Etikettarkiv: källor

Kvinnosyn i Handynastins Kina

Ban Zhao (45-116) var lärarinna åt flickorna i det kejserliga palatset. Hon undervisade i konfuciansk tradition om hur kvinnor skulle bete sig:

Ödmjukhet innebär att man ger efter och är full av respekt, att man sätter andras välfärd före sin egen, att man aldrig nämner sina egna goda gärningar eller förnekar sina brister, att man uthärdar förolämpningar och dålig behandling. Flit innebär att man går till sängs sent, stiger upp tidigt och aldrig undviker arbete vare sig det är på morgonen eller kvällen, att man aldrig avstår från att göra hushållsarbete och att man alltid gör klart allt prydligt och ordentligt. Att upprätthålla traditionen innebär att man uppför sig lämpligt när man tjänar sin make och herre, att man håller sig hel och ren, aldrig skämtar eller skrattar, och att man förbereder rent vin och ren mat att offra till förfäderna. En kvinna som odlar dessa tre drag har aldrig fått sitt rykte förstört eller hamnat i onåd. Om en kvinna saknar dessa tre drag kommer hon å andra sidan inte ha något rykte att skydda och kommer att bli utskämd.

(Buckley Ebrey, The Cambridge Illustrated History of China, s. 81)

Att vara kvinna i det kejserliga Kina

”Blommor i spegeln” (Jing Hua Yuan)  är en samhällskritisk satir som skrevs på 1810-talet av den kinesiske akademikern Li Ruzhen. Boken handlar om Tang Ao, som får ett mystiskt uppdrag av gudarna. För att fullfölja det slår han följe med handelsmannen Lin och Gamle Tuo. Under sina resor stöter de tre männen på en massa märkliga länder som inte fungerar på samma sätt som Kina. Författaren använder sig av dessa annorlunda samhällen för att kritisera missförhållanden i Kina. Utdraget nedan handlar om när de tre vännerna kommer till Kvinnornas land, där kvinnor styr istället för män, och alla föreställningar om män och kvinnor är omvända.

När Tang Ao fick veta att de hade kommit till Kvinnornas land trodde han att det var ett land som bara befolkades av kvinnor, och han vågade först inte gå iland. Men Gamle Tuo sade: ”Så är det inte! Här finns både män och kvinnor, det är bara det att kvinnorna gör allt som män gör hos oss och tvärtom. Männen går klädda i kjol och tar hand om hemmen, medan kvinnorna bär hatt och byxor och sköter allt utanför hemmen. Om det var ett land med bara kvinnor skulle inte ens Lin våga gå iland, trots att han brukar tjäna bra på att sälja sina varor här.”

”Om männen klär sig som kvinnor, använder de kosmetika och binder fötterna också?” frågade Tang Ao.

”Såklart!” ropade Lin. Ur sin ficka tog han fram en lista på varor han tänkte sälja. Det var stora mängder rouge, ansiktspuder, kammar och andra typiska kvinnoattiraljer. ”Tur att jag inte föddes i det här landet”, sa han. ”Kan ni tänka er mig trippa runt med bundna fötter?”

När Tang Ao frågade varför han inte skrivit några priser för varorna, svarade Lin: ”Människorna här, alltifrån härskaren till den enklaste bonde, är galna i kosmetika. Jag tänker ta så mycket betalt som det går. Det kommer inte att bli svårt att sälja hela lasten till rika familjer på ett par dagar”. Nöjd vid tanken på den förtjänst han skulle göra gick Lin iland med sin lista.

Tang Ao och Gamle Tuo bestämde sig för att besöka staden. Människorna på gatorna var småvuxna och ganska smala, och trots att de var iklädda manskläder var de skägglösa, talade med ljusa kvinnoröster och gick med spänstiga steg.

”Se på dem!” sade Gamle Tuo. ”De ser ut som helt vanliga kvinnor. Är det inte synd att de klär sig som män?”

”Vänta lite”, sade Tang Ao. ”När de ser oss kanske de tänker: ”Se på dem, är det inte synd att de klär sig som kvinnor?””

”Du har rätt. Det man är van vid verkar alltid naturligt, som de gamla mästarna sade. Men jag undrar hur det är med männen?”

Gamle Tuo pekade diskret på en medelålders kvinna, som satt på sin farstutrapp och sydde. Hennes hår var flätat och dekorerat med pärlor och jade. Hon hade långa gyllene örhängen med ädelstenar, och en lång violett klänning med en blekgrön skjorta under. På hennes små fötter satt röda sammetsskor. Hon höll på att brodera. Hon var omsorgsfullt sminkad och pudrad och hade mycket vackra ögon, men när hon lyfte blicken såg de att hennes överläpp doldes av en yvig mustasch.

Tang Ao och Gamle Tuo kunde inte låta bli att skratta högt. ”Kvinnan” såg på dem och sa: ”Vad skrattar ni åt, flickor?” Rösten var djup och hes som en sprucken klocka. Tang Ao blev så chockad att han vände sig om och sprang iväg. Men ”kvinnan” ropade efter dem: ”Ni måste vara män, eftersom ni också har mustascher. Varför bär ni kvinnokläder och låtsas vara kvinnor?  Att ni inte skäms! Jag fattar nog, ni klär er så där för att ni vill smälta in bland kvinnorna, era billiga slampor! Se er själva i spegeln. Har ni glömt att ni är män? Det är tur för er att ni bara stötte på mig! Om någon annan fått syn på er där ni gick och smygkikade på folk skulle ni ha slagits halvt ihjäl!”

”Jag har aldrig varit med om något liknande” muttrade Tang Ao. ”Men Lin kommer nog att klara sig bättre när han möter dem”.

”Varför tror du det?” frågade Gamle Tuo.

”Jo, han är så ljus i hyn, och eftersom han inte har skägg kommer de kanske att tro att han är kvinna. Men man blir ju lite orolig.”

/Under tiden får Lin möjlighet att besöka Kvinnorikets härskare, som har informerat honom om att hon vill köpa hans varor./

Portvakten ledde Lin förbi bevakade dörrar och vindlande korridorer tills de kom till entrén till det inre palatset. En vakt sade till honom: ”Vänta här, frun. Jag ska gå in och höra vad härskaren önskar”. Hon tog Lins lista, men återkom efter en stund och sa: ”Frun, ni har inga prisuppgifter på er lista. Hur mycket tar du för en ask rouge? En ask parfymerat puder? Och hårbalsam? Och hårband?”

Lin talade om vad det kostade och vakten försvann. Men snart kom hon tillbaka och frågade: ”Hur mycket kostar en ask med jadesmycken, frun? Och dina sammetsblommor? Och kammarna?”

Lin talade återigen om priset och vakten gick iväg för att rapportera. Snart kom hon igen och sade: ”Härskaren har valt ut konkubiner och vill köpa en del av dina varor åt dem. Hon bjuder in dig till audiens, eftersom du kommer från Kina och vi är vänner och allierade. Men frun måste vara hövlig och visa respekt när ni möter Hennes Majestät.”

Lin följde vakten in och fick snart möta härskaren. Efter att ha bugat sig djupt såg han att härskaren var en kvinna på ungefär trettio år, med mycket vackert ansikte, slät hy och körsbärsröda läppar. Runt henne stod en massa manliga palatstjänare. Härskaren talade till Lin med ljus röst, kände på de olika varorna och såg intresserat på honom när han svarade på hennes frågor. ”Jag undrar varför hon stirrar så på mig” tänkte Lin. ”Har hon aldrig sett en man från Kina förut?”

