Kategoriarkiv: Okategoriserade

Vad är viktigt i historia?

Videpresentation:

Ladda ner powerpointen här

Vår historiska kunskap är begränsad av vilka källor som finns till det förflutna. Men även med de bristfälliga källor vi har är mängden information om det förflutna enorm. Det är omöjligt för en person att kunna allt. Och skulle någon försöka berätta om precis allt vi vet om det förflutna skulle det bli så mycket information att ingen orkar läsa det. Därför måste den som skriver historia göra ett urval: hen måste välja ut det som är viktigt. Detta urval bildar sen grund för en berättelse om det förflutna, en historia.

Den som skriver historia gör alltså alltid ett urval. Det innebär att den som läser historia måste fråga sig: på vilken grund är urvalet gjort? Och om du själv ska besvara en historisk fråga måste du också göra ett urval. Hur kan man avgöra vad som är viktigt i historia? Historiker brukar kalla detta frågan om historisk signifikans.

Historiker har ett antal olika kriterier för att avgöra vad som är viktigt i historia. Här är några av dem:

Sådant som ledde till förändring

Historia handlar om hur mänskliga samhällen förändras över tid. Därför är händelser, personer och processer som orsakar förändring särskilt intressanta för historiker att studera. Det är ett viktigt skäl till att historia ofta handlar om krig, revolutioner och berömda tänkare, politiker och uppfinnare: sådana händelser och personer har ofta varit delaktiga i att orsaka förändring på något sätt.

Men när man undersöker förändringar är det lätt att glömma bort att många saker kanske inte förändrades. Det förhållandet – kontinuitet i historien – kan också förklaras, och det är också viktigt för att förstå historisk förändring. Se vidare ”Vad förändrades?”.

Sådant som visar något

Historia behöver inte handla om stora förändringar: lika viktigt är att lyfta fram det mänskliga perspektivet: hur var det att leva under någon av de stora förändringarna? Hur var det att leva när det inte var någon stor förändring på gång? Därför kan historia lyfta fram enskilda människors livsöden, för att visa hur det var för individen.

På samma sätt kan historiker intressera sig för undantagen: de som faktiskt tjänade på en stor katastrof, eller de som drabbades av en i övrigt ganska positiv utveckling. Ett bra exempel på det senare är de människor som drabbades av den svenska statens steriliseringspolitik 1934-1975: de allra flesta i Sverige fick en betydligt bättre levnadsstandard under perioden, men de ca 60 000 som utsattes för steriliseringar utsattes för ett mycket hårt övergrepp. Genom att lyfta fram sådana exempel kan historikerna visa att historisk förändring inte är så enkel eller rätlinjig: det finns alltid olika nyanser. Se också ”Vad var bra/dåligt med det som hände?

Betydelse för nutiden

Vi människor är naturligt intresserade av vår egen tid, och därför lyfter vi gärna fram händelser i historien som förklarar varför vår nutid ser ut som den gör. Det är därför kurser i historia normalt tar upp den industriella revolutionen: den är så viktig för att förklara hur vårt moderna samhälle uppkommit. På samma sätt kan detta förklara varför Europa får mycket utrymme i historieböckerna: Europas dominerande ställning i världen 1750-1950 har haft stor betydelse för hur vår värld ser ut idag, och historikerna har ägnat mycket tid åt att förklara hur Europas dominans var möjlig.

Sådant som visar alternativ

När man tar fasta på sådant som har betydelse för att förklara vår nutid, är det lätt att få uppfattningen att den historiska utvecklingen fram till idag var oundviklig: allting som tas upp leder ju liksom fram till nutiden. Men utvecklingen var inte oundviklig: det hade kunnat utvecklas annorlunda. Därför är det viktigt att också belysa alternativ, vägar som kunde ha tagits men av olika skäl inte togs. Därför kan det finnas poänger i att belysa samhällen som utvecklades annorlunda än Europa, t ex det kinesiska imperiet eller de västafrikanska statsbildningarna, eller samhällen som hade ett annorlunda ekonomiskt system, som det sydamerikanska Tawantinsuyu (Inkariket).

