Kategoriarkiv: källor

Att vara kvinna i det kejserliga Kina

”Blommor i spegeln” (Jing Hua Yuan)  är en samhällskritisk satir som skrevs på 1810-talet av den kinesiske akademikern Li Ruzhen. Boken handlar om Tang Ao, som får ett mystiskt uppdrag av gudarna. För att fullfölja det slår han följe med handelsmannen Lin och Gamle Tuo. Under sina resor stöter de tre männen på en massa märkliga länder som inte fungerar på samma sätt som Kina. Författaren använder sig av dessa annorlunda samhällen för att kritisera missförhållanden i Kina. Utdraget nedan handlar om när de tre vännerna kommer till Kvinnornas land, där kvinnor styr istället för män, och alla föreställningar om män och kvinnor är omvända.

När Tang Ao fick veta att de hade kommit till Kvinnornas land trodde han att det var ett land som bara befolkades av kvinnor, och han vågade först inte gå iland. Men Gamle Tuo sade: ”Så är det inte! Här finns både män och kvinnor, det är bara det att kvinnorna gör allt som män gör hos oss och tvärtom. Männen går klädda i kjol och tar hand om hemmen, medan kvinnorna bär hatt och byxor och sköter allt utanför hemmen. Om det var ett land med bara kvinnor skulle inte ens Lin våga gå iland, trots att han brukar tjäna bra på att sälja sina varor här.”

”Om männen klär sig som kvinnor, använder de kosmetika och binder fötterna också?” frågade Tang Ao.

”Såklart!” ropade Lin. Ur sin ficka tog han fram en lista på varor han tänkte sälja. Det var stora mängder rouge, ansiktspuder, kammar och andra typiska kvinnoattiraljer. ”Tur att jag inte föddes i det här landet”, sa han. ”Kan ni tänka er mig trippa runt med bundna fötter?”

När Tang Ao frågade varför han inte skrivit några priser för varorna, svarade Lin: ”Människorna här, alltifrån härskaren till den enklaste bonde, är galna i kosmetika. Jag tänker ta så mycket betalt som det går. Det kommer inte att bli svårt att sälja hela lasten till rika familjer på ett par dagar”. Nöjd vid tanken på den förtjänst han skulle göra gick Lin iland med sin lista.

Tang Ao och Gamle Tuo bestämde sig för att besöka staden. Människorna på gatorna var småvuxna och ganska smala, och trots att de var iklädda manskläder var de skägglösa, talade med ljusa kvinnoröster och gick med spänstiga steg.

”Se på dem!” sade Gamle Tuo. ”De ser ut som helt vanliga kvinnor. Är det inte synd att de klär sig som män?”

”Vänta lite”, sade Tang Ao. ”När de ser oss kanske de tänker: ”Se på dem, är det inte synd att de klär sig som kvinnor?””

”Du har rätt. Det man är van vid verkar alltid naturligt, som de gamla mästarna sade. Men jag undrar hur det är med männen?”

Gamle Tuo pekade diskret på en medelålders kvinna, som satt på sin farstutrapp och sydde. Hennes hår var flätat och dekorerat med pärlor och jade. Hon hade långa gyllene örhängen med ädelstenar, och en lång violett klänning med en blekgrön skjorta under. På hennes små fötter satt röda sammetsskor. Hon höll på att brodera. Hon var omsorgsfullt sminkad och pudrad och hade mycket vackra ögon, men när hon lyfte blicken såg de att hennes överläpp doldes av en yvig mustasch.

Tang Ao och Gamle Tuo kunde inte låta bli att skratta högt. ”Kvinnan” såg på dem och sa: ”Vad skrattar ni åt, flickor?” Rösten var djup och hes som en sprucken klocka. Tang Ao blev så chockad att han vände sig om och sprang iväg. Men ”kvinnan” ropade efter dem: ”Ni måste vara män, eftersom ni också har mustascher. Varför bär ni kvinnokläder och låtsas vara kvinnor?  Att ni inte skäms! Jag fattar nog, ni klär er så där för att ni vill smälta in bland kvinnorna, era billiga slampor! Se er själva i spegeln. Har ni glömt att ni är män? Det är tur för er att ni bara stötte på mig! Om någon annan fått syn på er där ni gick och smygkikade på folk skulle ni ha slagits halvt ihjäl!”

”Jag har aldrig varit med om något liknande” muttrade Tang Ao. ”Men Lin kommer nog att klara sig bättre när han möter dem”.

”Varför tror du det?” frågade Gamle Tuo.

”Jo, han är så ljus i hyn, och eftersom han inte har skägg kommer de kanske att tro att han är kvinna. Men man blir ju lite orolig.”

/Under tiden får Lin möjlighet att besöka Kvinnorikets härskare, som har informerat honom om att hon vill köpa hans varor./

Portvakten ledde Lin förbi bevakade dörrar och vindlande korridorer tills de kom till entrén till det inre palatset. En vakt sade till honom: ”Vänta här, frun. Jag ska gå in och höra vad härskaren önskar”. Hon tog Lins lista, men återkom efter en stund och sa: ”Frun, ni har inga prisuppgifter på er lista. Hur mycket tar du för en ask rouge? En ask parfymerat puder? Och hårbalsam? Och hårband?”

Lin talade om vad det kostade och vakten försvann. Men snart kom hon tillbaka och frågade: ”Hur mycket kostar en ask med jadesmycken, frun? Och dina sammetsblommor? Och kammarna?”

Lin talade återigen om priset och vakten gick iväg för att rapportera. Snart kom hon igen och sade: ”Härskaren har valt ut konkubiner och vill köpa en del av dina varor åt dem. Hon bjuder in dig till audiens, eftersom du kommer från Kina och vi är vänner och allierade. Men frun måste vara hövlig och visa respekt när ni möter Hennes Majestät.”

