Den amerikanska revolutionen

År 1776 revolterade tretton av de engelska kolonierna i Nordamerika mot den brittiska kronan. Resultatet blev ett omfattande krig, det amerikanska frihetskriget, som slutade i brittiskt nederlag och de engelska koloniernas självständighet.

Den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 (http://en.wikipedia.org/wiki/American_Revolution)

Varför revolterade kolonierna?
Den direkta grunden till koloniernas revolt lades under 1700-talets stormaktskrig mellan England och Frankrike. I dessa krig hade England oftast överhanden tack vare sin starka flotta. Det gjorde att England kunde attackera franska kolonier överallt i världen, medan Frankrike hade svårt att göra så mycket alls mot England.

Det avgörande stormaktskriget under 1700-talet var Sjuårskriget (1756-63). Detta krig spred sig, liksom tidigare stormaktskrig, till kolonierna i Amerika och Indien. I Amerika togs britterna med överraskning, och numerärt underlägsna franska styrkor tillfogade britterna svåra nederlag. Trots detta slutade kriget i en fullständig brittisk seger, och i freden 1763 fick Storbritannien kontroll över de franska territorierna i Kanada och Indien.

I praktiken utgjorde därför Frankrike inte längre något påtagligt hot mot kolonierna i Amerika (även om de fortfarande hade Louisiana vid Mississippiflodens mynning). Ändå var den brittiska regeringen skakad av hur lätt det varit för de franska trupperna att hota de engelska kolonierna. Därför bestämde sig regeringen för att ha en permanent militärstyrka i kolonierna, för att skydda dem mot framtida angrepp. Soldaterna i denna styrka behövde avlönas, och för parlamentet var det självklart att deras löner skulle betalas av människorna i kolonierna.

De engelska kolonierna i Nordamerika 1775.  De rödfärgade kolonierna är de som revolterade året därpå. (http://en.wikipedia.org/wiki/American_Revolution)

Det här skapade problem. Kolonierna i Amerika hade inte befolkats på något planerat sätt, utan de som flyttade dit var ofta människor som ville undkomma den engelska statens direkta kontroll. Ofta flydde de till Amerika för att undkomma religiös förföljelse, men det kunde lika gärna röra sig om att man inte ville betala skatt. Eftersom den brittiska staten tjänat så pass mycket på handeln med kolonierna hade man tidigare inte infört någon beskattning av kolonierna, men nu ändrades det.

Många kolonister uppfattade alltså den brittiska militära närvaron och den påföljande beskattningen som ett allvarligt hot mot deras personliga frihet. Ändå var flertalet beredda att acceptera beskattningen och militären, om de bara fick något i utbyte. Kolonisterna resonerade som så, att om de betalade skatt så borde de också få något att säga till om angående hur skattepengarna användes. Eftersom det brittiska parlamentet fattade alla sådana beslut ville kolonisterna alltså få representanter i parlamentet.

På detta svarade dock parlamentet med ett absolut nej. De politiska partier som existerade ville inte ha in nya faktorer i maktspelet i parlamentet. De engelska parlamentsledamöterna hade också en ganska föraktfull inställning till kolonisterna, som de uppfattade som obildade bondtölpar.

Följden av denna vägran var att kolonisterna vägrade betala skatt, och allt våldsammare protesterade mot moderlandets politik under mottot ”no taxation without representation”. Britterna svarade på denna vägran med att lägga på tullar på de handelsvaror som kolonisterna var tvungna att köpa av brittiska fartyg, exempelvis te.

Motsättningarna fortsatte nu att öka. Några militanta kolonister protesterade mot den brittiska politiken genom att förstöra brittiska handelsvaror i ”The Boston Tea Party” 1773, med följden att britterna började använda soldater för att skydda fartygen. Till slut började beväpnade kolonister och brittiska soldater att skjuta på varandra, och kriget var ett faktum.

“Boston Tea Party” (http://en.wikipedia.org/wiki/American_Revolution)

Frihetskriget
När det stod klart att krig inte gick att undvika, samlades representanter för de tretton amerikanska kolonierna och förklarade sig självständiga år 1776. Denna självständighetsförklaring erkändes omedelbart av Storbritanniens fiender i Europa (Frankrike, Nederländerna och Spanien).

Britterna skickade nu militära styrkor till Amerika för att försöka krossa rebellerna. Kolonisternas armé, ledd av George Washington, försökte undvika öppen strid och förde istället gerillakrig. Britterna försökte tvinga kolonisterna att slåss, medan kolonisterna sprang och gömde sig, lade sig i bakhåll och försökte plundra britternas matförråd.

Slaget vid Bunker Hill 1775 var en kostsam seger för britterna (http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Bunker_Hill)

Civilbefolkningen var kluven: en del stödde rebellerna, andra stödde britterna. Rebellerna använde sig ofta av civilbefolkningen som skydd: de gömde sig helt enkelt bland vanliga människor. Detta frustrerade förstås de brittiska trupperna, som då började använda terrormetoder mot civilbefolkningen. Tanken var att hota och skrämma civilbefolkningen så mycket att de inte vågade stöda rebellerna. Denna strategi slog dock fel: civilbefolkningen blev naturligtvis uppretad av de brittiska övergreppen och började allt tydligare att stöda rebellerna.
Trots den illa genomtänkta brittiska terrorstrategin var den brittiska armén så överlägsen att rebellerna var nära att förlora. Det som avgjorde kriget till rebellernas fördel var att Frankrike, senare också Spanien och Nederländerna, gick in i kriget emot Storbritannien. Motivet var inte så mycket att hjälpa rebellerna som att försöka trycka till Storbritannien, men britterna klarade inte av att slåss på så många ställen på en gång. När en fransk expeditionsstyrka landsatts i Amerika kunde den göra gemensam sak med rebellerna. Med fransk militärstyrka på sin sida kunde rebellerna nu besegra britterna i regelrätta fältslag.

Den brittiska armén i Amerika besegrades avgörande 1781, och 1783 tvingades Storbritannien erkänna koloniernas självständighet. Sex år senare, 1789, bildades den nya staten USA. Staten var en sammanslutning av de tretton kolonierna (som nu blev delstater istället). Konstitutionen var baserad på Montesquieus maktdelningslära: Kongressen hade lagstiftande makt, domstolen dömde  och presidenten hade den verkställande makten. George Washington valdes till landets första president.

George Washington leder sina trupper i slaget vid Princeton 1777 (http://en.wikipedia.org/wiki/American_Revolution)

Vilka konsekvenser fick revolutionen?
Den uppenbara följden av den amerikanska revolutionen var förstås att staten USA skapades. USA var en republik med begränsad rösträtt. Landets grundlag, konstitutionen från 1789, byggde på tanken att människor har universella fri- och rättigheter. Det betydde att ingen hade några ståndsprivilegier.

Var USA:s uppkomst en revolutionär händelse? Det kan diskuteras. De som ifrågasätter det revolutionära i USA:s tillkomst påpekar att det fina talet om rättigheter inte kom alla till del. USA var kanske inte ett ståndssamhälle, men var från början ett tydligt klassamhälle, där de stora jordägarna hade rösträtt och inflytande och därmed åtnjöt alla fri- och rättigheter i praktiken. Stora grupper, såsom kvinnor och enkelt folk, var utestängda från rösträtten. Och svarta och indianer ansågs inte ens ha del i de mänskliga rättigheter som konstitutionen utlovade.

Å andra sidan blev USA, alla dessa begränsningar till trots, en förebild för andra revolutionära rörelser i västvärlden. Amerikanarna hade visat att det faktiskt gick att upprätta en fungerande stat efter Upplysningens principer. De senare revolutionerna i Polen, Nederländerna och Frankrike var alla delvis inspirerade av USA. På närmare håll ledde USA:s framgångsrika kamp mot sitt moderland till att de spanska kolonierna i Amerika allt kraftfullare började sträva efter självständighet från Spanien, något som lyckades efter 1810. Den amerikanska revolutionen påverkade också revolutionen i Haiti 1791-1804.

