Förändringsprocesser fram till år 1000

Under det första årtusendet av den kristna tideräkningen påverkades Afrika av två grundläggande kulturrörelser. Den ena var av religiös natur: från Mellanöstern bredde islam ut sig och fick en djupgående effekt på hela den norra halvan av Afrika. Den andra var av etnisk natur: ett folk med gemensamt språk och några viktiga tekniska landvinningar spred sig över hela södra hälften av Afrika. Den rörelsen brukar kallas bantuexpansionen.

 

Islams påverkan

En av de viktigaste och mest långvariga yttre influenserna på Afrika var (och är) profeten Muhammeds religion, islam. Under 600-talet erövrade araberna hela Nordafrika och invaderade sedan Spanien.  Precis som under romarrikets tid fortsatte alltså Nordafrika att hänga samman med utvecklingen i Mellanöstern och runt Medelhavet.

I Egypten accepterades den nya religionen relativt smärtfritt, eftersom araberna var mer toleranta mot andra religioner än det ortodoxt kristna Bysans. I Maghreb var mottagandet mer blandat. Efter Roms sönderfall hade urbefolkningen berberna åter upprättat små furstendömen. En del av dessa underkastade sig villigt arabernas herravälde, medan andra gjorde motstånd. Symbol för motståndet mot araberna blev hövdingen al-Kahina (”prästinnan”), som under 690-talet ledde kampen. Mot arabernas övermakt tillämpade hon den ”brända jordens” taktik, men till slut besegrades hon och dödades i strid år 701.

Islam nådde snabbt stora framgångar, i hög grad tack vare sin överlag toleranta attityd. Dessutom var religionen vid denna tid relativt enkel och enhetlig, och fungerade därför som en enande faktor i splittrade områden. Många lockades av det utlovade islamiska fredsriket och av att både svarta och vita fick fara med i den religiösa gemenskapen på lika villkor.

Enhetligheten och freden visade sig dock vara illusorisk. År 750 sprack det ursprungliga kalifatet i två delar, och under de följande århundradena utkämpades mängder med inbördeskrig mellan de olika framväxande kalifaten. Den ständigt pågående slavhandeln underminerade också jämlikhetsidealet, som sällan följdes i praktiken. Visserligen började slavarna användas som soldater och kunde därmed få en privilegierad ställning, men från 1100-talet föredrog kaliferna att använda vita slavar (huvudsakligen turkar och kurder) som soldatslavar.

Berberna hade nu islamiserats, och upprättade så småningom egna kalifat, framför allt almoraviderna (ca 1040-1147) som dominerade hela Maghreb och krigade mot de kristna i Spanien.

När islam nådde Sudan blandades den med lokala, traditionella religioner, och blev en viktig sammanhållande ideologi för de stater som uppstod där.

 

Islams utbredning och bantuexpansionen

Bantuexpansionen

Den andra stora omvälvningen i Afrika vid den här tiden var den så kallade bantuexpansionen. Bantu är en språkfamilj, och de människor som talade bantuspråk spred sig över nästan hela södra Afrika från centrala Afrika. Bantuexpansionen tros ha börjat omkring 1000 f v t och i stort ha avslutats omkring år 1000 v t. Arkeologi har visat att de tidiga bantufolken var jordbrukare och kände till järnsmide. Orsaken till bantufolkens spridning kan bero på dessa faktorer. Jordbruket gav ett matöverskott och därmed en ökad befolkning som behövde mer yta för att livnära sig, och järnet gav ett vapentekniskt övertag som gjorde att bantufolken kunde dominera de andra folk de stötte på i Afrika.

Bantuexpansionen var ingen centralstyrd, planerad spridning, utan ägde rum gradvis under ett par tusen år. Resultatet blev att jordbruk och järnsmide spreds över i stort sett hela södra Afrika. Bantuspråk blev dominerande. Bantuspråket utvecklades med tiden till flera separata språk med en gemensam grund. I östra Afrika kom bantufolken i kontakt med arabiska handelsmän, och blandkulturen swahili uppstod. På Madagaskar blandades swahilikulturen med indonesier från andra sidan Indiska oceanen, och malagasykulturen uppstod.

Nilcivilisationernas historiska betydelse

Det är svårt att överskatta den betydelse Egypten hade i termer av påverkan på andra folk. I Afrika har Egypten den roll som Grekland har för Europa: civilisationens vagga. Men egyptiska religiösa och filosofiska föreställningar, och egyptisk ingenjörskonst, ägde också spridning över hela östra Medelhavsvärlden.

Pyramider i Meroë (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Sudan_Meroe_Pyramids_2001).JPG

Att Egypten påverkade den grekiska civilisationen står utom allt tvivel. Det som är omdebatterat är huruvida den grekiska civilisationen började som en egyptisk koloni eller om det snarare är så att den grekiska civilisationen uppkom relativt självständigt, men sedan utvecklades i kontakt med de äldre civilisationerna, då främst Egypten.

Genom Kush spreds den egyptiska kulturen vidare söderut till andra afrikanska civilisationer som sedan uppkom i Etiopien och Sudan.

På grund av Egyptens monumentala betydelse i världshistorien har olika kulturer under olika tider försökt göra gällande att Egypten är en del av just deras kultur. Västvärlden gjorde detta under 18- och 1900-talen, då Egypten framställdes som ett rike där den härskande eliten var vit och vanliga människor svarta. I och med uppkomsten av ”black history” kom det forntida Egypten att beslagtas av afrocentrister, som tvärtom hävdade att Egypten uteslutande befolkades av svarta.

Farao Akhenaten (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Pharaoh_Akhenaten.jpg)

Går vi till de källor som finns kan vi konstatera att egyptierna själva inte tycks ha fäst något som helst avseende vid människors hudfärg.  De avbildningar av människor som egyptierna lämnat efter sig tyder snarast på att de var en blandning av mörkare afrikaner och ljusare västasiater, utan någon indelning efter färg. Det moderna historiker är överens om är att så gott som alla civilisationer utvecklas genom att folk blandas med varandra, och att en sådan blandning inte gör Egypten mindre afrikanskt. Försöken att göra de forntida egyptierna till antingen helvita eller helsvarta säger mer om nutiden än om dåtiden.

Drottning Nefertiti (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Nofretete_Neues_Museum.jpg)

Referenser

Det finns gott om översikter över Egyptens historia, men inte lika många som tar upp Kush. Jag har använt Vickery kap 4, samt G. Mokhtars Ancient Civilizations of Africa (General History of Africa Vol II). Även Ehrets bok har kommit till viss användning. För inblick i diskussionen om Egyptens historiska betydelse, se Bernal, Black Athena. Mokhtars bok innehåller ett kapitel som tar upp frågan, skrivet av Cheikh Anta Diop

Afrika under forntiden och antiken

Videopresentation:

Även om Afrika hade geografiskt ogynnsamma faktorer som försenade en utveckling mot civilisationer i klassisk bemärkelse, uppkom en av de äldsta civilisationerna, Egypten, i norra Afrika. Tillsammans med Nildalen hör västra Sudanregionen till de områden i världen där jordbruk uppfunnits utan yttre influenser.

Här kommer vi att titta kort på de ett par av de forntida afrikanska civilisationerna. De jag tar upp här – Egypten och Kush – är viktiga framför allt genom att de är så tidiga, och därmed haft stort inflytande på efterkommande afrikanska civilisationer. Det fanns också andra, som jag av utrymmesskäl  utelämnar. Till dem hör Kartago i Nordafrika, Nokkulturen i nuvarande Nigeria, samt Axum i Etiopien.

Forntida civilisationer i Afrika

Egypten (ca 3000 f v t till 300 f v t)

Med tanke på att Afrika är människans urhem är det inte konstigt att en av världens äldsta civilisationer uppstod där. Man brukar räkna med att Egypten uppstod som rike omkring 3000 f Kr. Det gör att Egypten slåss med den sumeriska civilisationen i Mellanöstern om att vara den allra äldsta civilisationen. Att bråka om vilken av dem som var ”först” ter sig egentligen rätt så meningslöst: snarare uppkom de mer eller mindre samtidigt, genom att folken hade handelskontakt med och stimulerade varandra ekonomiskt och kulturellt.

Sfinxen och pyramiderna i Giza (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Egypt.Giza.Sphinx.01.jpg)

Egyptens långa historia som självständig makt delas grovt in i tre perioder: Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Jag har här ingen möjlighet att göra detta rikes historia närmare rättvisa, utan kommer bara att ge en översikt.

Det egyptiska riket var fokuserat på och helt beroende av floden Nilen och dess ebb och flod. Nilens flodslam gav oerhört bördig jordbruksmark, men när floden svämmade över kunde den svepa bort människornas arbete. Därför behövde egyptierna bygga fördämningar och avleda floden, något som krävde en hög grad av samhällelig organisation. Många forskare tror att det är anledningen till att Egypten blev så starkt centraliserat under en härskare. Människorna var tvungna att underkasta sig en stark härskare för att kunna klara sig mot floden.

De forntida nilcivilisationerna (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ancient_Egypt_map-en.svg)

Den egyptiska staten utvecklades till en teokrati (stat styrd av den religiösa eliten). Högst stod farao, den enväldige härskaren, som ansågs vara solgudens son. Som hjälp för att styra och administrera riket hade farao prästerna.  Med tiden utvecklades faraos administration till att även omfatta icke-religiösa tjänstemän, och under Nya riket utvecklades en professionell armé. Männen dominerade det offentliga livet, även om kvinnor inte var automatiskt utestängda. Fyra kvinnor blev faraoner, och kvinnor i faraos direkta närhet (mödrar, systrar, hustrur, döttrar) kunde ha stor påverkan på politiken.

Under det Gamla riket, ca 2900-2280, uppstod den enhetliga faraoniska staten. Det var under denna tid som de stora pyramiderna i Giza byggdes. Med tiden urholkades centralmaktens auktoritet, och när de olika regionala furstarna blivit tillräckligt starka kollapsade riket i inbördeskrig.

Egypten enades igen under Mellersta riket (2060-1785). Under denna tid började Egypten expandera söderut, hamnade i krig med Kush och lade under sig delar av Nubien. Men Egypten invaderades från Mellanöstern av det s k hyksosfolket, som gjorde slut på Mellersta riket. Egyptierna återhämtade sig, besegrade hyksos och upprättade Nya riket (1580-1085). Nu började Egyptens verkliga stormaktstid. De tog över Nubien i söder och Palestina i öster. Samtidigt som riket växte blev det svårare att hålla ihop, och till slut splittrades det i inbördes strider och försvagades kraftigt. Från 700-talet f v t och framåt hamnade Egypten tidvis under andra staters ockupation, och till slut införlivades riket i det persiska imperiet år 341 f v t.

Kush (ca 750 f v t till ca 300 v t)

Området söder om Egypten kallades av egyptierna för Nubien. I Nubien var Nilen lika viktig som i Egypten, och samhällena liknade därför varandra mycket.  Arkeologiska undersökningar har visat att utvecklade samhällen fanns i Nubien redan omkring år 2600 f v t, men om dessa vet vi nästan inget. Det är via egyptiernas Mellersta rike som vi har information om Nubien. När egyptierna expanderade söderut stötte de på nubierna. De mäktigare egyptierna lade under sig området, och först när Nya riket kollapsade hade nubierna möjlighet att upprätta ett sammanhållet, självständigt rike.

Det nubiska imperiet Kush blandade nubisk och egyptisk kultur; dess härskare kallades inledningsvis farao, och kushiterna byggde pyramider efter egyptisk förebild. Huvudstaden var Napata. Egyptens svaghet innebar att Kush kunde expandera kraftigt. Under slutet av 800-talet f v t lade de under sig själva Egypten, men drog sig tillbaka söderut i mitten av 600-talet.

År 591 kunde egyptierna invadera Kush och erövrade Napata.  De försvagade kushiterna försökte lägga större avstånd mellan sig själva och stormakten i norr, och flyttade därför sin huvudstad till Meroë, långt i söder. Vid denna tid övergav kushiterna de egyptiska hieroglyferna och började använda meroitisk skrift, som ännu ej har gått att uttyda helt. Därför vet vi inte så mycket om deras senare historia, annat än att de var i kontakt med Rom, och slöt ett fredsfördrag med romarna. Meroë blev ett centrum för järnsmide och handel mellan romrriket och folken i Sudan.

Kush fick med tiden en hel del problem. Det dominerande järnsmidet ledde till miljöförstöring, då kushiterna avverkade träd för att använda som bränsle i smedjorna. Följden blev att den odlingsbara marken förstördes, och öknen bredde ut sig. De fick också konkurrens från den första etiopiska statsbildningen, Axum. Det var Axum som på 300-talet invaderade Kush och gjorde slut på det då försvagade riket.

Geografins betydelse

Att geografiska faktorer är avgörande för mänskliga samhällen är alla historiker ense om. I Afrikas fall är det lätt att konstatera att artrikedomen och de varierande klimaten lämpar sig väl för boskapsskötsel, medan riktigt bra jordbruksmark är relativt begränsad till Egypten, Etiopien och runt de stora vattendragen. Endast cirka 6% av marken i Afrika har riktigt bördig jordmån.  Detta kan förklara Afrikas relativt låga befolkningstal. Som exempel beräknas kungariket Kongo (ca 1 250 000 km2) ha haft ca 2-5 miljoner invånare på 1500-talet, medan Frankrike (ca 550 000 km2) hade ca 20 miljoner invånare vid samma tid. Denna relativa befolkningsgleshet håller i sig än idag i Afrika.

Det faktum att Afrika alltid har omfattat relativt få människor på en stor yta kan förklara slaveriets stora utbredning på kontinenten: jord ansågs inte särskilt värdefullt, utan rikedom kom att mätas dels i boskap, dels i människor, dvs slavar.

En annan konsekvens av befolkningsglesheten är att det har varit svårare för afrikanska statsbildningar att upprätta säker kontroll över stora regioner. Det typiska var att en afrikansk stat hade stark kontroll i centrum, och allt svagare kontroll ju längre ut i rikets periferi man kom. Därför är gränserna för de historiska afrikanska staterna ungefärliga.

Betydelsen av Afrikas begränsade kuststräckor har lyfts fram av bl a den amerikanska historikern Jared Diamond. Diamond menar att Europa har gynnats av sin relativt långa kuststräcka, eftersom kustlinjer ger upphov till sjöfärder, handel och kulturutbyte, vilket i sin tur gynnar utveckling. Omvänt är då en massiv kontinent som Afrika relativt missgynnad, då förutsättningarna för handel och kulturutbyte är sämre, vilket leder till en långsammare utveckling.

Diamonds tes kan dock ifrågasättas, då handel och kulturutbyte även kan ske genom inlandet: i Afrikas fall var karavanerna över Sahara viktiga för ekonomiskt och kulturellt utbyte, och även Centralafrika har varit en mötesplats för väst- och östafrikansk handel. Diamond skulle dock inte förneka detta, men mena att sådant utbyte går långsammare än utbyte via sjötransporter. Alldeles oavsett det får vi inte glömma att både Nord- och Östafrika haft livliga kontakter med andra kontinenter och kulturer just över haven, och längs Afrikas Atlantkust har en hel del handel förekommit.

 

Tabell 1: befolkningstäthet i olika regioner (antal människor per kvadratkilometer)

Region 1500 1750 1900 1975
Japan

46,4

78,3

118,2

294,8

Södra Asien

15,2

24,1

38,2

100,3

Europa

13,7

26,9

62,9

99,9

Kina

13,4

22,2

45,6

91,1

Latinamerika

2,2

0,8

3,7

16,3

Nordafrika

1,6

2,2

9,4

14,1

Övriga Afrika

1,9

2,7

4,4

13,6

Forna Sovjetunionen

0,6

1,6

6,1

11,6

Källa: Herbst 2000 s. 16

En annan aspekt av Afrikas geografi som fått stor påverkan på afrikanska samhällen är den oerhörda artrikedomen i regnskogsområdena och savannerna. Detta ger goda möjligheter för jakt och boskapsskötsel  att ge utdelning, vilket kan ha hållit folk från att lämna nomadlivet och övergå till jordbruksbaserat, bofast liv.

Historikern William McNeill har också påpekat betydelsen av sjukdomsalstrande mikrober för mänskliga samhällen i Afrika. Särskilt lyfter McNeill fram sömnsjukan (trypanosomiasis), som sprids med tsetseflugor, vilka lever i hela kontinentala Afrika mellan Sahara och Kalahari, samt malaria.

Dessa sjukdomar fungerade dels som en befolkningsbegränsning genom att döda ett stort antal människor och därmed begränsa befolkningsökningen. Dessutom påverkade de människors levnadssätt. Eftersom sömnsjuka drabbar även nötboskap och hästar blev det omöjligt att ha mer omfattande boskapsskötsel i områden som drabbades av tsetseflugor – i synnerhet Centralafrika. Malariamyggor å sin sida trivs i sumpiga områden med stillastående vatten, som ofta uppkommer vid konstbevattning för jordbruk. Då afrikaner utökade graden av jordbruk ökade därmed förekomsten av malaria, och befolkningsökningen hämmades därmed.

I hårt malariadrabbade områden anpassades människorna evolutionärt genom att en särskild mutation, sickelformade blodkroppar, blev vanligare. Sickelformade blodkroppar gör individen immun mot malaria, då malariaparasiten inte kan fästa sig på en sickelformad blodkropp. Denna anpassning hade dock ett högt pris: sickelcellsmutationen är en recessiv gen. Om ett barn skulle få sickelcellsgenen från båda sina föräldrar dör barnet tidigt. Så även denna anpassning innebar en begränsning av befolkningsökningen. Sickelcellsgenen beräknas finnas hos ungefär en tredjedel av Afrikas befolkning (Nordafrika exkluderat).

Sammantaget innebär dessa faktorer att Afrika är, och alltid har varit, relativt glesbefolkat. McNeill menar att de forntida människorna i Afrika levde i en slags balans med naturen, där faktorer som sjukdomar begränsade människornas befolkningstillväxt. Afrikas större djur utvecklades i samexistens med människorna och var därför inte så lätta byten. När människorna började migrera från Afrika till andra kontinenter förändrades dessa förutsättningar. I de kyligare klimaten existerade inte de tropiska sjukdomarna, vilket underlättade en befolkningsökning. De bytesdjur som existerade där var ovana vid människor och blev därför lätta byten. När människorna utrotat de stora bytesdjuren blev de så illa tvungna att övergå till jordbruk.

Referenser

För en överblick över Afrikas geografiska omständigheter, se Vickery kap 2-3. Den kan kompletteras av Christopher Ehrets The Civilizations of Africa. Diamonds resonemang återfinns i hans berömda bok Vete, vapen och virus. För McNeills epidemiologiska perspektiv, se hans bok Plagues and peoples.  Diskussionen om betydelsen av Afrikas storlek och folkgleshet återfinns i Jeffrey Herbsts bok States and Power in Africa.

 

Afrikas geografi

Afrika är en kontinent som präglas av en oerhörd mångfald. I detta avsnitt ska vi få en överblick över kontinentens geografiska variation, samt ta del av en diskussion om vad geografin haft för betydelse för Afrikas historiska utveckling.

För det första kan vi konstatera att Afrika är Jordens näst största kontinent, till ytan ungefär tre gånger större än Europa. Samtidigt är kontinenten massiv och kompakt: Afrikas kustlinje är 26 000 km, medan Europas är 32 000 km. Denna relativa brist på kuststräckor är, enligt en del historiker, en viktig faktor för Afrikas utveckling. Men jag ska inte gå händelserna i förväg: vi återkommer till denna fråga lite senare.

Afrika kan grovt delas in i fem större regioner: nord-, väst-, öst-, syd- och Centralafrika. Gränsdragningarna mellan dessa områden är ungefärliga, men de kan ändå tjäna till att göra en överblick över kontinenten mer hanterlig.

Afrikas geografi

Nordafrika avgränsas av Medelhavet i norr och Saharaöknen i söder. I östra delen av Nordafrika ligger Egypten, med den livsviktiga floden Nilen. Området väster om Egypten brukar kallas Maghreb. Nordafrikas medelhavskust möjliggör täta handelförbindelser mellan folken i Nordafrika och övriga områden runt Medelhavet. Saharaöknen utgör en formidabel barriär, men den är inte ogenomtränglig. Med hjälp av kameler som transportdjur går det att färdas längs visa sträckor genom Sahara och därmed upprätta karavanrutter, som historiskt haft stor ekonomisk betydelse. Det är också viktigt att komma ihåg att Sahara inte alltid varit en öken: under förhistorisk tid vara Sahara relativt bördigt. Klimatskiftningar omkring år 4200 f vt ändrade detta och gav upphov till den öken som vi känner till idag.

Sahara övergår i söder i ett omfattande stäpp- och savannområde som kallas för Sahel. Sahel lämpar sig mycket bra för boskapsskötsel, men inte så bra för jordbruk, vilket har lett till att folken i denna region ofta varit halvnomadiska boskapsskötare med visst jordbruk. Sahel utgör gränsen mellan Nord- och Västafrika. Kärnan i denna region utgörs av det breda band av tropisk savann som sträcker sig från Atlantkusten i väster till Etiopiska höglandet i väster. Detta savannområde kallas för Sudan (ej att förväxla med den nutida staten Sudan). Sudan är rikt på växt- och djurliv, och lämpar sig väl för boskapsskötsel. Jordbruk kan också fungera här, särskilt runt floderna Senegal och Niger samt vid Tchadsjön.

