Från terrorbalans till terrorism

Videopresentation (Kalla kriget del 2)

Ladda ner powerpointen här

Koloniernas frigörelse

En sak som komplicerade det kalla kriget var de europeiska imperiernas sönderfall. Nationaliströrelser i kolonierna krävde självständighet, och om de inte fick den startade de uppror. Eftersom Storbritannien och Frankrike var allierade med USA stödde Sovjet ofta nationaliströrelserna, medan USA ofta gick emot dem. Kolonialmakterna själva förmådde inte upprätthålla sina imperier, men i synnerhet Frankrike försökte, med blodiga krig som resultat. Här kommer vi bara att ta upp några exempel på hur frigörelser kunde gå till.

Den mest betydelsefulla kolonins frigörelse var förhållandevis fredlig. Det indiska motståndet mot britternas herravälde hade vuxit allt starkare, och självständighetsrörelsen fick en viktig symbolisk ledare i Mahatma Gandhi. Gandhi praktiserade icke-våldsmetoder i sina protester mot det brittiska herraväldet. I samband med Amritsarmassakern 1919 blev hans inflytande tydligt: han lyckades avstyra väpnade hämndaktioner från indiernas sida. Detta medförde att de allt mer pressade britterna inte trappade upp sitt eget våldsbruk. Efter andra världskriget var det uppenbart att britterna inte orkade upprätthålla kontrollen över Indien. Men de indiska nationalisterna hade vid det laget splittrats mellan muslimer och hinduer. När britterna gav upp sin koloni splittrades Indien därför i två delar: det islamiska Pakistan och det icke-religiösa Indien. Förhållandet mellan de två staterna var spänt, och flera krig utkämpades så småningom mellan dem. Pakistan sökte stöd hos USA. Indien försökte förhålla sig självständigt till båda supermakter, men hade mest vänskapliga kontakter med Sovjetunionen.

Gandhi deltar i en brittisk textilarbetarstrejk (http://en.wikipedia.org/wiki/Mahatma_Gandhi)

När kolonialväldena rämnade försökte Frankrike hålla fast vid två viktiga stödjepunkter: Algeriet i Nordafrika och Vietnam i Sydostasien. Resultatet blev två blodiga och uppslitande krig. Algeriets självständighetskrig 1954-62 blev en konflikt som delade både Frankrike och Algeriet i två läger. Franska trupper slog mot algerierna med oerhörd brutalitet, medan algerierna använde terrorbombningar som vapen. Till slut blev situationen ohållbar, och Frankrike drog sig ur 1962.

Barrikader i Alger, 1960 (http://en.wikipedia.org/wiki/Algerian_War)

Vietnam låg längre bort och var inte lika centralt för Frankrike. Franska trupper försökte upprätthålla kontrollen, men led ett avgörande nederlag 1954. Frankrike drog sig då ur och koncentrerade sig på Algeriet istället.

Problemet med detta var att de vietnamesiska nationalisterna under Ho Chi Minh hade identifierat sig med kommunismen. På så vis fick de utrustning från Sovjet och Kina. Men USA fruktade kommunismens spridning och intervenerade i landet.

Vietnamkriget kom att bli USA:s lågvattenmärke i det kalla kriget. Under hela 1960-talet kämpade amerikanska trupper för att eliminera kommunisterna i Vietnam, men misslyckades med att få civilbefolkningen på sin sida. Vietnameserna utkämpade ett gerillakrig som medförde att det inte gick att vinna några avgörande segrar för USA. Samtidigt spreds information om krigets hemskheter via media till hela västvärlden, och USA kritiserades kraftigt. 1973 drog sig USA ur konflikten, och 1975 slutade kriget i en kommunistisk seger.

Amerikansk helikopter sprayar det kemiska stridsmedlet ”Agent Orange” över Vietnam (http://en.wikipedia.org/wiki/Agent_orange)

Kalla krigets slut

I slutet av 1960-talet såg det ut som om Sovjetunionen hade övertaget i supermakternas ständiga konflikt: USA och västvärlden splittrades och demoraliserades av Vietnamkriget, medan kommunismen vann fortsatt stöd i revolter runtom i världen. Men under ytan brottades Sovjetunionen med allvarliga problem. Den planstyrda ekonomiska politiken var svårhanterlig och klumpig, och visade sig svår att anpassa till befolkningens behov. Dessutom utmanades Sovjetunionens ledarposition av Kina, som inte tyckte om att behandlas som Sovjetunionens lillebror.