Referenser

Barbara W. Tuchman, Den första saluten. Om det amerikanska frihetskriget och dess europeiska bakgrund(Atlantis 1989)

Marshall C. Eakin, Americas in the Revolutionary Era (The Great Courses, Course No 8617, http://www.thegreatcourses.com/tgc/courses/course_detail.aspx?cid=8617)

 

Modern historia

Här hittar du material till modern historia.

1) De stora revolutionerna (översikt)

Den amerikanska revolutionen

Den franska revolutionen

Den industriella revolutionen

Napoleonkrigen

2) De moderna ideologierna (översikt)

3) Nationalismen (översikt)

– Hur Tyskland skapades

– Nationalismen på Balkan

4) Imperialismen (översikt)

– Imperialismen i Kina

– Imperialismen i Japan

– Imperialismen i Indien

5) Första världskriget (översikt)

– Vägen till krig 1914

– Ryska revolutionen

6) Vägen till Andra världskriget (översikt)

7) Andra världskrigets förlopp och följder (översikt)

Det moderna projektet

8) Kalla krigets början (översikt)

9) Från terrorbalans till terrorism (översikt)

Upplysningen

16- och 1700-talets europeiska historia brukar ofta benämnas ”Upplysningstiden”. Under denna tid blev det allt vanligare att man debatterade hur samhället egentligen borde vara uppbyggt, hur staten skulle styras och fungera.

Varför blev det Upplysning i Europa?
Upplysningstankarnas genomslag i Europa berodde på tre olika faktorer:

1) Följderna av den naturvetenskapliga revolutionen: utvecklingsoptimism och kritik mot kyrkan. De intellektuella ifrågasatte kyrkans traditionella inflytande och ville sprida naturvetenskapens upptäckter och metodik till alla människor och till alla områden av samhället. Det är av detta som själva benämningen ”Upplysning” kommer.

2) Kontakterna med den utomeuropeiska världen gav impulser till ökad tolerans och rättssäkerhet. Även om européerna ofta behandlade andra folk med förakt, så fanns det också de som såg fördelar i andra kulturers större tolerans eller alternativa styrelsesätt. Detta blev särskilt populärt i länder som Frankrike och Ryssland, där det kungliga envåldshärskardömet blev allt starkare under 1700-talet.

3) Den allt mäktigare borgarklassen var vid den här tiden den viktigaste ekonomiska gruppen i samhället, men borgarna saknade de privilegier som adel och präster fick i kraft av sin ståndstillhörighet. Allt fler borgare irriterade sig på detta och menade att de själva, som bidrog så mycket till statens inkomster, borde ha mer att säga till om.

Från vilka utomeuropeiska länder kom impulser till Upplysningen?
Det fanns flera olika utomeuropeiska stater som föregick Europa i fråga om religiös tolerans och begränsning av kungamakten. En tidig representant för detta var Djingis Khans mongolimperium på 1200-talet, som hade infört lagstadgad religionsfrihet och en universellt gällande lag som även härskaren var tvungen att lyda. Ett likartat tänkande upprätthölls av Djingis Khans ättlingar i Mogulriket, där sultanen Akbar (r. 1555-1605) genomdrev fullständig jämlikhet mellan alla religioner. Jesuitpräster som besökte det kinesiska imperiet kunde berätta om det urgamla Himmelska mandatet: principen att det kinesiska folket hade rätt att göra uppror mot och avsätta en tyrannisk härskare.

Den upplysta mogulsultanen Akbars hov

Kanske var dock inflytandet från den angränsande islamiska världen störst, och då främst från det Osmanska riket. Osmanernas välde utgjorde ett närliggande exempel på ett samhälle där meriter gick före familjetillhörighet. Europeiska besökare noterade också med beundran osmanernas religiösa tolerans. Den osmanska sultanen framställdes ofta som en envåldshärskare, men skarpsynta iakttagare förstod att även härskaren var begränsad av lagen: ingen osmansk sultan kunde vägra att följa den islamiska sharialagen.

Ännu en viktig impuls till religiös tolerans kom från det etiopiska kejsardömet. Här verkade på 1600-talet den stora filosofen Zera Yacob. Yacob ägnade sig åt att jämföra de tre stora religionerna i landet (kristendom, islam och judendom) och kom fram till att det var omöjligt att avgöra vilken av dem som var mest korrekt. Därför måste det enda rimliga vara att tvivla på alla tre, och därför också tolerera alla tre. Yacobs inflytande var så stort att idéhistorikerna brukar tala om den ”etiopiska Upplysningen”, som en upplysningsrörelse i sin egen fulla rätt.

Vilka upplysningstankar formulerades i Europa?

De flesta europeiska upplysningstänkare var verksamma i Nederländerna och Storbritannien. I och med att dessa länder inte hade utvecklat kungligt envälde så fanns ett förhållandevis fritt debattklimat där, och det gjorde att många tänkare flydde dit för att komma undan förtryck i sina hemländer.

Ändå brukar Upplysningen främst kopplas samman med Frankrike. Det beror på att Frankrike var så folkrik och inflytelserikt. Dessutom var Frankrike så nära Storbritannien och Nederländerna kulturellt och geografiskt att idéer lätt kunde bytas mellan länderna. Samtidigt hade Frankrike kungligt envälde, vilket gjorde att de franska tänkarna blev mycket hårdare förtryckta än i de mindre enväldiga grannländerna. Därför tog sig upplysningsidéerna mer extrema uttryck i Frankrike.

En av de grundläggande Upplysningsfilosoferna var engelsmannen John Locke (1632-1704). Locke var bekant med naturforskaren Newton och beundrade dennes arbete. Utifrån Newtons framgångar lanserade Locke den naturvetenskapliga metoden som ideal för alla att arbeta efter. Han kallade denna arbetsmetod för empirism.
I efterföljden av Englands ärorika revolution 1688 formulerade Locke tankar om hur staten borde styras. Han sympatiserade med parlamentets seger och menade att samhället bygger på en överenskommelse, samhällsfördraget, mellan de styrande och befolkningen. Detta betyder att den/de som styr ytterst får sin makt från folket. Därför har folket rätt att avsätta härskare som missköter sig.

John Locke

Locke hörde också till de första som lanserade rättighetstänkandet. Han tänkte sig att det existerade en naturrätt, dvs att varje människa av naturen hade vissa medfödda rättigheter som inte fick kränkas. Till dessa rättigheter hörde åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, rätt att inte dömas godtyckligt samt privat äganderätt.

Den franska filosofen Montesquieu (1689-1755) byggde vidare på Lockes idéer om samhället. Montesquieu kritiserade maktkoncentrationen i det franska samhället och lanserade maktdelningsläran. Tanken med denna var att makten i samhället måste separeras i tre oberoende delar: lagstiftande makt, verkställande makt och dömande makt. Om dessa tre hålls åtskilda kommer de att balansera varandra och därmed uppstår ingen alltför stark maktkoncentration i samhället.

Markisen av Montesquieu

Medan både Locke och Montesquieu propagerade för att fler människor skulle få vara med och bestämma, gick filosofen Voltaire (1694-1778) i helt motsatt riktning. Voltaire ägnade sig mest åt att bekämpa den katolska kyrkans makt och kämpa för fullständig religionsfrihet. Med tiden blev han mycket skeptisk till människornas förmåga att kunna fatta kloka beslut på egen hand, och han lanserade därför teorin om den upplysta despotin. Det bästa för samhället var att ha en envåldshärskare (despot) som var klok och förnuftig och ägnade sig åt att genomdriva upplysningsidéerna, även om folk var för dumma för att förstå att de idéerna var bra för dem.

Voltaire

En mer positiv människosyn företräddes då av Jean-Jacques Rousseau (1712-78.) Han byggde vidare på Lockes samhällsfördrag och menade att staten måste styras i enlighet med allmänviljan, alltså vad folket önskade. Till skillnad från Locke var dock Rousseau mycket kritisk till privat äganderätt. Rousseau menade att just privat ägande var roten till alla problem i världen. På så sätt var han en föregångare till socialismen.

Vilka räknas som människor?
Ett problem som de ovannämnda filosoferna inte tog tag i var vilka som skulle räknas som människor och medborgare. Det stora flertalet upplysningstänkare var vita medelklassmän, och när de talade om rättigheter avsåg de vanligtvis rättigheter för sin egen klass, etnicitet och könstillhörighet. Det fanns dock några tänkare som utmanade dessa begränsningar. Den redan nämnde Rousseau såg bortom sin egen klasstillhörighet och menade att det inte borde finnas några klasskillnader. Några andra filosofer, Marie Gouze (1748-1793) i Frankrike och Mary Wollstonecraft (1759-1797) i Storbritannien, argumenterade för att kvinnor borde få samma rättigheter som män. Dessa två ses som förgrundsgestalter för feminismen. Slutligen togs dessa idéer till sin logiska slutsats av markisen av Condorcet (1743-1794), som hävdade att alla människor, oavsett klass, kön eller etnicitet, borde ha samma universella rättigheter.

Mary Wollstonecraft

Konsekvenser för samhället
Vilken betydelse hade egentligen upplysningsidéerna för samhällsutvecklingen under 1700-talet? Det kanske viktigaste var att Upplysningsfilosofernas resonemang kunde användas av borgarklassen som argument för att kritisera kungens, adelns och kyrkans makt. Under 1700-talet blev det allt vanligare att ifrågasätta det traditionella samhällssystemet.

Det moderna rättighetstänkandet uppkom under Upplysningen. Även om upplysningsfilosofernas idéer om rättigheter var begränsade jämfört med nutidens, så lades ändå grunden här.  Senare tänkare kunde utgå från upplysningsfilosoferna men utvidga deras tankar till att omfatta större och större delar av mänskligheten.

Markisen av Condorcet

Med vetenskapens utforskning av naturen följde att man började uppskatta det ”naturliga” framför det ”konstgjorda”. Ett vanligt argument mot ståndssamhället var att sådana uppdelningar av människor var onaturliga.  Detta tänkande fick inflytande på stormaktspolitiken. Stater kunde legitimera sin militära expansion med att de behövde upprätta ”naturliga” gränser.

Utvecklingsoptimismen och vetenskapens framsteg ledde till en stark tilltro till vetenskapens förmåga att lösa alla problem. Upplysningsfilosoferna ansåg att det onda i världen berodde på okunskap, och satsade därför på utbildning för att göra världen bättre.

Upplysningens starka betoning av förnuftstro och vetenskaplighet ledde också till att européerna utvecklade en känsla av överlägsenhet gentemot andra folk. Européerna såg sig som ”kulturfolk” som var mer utvecklade än och därför överlägsna ”naturfolk”.

Den naturvetenskapliga revolutionen

Mellan 1600 och 1850 inträffade ett antal omvälvande processer, revolutioner, som kom att förändra vår värld på flera avgörande sätt. Det här avsnittet handlar om den första och mest grundläggande av dem, den naturvetenskapliga revolutionen. Men innan vi går in på den är det bra om vi stannar upp vid själva begreppet revolution.

Vad är en revolution?

En revolution brukar definieras som en omvälvande händelse som påverkar samhället på ett avgörande sätt. En del revolutioner är snarare långt utdragna processer.

Man brukar skilja på olika sorters revolutioner. Den mest kända typen är nog den politiska revolutionen: en del av befolkningen störtar den regerande härskaren och genomför en förändring av statsskicket, t ex från monarki till republik.

En annan typ är den sociala. En social revolution förändrar samhällets sociala struktur, t ex på så sätt att det uppkommer en ny dominerande klass.

En tredje typ är den ekonomiska. En ekonomisk revolution innebär en förändring av hur vi producerar de saker vi behöver för att överleva. Ofta hänger en ekonomisk revolution ihop med en teknisk, dvs att nya redskap har utvecklats, och dessa bidrar till att förändra ekonomin.

Slutligen kan man också tala om idé- eller tankemässiga revolutioner, alltså att det sätt människor tänker och/eller uppfattar världen på förändras.

De historiska revolutionerna kan ofta innebära flera olika sorters revolutioner samtidigt. Den första som presenteras här brukar ses som en tankemässig revolution, men den påverkade också helt klart tekniken. I andra sammanhang kan en politisk eller ekonomisk revolution leda till omfattande sociala förändringar.

Naturvetenskapen – den första revolutionen

Den första revolutionära utvecklingen i Europa var tankemässig, och brukar numera betecknas ”den naturvetenskapliga revolutionen”. Under 15- och 1600-talen började nya idéer om hur världen fungerade att formuleras i Europa. Dessa idéer utgjorde grunden för det moderna vetenskapliga tänkandet, och eftersom idéerna handlade om hur världen fungerar brukar de kallas naturvetenskapliga.

Varför växte naturvetenskapen fram i Europa?
Vad var det som gjorde att just Europa utvecklade det naturvetenskapliga tänkandet? Det finns flera faktorer. En grundläggande förutsättning var arvet från den grekiska filosofen Aristoteles. Även om många av hans idéer om världen var felaktiga så hade han förespråkat att människorna aktivt skulle studera naturen för att förstå sig på den. De aristoteliska idéerna förmedlades till Europa via den islamiska världen från och med 1200-talet.

Det aristoteliska arvet var en viktig förutsättning, men det som gjorde att européerna kunde vidareutveckla sitt tänkande och så småningom överge de antika föreställningarna om världen var de ständiga europeiska krigen och upptäcktsfärderna. Konkurrensen mellan staterna drev på utvecklingen av mer och mer avancerade vapen och befästningar, och konstruktionen av dessa krävde allt exaktare mätningar och beräkningar. På samma sätt ledde kampen om kolonier i Amerika och på andra ställen till utveckling av exaktare navigering och kartritning. Dessa ständiga mätningar, beräkningar och experiment för att få fram bättre vapen och utrustning stimulerade utvecklingen mot ett vetenskapligt tänkande.

En annan kritisk faktor var framväxten av universitet i de fria städerna. Liksom städerna stod universiteten alltså utanför det feodala systemet och kunde med tiden upprätthålla en självständig linje gentemot kyrkan, i synnerhet om universitetet fick stöd av kungamakten.  I dessa självständiga universitet (de mest kända var i Paris och Bologna) började akademikerna forska efter kunskap för dess egen skull, inte för att använda kunskapen i religionens tjänst. Högre läroverk fanns också i Kina och i den muslimska världen, men där fanns inte samma typ av fria städer, så läroverken hamnade direkt under religionens eller statens kontroll.

Medeltida universitet (http://en.wikipedia.org/wiki/University)

Hur växte naturvetenskapen fram?
Innan naturvetenskapen vuxit fram brukar man tala om forskarna som alkemister. Alkemisterna gjorde ibland mycket viktiga upptäckter, men de envisades med att hemlighålla sina kunskaper för varandra. Detta mönster bröts definitivt i mitten av 1600-talet, då den engelska kemisten Robert Boyle bestämde sig för att dela med sig av sina experiment och be forskarkollegor att upprepa hans test för att se om de fick samma resultat. Ur denna öppenhet och vilja att granska, kritisera och ifrågasätta sina resultat i samarbete med andra föddes den vetenskapliga metoden.

