Sverige under kalla kriget

Efter andra världskriget var Sverige i en lokalt sett stark position, med oskadad industri och infrastruktur. Internationellt sett präglades tiden av motsättningar mellan de två segrande supermakterna Sovjetunionen och USA.  En följd av Sovjetunionens seger över Tyskland var att kommunismen stärkts som ideologi. I det svenska riksdagsvalet efter kriget gjorde kommunisterna sitt bästa val någonsin och fick 10% av rösterna.

Den etablerade socialdemokratiska regimen såg dock med misstänksamhet på kommunisterna som Sovjetsympatisörer, och föredrog att stå närmare USA, något som också hade stöd inom svenskt näringsliv och inom de konservativa och liberala partierna. Samtidigt hade socialdemokraterna byggt upp en bild av det svenska folkhemmet som självständigt och neutralt, och denna bild var man inte beredd att överge.

Den faktiska politiken kom därför att bli att Sverige stod utanför supermakternas respektive allianser. Mottot var ”allansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.  I ekonomiskt och kulturellt hänseende hörde dock Sverige till det av USA dominerade väst. Samtidigt som den officiella neutraliteten upprätthölls inledde Sverige ett hemligt samarbete med NATO och tog emot den amerikanska Marshallhjälpen, vilket innebar att Sverige knöts till USA:s marknadsekonomiska system.

Att Sverige närmade sig väst var egentligen inget konstigt – de var kulturellt och ideologiskt närliggande, och Sovjet fruktades, dels för sin kommunistiska ideologi, dels för den gamla fiendskapen med Ryssland. Det är inte lika uppenbart varför Sverige valde att officiellt vara neutralt.

En förklaring är att den svenska regeringen upplevde sig ha större handlingsfrihet om Sverige inte var en del av någon allians. Detta hänger delvis samman med en annan förklaring, nämligen att Sverige framgångrikt hade lyckats navigera mellan de krigförande parterna i andra världskriget. Genom det nära samarbetet med NATO kunde Sverige räkna med NATO:s hjälp ifall Sovjetunionen angrep Sverige, utan att vara förpliktat att hjälpa NATO. Slutligen kan också bilden av folkhemmet som självständigt och neutralt ha spelat viss roll.

För att underbygga den svenska alliansfriheten byggdes en stark svensk vapenindustri upp.

Det faktum att Sverige ekonomiskt, ideologiskt och kulturellt stod närmast NATO, och i säkerhetspolitiskt avseende förlitade sig på NATO:s stöd, hindrade inte att Sverige kunde förhålla sig kritiskt till exempelvis USA:s agerande. Statsminister Olof Palme kritiserade öppet USA:s agerande i Vietnamkriget under sent 60- och tidigt 70-tal, samtidigt som han fortsatte samarbetet med NATO. Utrikespolitik var en sak, och säkerhetspolitik en annan.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.