Lin följde vakten in och fick snart möta härskaren. Efter att ha bugat sig djupt såg han att härskaren var en kvinna på ungefär trettio år, med mycket vackert ansikte, slät hy och körsbärsröda läppar. Runt henne stod en massa manliga palatstjänare. Härskaren talade till Lin med ljus röst, kände på de olika varorna och såg intresserat på honom när han svarade på hennes frågor. ”Jag undrar varför hon stirrar så på mig” tänkte Lin. ”Har hon aldrig sett en man från Kina förut?”

Efter ett tag sa härskaren att hon ville inspektera varulistan mer, och gav order till palatstjänarna att ordna en god middag och vin åt ”kvinnan” från Kina. Lin blev hastigt förd till ett rum en trappa upp, där en massa läckerheter stod redo. Medan han åt hörde han en massa oväsen från undervåningen. Flera palatstjänare sprang upp till honom, kallade honom ”ers Höghet”, bugade och gratulerade honom. Innan Lin förstod vad som höll på att hända grep tjänarna tag i honom, tog av alla hans kläder och lade honom i ett parfymerat bad. Mot tjänarnas kraftiga armar var det lönlöst att göra motstånd.  Snart blev han insmord med olja, parfymerad, pudrad och sminkad, och kläddes i kjol. Hans fötter täcktes med tygstrumpor, och hans hår kammades till en avancerad frisyr och dekorerades med hårnålar. De manliga tjänarna satte armband på hans armar och ringar på hans fingrar, och satte en magnifik fenixhätta på hans huvud. De band ett jadegrönt band om midjan på honom och svepte en broderad slöja över hans axlar. Sedan ledde de honom till en säng och bad honom att sitta ner.

Lin trodde att han måste vara berusad, eller att han drömde, och började darra. Han frågade tjänarna vad som pågick, och fick veta att härskaren valt ut honom att bli favoritkonkubin, och att de nu skulle hitta en lämplig dag för honom att besöka härskarens sängkammare.

Innan Lin han säga ett ord kom en ny grupp tjänare in. En av dem höll en lång nål. ”Vi har fått order om att göra hål i dina öron” sa han, medan de andra tjänarna grep tag i och höll fast Lins armar och ben. Han med nålen tog tag i Lins högra öra, gnuggade örsnibben lite och stack sedan nålen rakt igenom den.

”AAJJ!” skrek Lin.

Tjänaren grep tag i det andra örat och stack nålen genom den örsnibben också. Medan Lin skrek av smärta smetades blypuder på hans örsnibbar och ett par juveltyngda örhängen hängdes i öronhålen.

Tjänarna som gjort hål i öronen avlägsnade sig, och en svartskäggig tjänare kom in med ett stycke siden i handen. Han knäböjde framför Lin och sade: ”Jag har fått order att binda ers Höghets fötter.” Två andra tjänare grep tag i Lins fötter medan den svartskäggige satte sig på en låg pall och rev sönder sidentyget till remsor. Han grep tag i Lins fot, placerade den i sitt knä och pudrade den med aluminiumpuder. Han klämde ihop tårna och böjde ner dem tills hela foten var böjd till en båge, och band sedan hårt fast foten i den ställningen med sidenremsorna. En annan tjänare sydde sedan ihop sidenremsorna, så att de skulle hålla.

Det kändes som om Lins fötter stod i lågor, och våg efter våg av smärta pulserade upp mot hans hjärta. När han inte kunde stå ut längre började han gråta och skrika. Tjänarna ordnade fram ett par mjuka röda skor och trädde dem på hans fötter.

”Snälla ni, säg till härskaren att jag är en gift man” bad Lin. ”Hur kan jag bli hennes konkubin? Befria mina fötter. De har alltid varit fria! Hur kan ni binda dem? Säg åt er härskare att låta mig gå fri. Jag och min hustru kommer att bli mycket tacksamma.” Men tjänarna svarade: ”Härskaren har sagt att du ska föras till hennes sängkammare så fort dina fötter har blivit ordentligt bundna. Det finns ingen tid för sådant prat.”

När det blev mörkt serverades han mängder av kött och vin. Men Lin åt knappt något, och sade till tjänarna att de kunde få resten. Därefter lade han sig på sängen. Hans fötter värkte hemskt, men han tänkte försöka vila lite. Genast kom en medelålders tjänare fram och sade: ”Snälla ni, ni ska väl tvätta er innan ni går till sängs?”

Knappt var detta sagt förrän en mängd tjänare kom in och omringade honom med ljus, vattenkärl och spottkopp, sminkbord, kärl med olja, ansiktspuder, handdukar och sidennäsdukar. Lin blev tvungen att låta sig tvättas framför dem alla. Men efter att han tvättat sig ville en tjänare smörja in hans ansikte med kräm igen. Lin vägrade bestämt.

”Men natten är den bästa tiden för att vårda huden”, sade tjänaren. Den här krämen har en massa mysk i sig. Den kommer att göra din hy väldoftande, även om den redan är tillräckligt slät och fin. Om du använder den regelbundet kommer din hy bli som vit jade, men kommer också att avge en väldoft på egen hand. Ju mer väldoftande den är, desto slätare och finare blir den, och desto vackrare bli du att beskåda, och du kommer bli än mer älsklig. Vänta bara så får du se”.  Men Lin vägrade, och tjänarna klagade över hans envishet och sa att de skulle rapportera det till palatschefen.

Sedan fick han vara ensam. Men hans fötter gjorde så ont att han inte kunde sova. Till slut lyckades han slita sönder sidenremsorna, och han kunde återigen sträcka ut sina befriade tår. Därefter kunde han äntligen somna.

Men nästa morgon upptäckte den svartskäggige tjänaren att han rivit bort sina fotbandage, och rapporterade omedelbart till härskaren, som beordrade att Lin skulle straffas med tjugo piskrapp. Palatschefen kom in med en två meter lång bambukäpp. De andra drog av hans kläder och höll fast honom, och så blev han piskad på baken och benen. Den svartskäggige frågade om han tänkte uppföra sig nu, och Lin svarade ja. De slutade piska honom, torkade bort blodet och smorde hans sår med en särskild salva och gav honom ginsengsoppa att dricka.

