Kategoriarkiv: historia 2a

Geografins betydelse

Att geografiska faktorer är avgörande för mänskliga samhällen är alla historiker ense om. I Afrikas fall är det lätt att konstatera att artrikedomen och de varierande klimaten lämpar sig väl för boskapsskötsel, medan riktigt bra jordbruksmark är relativt begränsad till Egypten, Etiopien och runt de stora vattendragen. Endast cirka 6% av marken i Afrika har riktigt bördig jordmån.  Detta kan förklara Afrikas relativt låga befolkningstal. Som exempel beräknas kungariket Kongo (ca 1 250 000 km2) ha haft ca 2-5 miljoner invånare på 1500-talet, medan Frankrike (ca 550 000 km2) hade ca 20 miljoner invånare vid samma tid. Denna relativa befolkningsgleshet håller i sig än idag i Afrika.

Det faktum att Afrika alltid har omfattat relativt få människor på en stor yta kan förklara slaveriets stora utbredning på kontinenten: jord ansågs inte särskilt värdefullt, utan rikedom kom att mätas dels i boskap, dels i människor, dvs slavar.

En annan konsekvens av befolkningsglesheten är att det har varit svårare för afrikanska statsbildningar att upprätta säker kontroll över stora regioner. Det typiska var att en afrikansk stat hade stark kontroll i centrum, och allt svagare kontroll ju längre ut i rikets periferi man kom. Därför är gränserna för de historiska afrikanska staterna ungefärliga.

Betydelsen av Afrikas begränsade kuststräckor har lyfts fram av bl a den amerikanska historikern Jared Diamond. Diamond menar att Europa har gynnats av sin relativt långa kuststräcka, eftersom kustlinjer ger upphov till sjöfärder, handel och kulturutbyte, vilket i sin tur gynnar utveckling. Omvänt är då en massiv kontinent som Afrika relativt missgynnad, då förutsättningarna för handel och kulturutbyte är sämre, vilket leder till en långsammare utveckling.

Diamonds tes kan dock ifrågasättas, då handel och kulturutbyte även kan ske genom inlandet: i Afrikas fall var karavanerna över Sahara viktiga för ekonomiskt och kulturellt utbyte, och även Centralafrika har varit en mötesplats för väst- och östafrikansk handel. Diamond skulle dock inte förneka detta, men mena att sådant utbyte går långsammare än utbyte via sjötransporter. Alldeles oavsett det får vi inte glömma att både Nord- och Östafrika haft livliga kontakter med andra kontinenter och kulturer just över haven, och längs Afrikas Atlantkust har en hel del handel förekommit.

 

Tabell 1: befolkningstäthet i olika regioner (antal människor per kvadratkilometer)

Region 1500 1750 1900 1975
Japan

46,4

78,3

118,2

294,8

Södra Asien

15,2

24,1

38,2

100,3

Europa

13,7

26,9

62,9

99,9

Kina

13,4

22,2

45,6

91,1

Latinamerika

2,2

0,8

3,7

16,3

Nordafrika

1,6

2,2

9,4

14,1

Övriga Afrika

1,9

2,7

4,4

13,6

Forna Sovjetunionen

0,6

1,6

6,1

11,6

Källa: Herbst 2000 s. 16

En annan aspekt av Afrikas geografi som fått stor påverkan på afrikanska samhällen är den oerhörda artrikedomen i regnskogsområdena och savannerna. Detta ger goda möjligheter för jakt och boskapsskötsel  att ge utdelning, vilket kan ha hållit folk från att lämna nomadlivet och övergå till jordbruksbaserat, bofast liv.

Historikern William McNeill har också påpekat betydelsen av sjukdomsalstrande mikrober för mänskliga samhällen i Afrika. Särskilt lyfter McNeill fram sömnsjukan (trypanosomiasis), som sprids med tsetseflugor, vilka lever i hela kontinentala Afrika mellan Sahara och Kalahari, samt malaria.

Dessa sjukdomar fungerade dels som en befolkningsbegränsning genom att döda ett stort antal människor och därmed begränsa befolkningsökningen. Dessutom påverkade de människors levnadssätt. Eftersom sömnsjuka drabbar även nötboskap och hästar blev det omöjligt att ha mer omfattande boskapsskötsel i områden som drabbades av tsetseflugor – i synnerhet Centralafrika. Malariamyggor å sin sida trivs i sumpiga områden med stillastående vatten, som ofta uppkommer vid konstbevattning för jordbruk. Då afrikaner utökade graden av jordbruk ökade därmed förekomsten av malaria, och befolkningsökningen hämmades därmed.

