Alla inlägg av Joakim Wendell

Framtider del 1: världspolitiken

År 2014 är det fortfarande USA som är den dominerande stormakten i världen, men många andra stater har potentialen att utgöra framtida stormakter. Ofta brukar statsvetare och ekonomer tala om BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som tänkbara framtida stormakter. Kommer USA att dominera de närmaste hundra åren, eller kommer några andra stater, t ex några av BRICS-länderna, att bli lika mäktiga som USA, eller rentav mäktigare?

Här får du referat av två forskare som siar om framtiden. Den första forskaren är statsvetaren och futurologen George Friedman, som hävdar att USA kommer att dominera de närmaste hundra åren (ungefär). Jag kallar hans framtidsvision för ”det amerikanska århundradet”. Den andra forskaren, sociologen Giovanni Arrighi, har en framtidssyn som tydligt skiljer sig från Friedmans. Jag kallar hans framtidsvision för ”tre former av kapitalism”.

Det amerikanska århundradet

Friedmans utgångspunkt är att USA kommer att fortsätta vara dominerande i världen inom överskådlig framtid. Hans argument för det är för det första att USA idag har världens starkaste krigsmakt och en av världens starkaste ekonomier. För det andra är det rimligt att anta att USA kommer att fortsätta dominera inom båda dessa områden. Militärt sett beror detta på att USA strategiskt sett är en ö, utan några fiender som kan utmana landet på den egna kontinenten. En tänkbar fiende, som Kina eller Ryssland, kan därmed inte hota USA direkt utan måste bygga en flotta för att kunna attackera USA direkt. Men USA har världens starkaste flotta. Att bygga en flotta som utmanar USA tar lång tid och blir svårt att dölja, så därför kommer USA att kunna behålla flottövertaget genom att helt enkelt satsa mer på flottan när landets fiender börjar bygga sina egna. Vidare hävdar Friedman att USA fortfarande har stor ekonomisk potential, med utrymme för både befolkningstillväxt och industriell tillväxt inom landets egna gränser. Därför kommer USA att fortsätta dominera världen under 2000-talet.

Friedman antar att USA:s maktposition inte kommer att vara ohotad. Han tänker sig en första konflikt med Ryssland omkring 2020, då Ryssland försöker återupprätta sina gamla gränser. Detta blir inte nödvändigtvis ett krig, utan snarare en maktkamp om småstater, där Ryssland försöker ta över staterna. Eftersom dessa stater fruktar Ryssland mer än USA kommer de att söka och få stöd hos USA, och konflikten kommer att sluta med att Ryssland försvagas än en gång.

Nästa utmanare mot USA:s ställning kommer att vara Japan, enligt Friedman. Japan kommer att vilja minska USA:s inflytande i världen och stärka sitt eget, och för att lyckas med det kommer Japan att samarbeta med Turkiet, som Friedman tror kommer att stärkas när Ryssland försvagas. Omkring 2050 tänker sig Friedman ett regelrätt krig mellan å ena sidan Turkiet och Japan, å andra sidan USA med flera andra allierade som hotas av Japan och Turkiet. Kriget kommer vara hårt, men slutar med en amerikansk seger. Till skillnad från i andra världskriget kommer förlorarna inte att krossas, utan bara misslyckas med att besegra USA. Japan och Turkiet kommer att vara fortsatta regionala stormakter, men de kommer inte att kunna hota USA:s herravälde.

Framemot 2080 tänker sig Friedman att en ny utmanare växer fram: Mexico. Även om Mexico idag är relativt svagt och underlägset gentemot USA, kan det förändras i framtiden, om knarkkartellerna kan besegras. Friedman tänker sig att närheten till USA kommer att leda till stora möjligheter för Mexico: Mexico kommer att kunna dra fördelar av amerikansk teknik och ekonomi, inte minst genom att många mexikaner flyttar till USA, bosätter sig och arbetar där. Denna befolkning kan i förlängningen komma att återvända till Mexico och föra med sig dessa fördelar, vilket medför att Mexico växer sig starkt. Eftersom Mexico är en granne till USA har de inte problemet med flottan för att kunna hota USA. När konflikten börjar växa fram kommer USA också att drabbas av inre konflikter, just genom de mexikaner som flyttat till USA men tänkbart fortfarande känner sig som mexikaner, inte amerikaner. Friedman siar inte om hur denna konflikt kommer att sluta, men hävdar att Mexico kan vara det land som till slut knäcker USA:s dominans.

Ett land som Friedman inte ser som en allvarlig utmanare till USA är Kina. Friedman diskuterar möjliga framtida utvecklingar för Kina, och menar att en möjlig sådan utveckling är att Kinas ekonomi fortsätter att expandera som den gör nu. Han anser dock att det är mycket osannolikt, eftersom ingen stat någonsin haft en evig tillväxt. Därför är det mycket troligare att Kina för eller senare kommer att drabbas av ekonomisk stagnation.

När Kina väl drabbas av ekonomisk stagnation kommer klyftorna mellan de rika industrialiserade kustregionerna och det fattiga inlandet att bli ett problem. De fattiga regionerna kommer att kräva att staten omfördelar pengar från de rika områdena till de fattiga, medan de rika områdena kommer att motsätta sig detta för att försöka upprätthålla sin höga levnadsstandard. Den kinesiska regimen har då att välja mellan två alternativ. Det första är att låta de rika regionerna vara, vilket i så fall kommer att öka motsättningarna och försvaga staten. De rika regionerna kommer att fortsätta knytas ihop med den globala ekonomin, och staten kommer få mindre makt över dem. Det andra alternativet är att återgå till en isolationistisk politik, där Kina kraftigt begränsar sitt deltagande i världsekonomin.

Friedman påpekar att det finns historiska förlagor för båda dessa utvecklingar: Kina har varit splittrat i perioder, t ex under 1920-talet, och har genomgått perioder av isolationism, t ex under Maos regim. Men hans huvudpoäng är att någon av dessa utvecklingar är mycket mer sannolika än att Kina fortsätter precis som nu. Och oavsett vilken av dessa två alternativ som inträffar så kommer Kina inte vara en global supermakt.

