia.org/wiki/Nesta_Webster)

Wikipedia, “Edith Starr Miller” (http://en.wikipedia.org/wiki/Edith_Starr_Miller)

Konsekvenser av konspiracism

Så, vad blir då konsekvenserna av konspiracismen? Några saker har jag i stort sett redan avhandlat, så jag upprepar dem bara kort: ökad misstänksamhet mot makthavare och auktoriteter; en känsla av trygghet och gemenskap inom den egna konspiracistiska gruppen; tveksamma åsikter får ökat inflytande.

Konspiracismen bidrar också till medieringens alltmer splittrade, relativistiska världsbild. Vi blir allt mindre överens om den gemensamma verkligheten. I nutidens infosamhälle kan vi paradoxalt nog nästan helt bortse från verkligheten i sig och välja våra egna verklighetsuppfattningar. Men vad är problemet med det? Man måste väl få välja fritt? Är det inte en mänsklig rättighet att få välja fritt? Svaret är förstås att den extrema valfriheten kommer på bekostnad av en global social, intellektuell och kulturell gemenskap. Vi blir mer och mer individer, mer och mer isolerade, från varandra. Upplysningstidens förhoppning, att vi människor med tiden skulle lära oss att bortse från våra (egentligen ytliga) skillnader och istället bygga en internationell gemenskap tycks på många sätt längre bort än någonsin. Även om man inte är internationalist måste man se allvarligt på det faktum att en relativistisk verklighetsuppfattning gör rationell dialog och kommunikation omöjlig. När en del människor hävdar rätten att tänka sig fyrkantiga cirklar är något allvarligt fel.

Den polariserade världsbild som konspiracismen både utgår ifrån och förmedlar leder dessutom till en uppdelning av världen i “goda” och “onda”. Och om historien kan lära oss något är det att en sådan uppdelning i förlängningen legitimerar vilka handlingar som helst mot “de onda”. Att man krigar mot, mördar, förföljer och torterar dem behöver inte försvaras med anat än att de är “onda”.

Det kanske allvarligaste problemet med konspiracismen är dock att den förhindrar en klar analys av världens tillstånd och därigenom hindrar några egentliga reformer. Konspiracismens starka polarisering och betoning av att världens orättvisor beror på vissa personer (aktörsbetoning alltså) gör att konspiracisten lätt fastnar i att leta efter de som är skyldiga, de som ska ställas till svars för sakernas tillstånd. Dem som man får göra vad som helst emot. Illuminati. Bankirerna. Judarna. Eliminera dem så blir världen bättre, riskerar konspiracismen att säga. Det faktum att problemen ofta beror på strukturer och inte aktörer går konspiracisterna helt förbi. Därmed går möjligheten till faktiska, varaktiga strukturella förändringar av samhället förlorade. Bara för att det finns grupper som tjänar på det rådande tillståndet betder det inte att de har skapat tillståndet.

En möjlighet som slår mig så här avslutningsvis är att jag nog slutligen har hittat en förklaring till konspiracismens utbredning inom vänstern. I modern tid har socialismen varit det stora alternativet till det liberala samhället. Försöken till socialistiska statsexperiment under 1900-talet kom dock att präglas av maktfullkomlighet och korruption. Den ideologiska vänsterrörelsen valde dock i hög utsträckning att bortse från detta. I och med Sovjetunionens fall och sovjetkommunismens därmed totala sammanbrott förlorade därför socialismen som sådan sin legitimitet som alternativ till liberalismen. Numera är den existerande socialismen en modifierad form av liberalism, en socialliberalism som accepterar det liberala samhällets grunder men försöker mildra de värsta konsekvenserna av det liberala samhället.

I det ljuset blir konspiracismen en alternativ ideologi för alla de som inte accepterar det liberala samhället som sådant, höger som vänster.

Avslutningsvis kan konspiracism också vara direkt hälsovådlig. WHO försökte för några år sedan utrota polio genom gratis utdelning av poliovaccin. Men i den muslimska världen spreds ryktet att vaccinet egentligen var til för att göra muslimska män sterila. Resultatet? Folk tog inte vaccinet, och idag lever polio kvar i högönsklig välmåga – vilket inte kan sägas om de människor som drabbas av sjukdomen.

Några sammanfattande reflektioner

OK, det känns som det är läge att sammanfatta vad min framställning har kommit fram till. Här nedan sammanfattar jag först hur den konspiracistiska metoden kan beskrivas, och därefter kommer en diskussion av orsakerna till konspiracism.

 

 

Den konspiracistiska metodens beståndsdelar
De som är konspiracister anser själva att de kommer med sanningen (det finns säker en del cyniker där också, men dem ser jag som mindre oroande än de som faktiskt tror att de har rätt). Därför är det viktigt att jämföra den konspiracistiska metoden med vetenskaplig metod.

1) Konspiracisten utgår ifrån att den egna teorin är sann. Det grundläggande tänkandet är “jag tror det är så här, alltså är det så här”. Denna grundtanke är väldigt naturlig för människan, men den leder lätt till konstiga resultat: vi människor tenderar att vara fördomsfulla och självupptagna och bara lägga märke till sådant som stöder vår redan bildade uppfattning. Resultaten av att utgå från att man själv har rätt ser vi i de andra delarna av den konspiracistiska metoden. Denna konspiratoriska kunskapssyn påminner om den religiöst dogmatiska: man utgår från en massa antaganden som i sig är obevisade. Vetenskapen strävar istället efter att framhålla att all kunskap är temporär och kan förändras av nya rön.

2) Konspiracisten försöker bevisa den egna teorin. Vetenskaplig metod går ut på att man ska försöka motbevisa den egna teorin, just för att motverka den mänskliga egocentrismen och fördomsfullheten. Ofta misslyckas individuella forskare med att göra detta på ett vettigt sätt, Men konspiracisten försöker inte ens.

3) Konspiracisten presenterar mängder av fakta för att stöda sin teori, så många att läsaren/tittaren blir överväldigad av stormfloden. Det vi inte får veta är att det är ett selektivt urval av fakta – konspiracisten presenterar bara det som stöder den egna teorin. Därmed blir presentationen tendentiös. återigen går detta emot grundläggande vetenskap, där man ska lyfta fram de fakta som talar emot den egna teorin.

4) Konspiracisten använder fakta ologiskt. Det tydligaste exemplet på detta är att både belägg och frånvaro av belägg används för att stöda den egna teorin, som i fallet med Zapruderfilmen eller Pentagonfilmerna.

5) Det konspiracistiska tänkandet kännetecknas av en oerhörd detaljfixering, där enskilda fakta plockas isär och analyseras sönder som ett steg på vägen för att misstänkliggöra etablerad kunskap och framställa den egna teorin som ett tänkbart alternativ. Samtidigt saknar konspiracisten känsla för sammanhanget, som blir mycket märkligt när man försöker sätta ihop varje individuell del av konspiracistens resonemang till en koherent helhet. Det mest kända exemplet på detta är diskussionen om att WTC-byggnaderna förstördes av sprängladdningar, inte av flygplanskollisioner.

6) Den kanske obehagligaste delen av den konspiracistiska metoden är smutskastning och misstänkliggörande av meningsmotståndare. Om du inte håller med konspiracisten är du lurad, och går du så långt som att argumentera emot eller försöka motbevisa konspirationsteorin, ja då är du en del av konspirationen. På det sättet undviker konspiracisten att någonsin behöva lyssna på meningsmotståndare, och omöjliggör en rationell diskussion. Ofta framställer sig konspiracisten som en skeptiker som har modet och integriteten att ifrågasätta etablerad kunskap. Att konspiracisten själv tror okritiskt på sin egen konspirationsteori innebär förstås att det här är ett typexempel på bristande självinsikt.

7) Konspirationsteorin bygger på en polariserad världsbild. Världen styrs av onda krafter, och de enda som står emot är “sanningssökarna”. Det här är, återigen, en verklighetsuppfattning som påminner om den religiösa.

Orsaker till konspiracism
Så långt själva den konspiracistiska metoden. Men varför förekommer konspiracism, och varför har det en sådan spridning?