Relevans

Vad som är viktigt avgörs också av vad man är inriktad på att undersöka. Den som vill veta varför Romarriket slutade vara en republik och blev ett kejsardöme kommer att fokusera på romersk politisk historia och kända romerska ledare som Caesar och Augustus. Sådana fakta är relevanta för det man är intresserad av. Den som är intresserad av kvinnors levnadsvillkor under romarriket kommer snarare att intressera sig för hur romarnas familjeliv, sexualsyn och sociala villkor såg ut. Eftersom det förflutna innehåller så enormt mycket information kommer det som är viktigt att avgöras av vad vi vill försöka ta reda på.

Personliga värderingar och historiesyn

Varje människa har olika värderingar, vilket gör att vi har olika uppfattningar om t ex politik. Dessa värderingar har vi förstås med oss när vi studerar historia, och de kommer att påverka vad vi tycker är viktigt.

Att personliga värderingar påverkar vad som är viktigt kan bli ett problem, särskilt om man arbetar med vetenskap, där ett viktigt mål är att ta reda på vad som är sant, oavsett om man tycker om det eller inte. Den som arbetar med historievetenskap bör därför försöka tydliggöra vad just hen anser vara viktigt i historia – sin historiesyn.

Det finns många olika historiesyner, och just här ska jag inte gå in närmare på dem. Men två klassiska historiesyner som är bra att känna till redan nu är den idealistiska historiesynen och den materialistiska historiesynen.

Idealistisk historiesyn innebär att man lägger stor vikt vid enskilda individer – aktörer – och deras tankar och idéer: det är sådant som framför allt driver historien framåt. En idealistiskt lagd historiker lyfter gärna fram enskilda individers betydelse för historisk utveckling och förändring. Det kan handla om politiker, härförare, upptäckare, forskare och filosofer – så länge de gjorde saker eller uttryckte tankar som fick stor betydelse i historien.

Materialistisk historiesyn betonar istället strukturer, alltså ekonomiska, kulturella, sociala och geografiska förhållanden. En materialistiskt lagd historiker brukar tona ned enskilda individer, utan fokuserar hellre på grupper av människor och förklarar deras handlingar just utifrån grupptillhörighet, t ex social klass.

Om min historiesyn

Referenser

Stéphane Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008).

Peter Seixas, “Benchmarks of Historical Thinking: A Framework for Assessment in Canada” (Centre for the Study of Historical Consciousness, UBC, 2006 [länk])

Hur kan vi veta vad som hänt i det förflutna?

Ladda ner powerpointen här

Hur vet du vad du gjorde igår, eller för ett år sedan? Förmodligen minns du en del av det. Men det är troligen också så att du inte minns allt du gjorde och allt som hände dig. En del saker minns vi bättre än annat, särskilt sådant som vi upplever som viktigt. Annat, som vi inte upplever som viktigt, glömmer vi bort – om inte något händer som får oss att tänka på det. Att borsta tänderna är t ex en vardagsrutin som jag själv utför två gånger om dagen, varje dag, året om. Oftast tänker jag inte så mycket på det – utom när jag får ont i en tand, eller när jag får ett meddelande om att det är dags för ett tandläkarbesök. Dessa impulser gör att jag börjar fundera över hur pass väl jag skött mitt tandborstande den senaste tiden.

Vi människor minns alltså inte nödvändigtvis allt vi själva varit med om. Tänk då hur mycket svårare det måste vara att minnas sådant vi inte varit med om! Sådant som hände för så länge sedan att ingen nu levande kan minnas det, för ingen var med om det själv. Det är här historieskrivningen kommer in. Ett sätt att beskriva historia är att säga att det är mänsklighetens kollektiva minne.

Hur gör historiker för att ta reda på vad som har hänt i det förflutna? Eftersom vi inte automatiskt minns vad som hänt, måste historikerna leta efter spår som det förflutna lämnat kvar. Dessa spår brukar kallas för källor.