Astronomin förändrar världsbilden
Den första faktiska vetenskap som utvecklades var astronomin, alltså studiet av universum. Anledningen var att kunskap om stjärnhimlen var mycket viktig för dåtidens navigering. För att kunna hitta i främmande vatten studerade man stjärnornas position på natthimlen och hur de rörde sig. Därför utvecklades astronomin mycket snabbt under denna tid.

Den rådande världsbilden var geocentrisk. Det betyder att man tänkte sig att Jorden var universums mittpunkt, och allt annat kretsade runt den i perfekta cirklar. Denna idé hade utvecklats redan av Aristoteles, och den passade bra överens med den kristna föreställningen att människan var Guds viktigaste skapelse.

Den geocentriska världsbilden (http://en.wikipedia.org/wiki/Geocentric)

Problemet med den geocentriska världsbilden var att den ibland blev väldigt krånglig att använda i navigering. Den polska munken Nikolaus Copernicus (1473-1543) föreslog därför istället en heliocentrisk världsbild, dvs att solen skulle vara i universums mitt istället för Jorden. Den heliocentriska världsbilden var mycket enklare att navigera med, men eftersom den gick emot kyrkans världsbild accepterades inte hans förslag.

Den österrikiska forskaren Johannes Kepler (1571-1630) forskade noggrant runt planetbanorna med observationer och beräkningar, och kunde då matematiskt bevisa att planeterna inte rörde sig i perfekta cirklar. Italienaren Galileo Galilei (1564-1642) kombinerade Keplers beräkningar med Copernicus teori och sina egna observationer till att fullkomligt slå hål på den geocentriska världsbilden. Med sina observationer kunde Galileo fastslå att solen hade fläckar (och alltså inte var en helt perfekt himlakropp, som kyrkan lärde). Han visade också att planeten Jupiter hade månar, vilket visade att allt inte kretsade runt Jorden. Hans observationer stödde Keplers beräkningar och visade att den heliocentriska modellen var mer korrekt än den geocentriska.

Den heliocentriska världsbilden (http://en.wikipedia.org/wiki/Heliocentric)

Efter Galileis insatser var den heliocentriska världsbilden accepterad av det stora flertalet. Men varför funkade universum på det här sättet? Den som till slut kom med en vetenskaplig förklaring av detta var engelsmannen Isaac Newton (1643-1727). Newton upptäckte att det finns en grundläggande naturlag, gravitationslagen, som styr hur olika fysiska kroppar påverkar varandra.

Newtons universella gravitationslag (http://en.wikipedia.org/wiki/Newton%27s_law_of_universal_gravitation)

Upptäckten av gravitationslagen var epokgörande. Newton hade formulerat en teori som förklarade hur hela universum fungerar. Gud behövdes inte längre för att förklara världen. Newtons universum var helt mekaniskt. Detta innebar att man inte nödvändigtvis behövde tänka sig en allsmäktig Gud längre. Nya synsätt på religionen började sprida sig. Det traditionella synsättet, teism, var att Gud var en personlig kraft som kunde ingripa i världen. Newtons egen gudsbild präglades dock av deism. Deism var tanken att Gud hade skapat världen, men inte lade sig i vad som hände i den. En del kunde till och med överge tron på en gud överhuvudtaget, och därmed bli ateister.

Den vetenskapliga revolutionen ledde till en mekanisk världsbild (http://en.wikipedia.org/wiki/Gravity)

Den naturvetenskapliga revolutionen hotade alltså kyrkans och religionens roll som auktoriteter på hur världen fungerade. I religionens ställe trädde istället förnuftet fram. Den nya vetenskapligheten drevs av en stark tilltro till människans förnuft och förmåga att begripa världen. Kopplat till denna förnuftstro var framstegsoptimismen, tanken att allt skulle bli bättre om man bara arbetade vetenskapligt och förnuftigt.

En tänkbar baksida med den vetenskapliga revolutionen var att människan detroniserades: hon var inte längre universums centrum. Med vetenskapens fortsatta framsteg under 18- och 1900-talen fortsatte människans position att förminskas och bli allt mindre betydelsefull i det stora hela. Kulmen kom när astronomen Edwin Hubble 1922 bevisade förekomsten av andra galaxer än vår egen.

Newton hade upptäckt den första av de grundläggande naturkrafterna. Under följande århundraden fortsatte naturvetenskapens arbete, och numera räknar fysikerna med fyra grundläggande naturkrafter:

•    gravitationskraft
•    elektromagnetism
•    svag kärnkraft
•    stark kärnkraft

Referenser

Toby E. Huff, The Rise of Early Modern Science. Islam, China and the West (Cambridge University Press 2003)

Steven Shapin, Den vetenskapliga revolutionen (Symposion 2000)

 

Reformationen – den katolska kyrkans splittring

Den katolska kyrkans makt fortsatte att växa under århundradena. Med tiden övergick påvarna till att bete sig som vilka världsliga härskare som helst. På 1300-talet hade kyrkan blivit både maktfullkomlig och korrumperad, och proteströrelser började uppstå.

Särskilt graverande för påvens status var den så kallade ”babyloniska fångenskapen” på 1300-talet. En franskvänlig påve valde då att flytta påvedömets säte från Rom till den sydfranska staden Avignon.  Men påvens öppet franskvänliga politik fick resten av Europa att protestera. Eftersom påven vägrade avgå sammankallades ett kyrkomöte och en ny påve utsågs. Problemet var att båda påvar nu gjorde anspråk på att vara ”den enda sanna” påven, och detta ökade konflikterna och förvirringen. Till slut utsågs en tredje påve, men det gjorde saken bara ännu värre. Till slut löstes krisen genom att två av de tre påvarna dog, och så flyttades påvedömet tillbaka till Rom. Men skadan på påvens trovärdighet var mycket allvarlig.

Reformationen

I början av 1500-talet lyckades den tyska munken Martin Luther sprida en omfattande kritik mot den katolska kyrkan. Luther kritiserade påvens maktfullkomlighet och ifrågasatte hans rätt att bestämma över alla kristna. Enligt Luther var det Bibeln som var källan till det kristna budskapet, inte påven.

Martin Luther (http://en.wikipedia.org/wiki/Marin_luther)

Luthers proteströrelse, ”reformationen”, lyckades överleva kyrkans attacker av två skäl. Det ena var boktryckarkonsten, som hade importerats från Kina vid denna tid. Den tekniken gjorde det möjligt att sprida Luthers stridsskrifter snabbare än kyrkan hann undertrycka dem. Det andra skälet var att Luthers lära gärna accepterades av de kungar som inte ville dela makt med kyrkan längre. I länder som Sverige och England använde kungarna reformationen som ett svepskäl för att ta kontrollen över kyrkans egendomar i landet. Därmed blev kungarna rikare och fick mer makt.

Anhängarna av Luthers reformation brukar kallas protestanter. Efter hans framgångar följde nya reformivrare. Den mest framgångsrike var schweizaren Jean Calvin, som vidareutvecklade Luthers idéer till en mycket sträng form av kristendom. Hans lära, kalvinismen, blev den mest spridda reformrörelsen, med anhängare i England, Frankrike, Nederländerna och Schweiz. Så småningom spreds kalvinismen till Amerika via de engelska kolonierna, och blev därmed den dominerande formen av kristendom i det som senare kom att bli USA.

Jean Calvin (http://en.wikipedia.org/wiki/Jean_Calvin)

 

Alla länder övergav dock inte katolicismen. I sydvästra Europa hade katolicismen ett starkt fäste. Det berodde på att härskarna i dessa länder hade mer inflytande över politiken runt påvemakten. Spanien, Frankrike och de olika italienska staterna kunde ibland lyckas få sina egna favoriter valda till påve.

