Afrika i historien

Videopresentation

I västerländsk historieskrivning har Afrika ofta rollen av den ”glömda” kontinenten. Afrikansk historia har ytterst lite utrymme i västerländska historieböcker, och när Afrika finns med är det normalt som offer för västerländska övergrepp – den transatlantiska slavhandeln och imperialismen är typiska exempel.  Afrikas roll i modern historia blir lätt som ett gigantiskt problemområde, en region där alla förhoppningar om demokrati och utveckling kommit på skam.

Denna bild av Afrika är grovt vinklad. Den har i hög grad sitt ursprung i den Europacentrerade (eurocentriska) världsbild som präglade 18- och det tidiga 1900-talets Europa. Historieskrivningen på den tiden betonade Europas förträfflighet och nedtonade alla andra kontinenters betydelse i historien. Särskilt viktigt var detta i Afrikas fall, då den påstådda frånvaron av afrikansk civilisation fick legitimera att européerna erövrade och koloniserade kontinenten.

Den här historieskrivningen övergavs definitivt av vetenskaplig historieforskning på 1960-talet. Idag präglas den internationella historieforskningen snarare av ett globalt perspektiv, där samverkan och interaktion mellan grupper av människor är en viktig förklaring till historisk förändring.

Afrikas historieskrivning kompliceras av två fenomen. Det ena är nationsbildningen i det moderna Afrika, efter imperialismens kollaps på 1960-talet. De moderna afrikanska staterna är i hög grad produkter av imperialismens gränsdragningar och har i många fall inte någon förankring i äldre historia. Det leder till att äldre afrikansk historia inte betonas ens i afrikansk historieundervisning, då den kan uppfattas som antinationalistisk.

Det andra är uppkomsten av ”Black history”, en rörelse som tog fart i USA på 1960-talet med uttalat syfte att ge afroamerikanerna en historia att vara stolta över. Black history är tydligt emancipatorisk till sin karaktär, och när den fungerar som bäst har den gett viktiga bidrag till forskningen om Afrika och afrikaner i historien. En pionjär inom rörelsen var den senegalesiska forskare Cheikh Anta Diop, som kraftigt ifrågasatte den traditionella bilden av det forntida Egypten som en ”icke-afrikansk” civilisation. Anta Diops insatser bidrog i hög grad till den moderna, mer nyanserade bilden av Egyptens kulturella hemvist.

Egyptens historiska betydelse har fortsatt vara kontroversiell. Den engelska historikern Martin Bernal har i sin bok Black Athena hävdat att det antika Greklands kultur uppkom genom kraftiga influenser från semitiska folk (fenicierna) och afrikanska (Egypten). Hans tanke om att den grekiska civilisationen började som en egyptisk koloni har visserligen inte gått att belägga, men hans forskning inom området har bidragit till att tydliggöra hur civilisationer uppkommer genom samverkan mellan folk, och är enligt mig ett exempel på hur black history kan ge goda influenser till historieskrivningen.

Dessvärre finns det en stark strömfåra inom black history som låter ideologi och identitetsbyggande bli viktigare än vetenskaplig metod. Denna riktning blir afrocentrisk, och försöker visa att alla framsteg egentligen gjorts av svarta afrikaner. Det är alltså en afrikansk motsvarighet till den nationalistiska, rasistiska världsbild som dominerade i Europa fram till mitten av 1900-talet. En känd representant för afrocentrismen är Ivan Van Sertima, som på 1970-talet fick mycket uppmärksamhet för sin bok They came before Columbus. I boken försöker Sertima visa att afrikaner nådde fram till Amerika innan Columbus gjorde det. Men han stannar inte vid det, utan försöker också visa att de första amerikanska civilisationerna uppkom som ett resultat av afrikanskt inflytande. Typiskt för den afrocentriska attityden är att all påverkan tänks gå från Afrika till Amerika: Sertima går så långt som att hävda att tobak och majs är urafrikanska grödor som amerikanarna fått genom kontakten med Afrika, istället för tvärtom.

Sertima hävdar att dessa Olmecstatyer måste vara avbildningar av svarta afrikaner (bild från Haslip-Vera et al)

Sertimas motståndare menar att statyerna snarare tagit sin inspiration från den amerikanska urbefolkningen, som t ex Tzotzilfolket, som denna man tillhör (bild från Haslip-Vera et al)

Det finns vissa tecken på att afrikaner kan ha haft viss kontakt med Amerika på 1300-talet, men då i oerhört begränsad omfattning. Sertimas idéer har inget som helst stöd i seriös forskning, och har utdömts som rasistiska gentemot den amerikanska urbefolkningen. Tyvärr upprätthålls hans idéer ändå av delar av Black history-anhängare.

Min poäng med att ta upp denna diskussion är att visa att Afrikas historia än idag är provocerande och kan väcka mycket ont blod. Som alltid i historia gäller det att vara försiktig med vilken information man kan acceptera som tillförlitlig. I den här framställningen har jag försökt att utgå från etablerad historieskrivning, samtidigt som jag försökt ge utrymme åt alternativa tolkningar i de fall där de har förhållandevis god underbyggnad.

Referenser

För en överblick över Afrika i historieskrivningen, se Martin Bernal, Black Athena. The Afroasiatic Roots of Classical Civilization (Vintage 1987), eller Kenneth P Vickery, The African Experience kapitel 1. Den som vill läsa afrocentrisk historia kan läsa Ivan Van Sertimas They Came Before Columbus eller When We Ruled av Robin Walker. För en kritik av Sertimas teser, se Haslip-Vera, Ortiz de Montellano & Barbours artikel “Robbing Native American Cultures” (http://www.unl.edu/rhames/courses/current/vansertima.pdf).

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.