Vår kunskap om det förflutna bygger alltså på att vi har hittat källor som visar att saker och ting har hänt i det förflutna. Dessa källor använder historikerna för att rekonstruera en bild av vad som hänt i det förflutna. Den här bilden av det förflutna blir historia. En historikers arbete påminner alltså om polisens arbete i att rekonstruera hur ett brott gått till.

Här finns det två uppenbara problem. Det ena är att allt i det förflutna inte lämnat spår efter sig. Många människor har levt sina liv utan att lämna några spår som vi i nutiden kan återfinna. Deras liv, deras erfarenheter och livsöden är förlorade för oss. Därför är historien alltid ofullständig: vi kan inte veta allt som har hänt, bara det som lämnat spår.

Det andra problemet är hur vi ska förstå vad de efterlämnade spåren, källorna, egentligen berättar om det förflutna. För att kunna förstå källor har historikerna utvecklat en metod som brukar kallas källkritik.

Källor

Alla spår av det förflutna kan användas som källor till historia. Inom historievetenskapen brukar man skilja på olika sorters källor. En vanlig uppdelning är mellan kvarlevor och berättelser. En kvarleva är något som finns kvar av en händelse eller process i det förflutna. Det kan t ex röra sig om benrester, verktyg, vapen, dokument och byggnader. En berättelse är när någon eller några återberättar vad som hänt. Det kan handla om reseskildringar, brev, dagboksanteckningar, tidningsartiklar eller böcker som berättar vad som hänt. Till berättelser hör också ögonvittnesrapporter och självbiografiska berättelser.

Historikerna skiljer också på primärkällor och sekundärkällor. En primärkälla är antingen en kvarleva eller en berättelse av någon som själv var med om händelsen i det förflutna. En sekundärkälla är en berättelse av någon som inte var med om händelsen i fråga.

 

Källkritisk metod

Den källkritiska metoden handlar om att försöka förstå vad en källa kan säga om det förflutna. Men minst lika viktigt är att förstå vad en källa inte kan säga. För att tolka en källa använder sig historiker av flera olika frågor, i olika steg. Vi kommer här mest att arbeta med skriftliga källor och bilder, så frågorna är anpassade för sådana källor snarare än verktyg och byggnader.

 

1) Identifiering

Vad är det för slags källa? Vem har skapat den? När är den ifrån?

2) Innehåll

Vad innehåller källan? Vad står det?

3) Syfte

Varför har den här källan uppkommit? Vad kan den som skapat den har velat uppnå?

4) Användning

Vad kan vi få reda på med hjälp av källan?

5) Problem/begränsningar

Vad finns det för problem med att använda källan? T ex tendens, representativitet, mörkertal.

Utifrån dessa frågor kan man sedan försöka avgöra vad källan egentligen kan säga om den historiska händelse den handlar om.

Övningsuppgift: Ådalen 31

Examinationsuppgift: mänskliga rättigheter i historien

Fler källövningar

Referenser

Det finns många olika genomgångar av källkritisk metod, och metoderna kan se något olika ut i olika länder, även om kärnan är gemensam. För en svensk överblick, se t ex Stellan Dahlgren och Anders Florén, Fråga det förflutna (Studentlitteratur 1996). För en angloamerikansk överblick, se Stéphane Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008).

Varför ska man läsa historia?

Lika viktigt som att fundera över vad historia är, är det att fundera över varför man egentligen ska läsa historia. Kan det användas till något? Är det bra för något? Här är några försök till svar på de frågorna:

1) Historia hjälper oss att förstå nutiden

Den värld vi lever i idag har uppkommit genom händelser och förändringsprocesser i det förflutna. Våra samhällen har byggts upp av människor som nu är döda.  Om vi vill förstå varför vår värld ser ut och fungerar som den gör, behöver vi studera dess historia. Om det finns förhållanden i vår värld som vi vill förändra, är det första steget att förstå varför världen ser ut som den gör. Kunskap i historia kan också hjälpa oss genom att visa andra möjligheter än den väg som våra samhällen tagit.