En annan sak som stärkte katolicismen var att påvarna på 1500-talet försökte rensa ut korruptionen och förhandla med de politiska makthavarna i ett försök att rädda kyrkans maktställning. Genom att ge kungarna i Spanien och Frankrike större inflytande över det egna rikets kyrkopolitik kunde kyrkan stoppa reformationens spridning i dessa länder.

Kyrkan gick också till motoffensiv mot reformationen. Den så kallade ”motreformationen” leddes av en särskild munkorden, jesuiterna, som grundades av Ignatius av Loyola 1540. Jesuiterna ägnade sig åt katolsk mission i både Europa och övriga världen. Överlag var de skickliga förhandlare och diplomater, men kunde i Europa och Amerika också förlita sig på de katolska staternas vapenmakt för att vinna tillbaka områden till kyrkan.

Ignatius av Loyola (http://en.wikipedia.org/wiki/Ignatius_of_Loyola)

Följden av dessa religiösa motsättningar blev omfattande strider mellan katolska och reformerta stater under hela 1500-talet. Konflikten bidrog också till att inbördeskrig bröt ut i Frankrike under slutet av 1500-talet, och i England i mitten av 1600-talet. Först efter det omfattande Trettioåriga kriget (1618-48), där nästan alla Europas kristna makter var inblandade, slutade konflikten mellan katolicism och reformkyrkorna oavgjort.

Den här animationen visar hur Europa först var katolskt (olivgrönt). Sedan kommer  protestantismens utbredning (blått) och motreformationen (det blåa trycks tillbaka något av det olivgröna) (http://en.wikipedia.org/wiki/Reformation)

Referenser

Översiktliga skildringar av reformationen finns i de flesta historieböcker om Europas allmänna historia. Jag har använt A History of World Societies av McKay, Hill och Beck (Houghton Mifflin 1996). Reformationens roll som utmaning mot den katolska dominansen i Europa diskuteras också i John R McNeill och William H McNeill, Mänskliga nätverk (SNS Förlag 2006). En utförlig analys av den religiösa splittringens konsekvenser skildras i  Govind Sreenivasan, Europe and the Wars of Religion, 1500-1700 (The Great Courses 2002, http://www.learnoutloud.com/Catalog/Religion-and-Spirituality/Christianity/Europe-and-the-Wars-of-Religion-15001700/2624). För en inblick i den katolska kyrkans problem från 1300-talet och framåt, Se Barbara W Tuchman, En fjärran spegel. Det stormiga 1300-talet (Atlantis 1994) och Russell Chamberlin, The Bad Popes (Sutton Publishing 2003).

Preussen – armén med en stat

Preussen hörde till de senast utvecklade av de tidigmoderna europeiska territorialstaterna, och är nog den minst kända av dem. Det beror förmodligen på att staten inte längre existerar idag. Men Preussens framväxt som en av stormakterna är ett utmärkt exempel på bildandet av en framgångsrik territorialstat.

Bakgrunden: det tysk-romerska rikets sönderfall

Under medeltiden existerade inte den stat vi idag känner som Tyskland. I dess ställe fanns det Tysk-romerska riket, ett feodalt imperium som till namnet gjorde anspråk på att vara efterträdare till det romerska imperiet (precis som det Osmanska riket och Ryssland).

Det Tysk-romerska riket var dock alltför stort för att kunna styras effektivt med en feodal organisation. När den habsburgska kejsarfamiljen försökte centralisera riket skapade det konflikt, då de lokala furstarna vägrade ge upp sin makt. Följden var ett antal våldsamma konflikter som till slut avgjordes i det Trettioåriga kriget 1618-1648, då Habsburgarnas anspråk på att kontrollera Tysk-romerska riket omintetgjordes.

När kejsaren i Wien misslyckats med att skapa en sammanhållen tysk stat var det upp till de lokala furstarna att själva bilda fungerande stater. Många av de hundratals tyska staterna var för små för att kunna göra motstånd mot de omgivande stormakterna, och blev i praktiken lydstater till Frankrike, Österrike eller Sverige. Men vissa tyska stater hade bättre förutsättningar än så, och fungerade som mellanstora stater som kunde vara stormakternas bundsförvanter. De viktigaste av dessa var Bayern, Sachsen och Brandenburg, mer känt som Preussen.

Preussen blir till

Furstendömet Brandenburg utgjordes av området runt staden Berlin i nuvarande östra Tyskland. Det innebar att Brandenburg låg ganska långt bort ifrån de starkaste kontinentalmakterna Frankrike och Österrike. Därmed kunde Brandenburg undvika att domineras av dessa och kunde bygga upp ett eget rike utan att hamna i direkt bråk med de staterna.

Brandenburg påverkades mer av de närliggande staterna Sverige och Polen, men ingen av dessa var lika farliga som Frankrike eller Österrike. Visserligen förhärjades Brandenburg av svenska arméer under Trettioåriga kriget, men Sverige var inte starkt nog att på allvar hota Brandenburgs självständighet. Polen hade tidigare varit ett hot, men under andra hälften av 1600-talet var riket i kris med både yttre och inre problem. Därför kunde Brandenburg lägga beslag på det gamla polskdominerade området Preussen, vid gränsen till Litauen.

Regionen Preussen låg utanför det egentliga Tyskland, även om det fanns tysk befolkning där. Genom förhandlingar och allianser med stormakterna i deras krig lyckades Brandenburg säkra Preussen åt sig själva och fursten av Brandenburg erhöll i början av 1700-talet titeln ”kung av Preussen”.

Brandenburg-Preussen fick två skickliga administratörer som furstar. Fredrik Vilhelm I började bygga upp en modern armé och administration efter svensk förebild. Efterföljaren Fredrik I erhöll titeln som kung och byggde upp den preussiska armén till en oanad styrkenivå. I Europa talade man om att Preussen inte var en stat med en armé, utan en armé med en stat: så genommilitariserat blev det preussiska samhället under Fredrik I.

Preussiskt infanteri anfaller (http://en.wikipedia.org/wiki/Frederick_the_Great)

Preussen blir en stormakt

Genom att satsa på sin armé blev Preussen en viktig faktor i europeisk politik, precis som föregångaren Sverige. Särskilt England bemödade sig om vänskap med Preussen. Det engelska parlamentet såg den preussiska armén som ett utmärkt vapen att rikta mot ärkefienden Frankrike, och understödde därmed Preussen ekonomiskt.

I mitten av 1700-talet hade Preussens styrka vuxit så pass mycket att den nya kungen, Fredrik II (r. 1740-86) vågade föra en självständig politik. Han ingrep i det Österrikiska tronföljdskriget (1740-48) och erövrade den strategiskt viktiga provinsen Schlesien från Österrike. Det hämndlystna Österrike bildade då en europeisk allians med Frankrike och Ryssland för att krossa uppkomlingen. Men i Sjuårskriget (1756-63) lyckades Preussen praktiskt taget ensamt hålla stånd mot Europas tre starkaste arméer. När kriget var över var Preussen i kraft av sin utmärkta armé en erkänd stormakt och kung Fredrik, känd som ”den store”, blev en av Europas mest beundrade upplysningsmonarker.

Fredrik II “den store” (http://en.wikipedia.org/wiki/Frederick_the_Great)

En historisk framgångssaga

Två faktorer avgjorde Preussens framgångsrika framväxt som stormakt. Den ena var att de preussiska kungarna utvecklade en modern administration. De kopierade det bästa från andra tidigmoderna stormakter, framför allt Sverige.  Den andra faktorn var den geopolitiska situationen i Europa, som på 1700-talet dominerades av den ständiga konflikten mellan Frankrike och England. Preussen lyckades utnyttja denna motsättning till att bygga upp en egen maktställning på kontinenten.