Den kinesisk-sovjetiska splittringen blev alltmer uppenbar för omvärlden. 1969 utkämpades ett inofficiellt gränskrig mellan de två makterna. När amerikanarna förstod vad som pågick började de förhandla med Kina. Kina bröt öppet med Sovjet och öppnade diplomatiska relationer med USA. 1971 fick Kina USA:s erkännande och vann inträde i FN.

Världen år 1980. Länder i nyanser av blått var allierade med USA, länder i nyanser av rött allierade med Sovjetunionen. Kryss representerar gerillarörelser. Lägg märke till Kina, som står utanför de två maktblocken. (http://en.wikipedia.org/wiki/Cold_War_(1985%E2%80%931991))

För Sovjetunionen blev situationen allt mer ohållbar. De behövde koncentrera sig på att reformera ekonomin, men Kinas avfall innebar att de var tvungna att satsa ännu mer pengar på armén, för att försvara sig inte bara mot USA utan också mot Kina. Ryssarna såg sig omkring efter någon möjlighet att korta av gränsen något.

1979 tycktes en möjlighet öppna sig längs Sovjets sydgräns. Turkiet var en stabil NATO-medlem, men i Iran inträffade en islamisk revolution som ledde till att ayatollah Khomeini upprättade en islamisk republik. Det revolutionära Iran var fientligt mot både Sovjet och USA, men USA var helt koncentrerat på Iran. Sovjet hoppades därför kunna stödja den kommunistiska regimen i Afghanistan. Kommunisterna hade gripit makten i Afghanistan 1978, men de hade många motståndare i landet som de verkade ha svårt att få bukt med.

Sovjetiska soldater i Afghanistan

Sovjets intervention i Afghanistan 1979 var tänkt att vara en snabb affär, men utvecklades till ett sovjetiskt Vietnam. Afghanerna kämpade emot vad de uppfattade som en främmande makts invasion, och använde sig av gerillakrigsmetoder. De stärktes också av att många frivilliga, så kallade mujahedin, från den övriga islamiska världen anslöt sig till kampen mot Sovjet. USA understödde mujahedin med pengar, utrustning och utbildning. Efter tio år gav Sovjet upp den utsiktslösa kampen och evakuerade 1989.

Sovjetunionens sönderfall

Kriget i Afghanistan var en börda som den redan hårt ansträngda sovjetiska ekonomin inte klarade. Sovjet var tvunget att både ha en armé som kunde hålla tillbaka Kina och dessutom tävla med USA om högteknologisk vapenutveckling. När USA:s president Ronald Reagan satte igång nya kapprustningar på 1980-talet hade Sovjet svårt att hänga med.

1985 kom Mikhail Gorbatjov till makten i Sovjet. Han försökte reformera landet så att det skulle kunna upprätthålla sin maktposition. Gorbatjov lanserade slagorden ”glasnost” (öppenhet) och ”perestrojka” (omdaning), där det sistnämnda begreppet syftade just på ekonomisk omdaning. Glasnost medförde att Sovjets befolkning fick uttrycka sina åsikter öppet, även om de var regimkritiska. Men de ekonomiska reformerna tog tid att genomföra, och allt fler kritiserade öppet regeringens ekonomiska politik.

Ronald Reagan och Mikhail Gorbatjov framställde gärna sina möten som vänliga samtal vid den öppna spisen

1989 var Sovjetunionen demoraliserat av fiaskot i Afghanistan. Under sommaren det året började det kommunistiska väldet i Östeuropa att rämna. Det började med att Ungern öppnade sina gränser mot Österrike och tillät människor från Östtyskland att fly till Väst. När Gorbatjov avstod från att ingripa spred sig motståndet snabbt över Östeuropa. De kommunistiska regimerna föll, en efter en, ibland fredligt (som i Tjeckoslovakien), ibland efter blodiga strider (som i Rumänien). Hösten 1989 öppnades Berlinmuren, och diskussioner började föras om en återförening av Tyskland.

Gorbatjov insåg att Sovjet var i för dåligt skick för att upprätthålla sitt välde över Östeuropa. Men hans mål var att reformera och stärka landet, inte att upplösa det. När folk i Sovjetunionen under 1990 försökte följa Östeuropas exempel och bryta sig ut ur Sovjets grep, reagerade han med att skicka in militären och slå ner dessa försök.

Gorbatjovs politik mötte mycket motstånd inom det ryska kommunistpartiet, som inte ville erkänna de ekonomiska realiteterna utan hellre såg till landets status som supermakt. 1991 gjorde en grupp gammelkommunister statskupp och avsatte Gorbatjov. Men det ryska folket demonstrerade mot statskuppen, och gammelkommunisterna backade undan och gav upp. Gorbatjov återinsattes, men vid det laget var hela Sovjetunionen i upplösningstillstånd, och det återstod inte annat att göra än att acceptera de olika delstaternas självständighet. Sovjetunionen upphörde att existera, och därmed var det kalla kriget definitivt slut.