 2) Historia kan hjälpa oss att reflektera över framtiden

Kan man lära av historien så att man fattar bättre beslut om framtiden? En del ifrågasätter det. Historiefilosofen Hegel lär ha sagt att ”det enda vi kan lära av historien är att ingen lär sig av historien”. Han var alltså tveksam till detta. Men en annan filosof, George Santayana, har påpekat att ”de som inte minns sitt förflutna är dömda att återuppleva det”. Det svåra är att veta just vilka händelser i historien som är relevanta att reflektera över.

I alla tider har människor försökt förutsäga framtiden på olika sätt. Ett populärt sätt är att använda historia för att förutsäga framtiden. Historiker brukar vara mycket försiktiga med sådant, just för att det är så svårt. Men det går att göra, fast inte på någon individuell nivå. Snarare kan historiker försöka förutsäga breda trender och tendenser i framtiden, precis som t ex ekonomer och meteorologer gör. Även om sådana förutsägelser är osäkra kan de hjälpa oss att reflektera över framtiden och vad som är möjliga och troliga framtida utvecklingar.

 3) Historia hjälper oss att tänka kritiskt

All vetenskap bygger på kritiskt tänkande. Det betyder att man inte utan vidare accepterar vad som helst som sägs, utan funderar över vad det finns för skäl att tro att det är sant. I historia är dock det kritiska tänkandet särskilt viktigt. Det beror på att historia, till skillnad från många andra vetenskaper, arbetar med ett område som är svårt för oss att få kunskap om. En fysiker har relativt lätt att hitta atomer för att göra experiment, men för en historiker är det som ska undersökas – det förflutna – försvunnet. Vi har alltså ingen direkt tillgång till det. Därför blir historievetenskapens sanningsanspråk mer osäkra än t ex fysikens – nästan hela tiden hittas nytt källmaterial om det förflutna som tvingar historikerna att modifiera sina beskrivningar eller ändra sina perspektiv. Det är ett problem, men samtidigt är det en styrka, just för att historia därmed kan hjälpa oss att träna upp vårt kritiska tänkande och bli lite försiktiga med att bli alltför säkra på vår sak.

4) Historia kan hjälpa oss att förstå andra människor och oss själva

Historia handlar om hur människor i andra tider och andra kulturer levde och tänkte. Genom att sätta oss in i deras levnadsförhållanden och föreställningsvärldar kan vi förstå varför de betedde sig på vissa sätt, som vi annars skulle tycka är väldigt konstiga. Därmed kan vi få större förståelse för hur olika vi människor faktiskt kan tänka och handla, och kanske kan vi undvika att tycka att de som inte beter sig precis som vi är ”dumma”.

Att läsa historia är som att resa till ett främmande land med andra seder och annat tänkande. Vi kan få nya intryck och influenser från det främmande. Men det främmande kan också få oss att reflektera över oss själva: om jag tycker dessa främmande människor beter sig konstigt, hur uppfattar de mitt beteende? Genom sådana funderingar kan jag få insikt i att jag också kommer att vara en del av historien. Om 100 år, vad kommer framtidens människor tycka och tänka om mitt nutida beteende? Vad kommer de betrakta som konstigt och dumt?

 5) Historia kan ge oss förståelse för hur historia används

Historia fungerar som mänsklighetens kollektiva minne. Den som har kunskap i historia kan välja ut information ur det förflutna och använda i nutiden. Det kan handla om att återskapa delar av historien i konst (t ex filmer och spel). Men det kan också handla om att motivera politiska handlingar. När USA invaderade Irak 1991 gjorde president George Bush den äldre en koppling mellan Iraks diktator Saddam Hussein och Adolf Hitler. Tanken var att visa att Saddam Hussein var precis som Hitler, och om man inte stoppade honom tidigt skulle han, precis som Hitler, bara fortsätta hota resten av världen. Samma resonemang användes vid det andra Irakkriget 2003, av president George Bush den yngre.