Efter ett tag sa härskaren att hon ville inspektera varulistan mer, och gav order till palatstjänarna att ordna en god middag och vin åt ”kvinnan” från Kina. Lin blev hastigt förd till ett rum en trappa upp, där en massa läckerheter stod redo. Medan han åt hörde han en massa oväsen från undervåningen. Flera palatstjänare sprang upp till honom, kallade honom ”ers Höghet”, bugade och gratulerade honom. Innan Lin förstod vad som höll på att hända grep tjänarna tag i honom, tog av alla hans kläder och lade honom i ett parfymerat bad. Mot tjänarnas kraftiga armar var det lönlöst att göra motstånd.  Snart blev han insmord med olja, parfymerad, pudrad och sminkad, och kläddes i kjol. Hans fötter täcktes med tygstrumpor, och hans hår kammades till en avancerad frisyr och dekorerades med hårnålar. De manliga tjänarna satte armband på hans armar och ringar på hans fingrar, och satte en magnifik fenixhätta på hans huvud. De band ett jadegrönt band om midjan på honom och svepte en broderad slöja över hans axlar. Sedan ledde de honom till en säng och bad honom att sitta ner.

Lin trodde att han måste vara berusad, eller att han drömde, och började darra. Han frågade tjänarna vad som pågick, och fick veta att härskaren valt ut honom att bli favoritkonkubin, och att de nu skulle hitta en lämplig dag för honom att besöka härskarens sängkammare.

Innan Lin han säga ett ord kom en ny grupp tjänare in. En av dem höll en lång nål. ”Vi har fått order om att göra hål i dina öron” sa han, medan de andra tjänarna grep tag i och höll fast Lins armar och ben. Han med nålen tog tag i Lins högra öra, gnuggade örsnibben lite och stack sedan nålen rakt igenom den.

”AAJJ!” skrek Lin.

Tjänaren grep tag i det andra örat och stack nålen genom den örsnibben också. Medan Lin skrek av smärta smetades blypuder på hans örsnibbar och ett par juveltyngda örhängen hängdes i öronhålen.

Tjänarna som gjort hål i öronen avlägsnade sig, och en svartskäggig tjänare kom in med ett stycke siden i handen. Han knäböjde framför Lin och sade: ”Jag har fått order att binda ers Höghets fötter.” Två andra tjänare grep tag i Lins fötter medan den svartskäggige satte sig på en låg pall och rev sönder sidentyget till remsor. Han grep tag i Lins fot, placerade den i sitt knä och pudrade den med aluminiumpuder. Han klämde ihop tårna och böjde ner dem tills hela foten var böjd till en båge, och band sedan hårt fast foten i den ställningen med sidenremsorna. En annan tjänare sydde sedan ihop sidenremsorna, så att de skulle hålla.

Det kändes som om Lins fötter stod i lågor, och våg efter våg av smärta pulserade upp mot hans hjärta. När han inte kunde stå ut längre började han gråta och skrika. Tjänarna ordnade fram ett par mjuka röda skor och trädde dem på hans fötter.

”Snälla ni, säg till härskaren att jag är en gift man” bad Lin. ”Hur kan jag bli hennes konkubin? Befria mina fötter. De har alltid varit fria! Hur kan ni binda dem? Säg åt er härskare att låta mig gå fri. Jag och min hustru kommer att bli mycket tacksamma.” Men tjänarna svarade: ”Härskaren har sagt att du ska föras till hennes sängkammare så fort dina fötter har blivit ordentligt bundna. Det finns ingen tid för sådant prat.”

När det blev mörkt serverades han mängder av kött och vin. Men Lin åt knappt något, och sade till tjänarna att de kunde få resten. Därefter lade han sig på sängen. Hans fötter värkte hemskt, men han tänkte försöka vila lite. Genast kom en medelålders tjänare fram och sade: ”Snälla ni, ni ska väl tvätta er innan ni går till sängs?”

Knappt var detta sagt förrän en mängd tjänare kom in och omringade honom med ljus, vattenkärl och spottkopp, sminkbord, kärl med olja, ansiktspuder, handdukar och sidennäsdukar. Lin blev tvungen att låta sig tvättas framför dem alla. Men efter att han tvättat sig ville en tjänare smörja in hans ansikte med kräm igen. Lin vägrade bestämt.

”Men natten är den bästa tiden för att vårda huden”, sade tjänaren. Den här krämen har en massa mysk i sig. Den kommer att göra din hy väldoftande, även om den redan är tillräckligt slät och fin. Om du använder den regelbundet kommer din hy bli som vit jade, men kommer också att avge en väldoft på egen hand. Ju mer väldoftande den är, desto slätare och finare blir den, och desto vackrare bli du att beskåda, och du kommer bli än mer älsklig. Vänta bara så får du se”.  Men Lin vägrade, och tjänarna klagade över hans envishet och sa att de skulle rapportera det till palatschefen.

Sedan fick han vara ensam. Men hans fötter gjorde så ont att han inte kunde sova. Till slut lyckades han slita sönder sidenremsorna, och han kunde återigen sträcka ut sina befriade tår. Därefter kunde han äntligen somna.

Men nästa morgon upptäckte den svartskäggige tjänaren att han rivit bort sina fotbandage, och rapporterade omedelbart till härskaren, som beordrade att Lin skulle straffas med tjugo piskrapp. Palatschefen kom in med en två meter lång bambukäpp. De andra drog av hans kläder och höll fast honom, och så blev han piskad på baken och benen. Den svartskäggige frågade om han tänkte uppföra sig nu, och Lin svarade ja. De slutade piska honom, torkade bort blodet och smorde hans sår med en särskild salva och gav honom ginsengsoppa att dricka.

Från och med nu var Lin helt i tjänarnas våld. De var ivriga att göra sin härskare till lags, och band Lins fötter ännu hårdare än tidigare. Lin funderade på att begå självmord, men han hölls ständigt under uppsikt och hade därför ingen chans att försöka.

Efter ett tag förlorade hans fötter sin ursprungliga form. Kött och blod mosades ihop och till slut fanns inte så mycket kvar utom torra ben och skinn, så att fötterna krympte till en nätt storlek. Den dagliga skönhetsbehandlingen gjorde att hans hår blev glansigt och mjukt, och hans kropp började dofta efter regelbundna bad i parfymerat vatten. Hans ögonbryn plockades så att de fick formen av månskäror. Med puder i ansiktet och blodrött läppstift började han till slut se riktigt attraktiv ut.

Till slut förklarade palatschefen att fotbindningen var fullbordad. Härskaren själv kom upp för att ta sig en titt, och fick se en Lin vars ansikte var som en persikoblomma och vars ögon var som djupa höstsjöar. Härskaren var överförtjust. ”Vilken skönhet!” tänkte hon. ”Om inte jag lagt märke till hans potential bakom hans löjliga kvinnokläder skulle hans skönhet kanske aldrig ha utvecklats!” Hon tog ett pärlarmband och satte det på Lins arm och fick honom att sätta sig bredvid henne. Hon smekte hans händer och luktade på dem och såg uppskattande på hans nätta fötter. Lin rodnade av skam.

Mycket nöjd förklarade härskaren att Lin skulle besöka hennes sängkammare redan dagen därpå. När Lin hörde det försvann hans sista hopp. Han kunde inte ens gå utan att någon hjälpte honom, och han tillbringade hela naten med att gråta och tänka på sin fru.