I hårt malariadrabbade områden anpassades människorna evolutionärt genom att en särskild mutation, sickelformade blodkroppar, blev vanligare. Sickelformade blodkroppar gör individen immun mot malaria, då malariaparasiten inte kan fästa sig på en sickelformad blodkropp. Denna anpassning hade dock ett högt pris: sickelcellsmutationen är en recessiv gen. Om ett barn skulle få sickelcellsgenen från båda sina föräldrar dör barnet tidigt. Så även denna anpassning innebar en begränsning av befolkningsökningen. Sickelcellsgenen beräknas finnas hos ungefär en tredjedel av Afrikas befolkning (Nordafrika exkluderat).

Sammantaget innebär dessa faktorer att Afrika är, och alltid har varit, relativt glesbefolkat. McNeill menar att de forntida människorna i Afrika levde i en slags balans med naturen, där faktorer som sjukdomar begränsade människornas befolkningstillväxt. Afrikas större djur utvecklades i samexistens med människorna och var därför inte så lätta byten. När människorna började migrera från Afrika till andra kontinenter förändrades dessa förutsättningar. I de kyligare klimaten existerade inte de tropiska sjukdomarna, vilket underlättade en befolkningsökning. De bytesdjur som existerade där var ovana vid människor och blev därför lätta byten. När människorna utrotat de stora bytesdjuren blev de så illa tvungna att övergå till jordbruk.

Referenser

För en överblick över Afrikas geografiska omständigheter, se Vickery kap 2-3. Den kan kompletteras av Christopher Ehrets The Civilizations of Africa. Diamonds resonemang återfinns i hans berömda bok Vete, vapen och virus. För McNeills epidemiologiska perspektiv, se hans bok Plagues and peoples.  Diskussionen om betydelsen av Afrikas storlek och folkgleshet återfinns i Jeffrey Herbsts bok States and Power in Africa.

 

Afrikas geografi

Afrika är en kontinent som präglas av en oerhörd mångfald. I detta avsnitt ska vi få en överblick över kontinentens geografiska variation, samt ta del av en diskussion om vad geografin haft för betydelse för Afrikas historiska utveckling.

För det första kan vi konstatera att Afrika är Jordens näst största kontinent, till ytan ungefär tre gånger större än Europa. Samtidigt är kontinenten massiv och kompakt: Afrikas kustlinje är 26 000 km, medan Europas är 32 000 km. Denna relativa brist på kuststräckor är, enligt en del historiker, en viktig faktor för Afrikas utveckling. Men jag ska inte gå händelserna i förväg: vi återkommer till denna fråga lite senare.

Afrika kan grovt delas in i fem större regioner: nord-, väst-, öst-, syd- och Centralafrika. Gränsdragningarna mellan dessa områden är ungefärliga, men de kan ändå tjäna till att göra en överblick över kontinenten mer hanterlig.

Afrikas geografi

Nordafrika avgränsas av Medelhavet i norr och Saharaöknen i söder. I östra delen av Nordafrika ligger Egypten, med den livsviktiga floden Nilen. Området väster om Egypten brukar kallas Maghreb. Nordafrikas medelhavskust möjliggör täta handelförbindelser mellan folken i Nordafrika och övriga områden runt Medelhavet. Saharaöknen utgör en formidabel barriär, men den är inte ogenomtränglig. Med hjälp av kameler som transportdjur går det att färdas längs visa sträckor genom Sahara och därmed upprätta karavanrutter, som historiskt haft stor ekonomisk betydelse. Det är också viktigt att komma ihåg att Sahara inte alltid varit en öken: under förhistorisk tid vara Sahara relativt bördigt. Klimatskiftningar omkring år 4200 f vt ändrade detta och gav upphov till den öken som vi känner till idag.

Sahara övergår i söder i ett omfattande stäpp- och savannområde som kallas för Sahel. Sahel lämpar sig mycket bra för boskapsskötsel, men inte så bra för jordbruk, vilket har lett till att folken i denna region ofta varit halvnomadiska boskapsskötare med visst jordbruk. Sahel utgör gränsen mellan Nord- och Västafrika. Kärnan i denna region utgörs av det breda band av tropisk savann som sträcker sig från Atlantkusten i väster till Etiopiska höglandet i väster. Detta savannområde kallas för Sudan (ej att förväxla med den nutida staten Sudan). Sudan är rikt på växt- och djurliv, och lämpar sig väl för boskapsskötsel. Jordbruk kan också fungera här, särskilt runt floderna Senegal och Niger samt vid Tchadsjön.

Sudan avgränsas i söder av tropisk regnskog, som sträcker sig längs delar av Västafrikas kust och breder ut sig över Kongobäckenet. Detta område utgör kärnan i Centralafrika. Här är skötsel av större boskap (kor, hästar) i stort sett omöjligt på grund av tsetseflugor som sprider sömnsjuka. Folken i regnskogsområdena har därför ägnat sig åt jakt, mindre boskap som getter, och jordbruk. Till Centralafrika räknas här också savannområdena söder om Kongoregnskogen, ner till Kalahariöknen, som tillsammans med Zambezifloden utgör den geografiska gränsen mellan Central- och Sydafrika.

I Sydafrika utanför Kalahariöknen vidtar återigen tropisk savann, en del stäpp av ungefär samma slag som Sahel, samt ett bördigt område längst i söder med milt klimat och vissa förutsättningar för jordbruk.

Östafrika avgränsas av Zambezifloden i söder och de stora sjöarna i väster. Regionen präglas av vidsträckta savanner med jordbruksmöjligheter främst vid de stora sjöarna, samt goda handelsförbindelser via Indiska Oceanen med Arabien, Indien och Sydostasien. Hit räknas också ön Madagaskar samt Afrikas horn, som präglas av det Etiopiska höglandets mer tempererade klimat.

Afrika i historien

Videopresentation

I västerländsk historieskrivning har Afrika ofta rollen av den ”glömda” kontinenten. Afrikansk historia har ytterst lite utrymme i västerländska historieböcker, och när Afrika finns med är det normalt som offer för västerländska övergrepp – den transatlantiska slavhandeln och imperialismen är typiska exempel.  Afrikas roll i modern historia blir lätt som ett gigantiskt problemområde, en region där alla förhoppningar om demokrati och utveckling kommit på skam.

Denna bild av Afrika är grovt vinklad. Den har i hög grad sitt ursprung i den Europacentrerade (eurocentriska) världsbild som präglade 18- och det tidiga 1900-talets Europa. Historieskrivningen på den tiden betonade Europas förträfflighet och nedtonade alla andra kontinenters betydelse i historien. Särskilt viktigt var detta i Afrikas fall, då den påstådda frånvaron av afrikansk civilisation fick legitimera att européerna erövrade och koloniserade kontinenten.

Den här historieskrivningen övergavs definitivt av vetenskaplig historieforskning på 1960-talet. Idag präglas den internationella historieforskningen snarare av ett globalt perspektiv, där samverkan och interaktion mellan grupper av människor är en viktig förklaring till historisk förändring.

Afrikas historieskrivning kompliceras av två fenomen. Det ena är nationsbildningen i det moderna Afrika, efter imperialismens kollaps på 1960-talet. De moderna afrikanska staterna är i hög grad produkter av imperialismens gränsdragningar och har i många fall inte någon förankring i äldre historia. Det leder till att äldre afrikansk historia inte betonas ens i afrikansk historieundervisning, då den kan uppfattas som antinationalistisk.

Det andra är uppkomsten av ”Black history”, en rörelse som tog fart i USA på 1960-talet med uttalat syfte att ge afroamerikanerna en historia att vara stolta över. Black history är tydligt emancipatorisk till sin karaktär, och när den fungerar som bäst har den gett viktiga bidrag till forskningen om Afrika och afrikaner i historien. En pionjär inom rörelsen var den senegalesiska forskare Cheikh Anta Diop, som kraftigt ifrågasatte den traditionella bilden av det forntida Egypten som en ”icke-afrikansk” civilisation. Anta Diops insatser bidrog i hög grad till den moderna, mer nyanserade bilden av Egyptens kulturella hemvist.

Egyptens historiska betydelse har fortsatt vara kontroversiell. Den engelska historikern Martin Bernal har i sin bok Black Athena hävdat att det antika Greklands kultur uppkom genom kraftiga influenser från semitiska folk (fenicierna) och afrikanska (Egypten). Hans tanke om att den grekiska civilisationen började som en egyptisk koloni har visserligen inte gått att belägga, men hans forskning inom området har bidragit till att tydliggöra hur civilisationer uppkommer genom samverkan mellan folk, och är enligt mig ett exempel på hur black history kan ge goda influenser till historieskrivningen.

