Historiebruk

I skolans historiekurser ingår det att man ska ta upp historiebruk. Här hittar du grundläggande information om det momentet.

Videopresentation:

Vad är historiebruk?

Historiebruk handlar om hur vi använder (brukar) historia i samhället för olika syften.  Studieområdet har vuxit fram just för att det finns så många olika skäl för att intressera sig för historia.

Historievetenskapen har ett vetenskapligt intresse, det vill säga att historiker ska försöka ta reda på vad som är sant om det förflutna (så gott det går). Men vanliga människor behöver inte intressera sig för det, utan kan använda historia på andra sätt. Historiebruk handlar just om att analysera hur människor använder historia. Det centrala är inte om historia används på ”rätt” sätt, utan snarare att se hur det används och vad användningen fyller för funktioner.

 Olika sorters historiebruk

Här följer några olika sorters historiebruk. Flera olika sorters historiebruk kan förstås förekomma samtidigt.

Vetenskapligt historiebruk: Det här är det som historievetenskapen ska arbeta med. Akademiska historiker arbetar med att försöka ta reda på ”vad som faktiskt hände” i den mån det går. Det vetenskapliga historiebruket innefattar källkritik, försök att göra rimliga rekonstruktioner och tolkningar av det förflutna, och en villighet att andra på sin uppfattning om det kommer ny information som gör att tidigare vetskap visar sig tveksam.  Det vetenskapliga historiebrukets funktioner är dels att försöka fastställa en sanning, dels att granska, ifrågasätta och omtolka etablerade fakta. De som framför allt använder historia på detta sätt är professionella historiker, men även populärhistoriker och historielärare använder det (förhoppningsvis).

Existentiellt historiebruk: Historia kan användas för att förstärka en identitet, t ex en nationstillhörighet eller etnicitet. Sådant historiebruk kallas existentiellt. Tydliga exempel på existentiellt historiebruk är att många judar ser Förintelsen som central för deras identitet som judar, eller att många armenier ser de osmanska massakrerna av armenier 1915 som viktiga för att förstå armenierna som grupp. Det existentiella historiebruket blir ofta tydligast när det handlar just om historiska övergrepp mot folkgrupper: dessa erfarenheter svetsar samman den utsatta folkgruppen ännu mer.

Moraliskt historiebruk: Det moraliska historiebruket handlar om att granska och kritisera, och lyfta fram begångna orättvisor och utsatta grupper. Funktionen är att ifrågasätta vissa versioner av historia och belysa andra, ofta med målet att återupprätta någon eller några som drabbats av orättvisor. Syftet kan också vara att kritisera den som man uppfattar har makten i samhället. Ett bra exempel på moraliskt historiebruk är när journalisten Maciej Zaremba i slutet av 1990-talet lyfte fram den svenska statens steriliseringspolitik 1934-75 under beteckningen ”tvångssteriliseringar”. Zaremba kritiserade  Sverige för att ha genomfört dessa grymma ingrepp och för att ha tystat ned informationen om dem. Hans artiklar inledde en debatt som fick till följd att de som utsatts för steriliseringar fick skadestånd av svenska staten.

Ideologiskt historiebruk: Ideologiskt historiebruk går ut på att man lyfter fram historia som stärker eller legitimerar den ideologi man själv står för, eller kritiserar och ifrågasätter andras ideologi. Funktionen är att legitimera den egna ideologin eller de beslut man fattat, eller att ifrågasätta motståndares beslut. Ideologiskt historiebruk är väldigt vanligt. Ett enkelt exempel är hur den politiska vänstern brukar lyfta fram USA som ett imperialistiskt land som krigat i världen utifrån vinstintresse, medan den politiska högern istället framställer USA som ett land som krigat för att skydda människors frihet och för att etablera demokrati.

Politiskt-pedagogiskt historiebruk:  Det politisk-pedagogiska historiebruket handlar om att jämföra historiska händelser med nutiden. Politiskt gör en sådan jämförelse för att legitimera eller kritisera beslut. I västerländsk politik är det ofta populärt att jämföra med Hitler. Det gjorde USA:s president  George W Bush 2003, å han likställde Iraks diktator Saddam Hussein med Hitler, för att legitimera USA:s invasion av Irak och försöka få internationellt stöd för den. Ett annat exempel är att likställa EU med Hitlers Tredje rike. Med en sådan jämförelse vill man markera att Sverige inte bör vara med i EU. Den här typen av jämförelser kan också användas i pedagogiskt (undervisande) syfte, för att vi ska lära oss att fatta beslut utifrån historiskt ”likadana” situationer som vi befinner oss i nu. Det typiska för politisk-pedagogiskt historiebruk är att likheterna mellan historia och nutid överbetonas, och man fäster inte så stor vikt vid skillnaderna.

Kommersiellt historiebruk: Det här handlar om att använda historia för att sälja produkter. Det mest uppenbara exemplet är att sälja turistsouvenirer med historisk anknytning, t ex plastversioner av vikingahjälmar. Men även bruk av historia i film och dataspel kan klassas som kommersiellt: människor lockas av möjligheten att få uppleva det förflutna på ett lättillgängligt och engagerande sätt, och köper dataspelet/biljetter till filmen.

 Icke-bruk av historia: Att inte använda historia, även om det är motiverat, kan klassas som ett ”icke-bruk” av historia. Icke-bruket är en slags specialvariant av ideologiskt historiebruk, men man väljer att inte använda historia för att legitimera sitt samhälle eller sin ideologi, kanske för att det finns för stora problem med den faktiska historien. I Sverige på 1960- och 70-talen var det här ett vanligt historiebruk inom den socialdemokratiska ledningen: Sveriges historia sågs som mörk och dyster, och därför vill man inte koppla ihop den moderna staten med historien. Istället betonade man framtiden. Ett annat exempel är att skolundervisningen i många afrikanska stater inte tar upp Afrikas historia före imperialismen i slutet av 1800-talet. Anledningen är att de moderna afrikanska staterna bygger på imperialismens uppdelning av Afrika i kolonier. Att då ta upp vilka grupper och stater som existerade tidigare skulle kunna hota statens sammanhållning.

Diskussionsfråga: Vilka olika slags historiebruk finns i skolan? I den kurs du läser och i det undervisningsmaterial (t ex lärobok) som används?

 

Hur gör man en historiebruksundersökning?

För att undersöka historiebruk behöver du för det första något att undersöka (ett studieobjekt). Det enda kravet är att det på något sätt tar upp historia. Det kan handla om en lärobok i historia, en staty, ett dataspel, en film, en utställning eller något liknande.

Sedan behöver du fundera över några olika grundläggande frågor, t ex dessa:

Vilken historisk händelse/person handlar studieobjektet om?

Vad sägs om den historiska händelsen/personen? Hur stämmer det överens med andra källor om samma händelse/person?

Hur värderas händelsen/personen av den som gjort studieobjektet?

Hur och till vad används det historiska materialet? Vilka olika slags historiebruk är studieobjektet exempel på? Hur hade det kunnat användas annorlunda?

Vad har detta historiebruk för betydelse för oss idag?

Som du kanske märker stämmer dessa frågor ganska väl överens med de källkritiska frågorna. Det är inte så konstigt: för att kunna fundera över hur historia används behöver vi också fundera över vad det är för slags historiska fakta som presenteras och i vilken mån de stämmer. Skillnaden är att historiebruk mer handlar om vilken funktion användningen av historia har.

Uppgift (Historia 1b): Perspektiv på andra världskriget

Uppgift: Historiebruk i musik

Referenser

Klas-Göran Karlsson, ”Historiedidaktik: begrepp, teori och analys” i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red), Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken (Studentlitteratur 2004).

Historiemedvetande

Skolans ämnesplan i historia betonar att undervisningen i historia ska utveckla elevernas historiemedvetande. Vad innebär det?

Själva begreppet historiemedvetande har många olika betydelser – det beror mycket på vem man frågar. Men en gemensam kärna är att historiemedvetande handlar om att förstå att dåtid, nutid och framtid hänger ihop. Vi som lever nu, och vårt samhälle, är produkter av historiska processer. Men allt vi gör bidrar till att producera framtiden – det vi gör i nuet kommer att påverka hur framtiden ser ut, för oss och våra efterkommande.

Historiemedvetande handlar också om ett sätt att tänka om historisk tid. När ser tillbaka mot det förflutna framstår det som fast och givet: det som hände hände, och ingenting annat. Det är därför lätt att betrakta historia som en rät linje, där allt leder fram till vårt nutida samhälle. Men när vi blickar mot framtiden ser det annorlunda ut: all känns väldigt oklart, och en massa olika möjligheter verkar ligga i framtiden, beroende på vad vi gör och vad som händer med oss.

Det historiemedvetande handlar om är att inse att den här uppfattningen gällde även för forna tiders människor: de uppfattade också det förflutna som givet, något som redan inträffat, och framtiden som något som bar på en massa möjligheter som kunde förverkligas, beroende på vad de valde att göra eller inte göra. Men det de uppfattade som en framtid, fylld av möjligheter, är nu vårt förflutna – det har redan hänt. På samma sätt kommer framtidens människor att titta tillbaka på det som nu är vår framtid, och betrakta det på samma sätt som vi betraktar vårt förflutna.

Vad är denna typ av historiemedvetande bra för? Jo, om vi inser detta förstår vi att människors handlande förr inte var givet eller självklart: precis som vi har möjlighet att välja hur vi ska göra i framtiden, kunde de i det förflutna ha gjort något annat än det de gjorde, och då hade vårt nu sett annorlunda ut. Det var inte självklart att de skulle göra det de gjorde – alltså är det inte självklart att världen måste se ut på det sätt den gör nu. Inser vi detta, kan vi också förstå att det vi gör nu kommer att ha betydelse för hur människor lever i framtiden.

Referenser

Den definition av historiemedvetande jag använder här är min egen. Som hjälp för att definiera den har jag använt verken nedan:

Bernard Eric Jensen, ”Historiemedvetande – begreppsanalys, samhällsteori, didaktik” i Historiedidaktik, Christer Karlegärd och Klas-Göran Karlsson(red.) Studentlitteratur. 1997.

Kenneth Nordgren, Vems är historien. Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige. Karlstads universitet 2006.

Denish Shemilt, ”Drinking an Ocean and Pissing a Cupful: How Adolescents Make Sense of History”. I: Symcox , Linda & Wilschut, Arie (eds.) National History Standards: The Problem of the Canon and the Future of Teaching History. Information Age Publishing. 2009.

Vad var bra/dåligt med det som hände?

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

I historia arbetar vi med att ta reda på vad som hände, hur det hände och varför det hände. Men en viktig del i att läsa historia är att värdera det som hände: vad var bra/dåligt med det som hände?

När vi värderar något arbetar vi inte längre vetenskapligt, utan mänskligt. Vi har åsikter och värderingar med oss, och att försöka värdera historiska händelser är ett sätt att förstå hur historia har påverkat oss och allt annat levande – och att förstå att vi kommer att påverka framtiden. Vad vill vi lämna för arv till framtida generationer? Hur ska vi göra för att lämna det arv vi vill till våra efterkommande? Här kommer våra värderingar in, och då blir det viktigt att fundera över hur vi värderar vad folk har gjort förr.

Att värdera något som bra eller dåligt innebär inte att man bara uttrycker en åsikt. En värdering kräver att man anger sina skäl för att värdera något som bra/dåligt, och argumenterar för det. I det ingår att ta hänsyn till avvikande uppfattningar.

När man värderar historiska händelser är det viktigt att komma ihåg att ställa frågan: för vem var det bra eller dåligt? En händelse kan ha varit bra för vissa människor, men dålig för andra. Tänk också på att ta med både kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser i din värdering: en händelse kanske var dålig för många som levde när den inträffade, men bra för människor som levde senare, eller tvärtom. En bra värdering tar hänsyn till sådana aspekter: därför är en genomtänkt värdering sällan så enkel som att säga att en händelse var bra eller dålig; istället nyanseras den genom att specificera vilka den var bra/dålig för, på vilket sätt den var bra/dålig och vilket tidsperspektiv som används i värderingen.

Referenser

Peter Seixas, “Benchmarks of Historical Thinking: A Framework for Assessment in Canada” (Centre for the Study of Historical Consciousness, UBC, 2006 [länk])

Varför betedde sig människor förr så konstigt?

Ladda ner powerpointen här

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: att lära sig om det förflutna är som att besöka ett främmande land, där människor har annorlunda seder, vanor och tänkesätt. Mycket av det de gjorde verkar väldigt konstigt för oss moderna människor, och det är lätt att vi förklarar deras beteenden med att de var dumma. Men det är ingen bra förklaring: att människor förr betedde sig annorlunda beror på att de levde under väldigt annorlunda omständigheter och hade andra föreställningar om världen. När man studerar historia är det därför viktigt att försöka sätta sig in i de dåtida människornas situation och förstå deras handlingar utifrån den kontext (det sammanhang) de levde i. Att göra det kallas för historisk empati.

Ett exempel är om vi studerar medeltida bestraffningar i Europa. De straff som utmättes var ofta oerhört grymma. De innefattade tortyr, stympningar och mycket utdraget lidande innan brottslingen äntligen fick dö.

Utifrån våra nutida värderingar verkar sådana bestraffningar märkligt grymma. Vad är poängen med att tortera någon till döds? Om man inte är en väldigt extrem sadist alltså? Kanske var människor förr helt enkelt sadister?

Om vi istället resonerar historiskt, kan det vara bra att förstå den medeltida kristna föreställningsvärlden. Enligt dåtidens föreställningar hade alla människor en odödlig själ, som levde vidare efter den kroppsliga döden. Beroende på hur väl man följt kristendomens regler kunde man hamna i Paradiset, Skärselden eller Helvetet. Den som hamnade i Paradiset hade det bra, medan de andra två platserna var fruktansvärda ställen. Hamnade man i Skärselden blev man plågad ett tag, innan man blivit renad från sina synder och fick komma till Paradiset, men hamnade man i Helvetet var man där för evigt. Tanken med de grymma dödsstraffen var att försöka rädda brottslingarnas själar, så att de hamnade i Skärselden istället för i Helvetet: om man plågade kroppen riktigt ordentligt innan döden, kunde kanske själen räddas från Helvetets eviga plågor.

På samma sätt förhåller det sig med de mexikanska aztekernas människooffer. I aztekernas föreställningsvärld föddes världen och utplånades med jämna mellanrum av gudarna. Vår nuvarande värld var den femte i ordningen, och den hade uppkommit genom att två gudar hade offrat sig för att skapa vår sol. Men solen behövde livskraft för att fortsätta lysa: om den inte fick det skulle den slockna och hela världen skulle gå under. De aztekiska människooffren var alltså till för att rädda världen undan undergång.

Genom att på detta sätt försöka förstå forna människors beteenden utifrån deras egna föreställningar, kan vi inse att deras beteenden faktiskt var rimliga, givet de föreställningar de hade om världen. Det betyder inte att vi ska ursäkta de hemskheter som gjordes. Men om vi kan förstå varför människor gjorde sådant som annars verkar obegripligt för oss, kan vi bli bättre på att förstå människor överhuvudtaget. Och vi kanske kan undvika att göra alltför dumma saker utifrån våra egna förställningar. Vad av det vi gör idag kommer framtidens människor att uppfatta som konstigt och obegripligt?

Referenser

Stéphane Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008)

Kathleen M Higgins, World Philosophy part 6 ”Mesoamerican Thought” (TTC Great Courses, The Teaching Company)

Peter Seixas, “Benchmarks of Historical Thinking: A Framework for Assessment in Canada” (Centre for the Study of Historical Consciousness, UBC, 2006 [länk])

Varför hände något?

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen

I historia räcker det inte med att konstatera att något hände: det gäller också att förklara varför det hände – vilka var orsakerna till händelsen, och vad fick händelsen för konsekvenser?

Att ange orsaksförklaringar till händelser kan göras på olika sätt. Ett vardagligt förekommande sätt är att använda en orsak för att förklara något. Ganska många skulle t ex säga att Hitler startade Andra världskriget. Hitlers agerande blir då orsaken till Andra världskriget.

En sådan förklaring, med en enda orsak, vänder sig historievetenskapen emot. I verkligheten är en så komplicerad händelse som ett krigsutbrott inte bara beroende av en enda persons handlingar. En historiker skulle istället sätta in Hitlers handlingar i deras kontext, alltså det historiska sammanhang som Hitler levde och verkade i. Genom att göra det kan vi hitta flera faktorer som kan förklara varför Hitler startade Andra världskriget. Vi skulle kunna lyfta fram att Tyskland förlorade Första världskriget och förödmjukades i Versaillesfreden 1919, vilket gjorde att många tyskar – inte bara Hitler – drömde om en möjlighet att få revansch mot Frankrike och Storbritannien. En annan faktor är att Storbritannien och Frankrike av olika skäl ar ovilliga att börja ett nytt krig, och därför lät Tyskland bygga upp sin militära styrka i förhoppningen att de inte skulle starta nya krig. Ytterligare en faktor är att Sovjetunionens ledare Stalin också ville ha revansch och om möjligt utöka Sovjetunionens makt och inflytande. Flera andra faktorer kan förstås lyftas fram, men min poäng är att när vi börjar fundera över kontexten ser vi att Hitler inte agerade i något slags vakuum: det fanns en hel värld runtom som påverkade honom och reagerade på olika sätt på det han gjorde. Vill vi förstå Andra världskrigets utbrott måste vi ta med det i beräkningen.

Att kartlägga vilka olika orsaker som fanns till att något hände är ett bra första steg. Nästa steg är svårare, men mycket viktigt: att försöka avgöra hur viktiga de olika orsakerna var för att händelsen skulle inträffa. Självklart kan olika personer komma fram till att olika orsaker är viktigast. Därför gäller det att kunna argumentera för varför man har bedömt vissa orsaker som viktigare än andra.

Ett sätt att bedöma orsakers betydelse är att skilja på olika sorters orsaker. Ofta skiljer vi mellan underliggande och utlösande orsaker. En underliggande orsak är en förutsättning, något som gör det möjligt, och kanske sannolikt att något ska hända. En utlösande orsak är något som gör att det faktiskt händer.

Ett annat sätt att skilja på olika orsaker är att skilja på strukturer och aktörer. Strukturer är till exempel geografiska, sociala, ekonomiska och politiska system. Sådana strukturella faktorer fungerar oftast som underliggande orsaker. Aktörer är personer och grupper av personer som påverkar vad som händer genom att göra något (eller genom att inte göra något).

Ett sätt att avgöra om en orsak är viktig är att fundera på vad som hade hänt om orsaken inte funnits med i beräkningen. Tänk dig att Hitler hade dött i Första världskriget. Hade det blivit ett andra världskrig i så fall? Den här typen av funderingar kallas för kontrafaktiska resonemang, och kan vara mycket användbara för att avgöra om en orsak är viktig eller inte.

En sista sak att fundera över angående orsak och verkan är vad det egentligen är man försöker förklara. I den här diskussionen har jag använt Hitler och Andra världskriget som exempel, och de allra flesta brukar komma fram till att Hitler var en viktig orsak till Andra världskrigets utbrott. Men det vi då har förklarat är Andra världskriget i Europa. Hitler hade rimligen inte alls samma betydelse för Japans krig i Stilla Havet, vilket ju också är en del av Andra världskriget.

Övning: sagan om strået som knäckte kamelens rygg

Referenser

Anders Berge, Att begripa det förflutna: Förklaring, klassificering och kolligation inom historievetenskapen (Studentlitteratur 1995)

James Woodcock, “Does the Linguistic release the Conceptual? Helping Year 10 to improve their causal reasoning” (Teaching History issue 119).

Vad förändrades, och vad förändrades inte?

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Jag har redan tidigare nämnt att historia ofta handlar om förändring. När du studerar en historisk händelse, epok eller process är det viktigt att tänka utifrån de två begreppen kontinuitet och förändring. Här är några frågor som kan användas:

Vad var det som förändrades? För vem förändrades det?

Vad förändrades inte?  För vem förändrades det inte?

För att analysera förändring behöver man fundera över många olika aspekter av förändring. Om du t ex ska fundera över vad som förändrades av franska revolutionen 1789 behöver du veta hur det franska samhället såg ut före revolutionen, vad som hände och hur samhället såg ut efteråt. På så sätt går det att se vad som förändrades, och vad som inte förändrades. Men när vi lägger till frågan ”för vem?”, blir det ännu mer att hålla reda på. Å ena sidan kan revolutionen ha lett till olika resultat för olika grupper i samhället: för kungen och adeln förändrades det på ett sätt, men för borgarklassen förändrades det på ett annat sätt. Om vi istället lyfter blicken kanske revolutionen påverkade det omgivande Europa på olika sätt. Ser vi till hela världen är det kanske snarare kontinuitet som gäller: förändringarna var begränsade till Europa.

Ytterligare en aspekt på det här med förändring är vilka tidsrymder vi undersöker. På kort sikt (några år) kanske förändringarna av franska revolutionen var betydande för många. Men om vi ser på en tidsrymd på cirka 30 år kanske det snarare är kontinuitet som betonas: efter Napoleons fall 1815 återinfördes monarki i Frankrike. Men ser vi till en tidsperiod på 100-200 år kanske det återigen är förändringar som träder fram: Frankrike är idag en republik som bygger på idéarvet från 1789 års revolution.

När historiker undersöker förändringar är de mycket förtjusta i begreppet revolution. En revolution är en relativt snabb och genomgripande förändring. Från början användes det framför allt för politiska omvälvningar, som den franska eller ryska revolutionen (1917). Men begreppet har också kommit att användas på andra sorters processer. I ekonomisk historia brukar man tala om jordbruksrevolutionen för cirka 10 000 år sedan, och om den industriella cirka 1750-1850. Militärhistoriker talar om den europeiska militära revolutionen på 1500-talet, socialhistoriker om den sexuella revolutionen på 1700-talet och idéhistoriker om den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet. I dessa fall är det alltså långvariga processer, inte snabba. Därför är det bra att fundera över vad begreppet ”revolution” står för i olika sammanhang. De mer långtgående processerna kanske snarare borde betecknas som evolution – en långsam förändringsprocess.

Referenser

Stéphane Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008)

Vad är viktigt i historia?

Videpresentation:

Ladda ner powerpointen här

Vår historiska kunskap är begränsad av vilka källor som finns till det förflutna. Men även med de bristfälliga källor vi har är mängden information om det förflutna enorm. Det är omöjligt för en person att kunna allt. Och skulle någon försöka berätta om precis allt vi vet om det förflutna skulle det bli så mycket information att ingen orkar läsa det. Därför måste den som skriver historia göra ett urval: hen måste välja ut det som är viktigt. Detta urval bildar sen grund för en berättelse om det förflutna, en historia.

Den som skriver historia gör alltså alltid ett urval. Det innebär att den som läser historia måste fråga sig: på vilken grund är urvalet gjort? Och om du själv ska besvara en historisk fråga måste du också göra ett urval. Hur kan man avgöra vad som är viktigt i historia? Historiker brukar kalla detta frågan om historisk signifikans.

Historiker har ett antal olika kriterier för att avgöra vad som är viktigt i historia. Här är några av dem:

Sådant som ledde till förändring

Historia handlar om hur mänskliga samhällen förändras över tid. Därför är händelser, personer och processer som orsakar förändring särskilt intressanta för historiker att studera. Det är ett viktigt skäl till att historia ofta handlar om krig, revolutioner och berömda tänkare, politiker och uppfinnare: sådana händelser och personer har ofta varit delaktiga i att orsaka förändring på något sätt.

Men när man undersöker förändringar är det lätt att glömma bort att många saker kanske inte förändrades. Det förhållandet – kontinuitet i historien – kan också förklaras, och det är också viktigt för att förstå historisk förändring. Se vidare ”Vad förändrades?”.

Sådant som visar något

Historia behöver inte handla om stora förändringar: lika viktigt är att lyfta fram det mänskliga perspektivet: hur var det att leva under någon av de stora förändringarna? Hur var det att leva när det inte var någon stor förändring på gång? Därför kan historia lyfta fram enskilda människors livsöden, för att visa hur det var för individen.

På samma sätt kan historiker intressera sig för undantagen: de som faktiskt tjänade på en stor katastrof, eller de som drabbades av en i övrigt ganska positiv utveckling. Ett bra exempel på det senare är de människor som drabbades av den svenska statens steriliseringspolitik 1934-1975: de allra flesta i Sverige fick en betydligt bättre levnadsstandard under perioden, men de ca 60 000 som utsattes för steriliseringar utsattes för ett mycket hårt övergrepp. Genom att lyfta fram sådana exempel kan historikerna visa att historisk förändring inte är så enkel eller rätlinjig: det finns alltid olika nyanser. Se också ”Vad var bra/dåligt med det som hände?

Betydelse för nutiden

Vi människor är naturligt intresserade av vår egen tid, och därför lyfter vi gärna fram händelser i historien som förklarar varför vår nutid ser ut som den gör. Det är därför kurser i historia normalt tar upp den industriella revolutionen: den är så viktig för att förklara hur vårt moderna samhälle uppkommit. På samma sätt kan detta förklara varför Europa får mycket utrymme i historieböckerna: Europas dominerande ställning i världen 1750-1950 har haft stor betydelse för hur vår värld ser ut idag, och historikerna har ägnat mycket tid åt att förklara hur Europas dominans var möjlig.

Sådant som visar alternativ

När man tar fasta på sådant som har betydelse för att förklara vår nutid, är det lätt att få uppfattningen att den historiska utvecklingen fram till idag var oundviklig: allting som tas upp leder ju liksom fram till nutiden. Men utvecklingen var inte oundviklig: det hade kunnat utvecklas annorlunda. Därför är det viktigt att också belysa alternativ, vägar som kunde ha tagits men av olika skäl inte togs. Därför kan det finnas poänger i att belysa samhällen som utvecklades annorlunda än Europa, t ex det kinesiska imperiet eller de västafrikanska statsbildningarna, eller samhällen som hade ett annorlunda ekonomiskt system, som det sydamerikanska Tawantinsuyu (Inkariket).

Relevans

Vad som är viktigt avgörs också av vad man är inriktad på att undersöka. Den som vill veta varför Romarriket slutade vara en republik och blev ett kejsardöme kommer att fokusera på romersk politisk historia och kända romerska ledare som Caesar och Augustus. Sådana fakta är relevanta för det man är intresserad av. Den som är intresserad av kvinnors levnadsvillkor under romarriket kommer snarare att intressera sig för hur romarnas familjeliv, sexualsyn och sociala villkor såg ut. Eftersom det förflutna innehåller så enormt mycket information kommer det som är viktigt att avgöras av vad vi vill försöka ta reda på.

Personliga värderingar och historiesyn

Varje människa har olika värderingar, vilket gör att vi har olika uppfattningar om t ex politik. Dessa värderingar har vi förstås med oss när vi studerar historia, och de kommer att påverka vad vi tycker är viktigt.

Att personliga värderingar påverkar vad som är viktigt kan bli ett problem, särskilt om man arbetar med vetenskap, där ett viktigt mål är att ta reda på vad som är sant, oavsett om man tycker om det eller inte. Den som arbetar med historievetenskap bör därför försöka tydliggöra vad just hen anser vara viktigt i historia – sin historiesyn.

Det finns många olika historiesyner, och just här ska jag inte gå in närmare på dem. Men två klassiska historiesyner som är bra att känna till redan nu är den idealistiska historiesynen och den materialistiska historiesynen.

Idealistisk historiesyn innebär att man lägger stor vikt vid enskilda individer – aktörer – och deras tankar och idéer: det är sådant som framför allt driver historien framåt. En idealistiskt lagd historiker lyfter gärna fram enskilda individers betydelse för historisk utveckling och förändring. Det kan handla om politiker, härförare, upptäckare, forskare och filosofer – så länge de gjorde saker eller uttryckte tankar som fick stor betydelse i historien.

Materialistisk historiesyn betonar istället strukturer, alltså ekonomiska, kulturella, sociala och geografiska förhållanden. En materialistiskt lagd historiker brukar tona ned enskilda individer, utan fokuserar hellre på grupper av människor och förklarar deras handlingar just utifrån grupptillhörighet, t ex social klass.

Om min historiesyn

Referenser

Stéphane Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008).

Peter Seixas, “Benchmarks of Historical Thinking: A Framework for Assessment in Canada” (Centre for the Study of Historical Consciousness, UBC, 2006 [länk])

Hur kan vi veta vad som hänt i det förflutna?