När väl den stora dagen kommer visar sig Lin stel som en planka i sängen. Han är så förnedrad att han inte kan fungera sexuellt. Till slut tröttnar härskaren på att han är så tråkig i sängen, och Lins vänner kan rädda honom.

Li Ju-Chen, Flowers in the mirror, översatt från kinesiska av Lin Tai-yi, (Federal Publications 1983)

Översättning till svenska av Joakim Wendell 2007-01-25

Kinesisk filosofi

Hur ska makten utövas?

I alla samhällen har människor funderat över hur makt ska utövas på ett bra sätt. Ett problem med den frågan är att vi människor är oense om vad som är bra. Här nedan finner du några utdrag ur daoistiska, konfucianska och legalistiska texter angående hur makt ska utövas. Till varje text följer några frågor att reflektera över.

Daoismen

I daoismens huvudskrift Dao te ching skriver Laozi följande om hur en härskare bör bete sig:

Om du inte hedrar de som gjort sig förtjänta av det,

kommer människorna inte att konkurrera med varandra.

Om du inte sätter värde på sällsynta skatter,

kommer människorna inte att stjäla.

Om du inte skyltar med sådant som andra vill ha,

kommer människor inte att bli förvirrade i sina hjärtan.

En vis man styr på detta sätt:

Han tömmer människors medvetanden och fyller deras magar.

Han försvagar deras viljor och stärker deras kroppar.

Se alltid till att människorna är utan kunskap och utan begär.

För då kommer de listiga inte våga göra något.

Om du inte företar dig något kommer harmonin av sig själv.

(Buckley, The Cambridge Illustrated History of China, s. 48)

 

1. Vad säger Dao te ching om hur en vis härskare ska styra?

2. Hur tror du att ett samhälle som styrs daoistiskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

3. Är Dao te chings råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

Konfucianismen

Ur Analekterna av Konfucius:

Chi Kang frågade hur man ska få människorna att dyrka sin härskare, vara lojala mot honom, och träna sig att bli dygdigare. Mästaren svarade: Om han tar sitt styre på allvar, kommer de att dyrka honom. Om han är en god förälder och godhjärtad mot alla, kommer de att vara lojala mot honom. Om han belönar de duktiga och undervisar de okunniga, kommer de ivrigt att försöka vara dygdiga.

Mästaren sade: om en härskare handlar på rätt sätt, kan han styra utan att ge order. Om han handlar fel, kommer hans order inte att åtlydas.

Tzu-kung frågade: finns det något ord som kan tjäna som regel för hela ens liv? Konfucius svarade: ömsesidighet. Det du inte själv vill utsättas för, ska du inte utsätta andra för.

Ur Mencius bok, av Mencius:

Filosofen Kao sade: Människans natur är som pilträdet, och rättfärdighet är som en skål. Att skapa rättfärdighet och godhet i människan är som att skapa en skål ur pilträdets trä.

Mencius svarade: Kan du skapa en skål av pilträdets trä utan att skada pilträdet? Du måste göra våld på trädet och skada det innan du kan göra skålar av det. Om du måste skada pilträdet för att göra skålar av det, menar du att du på samma sätt måste skada människorna för att göra dem goda och rättfärdiga! Om folk skulle tro dina ord skulle alla människor anse att godhet och rättfärdighet är onda ting.

(Bonevac/Philips, Understanding Non-Western Philosophy)

1. Vad säger Konfucius om hur en härskare ska bete sig?

2. Vad betyder det filosofen Kao säger i Mencius bok? Vad betyder Mencius svar?

3. Hur tror du att ett samhälle som styrs konfucianskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

4. Är konfucianismens råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

Legalismen

Han Fei Tzu, en av legalismens främsta tänkare, skrev följande om hur samhället ska styras:

Om människor tvingas att odla sin mark och skapa betesmark för att de ska ha mat senare, kommer de att anse att härskaren är för sträng. Om strafflagen förändras så att straffen blir hårdare för att få bort onda dåd, kommer människorna att anse att härskaren är för sträng. Om härskaren tar ut skatt för att fylla förråden och skattkammaren så att det finns mat när svälten kommer och pengar för att betala armén, kommer de att anse att deras härskare är girig. Om härskaren ställer kravet att alla i landet gör militärtjänst, att ingen undantas från militärtjänsten och att staten står stark och enad för att besegra alla sina fiender, kommer de att anse att härskaren är våldsam. Dessa fyra åtgärder skulle alla bidra till att skapa fred och ordning, men människorna har inte vett nog att välkomna dem. Därför måste man finna en upplyst härskare som kan framtvinga dessa åtgärder.

http://www.wsu.edu:8080/~wldciv/world_civ_reader/world_civ_reader_1/hanfeitzu.html

1.  Vilket är det stora problemet med att få samhället att fungera, enligt Han Fei Tzu?

2. Hur tror du att ett samhälle som styrs legalistiskt blir? Hur har människorna det i ett sådant samhälle?

3. Är legalismens råd goda råd till en politisk ledare? Varför/varför inte?

 

Sammanfattande frågor

1. Skulle du helst vilja leva i ett daoistiskt, konfucianskt eller legalistiskt samhälle? Motivera ditt svar!

2. Vilken av dessa politiska filosofier tror du har haft störst inflytande i kinesisk historia? Varför?

3. Går de tre lärorna att kombinera? I så fall, hur? Om det inte går, vad är det som gör att de inte går att kombinera?

Nazismens tankar

Här nedan följer ett antal citat av olika nazistiska ledare. Läs citaten. Vilka idéer uttrycker de i respektive citat? Vilka andra ideologier kan du hitta spår av? Några du kan leta efter är nationalism, rasism, antisemitism, socialdarwinism.

Utifrån citaten, vad kan vi säga om:

a) Nazisternas syn på naturen?

b) Nazisternas syn på manligt och kvinnligt?

c) Nazisternas syn på religion?

 

[19] Ur Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret den 4 april 1942

Man får inte ha medlidande med folk som ödet har bestämt till undergång… Medlidande får man över huvud taget inte ha med sådana som inte är tillräckligt hårdhudade i livet.

[30] Hitler i “Mein Kampf” 1925-26

Då människan söker komma förbi naturens järnhårda logik, råkar hon i strid med de principer som hon har att tacka för sin existens som människa. Sålunda arbetar hon på sin egen under­gång när hon handlar mot naturen.

Här kommer emellertid den judiskt lika fräcka som dumma invändningen från den moderna pacifisten: “Människan övervin­ner naturen!” …

Det råder emellertid intet tvivel om att världen kommer att få bevittna de häftigaste strider om mänsklighetens tillvaro. Till slut kommer den eviga självbevarelsedriften att segra. Under denna smälter som snö i vårsolen den blandning av dumhet, feghet och inbilskhet som kallas humanitet. Under den eviga kampen växer mänskligheten i storhet – under den eviga freden går den mot sitt fördärv …

Rörelsen är antiparlamentarisk, och även om den medverkar i en parlamentarisk institution kan det endast vara ett led i arbetet på att avlägsna och störta en inrättning som måste betraktas som ett av mänsklighetens värsta förfallssymtom.

[31] Goebbels i tidningen “Der Angriff” den 30 april 1925

Vi inträder i riksdagen för att i demokratins vapenarsenal förse oss med dess egna vapen. Vi blir riksdagsmän för att lamslå Weimar-andan med dess egen hjälp. Om demokratin är så dum att den för denna björntjänst ger oss fribiljetter och dagtraktamen­ten så är det dess egen sak. Det bryr vi inte vår hjärna med…

Vi kommer inte som vänner och heller inte som neutrala. Vi kommer som fiender! Vi kommer som vargen som bryter in i fårhjorden.

Nu är ni inte ensamma längre! Och ni kommer inte att få någon riktig glädje av oss!

[32] Nazismens ledande ideolog Alfred Rosenberg i boken “Der Mythus des 20. Jahrhunderts” 1930

Liberalismen lärde frihet, näringsfrihet, frihandel, parlamen­tarism, kvinnoemancipation, människans likhet, könens jämställd­het osv. – det vill säga den syndade mot en naturlag … Den tyska tanken fordrar i dag, då den gamla feminiserade världen håller på att störta samman: auktoritet, typbildande kraft, restrik­tivitet, disciplin, autarki (självförsörjning), skydd för raskaraktären, erkännande av könens eviga polaritet.

[33] Nazistpartiets riksorganisationschef Gregor Strasser i radio i juni 1932

I medveten motsats till franska revolutionen och som dess mot­pol och besegrare förkastar nationalsocialismen fraserna om indi­vidualismen som förfalskade den inneboende germanska frihets­idén till en inre ekonomisk hämningslöshet; den förkastar ratio­nalismen, förnuftsläran som endast vill erkänna förståndet och intellektet och inte den blodfulla viljan och själen såsom bestäm­mande över folkets och statens öden. Ytterst ligger alltså i den nationalsocialistiska statsidén den liberala epokens avlösning och bekännelsen till, icke en humanitetskultur utan gräns, utan en tysk själsgestaltning. Dessa sammanhang måste man undersöka om man skall kunna förstå vad nationalsocialismen vill.

[41] Hitler i ett tal i Augsburg den 21 november 1937

Vi har också kritik, det är bara det att hos oss kritiserar de överordnade de underlydande och inte de underlydande de över­ordnade!

[46] Goebbels i “Das Reich” den 6 september 1942

Den borgerliga epoken med dess falska och förljugna humani­tetsbegrepp är förbi. Ett hårt århundrade har brutit in. Det kan inte bemästras med mjäkighet, utan endast med manlighet och kraft. Världen är indelad i älskande och hatande. Bara den som står på fast mark vet exakt när han skall älska och när han skall hata.

[47] Bormann i ett brev till sin hustru i mitten av december 1943

Det är inte det goda som segrar i denna värld och i universum, utan det starka som segrar över det svaga. Det är därför vi med berått mod måste uppfostra vårt folk med hårda metoder, för att göra dem hårda.

[57] Hitler i ”Mein Kampf” 1925-26

En nationell stat måste därför i första hand lyfta äktenskapet från den permanenta rasskändningens nivå och skänka åt denna institution den helgd som tillkommer den, nämligen att skapa Herrens avbilder och icke missfoster mellan människa och apa…

Den svarthårige judeynglingen lurar i timtal med satanisk glädje tecknad i sitt ansikte på den intet ont anande flickan för att få skända henne med sitt blod och därmed röva flickan från hennes folk. Med alla medel försöker juden förstöra de rasliga grundvalarna som ska läggas under oket…

[Juden] är och förblir den evige parasiten och snyltgästen som sprider sig som en skadlig bacill så snart en gynnsam jordmån inbjuder därtill. Följderna av hans uppträdande liknar parasitens även på så sätt att där juden visar sig dör värdfolket ut efter kortare eller längre tid…

Hade man i början av kriget och även senare låtit tolv- eller femtontusen av dessa hebreiska folkfördärvare smaka så mycket giftgas som hundratusentals av våra allra bästa tyska arbetare av alla läger och yrken var utsatta för i fält, så skulle miljonoffren vid fronten inte ha varit förgäves. Tvärtom: det skulle kanske ha räddat livet på en miljon hederliga, för framtiden värdefulla tyskar om tolvtusen skurkar hade avlägsnats i rättan tid…

Segrar juden med hjälp av sin marxistiska trosbekännelse över folken här i världen, då kommer segern att firas med en mänsklighetens dödsdans, då kommer denna planet, liksom för miljoner år sedan, att tom på människor susa genom etern.

Den eviga naturen hämnas obönhörligt varje överträdelse av dess lagar.

Sålunda tror jag mig idag handla efter en allsmäktige Skaparens sinne: I och med att jag värjer mig för juden kämpar jag för Herrens verk…

Den mänskliga kulturen och civilisationen på denna jord är oupplösligt förbundna med förekomsten av arier. Om ariern dör ut eller går under, kommer okulturens dunkla dok att sänka sig över vår planet.

Undergrävandet av den mänskliga kulturen genom ett förintande av dess representanter ter sig i ögonen på en sådan världsåskådning som en fruktansvärd förbrytelse. Den som vågar bära hand på Guds högsta avbild syndar mot den allgode Skaparen av detta underverk och framkallar själv utdrivandet ur pardiset…

[59] Goebbels i “Der Angriff” den 21 januari 1929

Man kan inte positivt bekämpa judarna. Juden är en negativ faktor och denna negativa faktor måste raderas bort från den tyska räkningen, annars kommer denna aldrig i evighet att stäm­ma … Det skriks om terror. Vi svarar med Mussolinis bekanta ord: “Terror? Aldrig! Det är socialhygien. Vi avlägsnar dessa in­divider ur organismen liksom en läkare avlägsnar en bacill ur organismen.”

[62] Gauleiter Wilhelm Kube i “Westfälische Landeszeitung” den 19 maj 1934

Vad pest, lungsot och syfilis betyder hälsomässigt för mänsklig­heten, det betyder judendomen moraliskt för de vita folken… Pestbäraren måste rensas ut och isoleras.

[65] Julius Streicher i tidskriften “Deutsche Volksgesundheit aus Blut und Boden” den 1 januari 1935

För arten främmande äggvita är säden från en man av annan ras. Den manliga säden blir vid samlaget helt eller delvis upp­sugen av den kvinnliga livmodern och övergår på så sätt i blodet. Ett enda samlag med en jude är tillräckligt för att för all framtid förgifta blodet hos en arisk kvinna. Med denna “artfrämmande äggvita” har hon även upptagit den främmande själen i sig. Även om hon gifter sig med en arisk man, kan hon inte mer få rent ariska barn utan endast bastarder, i vilkas bröst det bor två själar och på vilkas kroppar man märker blandrasen … Vi vet nu varför juden med alla förförelsekonster som står honom till buds inriktar sig på att tidigast möjligt skända tyska flickor, vi vet varför den judiske läkaren våldtar sina kvinnliga patienter under narkosen och varför judiska kvinnor till och med tillåter sina män umgänge med icke-judinnor: den tyska flickan, den tyska kvinnan skall i sig uppta judens artfrämmande säd och aldrig mer föda tyska barn.

[80] Goebbels i sin dagbok den 14 februari 1942

Der Führer upprepar ännu en gång sin föresats att utan alla hänsyn göra rent hus med judarna i Europa. Här duger det inte med några sentimentala idéer. Judarna har förtjänat den katastrof som de idag upplever. De kommer att få vara med om sin egen förintelse samtidigt med våra fienders. Vi måste påskynda denna process med kall hänsynslöshet och vi gör därmed den lidande och sedan årtusenden av judendomen plågade mänskligheten en ovärderlig tjänst. Även hos vårt eget folk måste denna klart judefientliga hållning genomföras mot alla motspänstiga kretsar. Detta understryker der Führer uttryckligen och han kommer även att göra det i en krets av officerare som bör ta det ad notam.