Kunskap i historia kan hjälpa oss att göra kopplingar av det här slaget, om vi vill göra dem. Men historiekunskaper kan också hjälpa oss att kritiskt granska sådana politiska uttalanden och fundera över om de är rimliga. Var verkligen Saddam Hussein lika farlig för världen som Hitler? Hade Irak 1991 eller 2003 verkligen en maktposition i världen jämförbar med Tysklands 1938?

Se också “Historiebruk“.

Referenser

Klas Åmark, Varför historia? (Studentlitteratur 2011)

Stéphan Lévésque, Thinking Historically. Educating Students for the Twenty-First Century (University of Toronto Press 2008)

Det moderna projektet

I första världskrigets efterdyningar skapades vår moderna värld. Världskriget svepte bort de gamla europeiska imperiestaterna och tände revolutionens gnista i Ryssland och Tyskland. Förtroendet för de traditionella auktoriteterna sjönk i botten, och de vilsna människorna sökte alternativa samhörigheter. Ett alternativ var den parlamentariska demokratin, ett annat det form av kommunism som slagit rot i Sovjetunionen. Ett tredje alternativ var det fascistiska.

Men oavsett vilken typ av ideologiskt system som blev förhärskande, var hela västvärlden förenad på en punkt, nämligen det som kommit att kallas ”det moderna projektet”.

Detta är en komplicerad och svårgripbar företeelse. men utan kunskap om det är det svårt att förstå mellankrigstidens utveckling. Därför kommer jag i denna text att försöka förklara vad det moderna projektet innebar, och vad det fick för konsekvenser.

Vad var det moderna projektet?

Enkelt uttryckt var det moderna projektet drömmen om att skapa en ny typ av människa. Motiven för att skapa en ny typ av människa kunde variera. Den mest vulgära varianten var den nazistiska. Nazisterna resonerade rasistiskt och menade att ”rasrena” arier var en överlägsen typ av människa. Därför måste staten försöka odla fram denna typ.

Både i Sovjetunionen och i västerländska demokratier förekom liknande tankar. I dessa länder var dock tanken inte nödvändigtvis rasistisk. Snarare resonerade man utifrån sociala och tekniska aspekter (även om rastänkandet ofta också fanns med). Grundidén var att den moderna tekniken skapat ett nytt, modernt, industrialiserat samhälle. I och med första världskriget hade de sista resterna av den gamla tiden sopats bort. Men en sak hade inte förändrats: människorna själva var fortfarande av samma typ som den tidiga stenålderns människor för hundratusen år sedan. Borde man inte – med hjälp av den alltmer avancerade vetenskapen och tekniken – se till att förbättra även människan, och skapa en modernare, bättre människa? En människa bättre lämpad att fungera i det nutida, moderna, högteknologiska samhället?

Detta var det moderna projektet.

“Vi står inte ensamma” – nazistisk propaganda för rashygien, med flaggor på länder som också tillämpade rashygienska åtgärder. Bland dem märks Storbritannien, USA, och Sverige

Hur skulle man skapa en bättre människa?

För att kunna förbättra människan behövde man först kartlägga olika typer av människor. För detta vände sig staterna till den existerande rasbiologiska forskning som vuxit fram under 1800-talet.

Rasbiologin hade utvecklat olika skolor för kategorisering av människor. I mitten av 1800-talet var frenologin populär. Den gick ut på att dela upp mänskligheten i olika grupper efter skallform. Den svenska läkaren Anders Retzius (1796-1860) utformade en populär variant av detta. Enligt Retzius fanns det långskallar (nordeuropéer) och kortskallar (östeuropéer), och långskallarna var överlägsna.

Skallmätning var en rest av Retzius teorier som levde kvar in på 1900-talet

Retzius teorier var i stort sett övergivna i början av 1900-talet. Istället övergick man till den äldre typ av rasindelning som hade formulerats redan på 1700-talet av Carl von Linné, som delade in mänskligheten i fyra raser utifrån hudfärg. I moderniserad form kom den att dominera 1900-talets rastänkande.