Från och med nu var Lin helt i tjänarnas våld. De var ivriga att göra sin härskare till lags, och band Lins fötter ännu hårdare än tidigare. Lin funderade på att begå självmord, men han hölls ständigt under uppsikt och hade därför ingen chans att försöka.

Efter ett tag förlorade hans fötter sin ursprungliga form. Kött och blod mosades ihop och till slut fanns inte så mycket kvar utom torra ben och skinn, så att fötterna krympte till en nätt storlek. Den dagliga skönhetsbehandlingen gjorde att hans hår blev glansigt och mjukt, och hans kropp började dofta efter regelbundna bad i parfymerat vatten. Hans ögonbryn plockades så att de fick formen av månskäror. Med puder i ansiktet och blodrött läppstift började han till slut se riktigt attraktiv ut.

Till slut förklarade palatschefen att fotbindningen var fullbordad. Härskaren själv kom upp för att ta sig en titt, och fick se en Lin vars ansikte var som en persikoblomma och vars ögon var som djupa höstsjöar. Härskaren var överförtjust. ”Vilken skönhet!” tänkte hon. ”Om inte jag lagt märke till hans potential bakom hans löjliga kvinnokläder skulle hans skönhet kanske aldrig ha utvecklats!” Hon tog ett pärlarmband och satte det på Lins arm och fick honom att sätta sig bredvid henne. Hon smekte hans händer och luktade på dem och såg uppskattande på hans nätta fötter. Lin rodnade av skam.

Mycket nöjd förklarade härskaren att Lin skulle besöka hennes sängkammare redan dagen därpå. När Lin hörde det försvann hans sista hopp. Han kunde inte ens gå utan att någon hjälpte honom, och han tillbringade hela naten med att gråta och tänka på sin fru.

När väl den stora dagen kommer visar sig Lin stel som en planka i sängen. Han är så förnedrad att han inte kan fungera sexuellt. Till slut tröttnar härskaren på att han är så tråkig i sängen, och Lins vänner kan rädda honom.

Li Ju-Chen, Flowers in the mirror, översatt från kinesiska av Lin Tai-yi, (Federal Publications 1983)

Översättning till svenska av Joakim Wendell 2007-01-25

Kinesisk filosofi

Hur ska makten utövas?

I alla samhällen har människor funderat över hur makt ska utövas på ett bra sätt. Ett problem med den frågan är att vi människor är oense om vad som är bra. Här nedan finner du några utdrag ur daoistiska, konfucianska och legalistiska texter angående hur makt ska utövas. Till varje text följer några frågor att reflektera över.

Daoismen

I daoismens huvudskrift Dao te ching skriver Laozi följande om hur en härskare bör bete sig:

Om du inte hedrar de som gjort sig förtjänta av det,

kommer människorna inte att konkurrera med varandra.

Om du inte sätter värde på sällsynta skatter,

kommer människorna inte att stjäla.

Om du inte skyltar med sådant som andra vill ha,

kommer människor inte att bli förvirrade i sina hjärtan.

En vis man styr på detta sätt:

Han tömmer människors medvetanden och fyller deras magar.

Han försvagar deras viljor och stärker deras kroppar.

Se alltid till att människorna är utan kunskap och utan begär.

För då kommer de listiga inte våga göra något.

Om du inte företar dig något kommer harmonin av sig själv.

(Buckley, The Cambridge Illustrated History of China, s. 48)

 

1. Vad säger Dao te ching om hur en vis härskare ska styra?

2. Hur tror du att ett samhälle som styrs daoistiskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

3. Är Dao te chings råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

Konfucianismen

Ur Analekterna av Konfucius:

Chi Kang frågade hur man ska få människorna att dyrka sin härskare, vara lojala mot honom, och träna sig att bli dygdigare. Mästaren svarade: Om han tar sitt styre på allvar, kommer de att dyrka honom. Om han är en god förälder och godhjärtad mot alla, kommer de att vara lojala mot honom. Om han belönar de duktiga och undervisar de okunniga, kommer de ivrigt att försöka vara dygdiga.

Mästaren sade: om en härskare handlar på rätt sätt, kan han styra utan att ge order. Om han handlar fel, kommer hans order inte att åtlydas.

Tzu-kung frågade: finns det något ord som kan tjäna som regel för hela ens liv? Konfucius svarade: ömsesidighet. Det du inte själv vill utsättas för, ska du inte utsätta andra för.

Ur Mencius bok, av Mencius:

Filosofen Kao sade: Människans natur är som pilträdet, och rättfärdighet är som en skål. Att skapa rättfärdighet och godhet i människan är som att skapa en skål ur pilträdets trä.

Mencius svarade: Kan du skapa en skål av pilträdets trä utan att skada pilträdet? Du måste göra våld på trädet och skada det innan du kan göra skålar av det. Om du måste skada pilträdet för att göra skålar av det, menar du att du på samma sätt måste skada människorna för att göra dem goda och rättfärdiga! Om folk skulle tro dina ord skulle alla människor anse att godhet och rättfärdighet är onda ting.

(Bonevac/Philips, Understanding Non-Western Philosophy)

1. Vad säger Konfucius om hur en härskare ska bete sig?

2. Vad betyder det filosofen Kao säger i Mencius bok? Vad betyder Mencius svar?

3. Hur tror du att ett samhälle som styrs konfucianskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

4. Är konfucianismens råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

Legalismen

Han Fei Tzu, en av legalismens främsta tänkare, skrev följande om hur samhället ska styras:

Om människor tvingas att odla sin mark och skapa betesmark för att de ska ha mat senare, kommer de att anse att härskaren är för sträng. Om strafflagen förändras så att straffen blir hårdare för att få bort onda dåd, kommer människorna att anse att härskaren är för sträng. Om härskaren tar ut skatt för att fylla förråden och skattkammaren så att det finns mat när svälten kommer och pengar för att betala armén, kommer de att anse att deras härskare är girig. Om härskaren ställer kravet att alla i landet gör militärtjänst, att ingen undantas från militärtjänsten och att staten står stark och enad för att besegra alla sina fiender, kommer de att anse att härskaren är våldsam. Dessa fyra åtgärder skulle alla bidra till att skapa fred och ordning, men människorna har inte vett nog att välkomna dem. Därför måste man finna en upplyst härskare som kan framtvinga dessa åtgärder.

http://www.wsu.edu:8080/~wldciv/world_civ_reader/world_civ_reader_1/hanfeitzu.html

1.  Vilket är det stora problemet med att få samhället att fungera, enligt Han Fei Tzu?

2. Hur tror du att ett samhälle som styrs legalistiskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

3. Är legalismens råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

 

Sammanfattande frågor

1. Skulle du helst vilja leva i ett daoistiskt, konfucianskt eller legalistiskt samhälle? Motivera ditt svar!

2. Vilken av dessa politiska filosofier tror du har haft störst inflytande i kinesisk historia? Varför?

3. Går de tre lärorna att kombinera? I så fall, hur? Om det inte går, vad är det som gör att de inte går att kombinera?

Svenska uppslagsböcker om afrikaner

Bakgrund

Den europeiska kulturen genomströmmades under 1800-talet av en mycket kraftig rasism, som levde kvar långt in på 1900-talet. Denna rasism ansågs ofta ha en vetenskaplig grund, och fungerade som en given utgångspunkt för dåtidens forskare.

Här nedan får du textutdrag ur två olika svenska uppslagsböcker. Det första utdraget kommer ur Nordisk familjebok, som gavs ut 1904-1926. Det andra uppdraget kommer från Svensk uppslagsbok, som gavs ut 1963. I båda fallen kommer textutdragen från artikeln i boken med rubriken ”Neger” eller ”Negrer”, européernas traditionella nedsättande beteckning på svarta afrikaner.

– Innan du läser, fundera på vad en uppslagsbok är till för. Vilka skriver uppslagsböcker, och vilka är de tilltänkta läsarna? Om du själv använder en uppslagsbok, vad använder du den till?

– Läs texterna.

– Vad säger textutdragen om svarta afrikaner?

– Finns det några likheter eller skillnader i de två texternas beskrivning av svarta afrikaner? Vilka då i så fall?

– Vad kan skillnaderna bero på?

– Vad säger dessa textutdrag om svenskars syn på svarta afrikaner under 1900-talet?

– Finns några av dessa tankar kvar idag? Var och i vilken form i så fall?

Ur Nordisk familjebok (1904-1926):

I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska. Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan stundom visa prof på utpräglad vänskaplighet, men ter sig i regel skygg, misstänksam och i saknad af hvarje spår af barmhärtighet och medkänsla.

Om negerns objektiva känslor: kärlek, vänskap, förtroende, tacksamhet o. d., ha vi dock. svårt att uttala oss, då negerns sinnesriktning är så grundolika européens. Negern är modig på sitt sätt: han undflyr helst faran, men bragt i trångmål, kämpar han till sista andedraget.

Om negerns sedliga ståndpunkt är det äfven svårt att fälla ett omdöme. Det är nämligen träffande anmärkt, att negern i sedligt afseende snarare kan sägas sakna moral än vara omoralisk. I intellektuellt hänseende står negerrasen enligt etnografernas samstämmiga mening under de kaukasiska, mongoliska, malajiska och amerikanska raserna.

Texten är hämtad ifrån: http://runeberg.org/nfbs/0412.html

 

Ur Svensk uppslagsbok (1963):

Negrer (fra. nègre, ital. och spa. negro, av lat. nig’er, svart), benämning på den mörka, vanl. hög­växta befolkningen i Afrika från Sudan till Syd­afrika och dess genom slavhandel till andra världs­delar överförda medl. och dessas avkomlingar.

/…/

Inflytanden från högre stående folk gjor­de sig gällande, och odling av säd och boskaps­skötsel infördes

/…/

N. känna allmänt järn­framställningen men torde i motsats till somliga forskares åsikt ej självständigt uppfunnit denna utan lärt den först relativt sent.

/…/

De svartas känsla för rytm är mycket stor, men det är den i Amerika bland slavarna framvuxna och av de vitas påverkade musik som haft betydelse för oss. Eljest ha n. icke i allm. varit självstän­diga kulturbärare utan mest byggt på införda kul­turelement. Någon större statsbildande förmåga ha de i allm. ej haft. De under främmande på­verkan uppståndna negerrikena ha icke haft var­aktighet.

Vad kan vi veta om Caesars sexliv?

Bakgrund

Julius Caesar (ca 100-44 fvt) var en av romarrikets mest välkända historiska gestalter. Han gjorde sig en karriär som militär erövrare, och var dessutom en framgångsrik politiker. Han kom att få stor historisk betydelse för romarrikets utveckling genom att vända sina styrkor emot den romerska republiken, störta den och utropa sig själv till diktator. Caesar mördades ganska snart efter detta, men hans adoptivson Octavianus vann det följande inbördeskriget och blev den första romerska kejsaren. Under det romerska kejsarrikets tid sågs därför Caesar som grundaren av det romerska kejsardömet.

Den romerska författaren Suetonius skrev på 100-talet, alltså ungefär 150 år efter Caesars död, en serie biografiska berättelser om de olika romerska kejsarna. De källor Suetonius har använt för sina egna texter är till största delen förlorade, och därför utgör hans kejsarbiografier ibland den enda källan till vissa delar av de första romerska kejsarnas liv.

Här nedan återges ett utdrag ur Suetonius biografi över Caesar.

– Läs texten.

– Vilka delar av texten är svåra att förstå? Vad är det som gör dessa delar svåra?

– Vad säger Suetonius om Caesars sexliv?

– Vad kan vi idag veta om Caesars sexliv utifrån denna text?

– Kan vi med hjälp av texten få veta någonting annat om romarnas syn på sexualitet? I så fall, vad?

Suetonius text:

Caesars sedlighet ifrågasattes aldrig, bortsett från hans samvaro med Nikomedes, en outplånlig skamfläck som ständigt utsatte honom för hånfulla glåpord från alla håll. Jag vill inte uppehålla mig vid Licinius Calvus välkända rader:

Allt vad Bithynien

och Caesars älskare har nånsin haft.