Den preussiska statens framväxt kom att få stor betydelse för Europas utveckling. Efter Fredrik den stores död drabbades Preussen visserligen av en svaghetsperiod och förödmjukades av Napoleon. Men Preussen återhämtade sig och kom under 1800-talet att bli den stat som till slut lade grunden för det moderna Tyskland.

Preussens territoriella expansion 1600-1795 (http://en.wikipedia.org/wiki/Frederick_the_Great)

Referenser

Reed Browning, The War of the Austrian Succession (St. Martin’s Griffin 1995)

Franz A. J. Szabo, The Seven Years War in Europe, 1756-63 (Pearson Education 2008)

Englands väg till dominans

Av alla Europas stater var Englands utveckling under perioden 1450-1750 mest spektakulär. I början av tidsperioden var riket försvagat av sitt nederlag i Hundraårskriget och skakades av inre strider om makten. Men England hämtade sig från dessa problem, och lyckades utnyttja sina fördelar till att bli Europas ledande stormakt under 1700-talet.

Hundraårskriget: England slutar vara feodalt
Sedan gammalt hade kungen av England vissa län i Frankrike. Det innebar att den person som var kung av England samtidigt var vasall till kungen av Frankrike.  Men med England som bas var de engelska kungarna förstås mycket mäktigare och självständigare än någon vasall.

Under 1300-talet började engelska kungar att utnyttja sin maktposition till att utmana den franska kungens auktoritet. Resultatet blev Hundraårskriget (1337-1453).  England vann imponerande segrar inledningsvis, men framgångarna hejdades av Digerdöden i mitten av 1300-talet.

I början av 1400-talet höll England på att erövra stora delar av Frankrike, men den franska hjältinnan Jeanne d’Arc vände på krigslyckan genom att besegra flera engelska arméer. När engelsmännen väl hade hämtat sig från chocken hade Frankrike övertaget tack vare bruket av artilleri. När kriget var över 1453 hade England förlorat nästan alla sina besittningar i Frankrike.

Nederlaget i Hundraårskriget följdes av en trettio år lång maktkamp om tronen i England, Rosornas krig. När det slutligen avgjordes 1485 blev släkten Tudor den regerande kungasläkten i England under Henrik VII.

Englands krigiska historia under dessa århundraden ledde till ett antal förändringar av det engelska samhället. Det utdragna Hundraårskriget kostade pengar, och kungen kunde inte pressa befolkningen hur mycket som helst. Därför tvingades han förhandla med den engelska riksdagen, parlamentet, som därmed fick en allt starkare position inom staten. Nederlaget i Hundraårskriget ledde också till att flera engelska adelsmän förlorade betydande jordegendomar i Frankrike. Dessa adelsmän satsade allt mer på handel för att få inkomster. Därmed blev handeln en prioriterad fråga för det engelska parlamentet. Slutligen var folk så trötta på krig att Henrik VII fick förhållandevis fria händer att driva igenom flera reformer som stärkte statsmakten.

Centralisering under Tudormonarkerna
Henrik VII:s reformer fortsattes av hans efterträdare Henrik VIII. Henrik VIII genomförde reformationen i England, och stärkte därmed staten på bekostnad av kyrkan. Denna förändring splittrade dock det engelska samhället mellan katoliker och protestanter. Så länge Henrik levde höll freden, men efter hans död 1547 började problemen hopa sig.

Henriks enda son Edvard VII dog ganska snart efter sin far, så kronan gick till Henriks äldsta dotter Maria. Maria var hängiven katolik och började förfölja protestanter (därför blev hon känd som ”Bloody Mary”).

Maria dog efter bara några år, och tronen gick därför till den sista Tudorn, hennes syster Elisabet I. Elisabet var protestant, men framför allt en skicklig maktpolitiker. Hon genomdrev en kompromiss mellan katoliker och protestanter genom att skapa den anglikanska kyrkan, ett slags mellanting mellan katolicism och protestantism. Därmed vann hon över en stor del av katolikerna. Å andra sidan stötte hon bort de extrema kalvinisterna (de så kallade puritanerna). Men Elisabets maktbas var nu säker, så hon kunde utan problem låta förfölja både katoliker och protestanter om de motsatte sig hennes vilja.

Med situationen i landet säker kunde Elisabet också engagera sig i kampen mot katolicismen i Europa. Hon stödde aktivt den nederländska revolten för att försvaga Habsburgarnas makt. Följden blev att Spanien försökte invadera England 1588. När försöket misslyckades och den spanska flottan sänktes i en storm stärktes Englands och Elisabets prestige enormt. Engelska pirater kunde plundra spanska silverfartyg, och några första försök att anlägga kolonier i Amerika genomfördes.

Elisabet I. I fönstret bakom henne syns den besegrade spanska armadan. (http://en.wikipedia.org/wiki/Queen_Elizabeth_I)

Englands religionskrig
Elisabet I var den sista Tudormonarken. När hon dog barnlös 1603 gick den engelska kronan till de skotska Stuartmonarkerna. De skotska kungarna var vana vid det ganska spaka skotska parlamentet, och hamnade därför på kollisionskurs med det stridbara engelska. Kung Karl I lyckades förvärra konflikten genom att försöka styra enväldigt och visade dessutom sympatier för katolicismen. Resultatet blev en öppen brytning mellan kung och parlament, och det första engelska inbördeskriget stod för dörren.

De engelska inbördeskriget (1642-1660) var delvis en konflikt mellan katolicism och protestantism, men framför allt handlade krigen om var centralmakten skulle koncentreras: till kungen eller parlamentet? Inbördeskrigen omfattade både England, Skottland och Irland, och utkämpades i flera steg.

Under inbördeskrigen kom parlamentets politik att domineras av puritanska extremister under ledning av Oliver Cromwell. Cromwell var inte bara en skicklig maktpolitiker utan också en lysande härförare, och han avgjorde krigen till parlamentets fördel. Samtidigt koncentrerade han dock all makt till sig själv, och blev därför i praktiken en diktator.

Oliver Cromwell (http://en.wikipedia.org/wiki/Oliver_Cromwell)

Under Cromwells ledning blev England en religiöst präglad diktatur där puritanerna var den dominerande gruppen. Men efter hans död 1658 blev det tydligt att hans styre varit mycket impopulärt. Kung Karl I hade avrättats 1649, men nu fick hans släktingar återvända till England och återta tronen 1660.

Den engelska revolutionen
Den politiska situationen i England var nu någorlunda stabil under Karl II, och den formidabla militärmakt som Cromwell byggt upp kunde användas i krig mot Nederländerna. Dessa krig var en ren maktkamp om handeln över Atlanten. När England var politiskt stabilt hade hon överhanden i denna kamp tack vare en större befolkning, mer resurser och ett bättre geografiskt läge: nederländska handelsfartyg var tvungna att åka igenom engelskkontrollerade vatten för att nå fram till Amsterdam, och blev därmed utsatta för angrepp.

Den inre friden tog dock slut 1685, då Jakob II kom till makten. Jakob sympatiserade med katolicismen och ville införa religionsfrihet i England, vilket väckte parlamentets vrede. Parlamentet vände sig till Nederländerna för hjälp. Den nederländska ståthållaren Vilhelm av Oranien var pressad av den franska kungen Ludvig XIV:s aggressiva politik, och föredrog ett allierat England. Han stödde därför parlamentet genom att 1688 landstiga med en nederländsk armé i England. Jakob II planerade att göra motstånd, men drabbades av panik och flydde landet.
Den triumferande Vilhelm förhandlade nu med parlamentet och lyckades bli erkänd som kung i utbyte mot att kungamakten begränsades permanent: huvuddelen av makten hamnade hos parlamentet. I och med denna ”ärorika revolution” avgjordes maktkampen mellan kung och parlament till parlamentets fördel. Hädanefter skulle Englands kungar ha begränsad makt, och politiken dominerades istället av parlamentet.

