Från nationalstat till nätverkssamhälle

Utvecklingen i Sverige under de senaste 30 åren kan tolkas på flera olika sätt. Här presenterar jag två olika förklaringsmodeller. De behöver inte utesluta varandra, utan båda kan tänkbart vara giltiga.

Den ena förklaringen kan betecknas som ”liberalismens seger”. Om vi överblickar Sveriges historia kan vi se att liberalismen slog igenom i Sverige under andra hälften av 1900-talet, men snart kom att utmanas av arbetarrörelsen och socialismen. Denna konflikt tillspetsades i samband med Första världskrigets matbrist. De ledande kretsarna, präglade av både konservatism och liberalism, tvingades göra eftergifter för att undvika revolution. I detta sammanhang fick Socialdemokraterna en kritisk roll: de representerade arbetarrörelsen men var villiga att förhandla. Genom att kompromissa med de liberala och konservativa kunde Socialdemokraterna hamna i en dominerande maktposition genom att avstå från en del politiska reformer (införande av republik, förstatligande av privata företag). Sin maktposition använde de till att bygga upp ”folkhemmet”, ett välfärdssamhälle där de allra flesta fick väsentligt bättre levnadsförhållanden.

Socialdemokraternas välfärdssamhälle byggde dock i grunden på ekonomisk tillväxt, som skulle tillhandahållas av det övervägande privata näringslivet. De svenska företagens starka position från Andra världskriget gick att upprätthålla fram till 1970-talet, men i och med oljekrisen började problem uppstå. Socialdemokraterna lyckades enbart upprätthålla sin politik genom att gå med på en gradvis liberalisering. Denna medförde dock nya problem, som 90-talets ekonomiska depression. När socialdemokraterna inte längre kunde upprätthålla folkhemmets välfärdsnivå förlorade de i styrka. De liberala, borgerliga partierna hade en ideologisk fördel sedan Sovjetunionens fall och USA:s  dominerande position: det socialistiska alternativet framstod som bankrutt. Med Socialdemokraternas tillbakablickande mot folkhemmet verkade de inte hänga med i utvecklingen. De borgerliga slapp också att ha en åtskillnad mellan visioner och faktiskt politik. Det som en gång varit Socialdemokraternas styrka – folkhemmet – har i nutiden snarast blivit en svaghet.

Den andra förklaringen kan vi kalla ”utvecklingen mot ett nätverkssamhälle”. I början av 1900-talet var nationalstaten den dominerande statsmodellen, och stora delar av 1900-talets politik har handlat om hur staten utvecklas och får mer makt och kontroll över de resurser och människor som finns inom det enskilda landets gränser. Men samtidigt som staterna har utvecklats har andra organisationsformer också utvecklats. Dels handlar det om överstatliga organ som FN och EU, men också organisationer som formellt sett står under staterna: företag och intresseorganisationer är tydliga exempel. Alla dessa olika organisationer samverkar med varandra på olika nivåer. Världen kan fortfarande beskrivas som bestående av ett antal nationalstater, men den bilden är delvis missvisande: i själv verket är nationalstaten en organisationsform bland många, och den existerar och verkar i ett nätverk av organisationer som den samarbetar med och motarbetar.

Kriser som 70-talets oljekris och 90-talets depression visar hur beroende den enskilda staten är av detta nätverk av organisationer med olika målsättningar och intressen. En av framtidens stora politiska utmaningar är hur nätverkssamhället ska bemötas politiskt. En ytterlighetsposition är att försöka begränsa och reglera interaktionen med omvärlden för att försöka skydda det egna landet undan de negativa effekterna av den interaktionen. Den motsatta ståndpunkten är att reducera statens påverkan på övriga organisationer så mycket som möjligt, i förhoppningen att fördelarna av nätverkssamhället ska vara större än nackdelarna. Rimligen går det också att hitta ett antal mellanpositioner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.