Den rasistiska aspekten av rasbiologin var förstås att de olika raserna skulle hållas strängt åtskilda. Tanken var att rasblandning var dålig – då skulle den egna rasens fina egenskaper späs ut och med tiden försvinna. Detta tänkande dominerade nazisternas raspolitik.

Den andra aspekten av tänkandet var inte i sig rasistisk, även om beröringspunkter finns i tänkandet. Forskare och statsmän talade om eugenik, rashygien. Man skulle eftersträva att sovra den egna rasens arvsanlag, så att människorna blev bättre och bättre. Rashygienikerna kunde resonera rasistiskt, men behövde inte göra det. Istället kunde de t ex hävda att man skulle se till att sålla bort arvsanlag som kunde ge upphov till alkoholism, epilepsi och liknande. Helt enkelt förhindra dåliga arvsanlag från att fortplanta sig till nästa generation.

Det fanns två typer av eugenik, negativ och positiv. Den negativa eugeniken innebar att man skulle förhindra människor med icke önskvärda arvsanlag från att fortplanta sig. Det främsta verktyget för detta var tvångssterilisering.

Den positiva eugeniken innebar att man skulle försöka aktivt odla fram goda egenskaper genom avel. Alltså skulle människor med önskvärda egenskaper fås att skaffa avkomma med varandra, så att barnen skulle få de önskvärda egenskaperna från båda föräldrarna.

Positiv eugenik praktiserades bara av nazisterna. Organisationen SS hade i särskild uppgift att odla fram en superras av övermänniskor. Den negativa eugeniken praktiserades dock av många länder, inklusive Sovjetunionen, USA och Sverige.

Sveriges moderna projekt

År 1921 hölls det första demokratiska valet i Sverige (det första riksdagsval där kvinnorna hade rösträtt). En av de frågor Sveriges första demokratiska riksdag hade att ta ställning till var huruvida staten skulle inrätta ett akademiskt institut för rasforskning. Alla partier var överens, och följande år öppnades Statens institut för rasbiologi (SIFR) i Uppsala. Det var det första av sitt slag i världen.

Rasbiologiska institutets första föreståndare, Herman Lundborg (1868-1943), tog sin uppgift på stort allvar, och genomförde rasundersökningar på tiotusentals svenskar. Resultatet publicerades i ”Svensk raskunskap” 1927, avsedd som lärobok för skolorna. Lundborgs forskning byggde på en rent rasistisk grund och syftade till att framställa svenskar som ljushyllta, resliga arier. Hans teorier fick fritt spelrum på 20-talet, men när Hitler kommit till makten i Tyskland 1933 ansågs Lundborgs sympatier vara alltför pronazistiska. Han avpolletterades 1936 och ersattes av Gunnar Dahlberg (1893-1956). Till skillnad från Lundborg var Dahlberg kritisk mot nazisternas tillämpning av rasbiologi. Han menade att judeförföljelserna inte skulle ge några positiva effekter på den tyska rasen (vilket visar att han, trots att han var kritisk mot nazismen, resonerade med hjälp av begrepp som ras och rasförädling).

Dahlberg tog istället inspiration från tänkare i det egna landet. 1934 hade Sveriges riksdag antagit en lag om sterilisering. Beslutet stöddes av Gunnar och Alva Myrdal, de främsta tänkarna inom dåtidens socialdemokrati.  De argumenterade inte utifrån rasistiska tankar, utan från sociala. Sterilisering skulle tillämpas i situationer då myndigheterna hade anledning att misstänka att eventuella barn inte skulle få en bra tillvaro. Lagen skärptes 1941, och fick då sin permanenta utformning. Sterilisering kunde vidtas i tre olika fall, som läkare och socialarbetare skulle vara uppmärksamma på:

1) Eugenisk indikation. Detta hade med ren rasism att göra. Man ville försöka få bort ”mindervärdiga” raser från nationen. Människor som tillhörde grupper som romer  (”tattare”) eller samer kunde enligt denna punkt steriliseras om en myndighetsperson fann det lämpligt.