Jag fäster heller inget avseende vid vad Dolabella och Curio den äldre säger i sina tal, där Dolabella kallar honom ”drottningens rival”, ”den kungliga bärstolens hemliga bädd”, och Curio säger att Caesar var ”Nikomedes bordell” och Bithyniens kärleksnäste”. Jag bortser även från Bibulus kungörelser, i vilka han offentligt skrev att hans kollega var ”Bithyniens drottning” och att dennes längtan tidigare stått till en kung, men nu till en kungamakt. Marcus Brutus berättar att vid den tiden en viss Octavius, som var något omtöcknad i sina sinnen och därför pratade ohämmat, vid en stor sammankomst först kallade Pompejus ”kung” och sedan hälsade på Caesar och titulerade honom som ”drottning”. Men Gajus Memmius beskyller honom öppet för att tillsammans med andra homosexuella ynglingar ha varit Nikomedes munskänk under ett stort gästabud, där även några romerska köpmän, vars namn han nämner, fanns bland gästerna. Cicero skrev i några brev att Caesar av uppvaktare fördes in i det kungliga sovrummet och sedan låg i en säng av guld, iförd purpurfärgade kläder, samt att denne Venus son förlorade sin oskuld i Bithynien. Men han nöjde sig inte med detta, utan när Caesar en gång i senaten försvarade Nysa, Nikomedes dotter, och därvid erinrade om de tjänster Nikomedes gjort honom, svarade Cicero: ”Prata inte mer om det där, är du snäll, för alla vet både vad han gav dig och vad du gav honom.” Under triumfen efter segern i Gallien, slutligen, framförde Caesars soldater bland de övriga sångerna som de har för vana att sjunga på skämt när de följer triumfvagnen, även följande, som blivit mycket känd.

Caesar kuvar alla galler, Nikomedes segraren,

Se hur Caesar triumferar, segrarn över Gallien,

Nikomedes hedras icke, fast han kuvat segraren.

 

Ur Suetonius, Kejsarbiografier. Översättning Ingemar Lagerström (Wahlström & Widstrand 2001), s 45-46.

Nazismens tankar

Här nedan följer ett antal citat av olika nazistiska ledare. Läs citaten. Vilka idéer uttrycker de i respektive citat? Vilka andra ideologier kan du hitta spår av? Några du kan leta efter är nationalism, rasism, antisemitism, socialdarwinism.

Utifrån citaten, vad kan vi säga om:

a) Nazisternas syn på naturen?

b) Nazisternas syn på manligt och kvinnligt?

c) Nazisternas syn på religion?

 

[19] Ur Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret den 4 april 1942

Man får inte ha medlidande med folk som ödet har bestämt till undergång… Medlidande får man över huvud taget inte ha med sådana som inte är tillräckligt hårdhudade i livet.

[30] Hitler i “Mein Kampf” 1925-26

Då människan söker komma förbi naturens järnhårda logik, råkar hon i strid med de principer som hon har att tacka för sin existens som människa. Sålunda arbetar hon på sin egen under­gång när hon handlar mot naturen.

Här kommer emellertid den judiskt lika fräcka som dumma invändningen från den moderna pacifisten: “Människan övervin­ner naturen!” …

Det råder emellertid intet tvivel om att världen kommer att få bevittna de häftigaste strider om mänsklighetens tillvaro. Till slut kommer den eviga självbevarelsedriften att segra. Under denna smälter som snö i vårsolen den blandning av dumhet, feghet och inbilskhet som kallas humanitet. Under den eviga kampen växer mänskligheten i storhet – under den eviga freden går den mot sitt fördärv …

Rörelsen är antiparlamentarisk, och även om den medverkar i en parlamentarisk institution kan det endast vara ett led i arbetet på att avlägsna och störta en inrättning som måste betraktas som ett av mänsklighetens värsta förfallssymtom.

[31] Goebbels i tidningen “Der Angriff” den 30 april 1925

Vi inträder i riksdagen för att i demokratins vapenarsenal förse oss med dess egna vapen. Vi blir riksdagsmän för att lamslå Weimar-andan med dess egen hjälp. Om demokratin är så dum att den för denna björntjänst ger oss fribiljetter och dagtraktamen­ten så är det dess egen sak. Det bryr vi inte vår hjärna med…

Vi kommer inte som vänner och heller inte som neutrala. Vi kommer som fiender! Vi kommer som vargen som bryter in i fårhjorden.

Nu är ni inte ensamma längre! Och ni kommer inte att få någon riktig glädje av oss!

[32] Nazismens ledande ideolog Alfred Rosenberg i boken “Der Mythus des 20. Jahrhunderts” 1930

Liberalismen lärde frihet, näringsfrihet, frihandel, parlamen­tarism, kvinnoemancipation, människans likhet, könens jämställd­het osv. – det vill säga den syndade mot en naturlag … Den tyska tanken fordrar i dag, då den gamla feminiserade världen håller på att störta samman: auktoritet, typbildande kraft, restrik­tivitet, disciplin, autarki (självförsörjning), skydd för raskaraktären, erkännande av könens eviga polaritet.

[33] Nazistpartiets riksorganisationschef Gregor Strasser i radio i juni 1932

I medveten motsats till franska revolutionen och som dess mot­pol och besegrare förkastar nationalsocialismen fraserna om indi­vidualismen som förfalskade den inneboende germanska frihets­idén till en inre ekonomisk hämningslöshet; den förkastar ratio­nalismen, förnuftsläran som endast vill erkänna förståndet och intellektet och inte den blodfulla viljan och själen såsom bestäm­mande över folkets och statens öden. Ytterst ligger alltså i den nationalsocialistiska statsidén den liberala epokens avlösning och bekännelsen till, icke en humanitetskultur utan gräns, utan en tysk själsgestaltning. Dessa sammanhang måste man undersöka om man skall kunna förstå vad nationalsocialismen vill.

[41] Hitler i ett tal i Augsburg den 21 november 1937

Vi har också kritik, det är bara det att hos oss kritiserar de överordnade de underlydande och inte de underlydande de över­ordnade!