Sudan avgränsas i söder av tropisk regnskog, som sträcker sig längs delar av Västafrikas kust och breder ut sig över Kongobäckenet. Detta område utgör kärnan i Centralafrika. Här är skötsel av större boskap (kor, hästar) i stort sett omöjligt på grund av tsetseflugor som sprider sömnsjuka. Folken i regnskogsområdena har därför ägnat sig åt jakt, mindre boskap som getter, och jordbruk. Till Centralafrika räknas här också savannområdena söder om Kongoregnskogen, ner till Kalahariöknen, som tillsammans med Zambezifloden utgör den geografiska gränsen mellan Central- och Sydafrika.

I Sydafrika utanför Kalahariöknen vidtar återigen tropisk savann, en del stäpp av ungefär samma slag som Sahel, samt ett bördigt område längst i söder med milt klimat och vissa förutsättningar för jordbruk.

Östafrika avgränsas av Zambezifloden i söder och de stora sjöarna i väster. Regionen präglas av vidsträckta savanner med jordbruksmöjligheter främst vid de stora sjöarna, samt goda handelsförbindelser via Indiska Oceanen med Arabien, Indien och Sydostasien. Hit räknas också ön Madagaskar samt Afrikas horn, som präglas av det Etiopiska höglandets mer tempererade klimat.

Afrika i historien

Videopresentation

I västerländsk historieskrivning har Afrika ofta rollen av den ”glömda” kontinenten. Afrikansk historia har ytterst lite utrymme i västerländska historieböcker, och när Afrika finns med är det normalt som offer för västerländska övergrepp – den transatlantiska slavhandeln och imperialismen är typiska exempel.  Afrikas roll i modern historia blir lätt som ett gigantiskt problemområde, en region där alla förhoppningar om demokrati och utveckling kommit på skam.

Denna bild av Afrika är grovt vinklad. Den har i hög grad sitt ursprung i den Europacentrerade (eurocentriska) världsbild som präglade 18- och det tidiga 1900-talets Europa. Historieskrivningen på den tiden betonade Europas förträfflighet och nedtonade alla andra kontinenters betydelse i historien. Särskilt viktigt var detta i Afrikas fall, då den påstådda frånvaron av afrikansk civilisation fick legitimera att européerna erövrade och koloniserade kontinenten.

Den här historieskrivningen övergavs definitivt av vetenskaplig historieforskning på 1960-talet. Idag präglas den internationella historieforskningen snarare av ett globalt perspektiv, där samverkan och interaktion mellan grupper av människor är en viktig förklaring till historisk förändring.

Afrikas historieskrivning kompliceras av två fenomen. Det ena är nationsbildningen i det moderna Afrika, efter imperialismens kollaps på 1960-talet. De moderna afrikanska staterna är i hög grad produkter av imperialismens gränsdragningar och har i många fall inte någon förankring i äldre historia. Det leder till att äldre afrikansk historia inte betonas ens i afrikansk historieundervisning, då den kan uppfattas som antinationalistisk.

Det andra är uppkomsten av ”Black history”, en rörelse som tog fart i USA på 1960-talet med uttalat syfte att ge afroamerikanerna en historia att vara stolta över. Black history är tydligt emancipatorisk till sin karaktär, och när den fungerar som bäst har den gett viktiga bidrag till forskningen om Afrika och afrikaner i historien. En pionjär inom rörelsen var den senegalesiska forskare Cheikh Anta Diop, som kraftigt ifrågasatte den traditionella bilden av det forntida Egypten som en ”icke-afrikansk” civilisation. Anta Diops insatser bidrog i hög grad till den moderna, mer nyanserade bilden av Egyptens kulturella hemvist.

Egyptens historiska betydelse har fortsatt vara kontroversiell. Den engelska historikern Martin Bernal har i sin bok Black Athena hävdat att det antika Greklands kultur uppkom genom kraftiga influenser från semitiska folk (fenicierna) och afrikanska (Egypten). Hans tanke om att den grekiska civilisationen började som en egyptisk koloni har visserligen inte gått att belägga, men hans forskning inom området har bidragit till att tydliggöra hur civilisationer uppkommer genom samverkan mellan folk, och är enligt mig ett exempel på hur black history kan ge goda influenser till historieskrivningen.

Dessvärre finns det en stark strömfåra inom black history som låter ideologi och identitetsbyggande bli viktigare än vetenskaplig metod. Denna riktning blir afrocentrisk, och försöker visa att alla framsteg egentligen gjorts av svarta afrikaner. Det är alltså en afrikansk motsvarighet till den nationalistiska, rasistiska världsbild som dominerade i Europa fram till mitten av 1900-talet. En känd representant för afrocentrismen är Ivan Van Sertima, som på 1970-talet fick mycket uppmärksamhet för sin bok They came before Columbus. I boken försöker Sertima visa att afrikaner nådde fram till Amerika innan Columbus gjorde det. Men han stannar inte vid det, utan försöker också visa att de första amerikanska civilisationerna uppkom som ett resultat av afrikanskt inflytande. Typiskt för den afrocentriska attityden är att all påverkan tänks gå från Afrika till Amerika: Sertima går så långt som att hävda att tobak och majs är urafrikanska grödor som amerikanarna fått genom kontakten med Afrika, istället för tvärtom.

Sertima hävdar att dessa Olmecstatyer måste vara avbildningar av svarta afrikaner (bild från Haslip-Vera et al)

Sertimas motståndare menar att statyerna snarare tagit sin inspiration från den amerikanska urbefolkningen, som t ex Tzotzilfolket, som denna man tillhör (bild från Haslip-Vera et al)

Det finns vissa tecken på att afrikaner kan ha haft viss kontakt med Amerika på 1300-talet, men då i oerhört begränsad omfattning. Sertimas idéer har inget som helst stöd i seriös forskning, och har utdömts som rasistiska gentemot den amerikanska urbefolkningen. Tyvärr upprätthålls hans idéer ändå av delar av Black history-anhängare.

Min poäng med att ta upp denna diskussion är att visa att Afrikas historia än idag är provocerande och kan väcka mycket ont blod. Som alltid i historia gäller det att vara försiktig med vilken information man kan acceptera som tillförlitlig. I den här framställningen har jag försökt att utgå från etablerad historieskrivning, samtidigt som jag försökt ge utrymme åt alternativa tolkningar i de fall där de har förhållandevis god underbyggnad.

Referenser

För en överblick över Afrika i historieskrivningen, se Martin Bernal, Black Athena. The Afroasiatic Roots of Classical Civilization (Vintage 1987), eller Kenneth P Vickery, The African Experience kapitel 1. Den som vill läsa afrocentrisk historia kan läsa Ivan Van Sertimas They Came Before Columbus eller When We Ruled av Robin Walker. För en kritik av Sertimas teser, se Haslip-Vera, Ortiz de Montellano & Barbours artikel “Robbing Native American Cultures” (http://www.unl.edu/rhames/courses/current/vansertima.pdf).

 

Afrikas historia

Syftet med denna delkurs är att ge en översikt över den afrikanska kontinentens historia. Fokus ligger på att lyfta fram förändring och utveckling i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende.

Afrikas historia är lång och mycket komplicerad. Därför är det omöjligt att gå igenom allt. Den här texten kommer under varje epok att lyfta fram någon eller några civilisationer/stater, som var särskilt betydelsefulla under perioden. Förhoppningen är att läsaren ska få en någorlunda översikt över Afrikas historiska utveckling och betydelse.

Eftersom historieskrivningen runt Afrika varit (och i viss mån fortfarande är) kontroversiell, börjar framställningen med en översikt över hur Afrika behandlats i västerländsk historieskrivning. Därefter vidtar en diskussion av Afrikas geografiska förutsättningar.

Afrika i historien

Afrikas geografi

Geografins betydelse

Afrika under forntiden och antiken

Nilcivilisationernas historiska betydelse

Förändringsprocesser fram till år 1000

Två viktiga afrikanska statsbildningar fram till år 1000

Handelsimperiernas guldålder, 1000-1400

De västafrikanska imperierna

Den atlantiska eran, 1400-1800

Afrikas tid av kaos, ca 1800-1910

Afrika under kolonialt styre

Efter avkoloniseringen

Litteraturförteckning