Maktbalanspolitiken

Med de inre konflikterna avgjorda kunde England vända uppmärksamheten åt maktkampen om Europa. Ludvig XIV:s Frankrike eftersträvade dominans över kontinenten, och parlamentet fruktade att detta i längden skulle kunna hota engelska intressen. England började därför aktivt bygga upp koalitioner med olika europeiska stater för att stoppa den franska expansionen, samtidigt som Englands intressen tillgodosågs maximalt. Denna politik visade sig oerhört framgångsrik i det Spanska tronföljdskriget (1702-13), då Frankrikes expansionsplaner stoppades medan England (från 1707 Storbritannien) vann många fördelar, bland annat kontroll över Gibraltar (inloppet till Medelhavet) och långtgående handelsrättigheter med Spanien.

Under hela 1700-talet fortsatte Storbritannien med denna utrikespolitik. Britterna gick emot den stat som  för ögonblicket var starkast i Europa, och skapade försvarsförbund mot det landet (oftast Frankrike). Denna brittiska politik kallades maktbalanspolitiken, eftersom den förhindrade att någon makt kunde dominera Europa. När krig utbröt passade britterna på att erövra kolonier, tillskansa sig handelsrättigheter och sänka motståndarnas flotta. På så sätt blev Storbritannien dominerande inom handel och sjöfart, utan att försöka erövra andra europeiska länder.

Referenser

Trevor Royle: Civil War. The Wars of the Three Kingdoms, 1638-1660 (Abacus 2005)

Geoffrey Parker, Empire, War and Faith in Early Modern Europe (Allen Lane/The Penguin Press 2002)

 

Den franska stormakten

Av de västeuropeiska staterna var det Frankrike som hade de bästa förutsättningarna att bli en dominerande stormakt, åtminstone på ytan. Frankrike hade en sammanhängande landmassa, en stor och relativt sammanhållen befolkning, kust både vid Medelhavet och Atlanten. På sätt och vis var alla dessa möjligheter också Frankrikes avgörande svaghet: hennes härskare kunde sällan bestämma sig för en enda strategi, utan försökte göra alltför många saker på en och samma gång.

Den franska staten byggs upp
I början av 1400-talet var Frankrike inne i en allvarlig svaghetsperiod. Från att ha haft en viktig ledarroll under korstågen hade de franska kungarna under lång tid förlorat egentlig kontroll över sina vasaller. Det feodala franska samhället höll på att splittras upp i flera olika riken. De franska kungarna försök att återskapa en fungerande centralmakt ledde till Hundraårskriget (1337-1453), då England utnyttjade den franska kungens svaga position för att ockupera stora områden av norra och västra Frankrike. Under samma tid bröt sig hertigdömet Burgund ut och bildade en självständig stat.

Den franska kungens lågvattenmärke kom just i början av 1400-talet, då det såg ut som om England skulle erövra nästan hela riket. Men krigslyckan vände tack vare den franska härföraren Jeanne d’Arc. Hon besegrade de till synes oövervinneliga engelsmännen och inspirerade det franska folket till fortsatt motstånd. Englands resurser tog slut, och Frankrike kunde ta tillbaka allt hon förlorat.

Jeanne d’Arc (http://en.wikipedia.org/wiki/Joan_of_arc)

När Hundraårskriget var slut hade den franska kungen en ganska stark position: många territorier var under hans direkta kontroll, inte under någon vasall, och i krigets slutskede hade en första kunglig armé börjat byggas upp. Men flera områden var fortfarande oroliga, och kungamakten fick kämpa för att krossa upproriska före detta vasaller som hertigen av Burgund.

Efter Burgunds undergång 1477 kunde de franska kungarna påbörja en expansionspolitik för att bygga ett ännu större rike. Deras erövringslusta gjorde dock att de kom i konflikt med det Habsburgska riket. Från 1494 till 1560 utkämpade Frankrike och Habsburgarna ett stort antal krig om herraväldet över Italien. I de flesta fall segrade Habsburgarna, och det var de som kom att dominera Italien.

Reformationens spridning under 1500-talet splittrade det franska samhället. Kungafamiljen fortsatte att hålla fast vid katolicismen, och samma gällde för de lojala vasallerna. Men många adelsmän och en del borgare såg en möjlighet att hävda sig gentemot kungamakten genom protestantism eller kalvinism. I samband med en period av svaga franska kungar började de franska protestanterna, som kallades hugenotter, att revoltera mot vad de uppfattade som katolskt förtryck. Resultatet var de franska religionskrigen, som varade från 1562 till 1629. Under denna period rådde ett mer eller mindre öppet inbördeskrig mellan katoliker och protestanter.

Religionskrigen avgjordes till slut genom en kompromiss, ediktet i Nantes. Enligt denna överenskommelse skulle Frankrike fortsätta vara katolskt, men protestantism och kalvinism skulle få utövas fritt. Genom kompromissen kunde Frankrike återigen rikta sina krafter utåt.

Frankrike dominerar Europa – och slås tillbaka
Under statsministern kardinal Richelieus ledning tog nu Frankrike upp kampen med Habsburgska riket. Genom att ingripa i Trettioåriga kriget stöttade Frankrike den sviktande svenska krigsinsatsen och avgjorde kriget till Habsburgarnas nackdel.

Men de franska kungarna var inte nöjda med att ha knäckt Habsburgarnas maktposition: de ville själva dominera Europa. Ludvig XIV (r. 1643-1715) utvecklade den franska armén till en krigsmaskin som han försökte erövra Europa med. Höjdpunkten i Ludvig XIV:s krig var det Spanska tronföljdskriget (1702-13), då Frankrike försökte göra Spanien till en lydstat. Detta misslyckades på grund av att alla de andra staterna, med England i spetsen, slöt sig samman och stoppade Frankrike.

Ludvig XIV (http://en.wikipedia.org/wiki/Louis_XIV_of_France)

Från och med denna tid var England Frankrikes fiende nästan oavbrutet. Den engelska regeringen ansåg att Frankrikes försök att dominera Europa kunde hota England. För Frankrike blev det ständiga problemet att hon aldrig kunde komma åt England; i alla krig var Frankrike tvunget att splittra sina resurser mellan armén och flottan, medan England kunde satsa allt på sin flotta. Under 1700-talets krig gjorde detta att England med tiden erövrade alla Frankrikes kolonier i Amerika och handelsstationer i Indien.

Slottet Versailles blev en symbol för Frankrikes makt (http://en.wikipedia.org/wiki/Versailles)

Medan England därigenom blev den dominerande kolonialmakten fortsatte Frankrike att bråka med sina europeiska grannar utan någon större framgång. Kungarna slösade mer och mer pengar på krigen utan att uppnå något.

Referenser

Mack P. Holt, The French Wars of Religion, 1562-1629 (Cambridge University Press 2005)

Thomas Arnold, The Renaissance at War (Cassell & Co 2001)

John Childs, Warfare in the Seventeenth Century (Cassell & Co 2001)

 

Nederländerna som stormakt

Av alla de europeiska stormakterna under tidigmodern tid är Nederländerna (ofta kallat Holland) den mest säregna. Till skillnad från Sverige och Frankrike var Nederländerna inte en centraliserad stat, utan en sammanslutning av ett antal provinser som revolterade mot Habsburgarna i slutet av 1500-talet. Under 1600-talet kom denna statsbildning att dominera Europas ekonomi.