Varför vann USA kalla kriget?

Det finns flera skäl till att USA gick segrande ur den långa maktkampen med Sovjetunionen. Redan från konfliktens början hade USA en starkare ekonomi och kontroll över en större del av världen. Sovjets främsta fördelar låg i landets militära styrka samt i den kommunistiska ideologins lockelse. Men Sovjets statligt styrda planekonomi var aldrig lika effektiv som USA:s marknadsekonomi, och därför var det omöjligt att i längden upprätthålla den dyra krigsmakten. Det ideologiska vapnet visade sig i längden vara ett tveeggat svärd, eftersom Sovjet i realiteten var en diktatur präglad av åsiktsförtryck. USA kunde med fog framhålla Sovjets Gulagsystem och hårda förtryck av regimkritiker.

I praktiken avgjordes maktkampen när Kina bytte sida och blev Sovjetunionens fiende. Även om det inte alls var uppenbart då, blev de ökade militära omkostnaderna för mycket för den redan vacklande sovjetiska ekonomin. Fiaskot i Afghanistan blev dråpslaget. Gorbatjovs reformer gjordes i fel ordning och kom för sent för att kunna rädda imperiet. När han tog bort åsiktsförtrycket fick folk uttrycka sin kritik mot regeringen, men de ekonomiska reformerna tog tid på sig och hann inte få effekt. Det är belysande att jämföra Sovjets misslyckande med Kinas framgång: efter Maos död 1976 påbörjade Kina ekonomiska reformer som ledde till att landet på 1990-talet i stort övergick till en marknadsekonomi, utan att lätta på åsiktsförtrycket.

Tendenser för framtiden

När Sovjetunionen rasade samman jublade många i västvärlden: den liberala demokratin och marknadsekonomin hade segrat över den sovjetiska förtryckarregimen. Den amerikanska filosofen Francis Fukuyama hävdade att historien var slut: med kapitalismens seger hade det bästa tänkbara systemet etablerats över hela världen, och därför fanns det inga skäl till nya konflikter.

Efter den första glädjeyran stod det dock klart att ganska få egentligen trodde att det var slut på konflikter. Kapitalismens seger och den fortsatta tekniska utvecklingen på 1990-talet gjorde att världsekonomin blev ännu mer global än tidigare. Via Internet kunde ekonomiska transaktioner utföras snabbare och effektivare än någonsin förr. Men baksidan av detta var att de negativa effekterna av lågkonjunkturer och ekonomiska kriser lätt kunde spridas över hela världen.

Bosniska parlamentet i brand. Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet och det brutala krig som följde var bara ett tecken på att allt inte blivit bra efter Sovjetunionens fall (http://en.wikipedia.org/wiki/Siege_of_Sarajevo)

USA stod som världens enda återstående supermakt, men deras ledande roll var ifrågasatt. Med Sovjetunionen borta var det flera stater som började föra en politik som var mer självständig från USA:s. I Europa lanserades EU-projektet. Argumentationen för ett mer sammanhållet Europa byggde åtminstone delvis på möjligheten att kunna hävda en självständig linje mot USA.

Arvet från kalla kriget kom snart att göra sig påmint. I sina ”krig genom ombud” hade både Sovjet och USA byggt upp terroristorganisationer i olika länder. När kalla kriget var över vände sig en del av dessa mot USA. Det gällde framför allt de extremistiska islamiska organisationer som byggts upp av USA för Afghanistankriget. Attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 gjorde detta tydligt för världen.

I efterdyningarna av World Trade Center-attackerna har USA försökt skapa en ny enad front genom ”kriget mot terrorn”. Överlag har dock denna politik misslyckats. För närvarande framstår Kina som USA:s nästa stora rival, med en expansiv ekonomi och stöd från de stater som är missnöjda med USA:s hegemoni.

World Trade Center träffas av ett flygplan (http://en.wikipedia.org/wiki/World_Trade_Centre_attacks)

USA:s kamp för fortsatt dominans är den ena tydliga tendensen i samtiden. Den andra tendensen är Asiens återkomst som världens ledande kontinent. Efter tvåhundra år av europeisk dominans växer nu Kinas och Indiens makt och inflytande stadigt. Kanske kommer Indien att bli den tredje stora maktfaktorn vid sidan om USA och Kina.

En tredje tendens är den fortsatta miljöförstöringen och folkökningen. Vi blir fler och fler, samtidigt som vi tär allt hårdare på Jordens resurser. Detta kommer förmodligen att vara 2000-talets främsta problem.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *