Ådalen 31: en övning i källkritik

Den 14 maj 1931 inträffade en av de mest dramatiska händelserna i Sverige under 1900-talet. Sedan ett drygt halvår tillbaka hade arbetarna vid pappersfabriken Marma i Hälsingland, som ägdes av Graningeverken, strejkat mot att deras löner skulle sänkas. Hamnarbetarna i Ådalen, som sympatiserade med de strejkande arbetarna i Marma, vägrade därför att lasta den pappersmassa som skulle skeppas ut från den här och andra pappersfabriker, vilka ägdes av Graningeverken. För att ändå få iväg pappersmassan använde sig då Graningeverken av personer utifrån som fick sköta lastningen i hamnen. Dessa personer, som kallades ”arbetsvilliga” av arbetsgivaren och ”strejkbrytare” av arbetarna, bodde i en särskild förläggning och var väldigt illa sedda av folk i Ådalen.

På morgonen den 14 maj samlas omkring 8000 demonstranter och tågar till strejkbrytarnas förläggning, som bevakas av polis och tillkallad militär. När demonstrationen kommer fram till förläggningen utbryter kaos och skottlossning. Fyra demonstranter och en ung flicka ligger kvar döda. Militären har skjutit skarpt mot demonstrationen men hävdar att demonstranter sköt först. Olika versioner ges från olika håll och regeringen låter en utredning kallad Ådalskommissionen, undersöka vad som har hänt. Den lämnar sin rapport senare under året 1931.

Här följer tre korta texter som alla handlar om de dramatiska ögonblicken när skottlossningen börjar. Den första är en kort notis i Västernorrlands Allehanda, 15 maj, dagen efter skottlossningen, som anger TT, nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrå, som upphovsman. Den andra är ett anförande samma dag i riksdagens andra kammare av riksdagsmannen herr Öhman. Den tredje är den berättelse som Ådalskommissionen lämnade några månader efter händelserna. (De har skrivits om lite för att bli mer lättlästa.)

Vad anser du? Sköt demonstranterna på militären i Ådalen den 14 maj 1931? 

Uppgifter:

Läs de tre texterna. Vad säger de om vad som hände?

Vilka likheter och skillnader finns mellan berättelserna?

Vilken/vilka uppgifter är mest trovärdiga? Varför?

Utifrån din bedömning, formulera ditt svar på frågan om demonstranterna sköt på militären.

Vad säger denna övning om problemen med att tolka källor och rekonstruera vad som faktiskt hänt i det förflutna?

1. Tidningsnotis

2. Utdrag ur riksdagens protokoll

3. Ur Ådalskommissionens berättelse

Det här materialet är taget från Skåneprovet 2006, se http://www.historieprov.se/sida2.html 

Del 1: Samtida svenskt pressmaterial

Källa A: Den första skildringen av maratonloppet finner vi i form av ett brev från spelen till Göteborgs-posten den 23 juli. Bakom brevet stod med största sannolikhet Eric Lemming som ingick i den svenska OS-truppen. Enligt den kortfattade rapporten hade loppet genomförts i “en förskräcklig hetta”. 17 man hade deltagit varav endast 7 nått målet. Segrare var Michel Théato på 2 timmar 47 minuter och 37 sekunder. Vidare meddelas helt kort att “3:dje man var Fast, Sverige.”

Källa B: l Ny tidning för idrott finns den 26 juli följande notis om loppet. Det framgår inte var tidningen hämtat sina uppgifter.

”Marathonlöpningen … var ej utan framgång för svenskarna, i det att Ernst Fast, medlem av Djurs­holms 1K och f n bosatt i Paris, inkom som tredje man, ensam om betyget “god kondition”. En längre del av löpningen låg Fast först, men sedan han hade oturen att slinta på en starkt vattnad väg och skada ena benet, förlorade han terräng allt mer.”