[115] Ur Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret den 11 april 1942

Här får inte komma någon lärare och plötsligt proklamera skoltvång för de underkuvade folken. Läs- och skrivkunnighet hos ryssar, ukrainare, kirgiser etc. kan bara vara oss till skada. En sådan kunde göra det möjligt för något läshuvud att plugga in vissa historiekunskaper och därmed råka in på politiska resonemang som på ett eller annat sätt måste bli riktade mot oss.

Det är mycket bättre att i varje by ställa upp en radiohögtalare som kan meddela nyheter och förse folket med underhållning än att ge det tillfälle att på egen hand inhämta politiska, vetenskapliga och andra kunskaper. Det kan heller inte komma ifråga att i radio berätta för de underkuvade folken sådant som tillhör deras historia; i stället måste radion förmedla musik och återigen musik. Ty lätt musik befordrar arbetsglädjen.

(ur Nazismen i dokument, red Stig Jonasson (Stockholm 1965))

1809 års svenska regeringsform

Efter att Sverige förlorade ett krig mot Ryssland 1809 hade de ledande skikten fått nog av kungen Gustav IV Adolf, och avsatte honom. I samband med detta utformades en ny regeringsform, som än i dag är grunden för Sveriges regeringsform. Här nedan återges konstitutionsutskottet förklaring av regeringsformen, samt några centrala punkter ur den.

Här kan du läsa om Sveriges historia vid denna tid

Konstitutionsutskottets kommentar:

Utskottet har sökt bilda en styrande makt, verksam inom bestäm da former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att ut föra dem: en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd: en domaremakt, självständig under lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att sammanblanda dem, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huvud grunder av statskrafternas särskilda bestämmelse och ömsesidig motvikt skall den statsförfattning vila, som utskottet föreslagit.

Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga grundformer. Det har trott, att sådana former icke bör lättsinnigt omskapas, allraminst i de första stunderna av en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring av tankesätt. Det har trott, vad exemplet av Europas friaste stat även bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgare personliga frihet och säkerhet finnes intet stadigare värn än dess former, omgivna av seklers helgd och befästade av en allmän nationalkraft, som verkar i dem.

Makten att styra tillkommer, efter utskottets förslag, odelad Konungen, men hans beslut kan icke förhastat fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser och råd av dolda personer utan ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig upplysas av ett offentligt statsråd, vars ledamöter, ställda under ansvarighet icke blott för deras yttrade rådslag, utan även för deras tystnad, då de bort råda, måste själva sorgfälligt söka upplysningar, för att bevara sitt liv, sin välfärd och sin heder. På detta sätt och genom de övriga medel, som är föreskrivna i avseende på ärendenas beredande, bör Konungen icke i något fall kunna missledas, bör allmänna rösten icke kunna hindras att genom något organ tränga fram till honom. Den oavbrutna vanan att höra råd, allvarligen och högtidligt givna, skall i en ung monarks sinne dana och i en mogen Konungs sinne stadga aktning för sanning och rätt.

Och skulle ännu en gång ett oblitt öde uppsätta på Sveriges tron en egenmäktig Konung, skall dock den förenade kraften av hans rådgivares föreställningar, av nationens fritt yttrade tanke- sätt och av vissheten om kommande ständers ovilja tidigt bryta hans våldsamma lynne. Han skall åtminstone icke genom konstitutionsvidriga beslut blottställa sin makt för en föredragande ämbetsmans vägran av den kontrasignation, varförutan hans befallningar icke blir gällande.

Konungens statsråd utgör icke en i hans styrelse deltagande kår, tillsatt av Rikets Ständer. Utskottet har trott, att den styrande makten kunde säkrare bevakas genom andra medel än detta, som söndrade enheten och kraften av dess verksamhet, och som varje stark regent därför skall vara frestad att undanröja. Statsrådet är sammansatt av ämbetsmän, som Konungen tillkallar, och vilkas råd han hör icke blott av plikt, utan även av förtroende.

Makten att stifta, ändra, upphäva och förklara lagar i deras egentliga bemärkelse tillhör, efter utskottets förslag, likasom tillförne, Riksens Ständer gemensamt med Konungen. Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen den styrande makten, vars enhet och vars upphöjning över små intressen är nödiga för att bringa varje särskild del av ett sammansatt statshushållningssystem till överensstämmelse med de övriga delarna och med det hela. Likväl är det Riksens Ständer förbehållet att yttra anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter samt önskningar om förändringar däruti. Härvid har dock utskottet noga sökt att förekomma den lagstiftande maktens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.

Svenska folkets rättighet att genom Rikets Ständer sig självt beskatta har av utskottet blivit sorgfälligt iakttagen. Det är denna självbeskattningsmakt, som upprätthåller och befäster nationalrepresentationen. Dess vårdande är följaktligen icke blott för nationens välstånd, utan även för dess frihet av den yttersta vikt.

1809 års regeringsform

§ 1. Sveriges rike skall styras av en konung och vara ett arv- rike med den successionsordning för en avliden konungs manliga efterkommande, som av riksens ständer fastställd varder.

§ 2. Konungen skall alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är.

§ 3. Konungens majestät skall hållas i helgd och vördnad; hans gärningar vare emot allt åtal fredade.

§ 4. Konungen äger att allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskriver. Han skall dock taga underrättelser och råd av ett statsråd, i de fall som här nedanför stadgas. Konungen utväljer därtill kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade infödda svenska frälse eller ofrälse män av den rena evangeliska läran.

§ 5. Statsrådet skall bestå av 9 ledamöter, vilka äger rätt att närvara vid alla där förekommande mål: en justitiestatsminister, som tillika alltid skall vara ledamot av konungens högsta domstol; en statsminister för utrikes ärenden; sex statsråd, varav minst tre bör ha tjänstgjort uti civila beställningar, samt hovkansler. Ej må fader och son eller två bröder på en gång vara ständiga ledamöter av statsrådet.

§ 9. Uti alla mål, som förekommer hos konungen i statsrådet, skall protokoll föras. De tillstädes varande statsministrar, statsråd, hovkanslern och statssekreterare eller de, som dessa sistnämnda tjänster förrättar, skall ovillkorligen vara förbundna att yttra och förklara sina meningar. Det är dock konungen förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den oförmodade händelsen inträffa, att konungens beslut är uppenbarligen stridande emot denna regeringsform eller rikets allmänna lag, åligger det statsrådets ledamöter att göra kraftiga föreställningar däremot. Då någon särskild mening icke blivit till protokollet anförd, anses de närvarande ha styrkt konungen till det beslut han fattat. För rådslagen skall statsrådets ledamöter vara ansvariga, såsom i 106 § därom vidare stadgas.

§ 13. Vill konungen börja krig eller sluta fred, skall han tillkalla statsministrarna, statsråden, hovkanslern och samtliga statssekreterare och framställa för dem de skäl och omständigheter, som måste övervägas. Han skall höra deras yttranden, vilka de var för sig skall anteckna till protokollet, med den ansvarighet 107 § bestämmer. Konungen äger därefter makt att fatta och utföra det beslut, som han för riket nyttigast finner.

§ 14. Över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta befälet.

§ 16. Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriver; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen skall låta var och en dömas av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.

§ 17. Konungens domsrätt skall uppdragas tolv av honom utnämnda lagkunniga män, sex frälse och sex ofrälse, vilka fullgjort vad författningarna föreskriver dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgör konungens högsta domstol.

§ 28. Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödda svenska män till alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre, vilka är av den egenskap, att konungen skall utfärda fullmakter. Vare likväl konungen obetaget att uti militära ämbeten nyttja utländska män av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Konungen skall vid alla befordringar fästa avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Till statsministrar, statsråd, justitieråd, statssekreterare samt alla andra civila ämbetsmän inom riket och domare må sådana män endast utnämnas, som är av den rena evangeliska läran.

Ur Källor till historien II av Göran Graninger och Sven Tägil (Lund 1967)

Några saker att fundera över gällande dessa dokument:

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumenten? Till vilka?

Vad säger dokumentet om religion?

Förenta staternas självständighetsförklaring 1776

Under andra hälften av 1700-talet blev Storbritannien den helt dominerande kolonialmakten i Nordamerika. Med denna maktposition började den brittiska regeringen beskatta kolonierna hårdare, vilket kolonisterna ogillade, särskilt som de inte fick ha några representanter i parlamentet, som beslutade om skatter och hur skatterna skulle användas. Till slut hade de ledande kolonisterna fått nog, och den 4 juli 1776 utfärdade de sin självständighetsförklaring. Den brukar ses som början på det amerikanska frihetskriget, som slutade 1783 med att USA blev en självständig stat. Här följer deklarationen:

Under historiens gång blir det ibland nödvändigt för ett folk att upplösa de politiska band som har förbundit det med ett annat land, för att bland världens stater inta den självständiga och jämbördiga ställning, som både naturlig och gudomlig lag berättigar det till. Hänsyn till världsopinionen kräver att folket redogör för skälen till skilsmässan.

Vi anser att dessa sanningar är självklara:

att alla människor är skapade lika,

att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter;

att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter;

att regeringar har inrättats bland människorna för att trygga dessa rättigheter och att regeringarna likaledes har erhållit sina rättigheter från de styrda;

att när än en styrelseform motverkar dessa mål är det folkets rättighet att ändra eller upphäva styrelseformen och instifta en ny enligt de principer, som folket tycker mest lämpade till att skapa trygghet och lycka;

Klokheten bjuder att styrelser, som länge existerat, inte ändras av små eller övergående orsaker. Erfarenheten har visat, att människor hellre lider, om det onda är uthärdligt, än skaffar sig rättvisa genom att överge de styrelseformer vid vilka de vant sig. Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, är det folkets rätt och också plikt att avskaffa en sådan styrelse och att skapa nytt skydd för sin framtida säkerhet.

Dessa koloniers tåliga lidande har varit sådant att det tvingar dem att ändra sitt tidigare styrelsesätt. Den nuvarande engelske kungens historia är en historia om upprepade oförrätter och övergrepp. Alla har direkt haft till syfte att upprätta ett oinskränkt tyranni över dessa stater.

Han har vägrat godkänna lagar som är synnerligen nyttiga och nödvändiga för det allmänna bästa. Han har förbjudit sina guvernörer att godkänna lagar, som varit av omedelbar och tvingande betydelse, om han inte i förväg godkänt dem. Han har upprepade gånger upplöst folkrepresentationen för att den med oförfärad fasthet motsatt sig hans övergrepp mot folkets rättigheter. Han har vägrat att på långa tider efter sådana upplösningar låta nya församlingar bli valda. Han har sökt hindra befolkningsökningen i dessa stater genom att motsätta sig lagar om utlänningars rätt att vinna medborgarskap. Han har vägrat att godkänna lagar för att stimulera immigrationen och han har rest hinder för rätt till köp av mark. Han har gjort domarna beroende av sin vilja genom sättet att utbetala deras löner. Han har inrättat en mängd nya ämbeten och sänt hit svärmar av tjänstemän för att plåga vårt folk och leva på vårt folks bekostnad. Han har här under fredstid hållit stående truppstyrkor utan samtycke av vår representation. Han har avsett att göra militären oberoende av och överordnad den civila myndigheten.

Han har i förbund med det engelska parlamentet sökt:

att påtvinga oss en lagstiftning, som är okänd för vår konstitution och ej i enlighet med våra lagar;

att inkvartera stora truppstyrkor hos oss;

att hindra vår handel med alla delar av världen; att utan vårt samtycke pålägga oss skatter;

att beröva oss våra frihetsbrev, upphäva våra mest värdefulla lagar och helt ändra vårt styrelsesätt;

att upphäva vår egen lagstiftningsrätt och iklätt sig själv makt att lagstifta över oss.

Han har nedlagt regeringen här genom att förklara oss uteslutna från hans beskydd och förklarat oss krig. Han har plundrat i våra farvatten, ödelagt våra kuster, bränt våra städer och dödat vårt folk. För tillfället överför han hit stora truppstyrkor av främmande legosoldater för att fullborda det dödens, ödeläggelsens och tyranniets verk, som han redan har börjat med så grymma och förrädiska åtgärder att motsvarigheten knappast kan uppletas under de mest barbariska tider. De är helt ovärdiga en civiliserad stats överhuvud. Han har uppmuntrat till uppror mot oss. Han har strävat att uppvigla mot invånarna i våra gränstrakter de skoningslösa vilda indianerna, vilkas hårda sätt att föra krig innebär ett obönhörligt dödande av alla oavsett ålder, kön och tillstånd.

Vid varje övergrepp har vi i ödmjuka ordalag bett om rättelse. Våra upprepade skrivelser har han besvarat endast med upprepade kränkningar. En furste, vars sinnelag sålunda vid varje handung visar sig vara en tyranns, är inte lämplig att vara härskare över ett fritt folk.

Inte heller har vi låtit bli att söka fästa våra brittiska bröders uppmärksamhet på förhållandena. Vi har då och då varnat dem för försök från deras parlament att utsträcka otillåtlig lagstiftning över oss. Vi har påmint dem om omständigheterna kring vår emigration och bosättning här. Även de har varit döva för rättvisans röst.

Vi, representanter för Amerikas Förenta Stater, församlade till allmän kongress, vädjar därför till den högsta domsmakten i världen att förstå det berättigade i vårt uppsåt. Vi kungör och förklarar, i namn av och med bemyndigande av folket i dessa kolonier:

att dessa förenade kolonier är och med rättighet bör vara fria och oberoende stater;

att de är lösta från alla trohetsförbindelser till den brittiska kronan;

att alla politiska förbindelser mellan dem och Storbritannien är och bör vara fullständigt upplösta;

att de som fria och oberoende stater har full myndighet att börja krig, sluta fred och allianser, upprätta handelsförbindelser och vidtaga alla andra åtgärder som oberoende stater har rätt till.

Vi förpliktigar oss att vidmakthålla denna förklaring i lugn förtröstan på den gudomliga försynens beskydd, alla för en, med våra liv, vår egendom och vår heliga ära.

 

Ur Källor till historien II av Göran Graninger och Sven Tägil (Lund 1967)

Här kan du läsa om den amerikanska revolutionen

Några saker att fundera över gällande detta dokument:

Hur motiverar kolonisterna att de gör sig självständiga från Storbritannien?

Vilka räknas som ”människor”? Vilka räknas inte?

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumentet? Till vilka?

Vad säger dokumentet om religion?