Ett första skäl till att konspirationsteorier är möjliga är förstås att det förekommer konspirationer i verkligheten. Robespierre störtades genom en konspiration, och en konspiration låg bakom mordet på Abraham Lincoln. Ett modernt exempel är den italienska frimurarlogen P2 och dess långtgående planer på att manipulera det italienska samhället. Skillnaden mellan dessa faktiska konspirationer och de konspiracistiska fantasierna är att de faktiska konspirationerna alltid har varit ytterst begränsade i omfattning och målsättningar jämfört med, låt oss säga, illuminatimyten. Icke desto mindre gör förekomsten av faktiska konspirationer att det ju ändå blir tänkbart att det kan finnas större sådana.

En annan aspekt är att konspirationsteorin stämmer väl överens med hur vi människor tänker . Vi tolkar världen omkring oss, och söker mening i den. I vår tolkning av världen ingår sådana premisser som att det finns ett ändamål med allting, och att allt som sker har en mening. Detta sätt att tänka kan förstås vara tröstande och ge människor en viss trygghet, men den har ingenting med verkligheten i sig att göra. Vetenskapen har sedan länge identifierat dessa grundstenar i mänskligt tänkande och avhållt sig från att bygga något på dem, eftersom de strider emot hur verkligheten faktiskt fungerar. Om vi går tillbaka i historien kan vi se alternativa förklaringsmodeller av världen, t ex den religiösa världsbilden och den magiska, som bygger på just ändamålstänkandet och meningsfullhetstänkandet. Konspiracismen hör till samma kategori, det som i relation till vetenskapen kan betecknas som kontrakunskap.
Konspirationstänkandet föds förstås också delvis ur en sund misstänksamhet mot myndigheter och auktoriteter. Sådana ska man förstås vara misstänksam emot, men i Aristoteles efterföljd framhåller jag att man bör vara måttfull i sin misstänksamhet. Och nej, det betyder inte att man ska tro blint på att reptiler egentligen kontrollerar världen, samtidigt som man vägrar tro på minsta ord i 11 septemberkommissionens rapport.

En aspekt som komplicerar hela konspiracismfenomenet är att konspirationsteorier kan verka som identitetsskapande faktorer. På många sätt rimmar konspirationsteorin med en världsbild präglad av maktlöshet. Den lockar därför de som inte finner sig tillrätta i samhället, och ger en bekväm förklaring av varför de inte kan finna sig tillrätta: världen styrs av onda ränksmidare! Den här identifieringen blir väldligt tydlig hos individuella konspiracister, som kan ta oerhört illa vid sig om deras åsikter kritiseras, just för att konspirationstänkandet har blivit så sammanvävt med deras självbild. Det är också psykologiskt mycket ansträngande att tvingas omvärdera sig själv. Därför flyr konspiracisten hellre in i tvärsäker tro på sin egen teori.

Tyvärr är konspirationstänkandet också ett slags paket som kan användas för att “smuggla in” annars oacceptabla åsikter. Något som är oerhört tydligt i konspirationstänkandets moderna historia är att dess rötter finns i konservatism och antireformism. De tidiga konspiracisterna företrädde reaktionära agendor med religiösa förtecken. De moderna konspirationsteorierna utgår från den engelskspråkiga extremhögern, där den amerikanska John Birch Society står i främsta ledet. Även om många konspirationteorier på ytan verkar befriade från denna koppling finns en risk att tänkandet smyger med. Inte minst gäller det antisemitismen, som överhuvudtaget fått förnyad kraft. Det innebär förstås att de som lockas av antisemitism kan komma att hamna i konspirationsteoretiskt fack, och vice versa.

En sista viktig förklaring till konspiracismens spridning är att den går ihop med vårt moderna, “medierade” förhållningssätt till världen och oss själva. Den faktiska verkligheten är för tråkig, för långsam, för ointressant för den som har indoktrinerats att sätta sig själv i centrum som konsument. Vi väljer därför en mer spännande verklighet. Varför inte en som smickrar oss genom att upphöja oss till sanningssägare i kampen mot den onda konspirationen? En mer egocentrisk världsbild.