Källa C: I tidskriften Nordiskt Idrottslivs nummer den 14 augusti ger Tore Blom en skildring av maratonloppet. Också Tore Blom tillhörde den svenska truppen. Samma dag som loppet gick av stapeln deltog han i höjdhoppstävlingarna vid Racings Clubs bana – som också var start- och målplats för maraton. Så här skriver han:

”Medan dessa tävlingar föregick … travade marathon­löparna i sitt anletes svett 40 kilometer över Paris stenlagda, brännheta gator… Ernst Fast var med, åtföljd av en automobildroska och fem cyklister. Se­dan de löpt i nära två timmar fick vi underrättelsen, att svensken låg först. De första tre milen ledde han, ja ett tag låg han hela två kilometer före andre man. Men slutligen blev hettan honom övermäktig, så han kas­tade sig bredvid vägen och ville uppgiva tävlingen. Endast med böner och tårar lyckades en landsman nere i Paris … förmå honom att fortsätta loppet. Men då hade redan två fransmän gått förbi honom. Fast kom in som tredje man med krafter i behåll, under det att övriga, halvdöda, stupade, så fort de kommit över mållinjen.”

Källa D: I tidskriften Start hittar vi ett referat av loppet först den 30 november. Var tidningen hämtat sina uppgifter är oklart.

”Starten skedde vid “Racing Club de France’s” bana och räknade 13 deltagare, fem fransmän, tre engelsmän och två svenskar varav Ernst Fast var den ende av de utländska deltagarna som kunde … uppta kampen med fransmännen. Tyvärr överskattade Fast sina krafter, halvvägs till målet var han betydligt före sina medtävlare, men då var också det mesta av krafterna slut och två fransmän lyckades passera honom. Fjärde man använde mer än en timme mer än Fast att löpa distansen. Hade Fast bättre hushållit med sina krafter är det troligt att han blivit nummer ett, nu fick han nöja sig med tredje plats.”

Källa E: Den sista svenska rapporten från loppet finner vi i Ny tidning för Idrott som i sitt julnummer 1900 ger följande version:

”… den deltagande svensken var nära att vinna … och hade ofelbart gjort det, om han inte hade tagit miste på vägen och därigenom förlängt densamma med flera kilometer…”

Också här saknas uppgifter om tidningens källa.

Uppgifter

Vad säger varje källa om loppet?

Hur förklarar varje källa att Fast tappade ledningen?

Vilken är den troligaste förklaringen? Varför?

Den svenska vapenexporten

Den här texten handlar om den svenska vapenexporten i modern tid. I framställningen kommer jag lägga fram information om hur Sveriges export av krigsmateriel se ut, och hur den har utformats under 1900-talet. Syftet med texten är att problematisera vapenexporten och ge en grund för diskussion av fenomenet.

Varför vapenexport?

Den moderna svenska vapenindustrin började byggas upp redan under mellankrigstiden, då den svenska regeringen ville försäkra sig om att Sverige skulle vara förberett om ett nytt storkrig bröt ut. Det fanns en klar tanke om att ett starkt försvar skulle möjliggöra för Sverige att upprätthålla sin politiska självständighet. För att förvaret inte skulle vara ekonomiskt beroende av främmande länder behövdes också en inhemsk svensk vapenindustri.

Vapenindustrin skulle kunna vara statlig eller privat. En statlig vapenindustri skulle inte behöva gå med vinst, och skulle därmed tänkbart kunna producera enbart för det svenska försvarets behov. Men staten valde att istället använda kontrakt med privata företag. Anledningen var att vapenexport ansågs vara nödvändigt för att se till att den svenska vapenindustrin hängde med i den tekniska utvecklingen. Eftersom Sverige drev en utrikespolitik som gick ut på nedrustning och avspänning fruktade regeringen att export av statligt producerade vapen skulle skada Sveriges internationella anseende.

När andra världskriget var över gällde dessa förhållanden fortfarande: Sverige behövde en vapenindustri för att landets officiella neutralitet skulle vara trovärdig, och denna industri behövde exportera vapen för att kunna överleva.

Ett antal företag blev de dominerande producenterna av krigsmateriel. Inom flygindustri var Saab-Scania, Volvo och Ericsson de totalt dominerande, med över 80% av produktionen mellan sig. Vad beträffar övrig krigsmateriel var de viktigaste företagen Bofors, FFV och ASEA, med Bofors som den dominerande producenten.

Reglering av exporten

Sedan 1930-talet har den svenska staten reglerat vapenexporten. Den som producerar eller säljer krigsmateriel i Sverige måste ha en licens. Denna licens tillhandahålls numera av Inspektionen för Strategiska Produkter, ISP.  Deras verksamhet styrs av riksdagens riktlinjer för export av försvarsmateriel. I de riktlinjer som gäller för närvarande (2011) finns ett principiellt tillstånd för export till länderna i Norden samt till alla alliansfria länder i Europa. Detta är en gammal princip, som har gällt sedan den moderna vapenexporten kom igång. I de nuvarande riktlinjerna anges att detta principiella tillstånd med tiden kommer att utvidgas till att omfatta alla EU-länder.

Riktlinjerna innehåller också två centrala kriterier som begränsar exporten. Det första är att försvarsmateriel inte bör exporteras till länder ” där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”.  Det andra är att exporttillstånd inte bör beviljas till stater  ”som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.”

Vapenexporten i praktiken

Under den första tiden efter 1945 tycks den svenska exportpolitiken ha varit mycket liberal. Till exempel exporterades vapen till både Israel och Egypten fram till 1954 samt till de av inbördeskrig drabbade Colombia och Indonesien. Dessutom sålde Sverige krigsmateriel till Storbritannien, Frankrike och USA.

Under 1960-talet skärptes regleringen. När uppror mot den portugisiska kolonialregimen utbröt i Angola 1961 tilläts inte Portugal köpa svenska vapen, och exporten till USA avbröts nästan helt 1966 på grund av Vietnamkriget. Samtidigt fortsatte dock försäljningen till Storbritannien, Pakistan och Indien, trots deras inblandning i olika krig. 1968 blev det omfattande debatt om huruvida det var lämpligt att sälja krigsmateriel till diktaturer i Latinamerika. Detta ledde fram till en skärpning av bestämmelserna i 1971 års riktlinjer.

Trots detta fortsatte en liberal exportpolitik under 1970-talet. Vapenexport fortsatte till Pakistan och Indonesien, och påbörjades till Iran, Argentina, Brasilien, Peru, Ghana och Nigeria. Efter ytterligare skärpning av riktlinjerna 1981 fortsatte exporten att öka och vidgas, och Burma blev en exportdestination 1982.

Hur kan det komma sig att exporten ökade, trots de allt mer restriktiva riktlinjerna? Det uppenbara svaret tycks vara att det inte är riktlinjerna som styr exporten, utan andra hänsyn som arbetsmarknadspolitik, ekonomi och det rådande politiska läget.

1984 utbröt den så kallade Boforsaffären. Företaget Bofors åtalades för att ha smugglat vapen till Dubai och Bahrain, som de inte hade tillstånd att sälja till. Åtalet slutade med att tre av Bofors direktörer dömdes till villkorlig dom för varusmuggling.

Bofors åtalades också för att ha mutat beslutsfattare i Indien för att få ett viktigt kontrakt. Det åtalet lades dock ned i brist på bevis. Debatten som följde på de uppmärksammade åtalen var förmodligen en viktig faktor i 1980-talets förhållandevis restriktiva exportpolitik. När Bofors och andra leverantörer ville få licens för att sälja till fler länder. Det enda nya land som tillkom i exportstatistiken fram till 1991 var Nepal.