[46] Goebbels i “Das Reich” den 6 september 1942

Den borgerliga epoken med dess falska och förljugna humani­tetsbegrepp är förbi. Ett hårt århundrade har brutit in. Det kan inte bemästras med mjäkighet, utan endast med manlighet och kraft. Världen är indelad i älskande och hatande. Bara den som står på fast mark vet exakt när han skall älska och när han skall hata.

[47] Bormann i ett brev till sin hustru i mitten av december 1943

Det är inte det goda som segrar i denna värld och i universum, utan det starka som segrar över det svaga. Det är därför vi med berått mod måste uppfostra vårt folk med hårda metoder, för att göra dem hårda.

[57] Hitler i ”Mein Kampf” 1925-26

En nationell stat måste därför i första hand lyfta äktenskapet från den permanenta rasskändningens nivå och skänka åt denna institution den helgd som tillkommer den, nämligen att skapa Herrens avbilder och icke missfoster mellan människa och apa…

Den svarthårige judeynglingen lurar i timtal med satanisk glädje tecknad i sitt ansikte på den intet ont anande flickan för att få skända henne med sitt blod och därmed röva flickan från hennes folk. Med alla medel försöker juden förstöra de rasliga grundvalarna som ska läggas under oket…

[Juden] är och förblir den evige parasiten och snyltgästen som sprider sig som en skadlig bacill så snart en gynnsam jordmån inbjuder därtill. Följderna av hans uppträdande liknar parasitens även på så sätt att där juden visar sig dör värdfolket ut efter kortare eller längre tid…

Hade man i början av kriget och även senare låtit tolv- eller femtontusen av dessa hebreiska folkfördärvare smaka så mycket giftgas som hundratusentals av våra allra bästa tyska arbetare av alla läger och yrken var utsatta för i fält, så skulle miljonoffren vid fronten inte ha varit förgäves. Tvärtom: det skulle kanske ha räddat livet på en miljon hederliga, för framtiden värdefulla tyskar om tolvtusen skurkar hade avlägsnats i rättan tid…

Segrar juden med hjälp av sin marxistiska trosbekännelse över folken här i världen, då kommer segern att firas med en mänsklighetens dödsdans, då kommer denna planet, liksom för miljoner år sedan, att tom på människor susa genom etern.

Den eviga naturen hämnas obönhörligt varje överträdelse av dess lagar.

Sålunda tror jag mig idag handla efter en allsmäktige Skaparens sinne: I och med att jag värjer mig för juden kämpar jag för Herrens verk…

Den mänskliga kulturen och civilisationen på denna jord är oupplösligt förbundna med förekomsten av arier. Om ariern dör ut eller går under, kommer okulturens dunkla dok att sänka sig över vår planet.

Undergrävandet av den mänskliga kulturen genom ett förintande av dess representanter ter sig i ögonen på en sådan världsåskådning som en fruktansvärd förbrytelse. Den som vågar bära hand på Guds högsta avbild syndar mot den allgode Skaparen av detta underverk och framkallar själv utdrivandet ur pardiset…

[59] Goebbels i “Der Angriff” den 21 januari 1929

Man kan inte positivt bekämpa judarna. Juden är en negativ faktor och denna negativa faktor måste raderas bort från den tyska räkningen, annars kommer denna aldrig i evighet att stäm­ma … Det skriks om terror. Vi svarar med Mussolinis bekanta ord: “Terror? Aldrig! Det är socialhygien. Vi avlägsnar dessa in­divider ur organismen liksom en läkare avlägsnar en bacill ur organismen.”

[62] Gauleiter Wilhelm Kube i “Westfälische Landeszeitung” den 19 maj 1934

Vad pest, lungsot och syfilis betyder hälsomässigt för mänsklig­heten, det betyder judendomen moraliskt för de vita folken… Pestbäraren måste rensas ut och isoleras.

[65] Julius Streicher i tidskriften “Deutsche Volksgesundheit aus Blut und Boden” den 1 januari 1935

För arten främmande äggvita är säden från en man av annan ras. Den manliga säden blir vid samlaget helt eller delvis upp­sugen av den kvinnliga livmodern och övergår på så sätt i blodet. Ett enda samlag med en jude är tillräckligt för att för all framtid förgifta blodet hos en arisk kvinna. Med denna “artfrämmande äggvita” har hon även upptagit den främmande själen i sig. Även om hon gifter sig med en arisk man, kan hon inte mer få rent ariska barn utan endast bastarder, i vilkas bröst det bor två själar och på vilkas kroppar man märker blandrasen … Vi vet nu varför juden med alla förförelsekonster som står honom till buds inriktar sig på att tidigast möjligt skända tyska flickor, vi vet varför den judiske läkaren våldtar sina kvinnliga patienter under narkosen och varför judiska kvinnor till och med tillåter sina män umgänge med icke-judinnor: den tyska flickan, den tyska kvinnan skall i sig uppta judens artfrämmande säd och aldrig mer föda tyska barn.

[80] Goebbels i sin dagbok den 14 februari 1942

Der Führer upprepar ännu en gång sin föresats att utan alla hänsyn göra rent hus med judarna i Europa. Här duger det inte med några sentimentala idéer. Judarna har förtjänat den katastrof som de idag upplever. De kommer att få vara med om sin egen förintelse samtidigt med våra fienders. Vi måste påskynda denna process med kall hänsynslöshet och vi gör därmed den lidande och sedan årtusenden av judendomen plågade mänskligheten en ovärderlig tjänst. Även hos vårt eget folk måste denna klart judefientliga hållning genomföras mot alla motspänstiga kretsar. Detta understryker der Führer uttryckligen och han kommer även att göra det i en krets av officerare som bör ta det ad notam.

[115] Ur Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret den 11 april 1942

Här får inte komma någon lärare och plötsligt proklamera skoltvång för de underkuvade folken. Läs- och skrivkunnighet hos ryssar, ukrainare, kirgiser etc. kan bara vara oss till skada. En sådan kunde göra det möjligt för något läshuvud att plugga in vissa historiekunskaper och därmed råka in på politiska resonemang som på ett eller annat sätt måste bli riktade mot oss.