2) Social indikation. Detta var makarna Myrdals tanke i ett nötskal: att sterilisera då man misstänkte att eventuella barn skulle få dåliga sociala omständigheter vid uppväxten.

3) Medicinsk indikation. Människor som hade åkommor som var eller troddes vara ärftliga kunde steriliseras av medicinska skäl. Detta drabbade t ex epileptiker och alkoholister.

I praktiken tillämpades steriliseringslagen huvudsakligen av läkare, och framför allt på kvinnor. Av de 63 000 som steriliserades i Sverige var över 90% kvinnor, det stora flertalet från arbetarklassen. I praktiken användes övertalningsmetoder för att få folk att accptera steriliseringen. Det kunde t ex vara så att man inte fick socialbidrag om man inte gick med på att låta sig steriliseras.

Tog det moderna projektet slut?

Efter Andra världskrigets slut var rasismen inte längre rumsren. Under generationen därefter rensades rastänkandet i stort sett ut ur det vetenskapliga tänkandet. Denna utveckling stöddes också av den genetiska forskningen, i synnerhet upptäckten av DNA 1953. Genforskningen visade snart att det inte fanns någon genetisk grund för den traditionella rasindelningen.

Med rastänkandets kollaps sveptes rasbiologins landvinningar bort. Den svenska lagen om tvångssterilisering avskaffades 1975. Vid det laget fanns inte Rasbiologiska institutet som självständig enhet längre. 1958 ändrades namnet till Institutionen för Medicinsk genetik, och verksamheten knöts till Uppsala universitet och underordnades den medicinska fakulteten.

Men drömmen att förbättra människan har inte dött. Föreställningen att man skulle kunna odla fram en bättre typ av människa går tillbaka åtminstone till Platon, och kommer förmodligen alltid att finnas med oss. I modern tid är det genetiken som har tagit eugenikens plats, och erbjuder möjligheten att rensa bort det dåliga, framhäva det bra och på så sätt förädla människan. Det är upp till oss att avgöra om det är önskvärt att bygga vidare på det moderna projektet. Men oavsett vad vi väljer, och oavsett hur det går, kommer drömmen om en bättre människa finnas så länge det finns människor. För en av människans unika egenskaper är förmågan att betrakta sig själv – och inte gilla vad hon ser.

Källor

Peter Cohen, Homo sapiens 1900 (dokumentär, 1998). Se filmen på engelska här

Maja Hagerman, Det rena landet. om konsten att uppfinna sina förfäder (Prisma 2006)

Alva och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (1934, nytryck 1997, Nya Doxa).

Maija Runcis, Steriliseringar i folkhemmet (Ordfront 1998)

 

Att hänvisa till den här sidan

Du som besöker historia2 får förstås använda informationen på sidan när du skriver arbeten och liknande. Men du måste då ange den här sidan som källa för allt du hämtar härifrån.

Hur anger jag denna sida som källa?

Tumregeln för källhänvisningar är att ange så mycket information som möjligt, för att underlätta för andra att hitta till den information som du använt dig av. För internetsidor brukar man kräva författare, sidans titel och eventuell artikelrubrik, exakt URL-adress, samt datum då man hämtade informationen.

 

Så här bör en hänvisning se ut till avsnittet “Vad är historia?”, det allra första avsnittet på den här sidans världshistoriska översikt:

Joakim Wendell, “Vad är historia?”, historia2.se (http://www.historia2.se/index.php?option=com_content&view=article&id=46:1-vad-aer-historia&catid=39:historiens-boerjan&Itemid=61), hämtad 2009-09-12.

 

Om artikelförfattare inte finns angiven ska ansvarig för hemsidan anges. Om detta inte framgår på sidan, kontakta sidans administratör. Om detta inte går eller personen inte vill utlämna namn bör du inte använda sidan som källa.

 

Tänk på att inte kopiera en text rakt av. Det räknas som plagiat. Istället kan du referera texten. Det betyder att du återberättar vad texten säger med dina egna formuleringar. Ett alternativ till att referera är att citera. Då kopierar du en bit av texten rakt av, och sätter det du citerat (kopierat) inom “citattecken”. Efter citatet skriver du en egen kommentar där du talar om hur du tolkar citatet eller vilka slutsatser du drar av det.

 

Vem är ansvarig för den här sidan?

Jag som ansvarar för den här sidan heter Joakim Wendell. Jag har arbetat som gymnasielärare i Stockholms stad sedan år 2000. Mina ämnen är historia, svenska och filosofi. Om inget annat anges är det jag som har skrivit det som står på den här hemsidan. Om du vill kontakta mig, skriv till mig på admin@historia2.se . Jag tar tacksamt emot synpunkter och förbättringsförslag.

Många har hjälpt mig att arbeta fram det här materialet. Mycket har vuxit fram efter många och långa samtal med vänner, framför allt Fredrik Hornegård, Per Franke och Carl Holmberg. Själva hemsidan skulle inte vara möjlig utan den hjälp och det stöd jag fått från Peter Lissenko. Ett särskilt tack riktar jag dock till alla mina elever. Deras stöd, uppmuntran och kritiska synpunkter är det som ytterst fått mig att skapa den här sidan.

Naturligtvis är jag ensam ansvarig för eventuella fel och brister i materialet på den här sidan.

 

Vad är historia?

Videopresentation av den här texten:

Ladda ner powerpointen här

Det första man bör fråga sig när man börjar läsa historia är: vad är historia? Eller, annorlunda uttryckt, vad innehåller historieämnet? Vad är det jag ska lära mig? På frågan om vad historia är svarar många människor omedelbart att historia är allt som hänt förut. Ofta tänker man på årtal, kungar och krig.  Men det stämmer inte riktigt. Det absolut viktigaste man bör känna till om historieämnet är att det inte handlar om allt som hänt förut. Istället bör man skilja på historia och det förflutna:

Det förflutna = allt som hänt förut

Historia  = det som hänt förut och anses viktigt

Till exempel åt jag frukost och borstade tänderna i morse. Det hör till det förflutna, eftersom det är något som inträffat före denna tidpunkt, men det hör knappast till historien; det faktum att jag åt frukost och borstade tänderna i morse kommer med största sannolikhet inte att tas upp som viktiga fakta för framtidens elever att lära sig.

Varför är denna åtskillnad mellan historia och det förflutna viktig att vara medveten om? Titta på definitionen av historia igen: ”det som hänt förut och anses viktigt”. När man stöter på en sådan här formulering måste man fråga sig: ”Vem är det som anser att det är viktigt, och varför?” Det här är själva kärnan i historieskrivningens problem. När vi får reda på något om det förflutna får vi det alltid av någon, t ex en historiker som skrivit en bok om historia, eller en journalist som gjort en dokumentärfilm. Historia skapas alltså genom att olika personer gör ett urval ur all fakta som finns tillgänglig om det förflutna, väljer ut en del fakta som anses viktiga, och väljer bort annat. Om andra personer gör ett annat urval av vad som är viktigt, kommer en delvis annan bild av historien att uppstå.

Att lära sig historia handlar alltså inte bara om att lära sig fakta, händelser, personer och förändringsprocesser. Sådant är historiens innehåll, och det är viktigt att ha kunskap om innehållet. Men minst lika viktigt är att lära sig att tänka historia, alltså att fundera över historiska frågor och problem och lära sig de historiska tankeredskapen.

Här nedan presenteras några viktiga historiska frågeställningar och tankebegrepp. Men innan du tittar närmare på dem kan det vara bra att ställa sig frågan: varför ska man läsa historia?

Varför ska man läsa historia?

Historiska frågor och tankeredskap:

1) Hur kan vi veta vad som har hänt i det förflutna?

2) Vad är viktigt i historia?

3) Vad förändrades, och vad förändrades inte?

4) Varför hände något, och varför hände inte något?

5) Varför betedde sig människor förr så konstigt?

6) Vad var bra/dåligt med det som hände?

7) Historiemedvetande: nutid – dåtid – framtid