Ladda ner powerpointen här

Hur vet du vad du gjorde igår, eller för ett år sedan? Förmodligen minns du en del av det. Men det är troligen också så att du inte minns allt du gjorde och allt som hände dig. En del saker minns vi bättre än annat, särskilt sådant som vi upplever som viktigt. Annat, som vi inte upplever som viktigt, glömmer vi bort – om inte något händer som får oss att tänka på det. Att borsta tänderna är t ex en vardagsrutin som jag själv utför två gånger om dagen, varje dag, året om. Oftast tänker jag inte så mycket på det – utom när jag får ont i en tand, eller när jag får ett meddelande om att det är dags för ett tandläkarbesök. Dessa impulser gör att jag börjar fundera över hur pass väl jag skött mitt tandborstande den senaste tiden.

Vi människor minns alltså inte nödvändigtvis allt vi själva varit med om. Tänk då hur mycket svårare det måste vara att minnas sådant vi inte varit med om! Sådant som hände för så länge sedan att ingen nu levande kan minnas det, för ingen var med om det själv. Det är här historieskrivningen kommer in. Ett sätt att beskriva historia är att säga att det är mänsklighetens kollektiva minne.

Hur gör historiker för att ta reda på vad som har hänt i det förflutna? Eftersom vi inte automatiskt minns vad som hänt, måste historikerna leta efter spår som det förflutna lämnat kvar. Dessa spår brukar kallas för källor.

Vår kunskap om det förflutna bygger alltså på att vi har hittat källor som visar att saker och ting har hänt i det förflutna. Dessa källor använder historikerna för att rekonstruera en bild av vad som hänt i det förflutna. Den här bilden av det förflutna blir historia. En historikers arbete påminner alltså om polisens arbete i att rekonstruera hur ett brott gått till.

Här finns det två uppenbara problem. Det ena är att allt i det förflutna inte lämnat spår efter sig. Många människor har levt sina liv utan att lämna några spår som vi i nutiden kan återfinna. Deras liv, deras erfarenheter och livsöden är förlorade för oss. Därför är historien alltid ofullständig: vi kan inte veta allt som har hänt, bara det som lämnat spår.

Det andra problemet är hur vi ska förstå vad de efterlämnade spåren, källorna, egentligen berättar om det förflutna. För att kunna förstå källor har historikerna utvecklat en metod som brukar kallas källkritik.

Källor

Alla spår av det förflutna kan användas som källor till historia. Inom historievetenskapen brukar man skilja på olika sorters källor. En vanlig uppdelning är mellan kvarlevor och berättelser. En kvarleva är något som finns kvar av en händelse eller process i det förflutna. Det kan t ex röra sig om benrester, verktyg, vapen, dokument och byggnader. En berättelse är när någon eller några återberättar vad som hänt. Det kan handla om reseskildringar, brev, dagboksanteckningar, tidningsartiklar eller böcker som berättar vad som hänt. Till berättelser hör också ögonvittnesrapporter och självbiografiska berättelser.

Historikerna skiljer också på primärkällor och sekundärkällor. En primärkälla är antingen en kvarleva eller en berättelse av någon som själv var med om händelsen i det förflutna. En sekundärkälla är en berättelse av någon som inte var med om händelsen i fråga.

 

Källkritisk metod

Den källkritiska metoden handlar om att försöka förstå vad en källa kan säga om det förflutna. Men minst lika viktigt är att förstå vad en källa inte kan säga. För att tolka en källa använder sig historiker av flera olika frågor, i olika steg. Vi kommer här mest att arbeta med skriftliga källor och bilder, så frågorna är anpassade för sådana källor snarare än verktyg och byggnader.

 

1) Identifiering

Vad är det för slags källa? Vem har skapat den? När är den ifrån?

2) Innehåll

Vad innehåller källan? Vad står det?

3) Syfte

Varför har den här källan uppkommit? Vad kan den som skapat den har velat uppnå?

4) Användning

Vad kan vi få reda på med hjälp av källan?

5) Problem/begränsningar

Vad finns det för problem med att använda källan? T ex tendens, representativitet, mörkertal.

Utifrån dessa frågor kan man sedan försöka avgöra vad källan egentligen kan säga om den historiska händelse den handlar om.

Övningsuppgift: Ådalen 31

Examinationsuppgift: mänskliga rättigheter i historien

Fler källövningar

Referenser

Det finns många olika genomgångar av källkritisk metod, och metoderna kan se något olika ut i olika länder, även om kärnan är gemensam. För en svensk överblick, se t ex Stellan Dahlgren och Anders Florén, Fråga det förflutna (Studentlitteratur 1996). För en angloamerikansk överblick, se Stéphane Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008).

Varför ska man läsa historia?

Lika viktigt som att fundera över vad historia är, är det att fundera över varför man egentligen ska läsa historia. Kan det användas till något? Är det bra för något? Här är några försök till svar på de frågorna:

1) Historia hjälper oss att förstå nutiden

Den värld vi lever i idag har uppkommit genom händelser och förändringsprocesser i det förflutna. Våra samhällen har byggts upp av människor som nu är döda.  Om vi vill förstå varför vår värld ser ut och fungerar som den gör, behöver vi studera dess historia. Om det finns förhållanden i vår värld som vi vill förändra, är det första steget att förstå varför världen ser ut som den gör. Kunskap i historia kan också hjälpa oss genom att visa andra möjligheter än den väg som våra samhällen tagit.

 2) Historia kan hjälpa oss att reflektera över framtiden

Kan man lära av historien så att man fattar bättre beslut om framtiden? En del ifrågasätter det. Historiefilosofen Hegel lär ha sagt att ”det enda vi kan lära av historien är att ingen lär sig av historien”. Han var alltså tveksam till detta. Men en annan filosof, George Santayana, har påpekat att ”de som inte minns sitt förflutna är dömda att återuppleva det”. Det svåra är att veta just vilka händelser i historien som är relevanta att reflektera över.

I alla tider har människor försökt förutsäga framtiden på olika sätt. Ett populärt sätt är att använda historia för att förutsäga framtiden. Historiker brukar vara mycket försiktiga med sådant, just för att det är så svårt. Men det går att göra, fast inte på någon individuell nivå. Snarare kan historiker försöka förutsäga breda trender och tendenser i framtiden, precis som t ex ekonomer och meteorologer gör. Även om sådana förutsägelser är osäkra kan de hjälpa oss att reflektera över framtiden och vad som är möjliga och troliga framtida utvecklingar.

 3) Historia hjälper oss att tänka kritiskt

All vetenskap bygger på kritiskt tänkande. Det betyder att man inte utan vidare accepterar vad som helst som sägs, utan funderar över vad det finns för skäl att tro att det är sant. I historia är dock det kritiska tänkandet särskilt viktigt. Det beror på att historia, till skillnad från många andra vetenskaper, arbetar med ett område som är svårt för oss att få kunskap om. En fysiker har relativt lätt att hitta atomer för att göra experiment, men för en historiker är det som ska undersökas – det förflutna – försvunnet. Vi har alltså ingen direkt tillgång till det. Därför blir historievetenskapens sanningsanspråk mer osäkra än t ex fysikens – nästan hela tiden hittas nytt källmaterial om det förflutna som tvingar historikerna att modifiera sina beskrivningar eller ändra sina perspektiv. Det är ett problem, men samtidigt är det en styrka, just för att historia därmed kan hjälpa oss att träna upp vårt kritiska tänkande och bli lite försiktiga med att bli alltför säkra på vår sak.

4) Historia kan hjälpa oss att förstå andra människor och oss själva

Historia handlar om hur människor i andra tider och andra kulturer levde och tänkte. Genom att sätta oss in i deras levnadsförhållanden och föreställningsvärldar kan vi förstå varför de betedde sig på vissa sätt, som vi annars skulle tycka är väldigt konstiga. Därmed kan vi få större förståelse för hur olika vi människor faktiskt kan tänka och handla, och kanske kan vi undvika att tycka att de som inte beter sig precis som vi är ”dumma”.

Att läsa historia är som att resa till ett främmande land med andra seder och annat tänkande. Vi kan få nya intryck och influenser från det främmande. Men det främmande kan också få oss att reflektera över oss själva: om jag tycker dessa främmande människor beter sig konstigt, hur uppfattar de mitt beteende? Genom sådana funderingar kan jag få insikt i att jag också kommer att vara en del av historien. Om 100 år, vad kommer framtidens människor tycka och tänka om mitt nutida beteende? Vad kommer de betrakta som konstigt och dumt?

 5) Historia kan ge oss förståelse för hur historia används

Historia fungerar som mänsklighetens kollektiva minne. Den som har kunskap i historia kan välja ut information ur det förflutna och använda i nutiden. Det kan handla om att återskapa delar av historien i konst (t ex filmer och spel). Men det kan också handla om att motivera politiska handlingar. När USA invaderade Irak 1991 gjorde president George Bush den äldre en koppling mellan Iraks diktator Saddam Hussein och Adolf Hitler. Tanken var att visa att Saddam Hussein var precis som Hitler, och om man inte stoppade honom tidigt skulle han, precis som Hitler, bara fortsätta hota resten av världen. Samma resonemang användes vid det andra Irakkriget 2003, av president George Bush den yngre.

Kunskap i historia kan hjälpa oss att göra kopplingar av det här slaget, om vi vill göra dem. Men historiekunskaper kan också hjälpa oss att kritiskt granska sådana politiska uttalanden och fundera över om de är rimliga. Var verkligen Saddam Hussein lika farlig för världen som Hitler? Hade Irak 1991 eller 2003 verkligen en maktposition i världen jämförbar med Tysklands 1938?

Se också “Historiebruk“.

Referenser

Klas Åmark, Varför historia? (Studentlitteratur 2011)

Stéphan Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008)