 

Nederländernas självständighetsförklaring

På 1500-talet hörde det som idag är Nederländerna till det Habsburgska imperiet, där Spanien var den dominerande makten. Många i Nederländerna övergick dock till protestantism, vilket skapade religiösa strider mellan den spanska kungen och de nederländska provinserna. De ekonomiskt starka nederländska handelsmännen ogillade också att de beskattades av kungen av Spanien, som använde skatterna för sina egna ändamål. På 1560-talet utbröt öppna strider mellan spansktrogna trupper och icke-spansktrogna. Denna situation ledde till att de nederländska provinserna slöt unionen i Utrecht 1579. Två år senare, 1581, utropade de sin självständighet från Spanien. Habsburgarna accepterade inte Nederländernas självständighet förrän 1648.

Här kan du läsa om Nederländernas historia 

Utdrag ur Unionen i Utrech 1579

De nederländska provinserna har kommit överens om att för evig tid ingå en förening, som vore de en enda stat. De skall inte på något sätt låta sig skiljas. Dock skall ingen provins härigenom lida skada ifråga om privilegier eller andra rättigheter.

De nämnda provinserna skall bistå varandra med liv, gods och blod mot allt övervåld, som kan komma att drabba dem från den spanske konungens sida, likgiltigt om våldet drabbar en hel provins, ett stånd, en stad eller en enskild medlem.

De nämnda provinserna skall också bistå varandra mot andra herrar, länder eller städer, som tillfogar dem skada och orätt.

De nödvändiga försvarsutgifterna skall täckas med särskilda skatter på vin, öl, mjöl, salt, guld- och silvertyger, siden och bomullstyger, boskap och åkermark liksom genom en avgift vid försäljning av slaktdjur, hästar och oxar. De kungliga domänerna kan användas till samma ändamål.

Såväl gränsstäder som andra orter kan i nödfall tvingas ta emot soldater för det gemensamma försvaret. Kostnaderna för detta skall dock betalas av alla provinserna gemensamt.

Endast alla provinserna tillsammans kan besluta om när fred skall slutas eller nya skatter påläggas. I andra saker gäller, att majoriteten får fälla utslaget. Om provinserna inte kan enas i frågor, som rör krig, fred eller skatter, så skall saken hänskjutas till provinsernas ståthållare. Denne kan sedan välja opartiska medhjälpare och parterna har sedan bara att foga sig i deras beslut.

Ingen provins har rätt att utan bundsförvanternas godkännande ingå förbindelser med andra utomstående furstar och länder. Denna bestämmelse gäller också för varje enskild stad eller medlem i en provins.

Vad myntväsendet beträffar, skall provinserna gemensamt fatta beslut, som sedan inte kan ändras av någon enskild provins.

Vad gudstjänsten beträffar, så har Holland och Zeeland rätt att ordna för sig efter eget omdöme. De andra provinserna har att rätta sig efter den religionsfred, som de nederländska ständerna ingått på inrådan av ärkehertig Matthias av Österrike. De skall också utfärda sådana bestämmelser, att var och en medborgare erhåller full religionsfrihet.

De förbundna provinserna har skyldighet att efter kallelse skicka fullmäktige till Utrecht för att besluta i gemensamma angelägenheter. Vid dessa möten skall beslut fattas antingen enhälligt eller med majoritet. De som till äventyrs inte mött upp vid förhandlingarna, skall ändå vara skyldiga att lyda besluten.

 

Utdrag ur Nederländska självständighetsförklaringen 1581

Folket är inte till för härskarens skull, utan härskaren är till för folket. Ty utan folk skulle det inte finnas någon härskare. Han är till för att regera över undersåtarna med rättvisa. Han skall älska dem som en fader sina barn och styra dem som en herde styr sin hjord.

Behandlar han sitt folk i stället som slavar, då upphör han att vara furste och är blott en tyrann. Undersåtarna har rätt att efter lagligt beslut av ständerna avsätta härskaren, om ingen annan utväg finns och de inte längre i sin nöd kan påräkna hjälp från honom.

Med religionen som förevändning har konungen av Spanien försökt att införa en tyrannisk styrelse och inte tagit notis om några böner från vårt land. Han har angripit våra privilegier, och han har brutit sin ed till oss.

Därför förklarar vi nu konungen av Spanien förlustig varje rätt till Nederländerna. Vi löser härmed alla ämbetsmän, herrar, vasaller och enskilda invånare från den trohetsed, som de en gång svurit konungen av Spanien. Vi förbjuder alla ämbetsmän att hädanefter bruka sagde konungs namn, titel eller sigill och bjuder dem i stället att avlägga en ny ed till oss, med innehåll att vara oss trogna mot konungen av Spanien och alla hans anhängare.

Utdragen är tagna ur Källor till historien 1 av Göran graninger och Sven Tägil (Lund 1966)

Hela självständighetsförklaringen finns på Internet modern history sourcebook:

http://www.fordham.edu/halsall/mod/1581dutch.asp

 

Några saker att fundera över gällande dessa dokument:

Vilka rättigheter och skyldigheter ger fördraget i Utrecht till provinserna?

Hur beskriver självständighetsförklaringen förhållandet mellan kung och undersåtar?

Hur motiverar Nederländerna att de gör sig självständiga från den spanska kungen?

Vad säger dokumenten om religion? Vad menas med ”full religionsfrihet” i dessa dokument?

Magna Charta 1215

Magna Charta var ett dokument som satte bestämda gränser för kungamakten. I huvudsak var det högadelns och staden Londons rättigheter och intressen som tillgodosågs. Något frihetsbrev för hela folket var Magna Charta från början inte avsett att vara. Magna Chartas betydelse låg framförallt däri att bestämmelserna kom att uppfattas som en författning, som varje engelsk kung fick lova att rätta sig efter.

Här kan du läsa om det medeltida samhället

Vi John, av Guds nåde konung av England, herre till Irland hertig av Normandie och Akvitanien och greve av Anjou hälsar alla ärkebiskopar, biskopar, abbotar, grevar, baroner, domare befallningsmän och andra undersåtar. Ni skall veta, att vi till Guds ära, för vår egen salighet och rikets bästa givit er följande privilegier.

För det första har vi bekräftat med denna urkund för egen del och för våra efterträdares räkning, att den engelska kyrkan skall vara fri och njuta sin frihet och sina privilegier utan inskränkning. Det är också vår vilja, att kyrkans val skall vara fria.

Inga sköldpengar eller extra skatter skall kunna påläggas vårt rike utan godkännande av rikets stormän. Undantag från denna regel gäller för det första lösköpande av vår person, för det andra då vår äldste son dubbas till riddare och för det tredje då vår äldsta dotter gifter sig. I alla tre fallen kan en passande extra skatt utkrävas. Motsvarande bestämmelser gäller också för staden London.

Staden London skall behålla alla sina gamla privilegier såväl till lands som sjöss. Alla andra städer, köpingar, gods och hamnar skall likaså behålla sina gamla privilegier.

När rikets främsta män kallas till möte kommer detta att ske genom särskilda kallelsebrev till ärkebiskopar, biskopar, abbotar, grevar och baroner. Därjämte kommer vi att med ett gemensamt brev kalla våra undervasaller. Kallelsen skickas ut minst 40 dagar innan mötet skall hållas.

Ingen fri man kan fängslas eller berövas sin egendom. Vi har ingen rätt att antasta honom i något avseende, innan han blivit vederbörligen dömd för något brott efter landets lag och inför någon av landets domstolar. Ingen kan vägras rätt och rättvisa.