 

Tre former av kapitalism

Tvärtemot Friedman anser Giovanni Arrighi att framtiden kommer att domineras av de asiatiska staterna, framför allt Kina och Indien. Ett av hans argument är historiskt: fram till 1700-talet dominerades världens ekonomi av Kina och Indien. Först genom industrialiseringen blev västvärlden överlägsen. Det som sker i nutiden är en återgång till det historiska tillståndet: när Kina och Indien industrialiseras kommer de att gå om västvärlden och återigen dominera världens ekonomi.

I sin bok om Kinas ekonomiska utveckling argumenterar Arrighi för att Kinas ekonomi är så stark att Kina i framtiden kommer att bli en av världens dominerande supermakter. Kinas nuvarande ekonomi kan ses som en slags auktoritär kapitalism, eftersom landet har en kapitalistisk ekonomi som inte är fri: istället styrs och planeras ekonomin i hög utsträckning av staten. Statens politik är dock överlag positivt inställd till företag, och stöder dem alltså i att etablera nya fabriker och öka sin tillväxt. Samtidigt ser staten till att styra företagen med lagar och förordningar, där en viktig faktor är att bibehålla stabilitet. Arrighi nämner t ex att flera fabriker medvetet inte har mekaniserat vissa delar av produktionen, för att istället kunna maximera sysselsättningen. Därmed undviks massarbetslöshet. Eftersom levnadsstandarden är mycket lägre i Kina går detta att göra och ändå upprätthålla konkurrenskraftiga industrier.

Arrighi tänker sig att världen i framtiden kommer att domineras av olika former av kapitalism. Kina kommer att stå för den auktoritära kapitalismen, USA för en nyliberal kapitalism och Europa för en socialliberal kapitalism. En av Arrighis poänger är att Kinas auktoritära kapitalism visserligen inte är ekonomiskt optimal, men det är inte heller de andra: USA:s extremt liberala kapitalism kommer att styras mer av marknadens fluktuationer och därmed vara mer instabil och oförutsägbar, och Europas socialliberala kapitalism innebär också att staterna i viss utsträckning styr marknaden, om än inte i lika hög grad som Kina. Utifrån Kinas stora befolkning, starka statsmakt och resursrikedom menar Arrighi att det är rimligt att landet kommer vara den mest tongivande stormakten. Det innebär också att många länder i Asien och Afrika kommer att följa den kinesiska auktoritära modellen, snarare än den liberala amerikanska.

 

Referenser

Giovanni Arrighi, Adam Smith in Beijing. Lineages of the Twenty-First Century (Verso 2008).

George Friedman, The Next 100 Years.  A Forecast for the 21st Century (Anchor Books 2010).

 

Historiebruk i film och böcker

Om du väljer en bok eller en film att undersöka kan du använda dig av dessa frågor.

Förslag på frågor att arbeta med:

Om karaktärer och handling

Vad går handlingen ut på, i stora drag?

Vem är huvudperson?

Finns det någon tydlig hjälte/skurk?

Vem/vilka ska vi sympatisera med? Vilka ska vi inte sympatisera med?

Hur framställs män och kvinnor? Vilka egenskaper uppvisar de?

Hur framställs olika etniska/sociala/kulturella grupper? Vilka egenskaper uppvisar de?

Vad är det som driver karaktärerna? Koppla till struktur-aktör eller liknande begrepp.

Om historia och samtid

Vilken historisk händelse handlar berättelsen om? Hur stämmer historiska fakta med filmen? Vilka friheter har tagits, och varför?

Hur framställs olika historiska personer? Koppla till frågorna om karaktärerna!

I vilket sammanhang tillkom berättelsen? Går det att se några spår av detta sammanhang i berättelsen?

 

Förslag på filmer:

Patrioten

Rädda menige Ryan

Jeanne d’Arc

Flags of our Fathers

Letters from Iwo-Jima

Hotel Rwanda

Shooting Dogs

Gladiator

Livet är underbart

Marie Antoinette

The Last King of Scotland

Elizabeth

Alexander

Rambo III

Dr Strangelove

Red Dawn

The Mission

Infödd soldat

Hitler – Rise of Evil

Undergången

Inglourios Basterds

Schndler’s List

Team America: World Police

Falskmyntarna

Kingdom of Heaven

JFK

The Message: The story of Islam

The Hurt Locker

En långvarig förlovning

Waltz with Bashir

Barefoot Gen

Grave of the Fireflies

Warlords

Barry Lyndon

Tema America: World Police

Kvinnor utan män

 

Förslag på böcker:

Kurt Vonnegut, Slakthus 5

Joseph Heller, Moment 22

Chinua Achebe, Allt går sönder

Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol

Joseph Conrad, Mörkrets hjärta

Erich Maria Remarque, På västfronten intet nytt

Väinö Linna, Okänd soldat

Ernst Jünger, I stålstormen

Colleen McCullough, Antonius och Kleopatra

Jan Guillou, Vägen till Jerusalem

Umberto Eco, Baudolino

 

Historiebruk i spel

En möjlig historiebruksuppgift är att analysera ett spel med en historisk handling.

Förslag på frågor som kan användas:

Vad är det för historisk händelse/skeende som skildras i spelet? Jämför med någon historisk framställning av samma skeende:

Hur representeras olika grupper av människor, t ex olika kön/etniska grupper?

Spelarens roll. Vilken roll har spelaren i händelseförloppet? Vad kan spelaren påverka? Vad kan spelaren inte påverka? Diskutera utifrån struktur-aktör eller liknande begrepp.

Spelets mål: vad är det man som spelare ska uppnå? Vad finns det för belöningar/poäng? Vad skulle detta mål motsvara i den faktiska historien?

Vad har tagits med? Vad har tagits bort?

Vad har denna användning av historia för betydelse?

Vilka spel kan man använda?

För att ett spel ska gå att använda för en historisk analys så krävs det att spelet på något sätt använder historia. Detta är enklast att se i spel som handlar om historia eller utspelar sig i historiska miljöer. Den mest uppenbara spelgenren är strategispel, t ex Civilization eller spelföretaget Paradox:s olika historiska strategispel. Det finns också en del rollspel som utspelar sig i en mer eller mindre historisk miljö, t ex Assassin’s Creed.