Den borgerliga regering som tillträdde 1991 ändrade på dessa restriktioner, delvis under intryck av den förändrade geopolitiska situation som följde på Sovjetunionens fall. 1993 gavs tillåtelse att exportera till Sydkorea, Thailand, Bahrain, Kuwait, Oman, Belize, Colombia, Botswana, Brunei, Turkiet, Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten.

Under de senaste 20 åren har vapenexporten fortsatt att öka och vidgas. År 2004 var Sverige värdens elfte största vapenexportör. År 2008, efter en nära femtioprocentig ökning av exporten, hamnade Sverige på åttonde plats.

Länder som Sverige för närvarande (2011) inte säljer krigsmateriel till är de länder som FN har belagt med riktade sanktioner. De är Iran, Nordkorea, Burma (Myanmar), Liberia och Somalia.

10 största exportdestinationerna 2005-2010 (mnkr

1. Nederländerna (9144)

2. Sydafrika (9130)

3. Pakistan (5501)

4. USA (5279)

5. Finland (4251)

6. Danmark (3774)

7. Tyskland (3118)

8. Indien (2991)

9. Frankrike (2973)

10. Singapore (2953)

Andra länder, som funnits med på tio-i-topplistan något av åren 2008-2010: Grekland, Storbritannien, Förenade Arabemiraten, Thailand.

Länder som vi exporterade till 2010, men som inte hamnat på tio-i-topplistan: Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Brunei, Brasilien, Bahrain, Oman, Chile, Algeriet, Argentina, Ecuador, Egypten, Island, Jordanien, Kroatien, Kuwait, Malaysia, Mexico, Tunisien, Turkiet.

Konsekvenser av svensk vapenexport

Vad har vapenexporten för konsekvenser? Den frågan är ganska komplex, och ett försök till svar kräver hänsyn till både svenska och internationella förhållanden.

Själva premissen för exporten, att den behövs för att svensk försvarsindustri ska fungera och därmed att ett trovärdigt svenskt försvar ska finnas, är svår att bedöma. Det är rimligt att den svenska försvarsindustrin skulle få problem med lönsamheten om de bara producerar för det svenska försvaret. Å ena sidan är marknaden då väldigt begränsad, och å andra sidan är kostnaderna för moderna vapensystem som stridsvagnar och attackhelikoptrar så dyra att utveckla att det är svårt för ett svenskt företag att göra det.

Det leder dock över till den andra delen av resonemanget: behövs en svensk försvarsindustri för ett trovärdigt svenskt försvar? Den delen av resonemanget måste ses i ljuset av att den svenska armén numera är utrustad med inköpt material, nämligen tyska Leopard 2-stridsvagnar, som inköptes på 1990-talet och fick den svenska beteckningen Stridsvagn 122. Slutsatsen torde bli att Sverige antingen inte har behov av en försvarsindustri för ett trovärdigt försvar, eller så har vi inte ett trovärdigt försvar sedan införskaffandet av de tyska stridsvagnarna. Även om man vill hålla fast vid att det ska finnas en inhemsk svensk vapenindustri kan man tänka sig att den kan ägna en del av verksamheten åt produktion av krigsmateriel (som då inte exporteras), medan produktionen av civil materiel får stå för de betydande vinsterna.

En annan aspekt är att försvarsindustrin är viktig för svensk ekonomi och ger arbetstillfällen. Detta är ett argument som brukas av svenska politiker när de verkar för att sälja svenska vapen till andra länder. I början av 200-talet var statsminister Göran Persson (s) en av dem som försökte förmå Thailand att köpa in den svenska stridsplanet Jas Gripen. Persson motiverade det, enligt Rolf Lindahl, med att: ” en affä̈r skulle kunna minska den ekonomiska bördan för det svenska fö̈rsvaret och få till stånd ett ökat handelsutbyte med Sydostasien”.  När affären slutligen gick igenom 2007 kommenterade utrikesminister Carl Bildt (m) det på följande vis:

Låt mig till att börja med säga att vi ska känna en viss stolthet över att ett svenskt  system har hävdat sig när amerikanare och ryssar har försoökt sälja det bästa som de  har, sade Bildt till Aktuellt samma dag. I ett särskilt uttalande konstaterade också Carl Bildt att beskedet självfallet också är “välkommet för sysselsättning och ekonomi i            Sverige”.

Vapenexporten är rimligen viktig för Sveriges ekonomi. År 2004 exporterade Sverige vapen till ett värde av 7,2 miljarder kronor. Vapenexportens värde för Sverige måste dock ställas mot de konsekvenser den får på övriga världen. Genom sin omfattande export av krigsmateriel bidrar Sverige till andra staters satsning på försvaret. Särskilt oroväckande är det för länder med omfattande fattigdom, som Indien och Pakistan. En FN-utredning från 2004 framhåller att nedrustning och utveckling är åtskilda men ömsesidigt förstärkande processer. Det betyder att nedrustning kan främja stabilitet och social utveckling. Omvänt kan upprustning motverka dessa, då pengar läggs på krigsmateriel istället för på utvecklingsmål. Skillnaden mellan rika och fattiga länder är också slående: medan rika länder i genomsnitt lägger tre gånger så mycket pengar på hälsovård som på försvar, lägger låginkomstländer mer på försvar än på hälsovård.

Kritiker av vapenexporten påpekar fler problem. Ett är att vapenhandeln är en drivkraft bakom kapprustningar, som ökar risken för konflikter mellan länder. Dessutom ingår vapenkontrakt ofta i en större överenskommelse där köparen får säljarens hjälp att bygga upp en egen krigsindustri och licensproducera krigsmateriel, vilket ökar den totala satsningen på krigsmateriel.

Det är också tydligt att svensk krigsmaterielexport inte följer riksdagens riktlinjer. Här följer ett antal konflikter där Sverige har sålt krigsmateriel till åtminstone någon inblandad sida:

Indonesiens invasion och ockupation av Östtimor, 1975-1999: Sverige sålde vapen till Indonesien mellan 1978 och 1986.

Nordirland, 1969-1998: Sverige sålde vapen till Storbritannien från 1970 och framåt.

Iran-Irak, 1980-1988: Sverige hade sålt vapen till Iran 1976-78, och när kriget brutit ut såldes ammunition och sprängmedel för minor till Irak.

Falklandskriget 1982: Sverige hade sålt vapen till Argentina 1974-79, och fortsatte sälja vapen till Storbritannien under kriget.

Inre strider i Peru, 1980-nu: Sverige sålde krigsmateriel till den peruanska regeringen 1983 och 1985.

USA, i flera konflikter: Sedan Vietnamkrigets slut 1973 har Sverige återupptagit sin försäljning av krigsmateriel till USA.

Indien – Pakistan, 1984-nu: I den ständigt pågående konflikten mellan Indien och Pakistan säljer Sverige vapen till båda sidor. 2007 infördes ett stopp på nya vapenkontrakt med Pakistan, men redan upprättade avtal fullföljdes och fortsätter att fullföljas.

Jugoslavienkriget, 1991-95: Jugoslavien var en av Sveriges största kunder under 1980-talet, och när staten föll sönder 1991 använde de krigförande styrkorna sina svenskproducerade vapen.

Avslutande reflektioner

Den svenska vapenindustrin och vapenexporten tillkom i en tid när dessa faktorer bedömdes som nödvändiga för ett trovärdigt svenskt försvar. Under Kalla kriget blev vapenindustrin ett stöd för den officiella svenska neutralitetslinjen- Omvänt användes tanken om svensk neutralitet som ett argument för att Sverige behövde en stark vapenindustri och därmed en vapenexport.