Det är mycket bättre att i varje by ställa upp en radiohögtalare som kan meddela nyheter och förse folket med underhållning än att ge det tillfälle att på egen hand inhämta politiska, vetenskapliga och andra kunskaper. Det kan heller inte komma ifråga att i radio berätta för de underkuvade folken sådant som tillhör deras historia; i stället måste radion förmedla musik och återigen musik. Ty lätt musik befordrar arbetsglädjen.

(ur Nazismen i dokument, red Stig Jonasson (Stockholm 1965))

3. Ådalskommissionens berättelse 1931

”Punkt 22. Avlossades skott från demonstranternas sida?

En fråga som naturligt nog tilldragit sig stort intresse, är om från demonstranternas sida avlossats skott i samband med sammanstötningen. Åtskilliga utsagor (berättelser) från personer, tillhörande de olika patrullerna eller som vid tillfället befann sig vid förläggningen går ut på, att sådan skottlossning förekommit.

Vid bedömandet av frågan om skottlossning ägt rum från demonstranterna sida, har kommissionen ansett riktigast att i första han taga hänsyn till utsagor av de vittnen, som icke är att räkna vare sig till de militärer, vilka på aktivt sätt deltagit i sammanstöningen, eller till de demonstranter, vilka befann sig i sådant läge att de ha kunnat vara iblandade däri.

Vid bedömandet av bevisningens beskaffenhet är det särskilt två omständigheter, som faller i ögonen.

Den ena omständigheten är, att ett flertal av kommissionen hörda trovärdiga personer, som helt nära intill platsen varit åskådare av mötet mellan demonstranterna och patrullen samt följt händelserna närmast därefter, förklara sig icke hava hört något skott, innan de såg ryttarna avlossa sina pistoler från nedersta delen av vägen. Man har svårt att antaga, att de första skott, som föll under de dramatiska ögonblicken före och efter sammandrabbningen, skulle ha undgått dessa personers uppmärksamhet.

Den andra omständigheten är att de verkligt bestämda uttalandena om skottlossning från vägen gjorts av personer, vilka befunnit sig vid eller i närheten av förläggningen, och att deras iakttagelser försvårats genom avstånd och ofullständig sikt över platsen omkring den punkt, där sammanstötningen ägde rum.

(….)

Vid prövning av bevisningen i dess sammanhang har kommissionen icke funnit skäl för antagande, att skottlossning från demonstranternas sida förekommit såsom ett angreppsmedel gentemot militären eller förläggningen och därmed skulle hava givit upptakt till den hastiga utveckling av händelserna, som ägde rum från mötet mellan patrullen och demonstranterna.”

2. Utdrag ur riksdagens protokoll

Riksdagens protokoll. Andra kammaren. Fredagen 15 maj 1931.Kl. 4 e.m.

Anförande av riksdagsmannen herr Öhman:

”När strejkbrytare, polis och militärmakt anlände till de områden, där strejkbrytarna var inlogerade (bodde),(…) i samma ögonblick började också denna polismakt och denna militärkommendering att provocera arbetarna.

Det är omöjligt att med framgång försöka göra gällande, att skulden för vad som skett däruppe i Ådalen i någon mån kan läggas på arbetarna. Enligt samstämmiga uppgifter, t.o.m. av medlemmar ur regeringens eget parti , sköt en sergeant utan vidare ner två arbetare i demonstrationståget, i samma ögonblick som en militärpatrull marscherade fram mot de fredligt demonstrerande arbetarna.

Jag skulle i detta sammanhang vilja fråga herr statsministern och dem, som närmast bär ansvaret för denna militärkommendering, om det är på det sättet man anser att den s.k. ordningen skall upprätthållas. Men det är icke nog med att dessa två arbetare nedsköts, utan man fortsatte våldsdåden, och idag vilar på regeringens ansvar sex arbetarliv, däribland en sju års flicka.

När man nu ifrån borgerligt håll försöker göra gällande, att arbetarna genom sin demonstration, genom sitt krav på strejkbrytarnas och polisens och militärmaktens borttagande och avskickande från Ådalen framprovocerade dessa åtgärder, vill jag erinra därom, att för en halvtimme sedan fick jag ett telegram, vari meddelas, att en dotter till en arbetare i Ådalen igår kväll, inne i sin bostad, när hon skulle gå till sängs, träffades av en kula och dödades, en kula avlossad av den militärmakt, som herr statsministern och socialministern, eller regeringen i sin helhet, kommenderat upp till Ådalen med stöd av nu gällande krigslagstiftning, i syfte att där på det mest hänsynslösa sätt tillvarataga arbetsköparnas intressen.”

1. Notis i tidningen Västernorrlands Allehanda 15 maj 1931

”Första skottet sårade sergeanten”

HÄRNÖSAND den 14. (TT) Landsfogde (polischef) Sune Påhlman förklarar alldeles bestämt, att flera skott först lossades från folkmassan, som förföljde truppen, då den retirerade (drog sig tillbaka). Så träffades en sergeant Rask av en kula, som snuddade vid nacken på honom och rev upp ett sår, dock av ofarlig beskaffenhet.

Skottlossningen från demonstranterna fortsatte sedan ända tills dessa kommit fram till truppens förläggning framför det fridlysta området. När massan kommit så nära, att uppenbar risk fanns för att den skulle tränga mellan patrullen och förläggningsplatsen, fanns det, sade landsfogde Påhlman, inget annat att göra för befälhavaren, kapten Mesterton, än att ge order om att skjuta skarpt.

Samma relation (beskrivning) av händelsen har, förklarar landsfogden, lämnats såväl av chefen för patrullen, löjtnant Beckman som av kapten Mesterton. Själv hade han jämte en mängd polismän, som befann sig på området, sett hela händelseförloppet.”

Ådalen 31: en övning i källkritik

Den 14 maj 1931 inträffade en av de mest dramatiska händelserna i Sverige under 1900-talet. Sedan ett drygt halvår tillbaka hade arbetarna vid pappersfabriken Marma i Hälsingland, som ägdes av Graningeverken, strejkat mot att deras löner skulle sänkas. Hamnarbetarna i Ådalen, som sympatiserade med de strejkande arbetarna i Marma, vägrade därför att lasta den pappersmassa som skulle skeppas ut från den här och andra pappersfabriker, vilka ägdes av Graningeverken. För att ändå få iväg pappersmassan använde sig då Graningeverken av personer utifrån som fick sköta lastningen i hamnen. Dessa personer, som kallades ”arbetsvilliga” av arbetsgivaren och ”strejkbrytare” av arbetarna, bodde i en särskild förläggning och var väldigt illa sedda av folk i Ådalen.

På morgonen den 14 maj samlas omkring 8000 demonstranter och tågar till strejkbrytarnas förläggning, som bevakas av polis och tillkallad militär. När demonstrationen kommer fram till förläggningen utbryter kaos och skottlossning. Fyra demonstranter och en ung flicka ligger kvar döda. Militären har skjutit skarpt mot demonstrationen men hävdar att demonstranter sköt först. Olika versioner ges från olika håll och regeringen låter en utredning kallad Ådalskommissionen, undersöka vad som har hänt. Den lämnar sin rapport senare under året 1931.

Här följer tre korta texter som alla handlar om de dramatiska ögonblicken när skottlossningen börjar. Den första är en kort notis i Västernorrlands Allehanda, 15 maj, dagen efter skottlossningen, som anger TT, nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrå, som upphovsman. Den andra är ett anförande samma dag i riksdagens andra kammare av riksdagsmannen herr Öhman. Den tredje är den berättelse som Ådalskommissionen lämnade några månader efter händelserna. (De har skrivits om lite för att bli mer lättlästa.)

Vad anser du? Sköt demonstranterna på militären i Ådalen den 14 maj 1931? 

Uppgifter:

Läs de tre texterna. Vad säger de om vad som hände?

Vilka likheter och skillnader finns mellan berättelserna?

Vilken/vilka uppgifter är mest trovärdiga? Varför?

Utifrån din bedömning, formulera ditt svar på frågan om demonstranterna sköt på militären.

Vad säger denna övning om problemen med att tolka källor och rekonstruera vad som faktiskt hänt i det förflutna?

1. Tidningsnotis

2. Utdrag ur riksdagens protokoll

3. Ur Ådalskommissionens berättelse

Det här materialet är taget från Skåneprovet 2006, se http://www.historieprov.se/sida2.html 

Del 1: Samtida svenskt pressmaterial

Källa A: Den första skildringen av maratonloppet finner vi i form av ett brev från spelen till Göteborgs-posten den 23 juli. Bakom brevet stod med största sannolikhet Eric Lemming som ingick i den svenska OS-truppen. Enligt den kortfattade rapporten hade loppet genomförts i “en förskräcklig hetta”. 17 man hade deltagit varav endast 7 nått målet. Segrare var Michel Théato på 2 timmar 47 minuter och 37 sekunder. Vidare meddelas helt kort att “3:dje man var Fast, Sverige.”

Källa B: l Ny tidning för idrott finns den 26 juli följande notis om loppet. Det framgår inte var tidningen hämtat sina uppgifter.

”Marathonlöpningen … var ej utan framgång för svenskarna, i det att Ernst Fast, medlem av Djurs­holms 1K och f n bosatt i Paris, inkom som tredje man, ensam om betyget “god kondition”. En längre del av löpningen låg Fast först, men sedan han hade oturen att slinta på en starkt vattnad väg och skada ena benet, förlorade han terräng allt mer.”

Källa C: I tidskriften Nordiskt Idrottslivs nummer den 14 augusti ger Tore Blom en skildring av maratonloppet. Också Tore Blom tillhörde den svenska truppen. Samma dag som loppet gick av stapeln deltog han i höjdhoppstävlingarna vid Racings Clubs bana – som också var start- och målplats för maraton. Så här skriver han:

”Medan dessa tävlingar föregick … travade marathon­löparna i sitt anletes svett 40 kilometer över Paris stenlagda, brännheta gator… Ernst Fast var med, åtföljd av en automobildroska och fem cyklister. Se­dan de löpt i nära två timmar fick vi underrättelsen, att svensken låg först. De första tre milen ledde han, ja ett tag låg han hela två kilometer före andre man. Men slutligen blev hettan honom övermäktig, så han kas­tade sig bredvid vägen och ville uppgiva tävlingen. Endast med böner och tårar lyckades en landsman nere i Paris … förmå honom att fortsätta loppet. Men då hade redan två fransmän gått förbi honom. Fast kom in som tredje man med krafter i behåll, under det att övriga, halvdöda, stupade, så fort de kommit över mållinjen.”

Källa D: I tidskriften Start hittar vi ett referat av loppet först den 30 november. Var tidningen hämtat sina uppgifter är oklart.

”Starten skedde vid “Racing Club de France’s” bana och räknade 13 deltagare, fem fransmän, tre engelsmän och två svenskar varav Ernst Fast var den ende av de utländska deltagarna som kunde … uppta kampen med fransmännen. Tyvärr överskattade Fast sina krafter, halvvägs till målet var han betydligt före sina medtävlare, men då var också det mesta av krafterna slut och två fransmän lyckades passera honom. Fjärde man använde mer än en timme mer än Fast att löpa distansen. Hade Fast bättre hushållit med sina krafter är det troligt att han blivit nummer ett, nu fick han nöja sig med tredje plats.”

Källa E: Den sista svenska rapporten från loppet finner vi i Ny tidning för Idrott som i sitt julnummer 1900 ger följande version:

”… den deltagande svensken var nära att vinna … och hade ofelbart gjort det, om han inte hade tagit miste på vägen och därigenom förlängt densamma med flera kilometer…”

Också här saknas uppgifter om tidningens källa.

Uppgifter

Vad säger varje källa om loppet?

Hur förklarar varje källa att Fast tappade ledningen?

Vilken är den troligaste förklaringen? Varför?