En typ av spel som ofta använder element ur historia är rollspel i fantasymiljö. Dessa kan därför gå att använda för en historisk analys, men kan samtidigt vara extra svåra, eftersom en poäng i fantasy är att skaparen plockar lite hursomhelst och det kan vara svårt att veta vad som är vad. Jag vill dock inte utesluta denna genre, så jag inkluderar dem med varningen att de kan vara svåra att reda ut ur ett historiebruksperspektiv: ofta är det kanske bara miljön som är historiskt inspirerad, kanske inte själva uppdragen/spelelementen.

I diskussionen hittills har jag huvudsakligen utgått från dataspel. Det finns dock också en massa brädspel som går att använda för en historiebruksanalys.  Brädspel skildrar ofta historiska skeenden mer abstrakt än dataspel, vilket kan vara både en fördel och en nackdel ur analyssynpunkt. Dataspel är ofta bättre på att fånga in spelaren med realistiska miljöer, medan spelmekanismerna ofta är tydligare i ett brädspel.

 

Exempel på spel som kan användas för en historiebruksanalys

Dataspel av strategityp

Civilization I-V

Colonization (finns som freeware: länk)

Europa Universalis I-IV

Hearts of Iron I-II (kanske även III?)

Victoria I-II

Crusader Kings I-II

Total War-serien (t ex Medieval, Empire, Napoleon, Rome)

Imperialism

The Cat and  the Coup (kan laddas ner här)

Dataspel av rollspelstyp: historisk miljö

Expedition: Conquistador

Assassin’s Creed I-III

 

Dataspel av rollspelstyp: fantasymiljö

Dragon Age I-II

Elder Scrolls V: Skyrim

 

 

Brädspel

Diplomacy

History of the World

War on Terror: the Boardgame

Seven Ages

China: the Middle Kingdom

History of the Roman Empire

In the Year of the Dragon

Twilight Struggle

Civilization (brädspelet)

Axis & Allies 

 

Vad är vetenskap?

För att historisk kunskap ska vara allmänt accepterad måste den ha tagits fram på ett vetenskapligt sätt. Men vad menas egentligen med att något är vetenskapligt? I det här avsnittet presenterar jag en enkel översikt av vad som menas med vetenskaplighet.

Vetenskaplighet består egentligen av två olika delar. Dels är vetenskap en metod eller ett arbetssätt, dels är vetenskap ett slags förhållningssätt.

Vetenskap är ett arbetssätt

När man arbetar vetenskapligt kan man ägna sig åt många olika fält. Det finns naturvetenskaper som fysik och kemi, samhällsvetenskaper som sociologi och antropologi, och humanistiska vetenskaper som lingvistik och estetik. Historia brukar räknas som ett mellanting mellan samhällsvetenskap och humanistisk vetenskap. Det som förenar dessa olika ämnen är ett gemensamt arbetssätt. Detta arbetssätt brukar kallas för vetenskaplig metod.

Den vetenskapliga metoden består av följande delar:

1. Inom vetenskap ska man använda sakliga argument. Det gäller egentligen för all argumentation, men är i synnerhet viktigt inom vetenskap. En forskare kan inte hävda sin ståndpunkt bara för att hon tycker att det är så, utan måste försöka hitta faktiska, sakliga argument för sin ståndpunkt. Om hon inte kan hitta några sådana måste hon överge sin ståndpunkt, annars är hon inte vetenskaplig.

2. Vetenskap arbetar med den faktiska verkligheten. Vetenskap är ett projekt för att beskriva världen, och för att försöka förstå hur världen fungerar. Vetenskap ägnar sig därmed inte åt sådant som ligger utanför den faktiska verkligheten. Frågor om alternativa universum, liv efter döden eller Guds existens anses därför normalt inte vara vetenskapliga frågor.

3. Vetenskapligt arbete ska vara transparent (genomskinligt). Det betyder att forskaren ska visa upp hur hon har arbetat och hur hon har kommit fram till sina slutsatser. Varför ska man göra det? Jo, hur en undersökning är gjord kan påverka undersökningens resultat. Om jag t ex vill ta reda på vad folk tycker om att Sverige är med i EU, så kan det påverkas väldigt mycket om jag bara frågar folk som är medlemmar i föreningen ”Ja till Europa”. Den seriösa forskaren delar därför med sig av sina arbetsmetoder och resultat, och låter dem granskas av andra forskare.

4. I vetenskapligt arbete ska man försöka motbevisa sina egna antaganden. En forskare ställer upp antaganden, hypoteser, om hur världen är och testar sedan hypoteserna mot undersökningar av verkligheten. Men forskaren ska inte försöka bevisa sina egna hypoteser, utan ska försöka motbevisa dem. Varför? Jo, det är lätt att man bara fastnar för den information som tilltalar en själv och som stämmer överens med vad man redan tror, och så blir det ett snett urval av fakta. Om man istället aktivt försöker hitta fakta som inte stämmer överens med vad man redan tror så ökar chansen att man gör ett vettigt urval av fakta.

Vetenskap är ett förhållningssätt

Vetenskap är inte bara en arbetsmetod, utan också ett sätt att förhålla sig till världen och den kunskap man kan få om världen. Det vetenskapliga förhållningssättet bygger på följande principer:

1. Världen är begriplig, och kunskapen om den kan uttryckas av människor. Vetenskapen bygger på en tro på att världen är i grunden ordnad och därmed begriplig för det mänskliga förståndet. Att världen är begriplig betyder att kunskapen om den kan uttryckas av människor genom språk och matematik. Vetenskaplig kunskap måste kunna uttryckas i något språk, annars är det inte kunskap.

2. Kunskap är principiellt tillgänglig för alla människor. Vetenskapen motsätter sig alla idéer om hemlig eller förbjuden kunskap, eller kunskap som bara är till för vissa människor. För att något ska vara vetenskaplig kunskap måste det vara möjligt för alla människor att ta till sig kunskapen. I praktiken finns dock en del praktiska begränsningar av denna tanke, eftersom det ofta krävs många års studier för att sätta sig in i exempelvis avancerad teoretisk fysik.