Idag vet vi att Sverige i hemlighet samarbetade med NATO under Kalla kriget, vilket undergräver neutralitetsargumentet. Redan i slutet av Kalla kriget var det också uppenbart att svensk försvarsindustri inte klarade av att producera allt som behövs för en modern försvarsmakt. Den logiska följden blev inköpet av tyska stridsvagnar på 1990-talet. Men den svenska försvarsindustrin och dess export av krigsmateriel fortsatte att finnas. Skälen till deras fortsatta existens torde snarast vara ekonomiska och sysselsättningspolitiska.

De riktlinjer som riksdagen angivit för vapenexport följs inte och har egentligen aldrig följts.

Tre uppenbara alternativ finns för den svenska försvarsindustrin:

1) Den fortsätter som den gjort hittills. För att uppnå detta behövs ingenting göras, eftersom det är det rådande läget.

2) Försvarsindustrin finns kvar, men exporten begränsas (t ex på så sätt att riktlinjerna efterlevs) eller elimineras helt. Detta skulle skada de aktuella företagens vinster, och det är osäkert om de skulle kunna förbli lönsamma. Om företagen hotas av detta kanske de också väljer att flytta utomlands. Statligt stöd kanske i viss mån skulle kunna avhjälpa detta.

3) Försvarsindustrin läggs ner helt. Sverige förlitar sig på inköp från utländska producenter. En betydande exportinkomst försvinner och många arbetstillfällen går förlorade.

Några artiklar om svensk vapenexport under 2011-12:

DN: Svensk vapenexport slår rekord

SvD: Statsministerns stöd för vapenexport till Saudiarabien 

Referenser

”Sweden” av Per Holmström och Ulf Olsson i Nicole Ball och Milton Leitenberg (red), The Structure of the Defense Industry. An International Survey (St. Martin’s Press, New York 1983, s. 140-180)

Rolf Lindahl, ”Rusta för Fred. Morgondagens riktlinjer för vapenexport” (PAX Förlag Sverige, Stockholm 2005)

Rolf Lindahl, ”Politik för global vapenutveckling. Militär upprustning eller mänsklig utveckling?” (Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen januari 2009)

Henrik Westander, ”Vapenexport – svenskt stål biter” (SÄK-häfte nr 2 1995, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen)

Inspektionen för strategiska produkter, ”Regeringens riktlinjer” (http://www.isp.se/sa/node.asp?node=418) hämtat 2011-08-03

Lag (1992: 1300) om krigsmateriel (http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1992:1300), hämtad 2011-08-03

Europeiska rådets gemensamma ståndpunkt om krigsmaterielexport (http://www.isp.se/documents/Regelverk/FM/2008_944_gusp.pdf), hämtad 2011-08-03

ISP:s Verksamhet & årsredovisning 2010 (http://www.isp.se/documents/Publikationer/VAR/ISP_VAR2010_webb.pdf), hämtad 2011-08-03

Statistiska Centralbyrån, Utrikeshandel, export och import av varor januari 2004 (http://www.scb.se/statistik/HA/HA0201/2004M04/HA0201_2004M04_SM_HA22SM0404.pdf), hämtad 2011-08-03

 

 

Sociala och ekonomiska förändringar under efterkrigstiden

Under de första tjugofem åren efter Andra världskrigets slut var socialdemokraternas dominans i svensk politik mer eller mindre fullständig.  Under denna tid satsade socialdemokraterna på att förverkliga sin idé om att göra Sverige till ett ”folkhem”, alltså att alla medborgare skulle känna sig trygga i  ”det starka samhället”, som det också kallades. För att uppnå detta byggde socialdemokraterna på ett antal idéer:

1) Tillväxt ger trygghet och vice versa. En grund för den socialdemokratiska politiken var ekonomisk tillväxt. Ökad tillväxt skulle ge mer pengar i samhället. Det som behövdes var sedan att satsa de pengar man tjänade på en expansiv socialpolitik, med bidrag och stöd till alla dem som hade svårt att klara sig själva. Detta skulle hjälpa alla dessa människor att komma in i samhällssystemet och bidra till ekonomin. Därigenom skulle tillväxten också öka, vilket skulle leda till mer resurser för en än starkare socialpolitik och därmed en ännu större trygghet.