Dessvärre finns det en stark strömfåra inom black history som låter ideologi och identitetsbyggande bli viktigare än vetenskaplig metod. Denna riktning blir afrocentrisk, och försöker visa att alla framsteg egentligen gjorts av svarta afrikaner. Det är alltså en afrikansk motsvarighet till den nationalistiska, rasistiska världsbild som dominerade i Europa fram till mitten av 1900-talet. En känd representant för afrocentrismen är Ivan Van Sertima, som på 1970-talet fick mycket uppmärksamhet för sin bok They came before Columbus. I boken försöker Sertima visa att afrikaner nådde fram till Amerika innan Columbus gjorde det. Men han stannar inte vid det, utan försöker också visa att de första amerikanska civilisationerna uppkom som ett resultat av afrikanskt inflytande. Typiskt för den afrocentriska attityden är att all påverkan tänks gå från Afrika till Amerika: Sertima går så långt som att hävda att tobak och majs är urafrikanska grödor som amerikanarna fått genom kontakten med Afrika, istället för tvärtom.

Sertima hävdar att dessa Olmecstatyer måste vara avbildningar av svarta afrikaner (bild från Haslip-Vera et al)

Sertimas motståndare menar att statyerna snarare tagit sin inspiration från den amerikanska urbefolkningen, som t ex Tzotzilfolket, som denna man tillhör (bild från Haslip-Vera et al)

Det finns vissa tecken på att afrikaner kan ha haft viss kontakt med Amerika på 1300-talet, men då i oerhört begränsad omfattning. Sertimas idéer har inget som helst stöd i seriös forskning, och har utdömts som rasistiska gentemot den amerikanska urbefolkningen. Tyvärr upprätthålls hans idéer ändå av delar av Black history-anhängare.

Min poäng med att ta upp denna diskussion är att visa att Afrikas historia än idag är provocerande och kan väcka mycket ont blod. Som alltid i historia gäller det att vara försiktig med vilken information man kan acceptera som tillförlitlig. I den här framställningen har jag försökt att utgå från etablerad historieskrivning, samtidigt som jag försökt ge utrymme åt alternativa tolkningar i de fall där de har förhållandevis god underbyggnad.

Referenser

För en överblick över Afrika i historieskrivningen, se Martin Bernal, Black Athena. The Afroasiatic Roots of Classical Civilization (Vintage 1987), eller Kenneth P Vickery, The African Experience kapitel 1. Den som vill läsa afrocentrisk historia kan läsa Ivan Van Sertimas They Came Before Columbus eller When We Ruled av Robin Walker. För en kritik av Sertimas teser, se Haslip-Vera, Ortiz de Montellano & Barbours artikel “Robbing Native American Cultures” (http://www.unl.edu/rhames/courses/current/vansertima.pdf).

 

Afrikas historia

Syftet med denna delkurs är att ge en översikt över den afrikanska kontinentens historia. Fokus ligger på att lyfta fram förändring och utveckling i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende.

Afrikas historia är lång och mycket komplicerad. Därför är det omöjligt att gå igenom allt. Den här texten kommer under varje epok att lyfta fram någon eller några civilisationer/stater, som var särskilt betydelsefulla under perioden. Förhoppningen är att läsaren ska få en någorlunda översikt över Afrikas historiska utveckling och betydelse.

Eftersom historieskrivningen runt Afrika varit (och i viss mån fortfarande är) kontroversiell, börjar framställningen med en översikt över hur Afrika behandlats i västerländsk historieskrivning. Därefter vidtar en diskussion av Afrikas geografiska förutsättningar.

Afrika i historien

Afrikas geografi

Geografins betydelse

Afrika under forntiden och antiken

Nilcivilisationernas historiska betydelse

Förändringsprocesser fram till år 1000

Två viktiga afrikanska statsbildningar fram till år 1000

Handelsimperiernas guldålder, 1000-1400

De västafrikanska imperierna

Den atlantiska eran, 1400-1800

Afrikas tid av kaos, ca 1800-1910

Afrika under kolonialt styre

Efter avkoloniseringen

Litteraturförteckning