3. Kunskap är föränderlig. Vetenskaplig kunskap är inte något för alltid givet, fast och permanent, utan förändras med tiden. Forskare måste vara beredda på att den kunskap de har kan motbevisas av ny information. Det hände t ex med den klassiska fysiken, som började byggas upp av Newton på 1600-talet. Många av de föreställningar den byggde på visade sig vara oriktiga i början av 1900-talet. Detta visades av flera forskare. Den mest berömda är Einstein med relativitetsteorin.

 

Vanliga missförstånd eller problem med vetenskap

Precis som inom alla andra områden finns det en del missuppfattningar om vetenskap. Här är några vanliga missuppfattningar. De är extra intressanta just för att de visar på att det finns en del problem med vetenskapen och hur vi förhåller oss till den.

1. Problemet med kunskapens gränser

Vetenskap är den säkraste och mest allmänt accepterade metod vi har för att ta reda på vad som är sant. Men det är inte den enda metoden för att få kunskap. Icke-vetenskaplig kunskap  är just icke-vetenskaplig. Icke-vetenskaplig kunskap är inte nödvändigtvis sämre, men den är mer osäker. Det är svårare för mig att övertyga dig om att något jag drömt eller fått en uppenbarelse om är sant, än något som jag kan visa vetenskapligt. Enligt vetenskapligt tänkande är det bra: vi bör ställa beviskrav på varandras anspråk på kunskap. Men bara för att något är omöjligt att bevisa behöver det inte vara falskt.

I modern forskning finns också en medvetenhet om att vetenskapen inte kan täcka all kunskap. Trots all forskning om människans medvetande och psyke är det t ex omöjligt för vetenskapen att få dig att uppleva vad jag upplever när jag äter en bit morotskaka. Jag kan uttrycka hur jag upplever det i ord, och en fysisk undersökning kan visa vilka delar av min hjärna och kropp som aktiveras när jag äter morotskaka, men det är väldigt långt från dessa beskrivningar till den faktiska upplevelsen.

Därför är det viktigt att vara medveten om att vi har både icke-vetenskaplig kunskap och vetenskaplig. Ofta diskuteras bara den vetenskapliga kunskapen. Men den icke-vetenskapliga – från drömmar, fantasier, inspiration, intuition, upplevelser – är också mycket viktig. Men det blir problem om man försöker använda icke-vetenskaplig kunskap som om den vore vetenskap (och kanske också tvärtom?).

 

2. Begreppsförvirring

Inom vetenskapen används många specifika fackbegrepp. När dessa sedan börjar användas utanför den vetenskapliga metodens arbetsområden kan de få en förändrad betydelse. Detta kan ställa till allvarliga och onödiga missförstånd.

Ett begrepp som ofta ställer till problem är ordet ”teori”. Till vardags kan vi använda det när vi funderar: ”Jag har en teori”. Här betyder ordet ungefär ”antagande”: jag tror att det är på ett visst sätt, och denna tro är min teori.

En forskare skulle använda begreppet ”hypotes” i den situationen, för en hypotes är just ett antagande. Inom vetenskapsspråket är en teori istället en hypotes som har bekräftats av många upprepade testningar.

Ofta pratar man om att teorier är sanna eller falska. Egentligen är det ett felaktigt ordval. Fakta är sanna eller falska. En teori är hur man har strukturerat fakta så att de ska bli begripliga. Därför bör man snarare diskutera teorins fruktbarhet: om den kan förklara väldigt mycket är den fruktbar, och då accepterar forskarna teorin som en utgångspunkt för att förstå verkligheten.

Många av de vanligaste invändningarna mot evolutionsteorin bygger just på denna typ av begreppsmissförstånd. Invändningen att det ”bara är en teori” visar att den som säger det har missförstått vad en teori är. Och diskussioner om huruvida evolutionsteorin är ”sann” är felfokuserade från början.

3. Problemet med objektivitet

Det sista problemet jag tänker ta upp har med objektivitet att göra. Det är ett prestigefyllt begrepp, och inom vetenskap finns en tradition som kräver just att forskaren måste vara objektiv.

Frågan är vad det egentligen innebär att vara objektiv. Något förenklat kan man säga att objektivitet innebär att man inte lägger sin egen synvinkel och sina egna värderingar på något. Motsatsen, att lägga sin egen synvinkel och sina egna värderingar på något, kallas subjektivitet.

Problemet med kravet på objektivitet är att vi människor inte är objektiva, tvärtom lägger vi känslor, värderingar och synvinklar på allt vi upplever. Går det att komma förbi? I så fall, hur?

Den traditionella lösningen på problemet med objektivitet var att man som forskare skulle hålla alla värderingar borta från en vetenskaplig framställning. Denna lösning brukar fortfarande hållas som ett krav på texten när man skriver en vetenskaplig uppsats eller avhandling.

Denna traditionella objektivitet har dock angripits i modern tid. Många vetenskapsteoretiker menar att man aldrig kan bli av med sin subjektiva inställning till det man forskar om. Subjektiviteten behöver inte uttryckas i rena värderingar av typen ”bra/dåligt”, utan kan istället visa sig i att man har gjort ett snett faktaurval eller liknande. Om man försöker dölja sin subjektivitet finns det en risk att man lurar läsaren: man låtsas vara objektiv, trots att man inte kan vara säker på att man är det.

Som alternativ till att låtsas vara objektiv föreslår ”subjektivisterna” därför att man istället ska vara tydlig med sin subjektivitet. Det betyder inte att man ska skriva ”jag tycker” en massa i sin vetenskapliga uppsats. Men det betyder att man talar om sina utgångspunkter och hur man har gjort sitt faktaurval. Man försöker så tydligt som möjligt redovisa sina tankegångar. Det är också subjektivisterna som har ställt kravet på att forskaren ska försöka motbevisa sig själv, just för att man ska försöka komma förbi sina egna attityder och fördomar om det man arbetar med.

 

Historiebruk i kultur

Ett centralt innehåll i Historia 2 a är följande:

 

  • Hur historia används inom olika kulturformer. Betydelsen av olika historiska teman inom olika genrer, till exempel film, litteratur och musik samt inom olika former av ungdomskultur.

 

Därför ägnas en del av denna kurs åt att du ska undersöka och analysera hur historia används (historiebruk) i någon kulturell produkt. Det kan vara t ex en skönlitterär bok, en spelfilm, en låttext eller ett spel (bräd- eller data).

Du väljer själv vad du ska undersöka. Samråd dock med läraren om ditt val.

Det första du behöver göra för uppgiften är att tillägna dig produkten ifråga. Alltså: läs boken, se filmen, lyssna på låten och läs låttexten, spela spelet.

Uppgiften innebär inte i första hand att du ska avslöja vad som är ”fel” i den kulturella användningen av historia. Däremot är det viktigt att fundera över vilka perspektiv som får företräde, vad som visas och vad som inte visas. I sådana resonemang kan det ofta visa sig att historiebruket leder till olika förenklingar, och det är viktigt att lyfta fram. Det innebär att du behöver jämföra med någon annan källa som är mer inriktad mot ett vetenskapligt historiebruk, t ex en lärobok eller en text skriven av en historiker.

Här finns allmän information om historiebruk

Historiebruk i skönlitteratur och spelfilm

Historiebruk i musik

Historiebruk i spel

Kvinnosyn i Handynastins Kina

Ban Zhao (45-116) var lärarinna åt flickorna i det kejserliga palatset. Hon undervisade i konfuciansk tradition om hur kvinnor skulle bete sig:

Ödmjukhet innebär att man ger efter och är full av respekt, att man sätter andras välfärd före sin egen, att man aldrig nämner sina egna goda gärningar eller förnekar sina brister, att man uthärdar förolämpningar och dålig behandling. Flit innebär att man går till sängs sent, stiger upp tidigt och aldrig undviker arbete vare sig det är på morgonen eller kvällen, att man aldrig avstår från att göra hushållsarbete och att man alltid gör klart allt prydligt och ordentligt. Att upprätthålla traditionen innebär att man uppför sig lämpligt när man tjänar sin make och herre, att man håller sig hel och ren, aldrig skämtar eller skrattar, och att man förbereder rent vin och ren mat att offra till förfäderna. En kvinna som odlar dessa tre drag har aldrig fått sitt rykte förstört eller hamnat i onåd. Om en kvinna saknar dessa tre drag kommer hon å andra sidan inte ha något rykte att skydda och kommer att bli utskämd.

(Buckley Ebrey, The Cambridge Illustrated History of China, s. 81)

Att vara kvinna i det kejserliga Kina

”Blommor i spegeln” (Jing Hua Yuan)  är en samhällskritisk satir som skrevs på 1810-talet av den kinesiske akademikern Li Ruzhen. Boken handlar om Tang Ao, som får ett mystiskt uppdrag av gudarna. För att fullfölja det slår han följe med handelsmannen Lin och Gamle Tuo. Under sina resor stöter de tre männen på en massa märkliga länder som inte fungerar på samma sätt som Kina. Författaren använder sig av dessa annorlunda samhällen för att kritisera missförhållanden i Kina. Utdraget nedan handlar om när de tre vännerna kommer till Kvinnornas land, där kvinnor styr istället för män, och alla föreställningar om män och kvinnor är omvända.

När Tang Ao fick veta att de hade kommit till Kvinnornas land trodde han att det var ett land som bara befolkades av kvinnor, och han vågade först inte gå iland. Men Gamle Tuo sade: ”Så är det inte! Här finns både män och kvinnor, det är bara det att kvinnorna gör allt som män gör hos oss och tvärtom. Männen går klädda i kjol och tar hand om hemmen, medan kvinnorna bär hatt och byxor och sköter allt utanför hemmen. Om det var ett land med bara kvinnor skulle inte ens Lin våga gå iland, trots att han brukar tjäna bra på att sälja sina varor här.”

”Om männen klär sig som kvinnor, använder de kosmetika och binder fötterna också?” frågade Tang Ao.

”Såklart!” ropade Lin. Ur sin ficka tog han fram en lista på varor han tänkte sälja. Det var stora mängder rouge, ansiktspuder, kammar och andra typiska kvinnoattiraljer. ”Tur att jag inte föddes i det här landet”, sa han. ”Kan ni tänka er mig trippa runt med bundna fötter?”

När Tang Ao frågade varför han inte skrivit några priser för varorna, svarade Lin: ”Människorna här, alltifrån härskaren till den enklaste bonde, är galna i kosmetika. Jag tänker ta så mycket betalt som det går. Det kommer inte att bli svårt att sälja hela lasten till rika familjer på ett par dagar”. Nöjd vid tanken på den förtjänst han skulle göra gick Lin iland med sin lista.

Tang Ao och Gamle Tuo bestämde sig för att besöka staden. Människorna på gatorna var småvuxna och ganska smala, och trots att de var iklädda manskläder var de skägglösa, talade med ljusa kvinnoröster och gick med spänstiga steg.

”Se på dem!” sade Gamle Tuo. ”De ser ut som helt vanliga kvinnor. Är det inte synd att de klär sig som män?”

”Vänta lite”, sade Tang Ao. ”När de ser oss kanske de tänker: ”Se på dem, är det inte synd att de klär sig som kvinnor?””

”Du har rätt. Det man är van vid verkar alltid naturligt, som de gamla mästarna sade. Men jag undrar hur det är med männen?”

Gamle Tuo pekade diskret på en medelålders kvinna, som satt på sin farstutrapp och sydde. Hennes hår var flätat och dekorerat med pärlor och jade. Hon hade långa gyllene örhängen med ädelstenar, och en lång violett klänning med en blekgrön skjorta under. På hennes små fötter satt röda sammetsskor. Hon höll på att brodera. Hon var omsorgsfullt sminkad och pudrad och hade mycket vackra ögon, men när hon lyfte blicken såg de att hennes överläpp doldes av en yvig mustasch.

Tang Ao och Gamle Tuo kunde inte låta bli att skratta högt. ”Kvinnan” såg på dem och sa: ”Vad skrattar ni åt, flickor?” Rösten var djup och hes som en sprucken klocka. Tang Ao blev så chockad att han vände sig om och sprang iväg. Men ”kvinnan” ropade efter dem: ”Ni måste vara män, eftersom ni också har mustascher. Varför bär ni kvinnokläder och låtsas vara kvinnor?  Att ni inte skäms! Jag fattar nog, ni klär er så där för att ni vill smälta in bland kvinnorna, era billiga slampor! Se er själva i spegeln. Har ni glömt att ni är män? Det är tur för er att ni bara stötte på mig! Om någon annan fått syn på er där ni gick och smygkikade på folk skulle ni ha slagits halvt ihjäl!”

”Jag har aldrig varit med om något liknande” muttrade Tang Ao. ”Men Lin kommer nog att klara sig bättre när han möter dem”.

”Varför tror du det?” frågade Gamle Tuo.

”Jo, han är så ljus i hyn, och eftersom han inte har skägg kommer de kanske att tro att han är kvinna. Men man blir ju lite orolig.”

/Under tiden får Lin möjlighet att besöka Kvinnorikets härskare, som har informerat honom om att hon vill köpa hans varor./

Portvakten ledde Lin förbi bevakade dörrar och vindlande korridorer tills de kom till entrén till det inre palatset. En vakt sade till honom: ”Vänta här, frun. Jag ska gå in och höra vad härskaren önskar”. Hon tog Lins lista, men återkom efter en stund och sa: ”Frun, ni har inga prisuppgifter på er lista. Hur mycket tar du för en ask rouge? En ask parfymerat puder? Och hårbalsam? Och hårband?”

Lin talade om vad det kostade och vakten försvann. Men snart kom hon tillbaka och frågade: ”Hur mycket kostar en ask med jadesmycken, frun? Och dina sammetsblommor? Och kammarna?”

Lin talade återigen om priset och vakten gick iväg för att rapportera. Snart kom hon igen och sade: ”Härskaren har valt ut konkubiner och vill köpa en del av dina varor åt dem. Hon bjuder in dig till audiens, eftersom du kommer från Kina och vi är vänner och allierade. Men frun måste vara hövlig och visa respekt när ni möter Hennes Majestät.”

Lin följde vakten in och fick snart möta härskaren. Efter att ha bugat sig djupt såg han att härskaren var en kvinna på ungefär trettio år, med mycket vackert ansikte, slät hy och körsbärsröda läppar. Runt henne stod en massa manliga palatstjänare. Härskaren talade till Lin med ljus röst, kände på de olika varorna och såg intresserat på honom när han svarade på hennes frågor. ”Jag undrar varför hon stirrar så på mig” tänkte Lin. ”Har hon aldrig sett en man från Kina förut?”

Efter ett tag sa härskaren att hon ville inspektera varulistan mer, och gav order till palatstjänarna att ordna en god middag och vin åt ”kvinnan” från Kina. Lin blev hastigt förd till ett rum en trappa upp, där en massa läckerheter stod redo. Medan han åt hörde han en massa oväsen från undervåningen. Flera palatstjänare sprang upp till honom, kallade honom ”ers Höghet”, bugade och gratulerade honom. Innan Lin förstod vad som höll på att hända grep tjänarna tag i honom, tog av alla hans kläder och lade honom i ett parfymerat bad. Mot tjänarnas kraftiga armar var det lönlöst att göra motstånd.  Snart blev han insmord med olja, parfymerad, pudrad och sminkad, och kläddes i kjol. Hans fötter täcktes med tygstrumpor, och hans hår kammades till en avancerad frisyr och dekorerades med hårnålar. De manliga tjänarna satte armband på hans armar och ringar på hans fingrar, och satte en magnifik fenixhätta på hans huvud. De band ett jadegrönt band om midjan på honom och svepte en broderad slöja över hans axlar. Sedan ledde de honom till en säng och bad honom att sitta ner.

Lin trodde att han måste vara berusad, eller att han drömde, och började darra. Han frågade tjänarna vad som pågick, och fick veta att härskaren valt ut honom att bli favoritkonkubin, och att de nu skulle hitta en lämplig dag för honom att besöka härskarens sängkammare.

Innan Lin han säga ett ord kom en ny grupp tjänare in. En av dem höll en lång nål. ”Vi har fått order om att göra hål i dina öron” sa han, medan de andra tjänarna grep tag i och höll fast Lins armar och ben. Han med nålen tog tag i Lins högra öra, gnuggade örsnibben lite och stack sedan nålen rakt igenom den.

”AAJJ!” skrek Lin.

Tjänaren grep tag i det andra örat och stack nålen genom den örsnibben också. Medan Lin skrek av smärta smetades blypuder på hans örsnibbar och ett par juveltyngda örhängen hängdes i öronhålen.

Tjänarna som gjort hål i öronen avlägsnade sig, och en svartskäggig tjänare kom in med ett stycke siden i handen. Han knäböjde framför Lin och sade: ”Jag har fått order att binda ers Höghets fötter.” Två andra tjänare grep tag i Lins fötter medan den svartskäggige satte sig på en låg pall och rev sönder sidentyget till remsor. Han grep tag i Lins fot, placerade den i sitt knä och pudrade den med aluminiumpuder. Han klämde ihop tårna och böjde ner dem tills hela foten var böjd till en båge, och band sedan hårt fast foten i den ställningen med sidenremsorna. En annan tjänare sydde sedan ihop sidenremsorna, så att de skulle hålla.

Det kändes som om Lins fötter stod i lågor, och våg efter våg av smärta pulserade upp mot hans hjärta. När han inte kunde stå ut längre började han gråta och skrika. Tjänarna ordnade fram ett par mjuka röda skor och trädde dem på hans fötter.

”Snälla ni, säg till härskaren att jag är en gift man” bad Lin. ”Hur kan jag bli hennes konkubin? Befria mina fötter. De har alltid varit fria! Hur kan ni binda dem? Säg åt er härskare att låta mig gå fri. Jag och min hustru kommer att bli mycket tacksamma.” Men tjänarna svarade: ”Härskaren har sagt att du ska föras till hennes sängkammare så fort dina fötter har blivit ordentligt bundna. Det finns ingen tid för sådant prat.”

När det blev mörkt serverades han mängder av kött och vin. Men Lin åt knappt något, och sade till tjänarna att de kunde få resten. Därefter lade han sig på sängen. Hans fötter värkte hemskt, men han tänkte försöka vila lite. Genast kom en medelålders tjänare fram och sade: ”Snälla ni, ni ska väl tvätta er innan ni går till sängs?”