Alla köpmän skall ha rätt att uppehålla sig i England och därefter av egen fri vilja lämna landet. Köpmän har rätt att resa i landet, sälja och köpa varor i enlighet med gammal sedvana.

Vi och baronerna har högtidligen svurit att alltid troget rätta oss efter vad som här har avtalats. Givet på ängen Runnymede mellan Windsor och Staines den 15 juni i det sjuttonde året av vår regering.

 

Ur Källor till historien I av Göran Graninger och Sven Tägil (Lund 1966)

Magna Charta i dess helhet (moderniserat språk) finns att läsa på http://www.constitution.org/eng/magnacar.htm

Några saker att fundera över gällande detta dokument:

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumentet? Till vilka?

Vad står ”den engelska kyrkan” för? Vad betyder det att den ska vara ”fri”?

Vilka grupper omfattas av begreppet ”fri man”? Vilka grupper räknades inte som fria?

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Frågor att fundera över om dokumentet

Är det några rättigheter du reagerar på/funderar över? Vilka och varför?

Vilka omfattas av deklarationens rättigheter? Vilka omfattas inte?

Läs om bakgrunden till deklarationen (t ex här: http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_deklaration_om_de_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheterna). Vilken betydelse har den historiska bakgrunden för deklarationen?

Är dessa rättigheter bra/tillräckliga? Vad bör läggas till/tas bort/modifieras, tycker du?

 

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter antogs 1948. Det är idag grunden för internationell folkrätt. Här följer deklarationen i sin helhet:

Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,

Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,

Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,

Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,

Eftersom Förenta nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,

Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande,

tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 3

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Artikel 4

Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.

Artikel 5

Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Artikel 6

Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Artikel 7

Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Artikel 8

Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.

Artikel 9

Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

Artikel 10

Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Artikel 11

1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

2. Ingen får fällas till ansvar för en gärning eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks. Det får inte heller utmätas strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt brottet begicks.

Artikel 12

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Artikel 13

1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.

2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Artikel 14

1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

2. Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska brott eller på gärningar som strider mot Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 15

1. Var och en har rätt till en nationalitet.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.

Artikel 16

1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.

2. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.

3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.

Artikel 17

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Artikel 18

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Artikel 19

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Artikel 20

1. Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.

2. Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Artikel 21

1. Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.

2. Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.

3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Artikel 22

Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Artikel 23

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 24

Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.

Artikel 25

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Artikel 26

1. Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga.

2. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.

3. Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.

Artikel 27

1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.

2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

Artikel 28

Var och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som behandlas i denna förklaring till fullo kan förverkligas.

Artikel 29

1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.

2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.

3. Dessa rättigheter och friheter får inte utövas på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 30

Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.

 

Hur kan vi veta vad som hänt i det förflutna?

Ladda ner powerpointen här

Hur vet du vad du gjorde igår, eller för ett år sedan? Förmodligen minns du en del av det. Men det är troligen också så att du inte minns allt du gjorde och allt som hände dig. En del saker minns vi bättre än annat, särskilt sådant som vi upplever som viktigt. Annat, som vi inte upplever som viktigt, glömmer vi bort – om inte något händer som får oss att tänka på det. Att borsta tänderna är t ex en vardagsrutin som jag själv utför två gånger om dagen, varje dag, året om. Oftast tänker jag inte så mycket på det – utom när jag får ont i en tand, eller när jag får ett meddelande om att det är dags för ett tandläkarbesök. Dessa impulser gör att jag börjar fundera över hur pass väl jag skött mitt tandborstande den senaste tiden.

Vi människor minns alltså inte nödvändigtvis allt vi själva varit med om. Tänk då hur mycket svårare det måste vara att minnas sådant vi inte varit med om! Sådant som hände för så länge sedan att ingen nu levande kan minnas det, för ingen var med om det själv. Det är här historieskrivningen kommer in. Ett sätt att beskriva historia är att säga att det är mänsklighetens kollektiva minne.

Hur gör historiker för att ta reda på vad som har hänt i det förflutna? Eftersom vi inte automatiskt minns vad som hänt, måste historikerna leta efter spår som det förflutna lämnat kvar. Dessa spår brukar kallas för källor.

Vår kunskap om det förflutna bygger alltså på att vi har hittat källor som visar att saker och ting har hänt i det förflutna. Dessa källor använder historikerna för att rekonstruera en bild av vad som hänt i det förflutna. Den här bilden av det förflutna blir historia. En historikers arbete påminner alltså om polisens arbete i att rekonstruera hur ett brott gått till.

Här finns det två uppenbara problem. Det ena är att allt i det förflutna inte lämnat spår efter sig. Många människor har levt sina liv utan att lämna några spår som vi i nutiden kan återfinna. Deras liv, deras erfarenheter och livsöden är förlorade för oss. Därför är historien alltid ofullständig: vi kan inte veta allt som har hänt, bara det som lämnat spår.

Det andra problemet är hur vi ska förstå vad de efterlämnade spåren, källorna, egentligen berättar om det förflutna. För att kunna förstå källor har historikerna utvecklat en metod som brukar kallas källkritik.

Källor

Alla spår av det förflutna kan användas som källor till historia. Inom historievetenskapen brukar man skilja på olika sorters källor. En vanlig uppdelning är mellan kvarlevor och berättelser. En kvarleva är något som finns kvar av en händelse eller process i det förflutna. Det kan t ex röra sig om benrester, verktyg, vapen, dokument och byggnader. En berättelse är när någon eller några återberättar vad som hänt. Det kan handla om reseskildringar, brev, dagboksanteckningar, tidningsartiklar eller böcker som berättar vad som hänt. Till berättelser hör också ögonvittnesrapporter och självbiografiska berättelser.

Historikerna skiljer också på primärkällor och sekundärkällor. En primärkälla är antingen en kvarleva eller en berättelse av någon som själv var med om händelsen i det förflutna. En sekundärkälla är en berättelse av någon som inte var med om händelsen i fråga.

 

Källkritisk metod

Den källkritiska metoden handlar om att försöka förstå vad en källa kan säga om det förflutna. Men minst lika viktigt är att förstå vad en källa inte kan säga. För att tolka en källa använder sig historiker av flera olika frågor, i olika steg. Vi kommer här mest att arbeta med skriftliga källor och bilder, så frågorna är anpassade för sådana källor snarare än verktyg och byggnader.

 

1) Identifiering

Vad är det för slags källa? Vem har skapat den? När är den ifrån?

2) Innehåll

Vad innehåller källan? Vad står det?

3) Syfte

Varför har den här källan uppkommit? Vad kan den som skapat den har velat uppnå?

4) Användning

Vad kan vi få reda på med hjälp av källan?

5) Problem/begränsningar

Vad finns det för problem med att använda källan? T ex tendens, representativitet, mörkertal.

Utifrån dessa frågor kan man sedan försöka avgöra vad källan egentligen kan säga om den historiska händelse den handlar om.

Övningsuppgift: Ådalen 31

Examinationsuppgift: mänskliga rättigheter i historien

Fler källövningar

Referenser

Det finns många olika genomgångar av källkritisk metod, och metoderna kan se något olika ut i olika länder, även om kärnan är gemensam. För en svensk överblick, se t ex Stellan Dahlgren och Anders Florén, Fråga det förflutna (Studentlitteratur 1996). För en angloamerikansk överblick, se Stéphane Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008).