2) En stark tilltro till statens förmåga att lösa samhällsproblemen. Staten uppfattades som en opartisk medlare mellan olika grupper i samhället, t ex arbetare och arbetsgivare. Genom en hög grad av statlig inblandning i sociala och ekonomiska frågor skulle många motsättningar kunna lösas på bästa tänkbara sätt. En följd av detta var att den statliga verksamheten ökade kraftigt under andra hälften av 1900-talet.

3) En föreställning om att individens möjligheter till självförverkligande bygger på en frihet från sociala strukturer.  Till skillnad från klassiskt liberal individualism – där individens frihet bygger på att staten inte blandar sig i människors privata angelägenheter – byggde den socialdemokratiskt präglade individualismen (statsindividualism) på att statens politik skulle befria individen från att vara beroende av t ex religion och familj. Den enskilda personen kunde fortfarande välja att bilda familj eller tillhöra en organiserad religion, men staten skulle erbjuda en så god social och ekonomisk trygghet att ingen skulle vara tvungen att bilda familj eller tillhöra en religion.

Några viktiga reformer som kom till följd av detta tänkande:

Allmänt barnbidrag 1948: varje familj fick ekonomiskt stöd av staten då de skaffade barn.

Lagen om religionsfrihet 1952: Frihet för varje medborgare att inträda i och utträda ur alla religiösa samfund. Tidigare hade man varit tvungen att inträda i en ny religiös organisation om man utträdde ur den man tillhörde. Med denna lag blev det möjligt att inte tillhöra något religiöst samfund alls.

Lagen om socialhjälp 1956: ekonomiska bidrag (socialbidrag/försörjningsstöd) till den som inte hade arbete och inte någon arbetslöshetsförsäkring.

Allmän tjänstepension 1960: Statligt garanterad ålderspension.

Individuell inkomstbeskattning 1971: Tidigare inkomstbeskattades familjen som en helhet. Med denna lag kom familjemedlemmar att beskattas individuellt. Tanken var att göra det lättare för kvinnor att förvärvsarbeta.

En uppenbar följd var att statens verksamhet expanderade kraftigt. På 1950-talet var statens utgifter  25% av Sveriges BNP (bruttonationalprodukt). Den hittills uppmätta toppen kom 1994, då utgifterna var 71% av BNP. Fler och fler människor kom att arbeta i statliga eller kommunala organisationer: i början av 2000-talet var 1/3 av Sveriges förvärvsarbetande befolkning offentliganställda. Verksamheten finansierades huvudsakligen av beskattning, som också ökade: från ca 20% av BNP i början av 50-talet till 56% av BNP i slutet av 1980-talet.

En annan följd var ökat samarbete mellan staten och företagen. Detta var delvis resultat av politikernas visioner, men också av att företagen alltmer kom att ingå i ett komplicerat nätverk av specialiserade företag: företagsverksamheten blev alltmer beroende av underleverantörer och expertkunskaper, och staten behövde företagen för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Det var alltså fråga om ett ömsesidigt beroende. Åtminstone fram till 70-talet hölls Saltsjöbadsavtalets anda levande, och arbetare och arbetsgivare förhandlade för att undvika öppna konflikter (t ex strejker).

Slutligen förändrades familjebilden. I början av 1950-talet sågs kärnfamiljen (föräldrar + barn) fortfarande som standard, men under andra hälften av 1900-talet förändrades denna alltmer till vad som kan kallas för en ”modern familjebild”. Den moderna familjebilden kännetecknas av att det samexisterar flera olika familjeformer: den traditionella kärnfamiljen finns kvar, men det är lika möjligt att leva i en sambofamilj, en familj med en enda vuxen medlem, en familj med samkönade vuxna eller en ombildad familj (alla barnen i familjen är inte gemensamma). Detta är dels ett resultat av den politiska viljan att öka individens frihet, och dels ett resultat av ekonomisk utveckling. Familjen slutade vara en ekonomisk enhet för produktion redan under industrialiseringen, och skolgång och fritidsverksamhet kom alltmer att sörja för det dagliga omhändertagandet av barn. Familjens samhälleliga funktion idag är därför huvudsakligen att uppfostra barn och ge vuxna en social stabilitet.

 

Referenser

Den svenska historien, band x

Göran Ahrne, Christine Roman & Mats Franzén, Det sociala Landskapet. En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet (Bokförlaget Korpen 2008)

Jenny Andersson, Mellan tillväxt och trygghet. Idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk ideologi under efterkrigstiden (Acta Universitatis Upsaliensis 2003)

Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och obereonde i det moderna Sverige (Norstedts 2006)

Sverige under kalla kriget

Efter andra världskriget var Sverige i en lokalt sett stark position, med oskadad industri och infrastruktur. Internationellt sett präglades tiden av motsättningar mellan de två segrande supermakterna Sovjetunionen och USA.  En följd av Sovjetunionens seger över Tyskland var att kommunismen stärkts som ideologi. I det svenska riksdagsvalet efter kriget gjorde kommunisterna sitt bästa val någonsin och fick 10% av rösterna.

Den etablerade socialdemokratiska regimen såg dock med misstänksamhet på kommunisterna som Sovjetsympatisörer, och föredrog att stå närmare USA, något som också hade stöd inom svenskt näringsliv och inom de konservativa och liberala partierna. Samtidigt hade socialdemokraterna byggt upp en bild av det svenska folkhemmet som självständigt och neutralt, och denna bild var man inte beredd att överge.

Den faktiska politiken kom därför att bli att Sverige stod utanför supermakternas respektive allianser. Mottot var ”allansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.  I ekonomiskt och kulturellt hänseende hörde dock Sverige till det av USA dominerade väst. Samtidigt som den officiella neutraliteten upprätthölls inledde Sverige ett hemligt samarbete med NATO och tog emot den amerikanska Marshallhjälpen, vilket innebar att Sverige knöts till USA:s marknadsekonomiska system.

Att Sverige närmade sig väst var egentligen inget konstigt – de var kulturellt och ideologiskt närliggande, och Sovjet fruktades, dels för sin kommunistiska ideologi, dels för den gamla fiendskapen med Ryssland. Det är inte lika uppenbart varför Sverige valde att officiellt vara neutralt.

En förklaring är att den svenska regeringen upplevde sig ha större handlingsfrihet om Sverige inte var en del av någon allians. Detta hänger delvis samman med en annan förklaring, nämligen att Sverige framgångrikt hade lyckats navigera mellan de krigförande parterna i andra världskriget. Genom det nära samarbetet med NATO kunde Sverige räkna med NATO:s hjälp ifall Sovjetunionen angrep Sverige, utan att vara förpliktat att hjälpa NATO. Slutligen kan också bilden av folkhemmet som självständigt och neutralt ha spelat viss roll.

För att underbygga den svenska alliansfriheten byggdes en stark svensk vapenindustri upp.

Det faktum att Sverige ekonomiskt, ideologiskt och kulturellt stod närmast NATO, och i säkerhetspolitiskt avseende förlitade sig på NATO:s stöd, hindrade inte att Sverige kunde förhålla sig kritiskt till exempelvis USA:s agerande. Statsminister Olof Palme kritiserade öppet USA:s agerande i Vietnamkriget under sent 60- och tidigt 70-tal, samtidigt som han fortsatte samarbetet med NATO. Utrikespolitik var en sak, och säkerhetspolitik en annan.