Knappt var detta sagt förrän en mängd tjänare kom in och omringade honom med ljus, vattenkärl och spottkopp, sminkbord, kärl med olja, ansiktspuder, handdukar och sidennäsdukar. Lin blev tvungen att låta sig tvättas framför dem alla. Men efter att han tvättat sig ville en tjänare smörja in hans ansikte med kräm igen. Lin vägrade bestämt.

”Men natten är den bästa tiden för att vårda huden”, sade tjänaren. Den här krämen har en massa mysk i sig. Den kommer att göra din hy väldoftande, även om den redan är tillräckligt slät och fin. Om du använder den regelbundet kommer din hy bli som vit jade, men kommer också att avge en väldoft på egen hand. Ju mer väldoftande den är, desto slätare och finare blir den, och desto vackrare bli du att beskåda, och du kommer bli än mer älsklig. Vänta bara så får du se”.  Men Lin vägrade, och tjänarna klagade över hans envishet och sa att de skulle rapportera det till palatschefen.

Sedan fick han vara ensam. Men hans fötter gjorde så ont att han inte kunde sova. Till slut lyckades han slita sönder sidenremsorna, och han kunde återigen sträcka ut sina befriade tår. Därefter kunde han äntligen somna.

Men nästa morgon upptäckte den svartskäggige tjänaren att han rivit bort sina fotbandage, och rapporterade omedelbart till härskaren, som beordrade att Lin skulle straffas med tjugo piskrapp. Palatschefen kom in med en två meter lång bambukäpp. De andra drog av hans kläder och höll fast honom, och så blev han piskad på baken och benen. Den svartskäggige frågade om han tänkte uppföra sig nu, och Lin svarade ja. De slutade piska honom, torkade bort blodet och smorde hans sår med en särskild salva och gav honom ginsengsoppa att dricka.

Från och med nu var Lin helt i tjänarnas våld. De var ivriga att göra sin härskare till lags, och band Lins fötter ännu hårdare än tidigare. Lin funderade på att begå självmord, men han hölls ständigt under uppsikt och hade därför ingen chans att försöka.

Efter ett tag förlorade hans fötter sin ursprungliga form. Kött och blod mosades ihop och till slut fanns inte så mycket kvar utom torra ben och skinn, så att fötterna krympte till en nätt storlek. Den dagliga skönhetsbehandlingen gjorde att hans hår blev glansigt och mjukt, och hans kropp började dofta efter regelbundna bad i parfymerat vatten. Hans ögonbryn plockades så att de fick formen av månskäror. Med puder i ansiktet och blodrött läppstift började han till slut se riktigt attraktiv ut.

Till slut förklarade palatschefen att fotbindningen var fullbordad. Härskaren själv kom upp för att ta sig en titt, och fick se en Lin vars ansikte var som en persikoblomma och vars ögon var som djupa höstsjöar. Härskaren var överförtjust. ”Vilken skönhet!” tänkte hon. ”Om inte jag lagt märke till hans potential bakom hans löjliga kvinnokläder skulle hans skönhet kanske aldrig ha utvecklats!” Hon tog ett pärlarmband och satte det på Lins arm och fick honom att sätta sig bredvid henne. Hon smekte hans händer och luktade på dem och såg uppskattande på hans nätta fötter. Lin rodnade av skam.

Mycket nöjd förklarade härskaren att Lin skulle besöka hennes sängkammare redan dagen därpå. När Lin hörde det försvann hans sista hopp. Han kunde inte ens gå utan att någon hjälpte honom, och han tillbringade hela naten med att gråta och tänka på sin fru.

När väl den stora dagen kommer visar sig Lin stel som en planka i sängen. Han är så förnedrad att han inte kan fungera sexuellt. Till slut tröttnar härskaren på att han är så tråkig i sängen, och Lins vänner kan rädda honom.

Li Ju-Chen, Flowers in the mirror, översatt från kinesiska av Lin Tai-yi, (Federal Publications 1983)

Översättning till svenska av Joakim Wendell 2007-01-25

Kinesisk filosofi

Hur ska makten utövas?

I alla samhällen har människor funderat över hur makt ska utövas på ett bra sätt. Ett problem med den frågan är att vi människor är oense om vad som är bra. Här nedan finner du några utdrag ur daoistiska, konfucianska och legalistiska texter angående hur makt ska utövas. Till varje text följer några frågor att reflektera över.

Daoismen

I daoismens huvudskrift Dao te ching skriver Laozi följande om hur en härskare bör bete sig:

Om du inte hedrar de som gjort sig förtjänta av det,

kommer människorna inte att konkurrera med varandra.

Om du inte sätter värde på sällsynta skatter,

kommer människorna inte att stjäla.

Om du inte skyltar med sådant som andra vill ha,

kommer människor inte att bli förvirrade i sina hjärtan.

En vis man styr på detta sätt:

Han tömmer människors medvetanden och fyller deras magar.

Han försvagar deras viljor och stärker deras kroppar.

Se alltid till att människorna är utan kunskap och utan begär.

För då kommer de listiga inte våga göra något.

Om du inte företar dig något kommer harmonin av sig själv.

(Buckley, The Cambridge Illustrated History of China, s. 48)

 

1. Vad säger Dao te ching om hur en vis härskare ska styra?

2. Hur tror du att ett samhälle som styrs daoistiskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

3. Är Dao te chings råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

Konfucianismen

Ur Analekterna av Konfucius:

Chi Kang frågade hur man ska få människorna att dyrka sin härskare, vara lojala mot honom, och träna sig att bli dygdigare. Mästaren svarade: Om han tar sitt styre på allvar, kommer de att dyrka honom. Om han är en god förälder och godhjärtad mot alla, kommer de att vara lojala mot honom. Om han belönar de duktiga och undervisar de okunniga, kommer de ivrigt att försöka vara dygdiga.

Mästaren sade: om en härskare handlar på rätt sätt, kan han styra utan att ge order. Om han handlar fel, kommer hans order inte att åtlydas.

Tzu-kung frågade: finns det något ord som kan tjäna som regel för hela ens liv? Konfucius svarade: ömsesidighet. Det du inte själv vill utsättas för, ska du inte utsätta andra för.

Ur Mencius bok, av Mencius:

Filosofen Kao sade: Människans natur är som pilträdet, och rättfärdighet är som en skål. Att skapa rättfärdighet och godhet i människan är som att skapa en skål ur pilträdets trä.

Mencius svarade: Kan du skapa en skål av pilträdets trä utan att skada pilträdet? Du måste göra våld på trädet och skada det innan du kan göra skålar av det. Om du måste skada pilträdet för att göra skålar av det, menar du att du på samma sätt måste skada människorna för att göra dem goda och rättfärdiga! Om folk skulle tro dina ord skulle alla människor anse att godhet och rättfärdighet är onda ting.

(Bonevac/Philips, Understanding Non-Western Philosophy)

1. Vad säger Konfucius om hur en härskare ska bete sig?

2. Vad betyder det filosofen Kao säger i Mencius bok? Vad betyder Mencius svar?

3. Hur tror du att ett samhälle som styrs konfucianskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

4. Är konfucianismens råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

Legalismen

Han Fei Tzu, en av legalismens främsta tänkare, skrev följande om hur samhället ska styras:

Om människor tvingas att odla sin mark och skapa betesmark för att de ska ha mat senare, kommer de att anse att härskaren är för sträng. Om strafflagen förändras så att straffen blir hårdare för att få bort onda dåd, kommer människorna att anse att härskaren är för sträng. Om härskaren tar ut skatt för att fylla förråden och skattkammaren så att det finns mat när svälten kommer och pengar för att betala armén, kommer de att anse att deras härskare är girig. Om härskaren ställer kravet att alla i landet gör militärtjänst, att ingen undantas från militärtjänsten och att staten står stark och enad för att besegra alla sina fiender, kommer de att anse att härskaren är våldsam. Dessa fyra åtgärder skulle alla bidra till att skapa fred och ordning, men människorna har inte vett nog att välkomna dem. Därför måste man finna en upplyst härskare som kan framtvinga dessa åtgärder.

http://www.wsu.edu:8080/~wldciv/world_civ_reader/world_civ_reader_1/hanfeitzu.html

1.  Vilket är det stora problemet med att få samhället att fungera, enligt Han Fei Tzu?

2. Hur tror du att ett samhälle som styrs legalistiskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

3. Är legalismens råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

 

Sammanfattande frågor

1. Skulle du helst vilja leva i ett daoistiskt, konfucianskt eller legalistiskt samhälle? Motivera ditt svar!

2. Vilken av dessa politiska filosofier tror du har haft störst inflytande i kinesisk historia? Varför?

3. Går de tre lärorna att kombinera? I så fall, hur? Om det inte går, vad är det som gör att de inte går att kombinera?

Svenska uppslagsböcker om afrikaner

Bakgrund

Den europeiska kulturen genomströmmades under 1800-talet av en mycket kraftig rasism, som levde kvar långt in på 1900-talet. Denna rasism ansågs ofta ha en vetenskaplig grund, och fungerade som en given utgångspunkt för dåtidens forskare.

Här nedan får du textutdrag ur två olika svenska uppslagsböcker. Det första utdraget kommer ur Nordisk familjebok, som gavs ut 1904-1926. Det andra uppdraget kommer från Svensk uppslagsbok, som gavs ut 1963. I båda fallen kommer textutdragen från artikeln i boken med rubriken ”Neger” eller ”Negrer”, européernas traditionella nedsättande beteckning på svarta afrikaner.

– Innan du läser, fundera på vad en uppslagsbok är till för. Vilka skriver uppslagsböcker, och vilka är de tilltänkta läsarna? Om du själv använder en uppslagsbok, vad använder du den till?

– Läs texterna.

– Vad säger textutdragen om svarta afrikaner?

– Finns det några likheter eller skillnader i de två texternas beskrivning av svarta afrikaner? Vilka då i så fall?

– Vad kan skillnaderna bero på?

– Vad säger dessa textutdrag om svenskars syn på svarta afrikaner under 1900-talet?

– Finns några av dessa tankar kvar idag? Var och i vilken form i så fall?

Ur Nordisk familjebok (1904-1926):

I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska. Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan stundom visa prof på utpräglad vänskaplighet, men ter sig i regel skygg, misstänksam och i saknad af hvarje spår af barmhärtighet och medkänsla.

Om negerns objektiva känslor: kärlek, vänskap, förtroende, tacksamhet o. d., ha vi dock. svårt att uttala oss, då negerns sinnesriktning är så grundolika européens. Negern är modig på sitt sätt: han undflyr helst faran, men bragt i trångmål, kämpar han till sista andedraget.

Om negerns sedliga ståndpunkt är det äfven svårt att fälla ett omdöme. Det är nämligen träffande anmärkt, att negern i sedligt afseende snarare kan sägas sakna moral än vara omoralisk. I intellektuellt hänseende står negerrasen enligt etnografernas samstämmiga mening under de kaukasiska, mongoliska, malajiska och amerikanska raserna.

Texten är hämtad ifrån: http://runeberg.org/nfbs/0412.html

 

Ur Svensk uppslagsbok (1963):

Negrer (fra. nègre, ital. och spa. negro, av lat. nig’er, svart), benämning på den mörka, vanl. hög­växta befolkningen i Afrika från Sudan till Syd­afrika och dess genom slavhandel till andra världs­delar överförda medl. och dessas avkomlingar.

/…/

Inflytanden från högre stående folk gjor­de sig gällande, och odling av säd och boskaps­skötsel infördes

/…/

N. känna allmänt järn­framställningen men torde i motsats till somliga forskares åsikt ej självständigt uppfunnit denna utan lärt den först relativt sent.

/…/

De svartas känsla för rytm är mycket stor, men det är den i Amerika bland slavarna framvuxna och av de vitas påverkade musik som haft betydelse för oss. Eljest ha n. icke i allm. varit självstän­diga kulturbärare utan mest byggt på införda kul­turelement. Någon större statsbildande förmåga ha de i allm. ej haft. De under främmande på­verkan uppståndna negerrikena ha icke haft var­aktighet.