Nederländerna, särskilt den södra delen (ofta kallad Flandern), hade en viktig position i den europeiska handeln. Härigenom gick nämligen handeln mellan England och den europeiska kontinenten. Handelsfartyg från Östersjön tog sig också just till Flandern, som alltså blev Nordvästeuropas kommersiella centrum under 13- och 1400-talen (precis som Italien var södra Europas kommersiella centrum vid samma tid). Tack vare handeln blev städerna i Nederländerna ovanligt stora, folkrika och betydelsefulla. På den här tiden var Antwerpen den viktigaste staden. Det innebar också att borgarståndet hade stort inflytande i området.

Nederländerna hörde till det löst sammanhållna Tysk-romerska riket. På 1300-talet hamnade dessa provinser under hertigdömet Burgund. Hertigen av Burgund var en vasall till den franska kungen, men gjorde sitt hertigdöme till ett självständigt rike. Denna statsbildning rasade dock samman i slutet av 1400-talet. När den sista hertigen av Burgund dog 1477 delades riket mellan Frankrike och Habsburgarna. Habsburgarna fick kontroll över Nederländerna.

 

Den holländska revolten

Nederländerna blev en av de viktigaste provinserna i det Habsburgska riket, eftersom kejsaren kunde tjäna så mycket på handeln. När Spanien och det spanska kolonialimperiet i Amerika blev en del av Habsburgska riket i början av 1500-talet, fick de nederländska handelsmännen en viktig roll i handeln med Amerika. Nederländska fartyg, handelsmän och sjömän användes flitigt för att hämta hem rikedomar från Amerika till Spanien.

Nederländska fartyg av typen flöjt

Reformationen kom dock att skapa en splittring mellan Nederländerna och resten av det Habsburgska riket. Medan habsburgarna förblev katoliker lockades den nederländska adeln av först protestantismen, sedan kalvinismen. Så länge Carlos I styrde det Habsburgska väldet blev det inga stora problem, för Carlos hade vuxit upp i Flandern och visade sig bra på att tillmötesgå holländarnas krav. Men hans efterträdare var inte lika smidiga. Dessutom hamnade Habsburgarna i allt längre och hårdare krig med Frankrike, Osmanska riket och olika protestantiska tyska stater. Holländarna protesterade mot att de fick betala skatt som användes för krig som de inte såg någon poäng i. Men dessa protester fick inget gehör.

Följden blev att Nederländerna revolterade år 1568. Därmed utbröt det ”Åttioåriga kriget”, så kallat eftersom Habsburgarna inte erkände Nederländernas självständighet förrän 1648. Kriget kännetecknades av att spanska arméer färdades upp till Nederländerna och försökte erövra städerna där. Holländarna fick stöd av andra protestantiska makter, främst England. Efter 1609 hade kriget gått in i ett dödläge: de spanska arméerna lyckades ockupera Flandern, men de norra Nederländerna slog tillbaka alla invasionsförsök. Flandern kom att bli ”Spanska Nederländerna” (dagens Belgien), medan de norra Nederländerna blev självständiga under namnet ”Förenade provinserna”.

En spansk armé belägrade och erövrade den nederländska staden Breda 1625  (http://en.wikipedia.org/wiki/Siege_of_Breda_(1624))

 

Den borgerliga stormakten

Som namnet antyder var Förenade provinserna en sammanslutning av de nederländska provinserna. För att kunna föra en gemensam politik hade provinserna en gemensam församling, där representanter för de olika städerna samlades och diskuterade. Den mest inflytelserika staden var Amsterdam, som hade tagit över Antwerpens roll som nordvästra Europas handelscentrum.

Församlingen stiftade lagar, men för att verkställa besluten utsågs en ståthållare. Ståthållaren kom från en furstefamilj, och positionen gick alltså i arv inom den familjen, precis som en kungatitel. Men holländarna vägrade kalla sin ledare för kung: han hade inte fått sin position av Gud, utan av rådsförsamlingen. Ensam bland Europas stormakter var alltså Förenade provinserna en republik.

Rådsförsamlingen sammanträdde i byggnaden Hofvijver i Haag

Eftersom det var borgarklassen i städerna som hade mest inflytande på politiken, blev det nederländska samhället anmärkningsvärt modernt jämfört med sina grannar, som ofta hade kvar spår av det feodala samhället. 1572 avskaffades adelns medfödda rätt att sitta med i Rådsförsamlingen. Jämställdheten mellan könen var större än någon annanstans i det samtida Europa. Utländska besökare förundrades över att holländska män och kvinnor gick sida vid sida på städernas gator och pratade med varandra på jämlika villkor. Den religiösa toleransen var större än någon annanstans i Europa, utom i Osmanska riket. Ibland förekom inslag av kalvinistisk extremism i den holländska politiken, men oftast lät man folk vara katoliker, protestanter eller kalvinister som de själva ville. Judar och muslimer sågs dock inte med blida ögon.

 

Handel och krig

Redan från första början fanns en motsättning i den nederländska politiken. Problemet var om man skulle prioritera att stärka sin handel eller om man skulle bygga upp en mäktig krigsmakt. Amsterdam och några andra städer föredrog att satsa på handel. När Amsterdam dominerade politiken gynnades handelsmän och kolonisatörer, och den holländska ekonomin sköt i höjden. Men krigsmakten försummades, och Nederländerna blev sårbara för attacker från sina fiender. Omvänt valde ståthållaren och den adel som fanns kvar helst att prioritera krigsmakten. När ståthållaren hade överhanden ökades därför skatterna och den nederländska handeln blev lidande, men för skattepengarna kunde ståthållaren bygga upp en stark armé.

De holländska sjömännen var som sagt bekanta med sjövägarna till Amerika, så när Nederländerna hamnade i krig med Habsburgarna gav sig holländska kapare ut och plundrade spanska silverfartyg. Holländarna angrep också det portugisiska herraväldet i Indiska Oceanen och tog över rollen som dominerande faktor där. Holländska kolonier upprättades också i Amerika, i Sydafrika och på Indonesien.

Den nederländska kolonin Batavia (Jakarta) 

Nederländernas tillbakagång

Nederländernas styrka var främst ekonomisk. Genom att dominera handeln med både Amerika och Indien/Kina tjänade de enorma summor pengar. De hade också en lång tradition av handel och sjöfart, så holländarna var mycket skickliga inom dessa områden.

Tyvärr för deras stormaktsposition hade de inte så mycket annat. Befolkningen var liten jämfört med grannarna, och motsättningarna mellan Amsterdam och ståthållaren gjorde att Förenade provinserna sällan förde en balanserad politik. Antingen satsade de allt på försvaret och beskattade handeln till bristningsgränsen, eller så släppte de handeln fri och försummade försvaret. Detta fungerade så länge de låg före sina rivaler i fråga om fartygsteknologi och effektiv byråkrati, men mot slutet av 1600-talet började England och Frankrike komma ikapp. Båda dessa stater var folkrikare än Nederländerna, och de förde överlag en mer balanserad politik. Frankrike kunde också koncentrera sig på landstridskrafter medan England byggde upp en stark flotta. Nederländerna var tvungna att ha både och för att hålla tillbaka båda sina rivaler. Till slut räckte inte resurserna till. Efter det Spanska tronföljdskriget (1702-13) hade Nederländernas position som dominerande handels- och sjömakt tagits över av England.

Referenser

Jan Glete, War and the State in Early Modern Europe. Spain, the Dutch Republic and Sweden as Fiscal-Military States, 1500-1650 (Routledge 2002)

Jonathan I. Israel, The Dutch Republic. Its Rise, Greatness and Fall 1477-1806 (Oxford University Press 1995, 1998)

Den svenska stormakten

Sveriges historia från 1500-talet till 1700-talet utgör ett av de mest slående exemplen på både fördelarna och nackdelarna med en stark centralmakt. Det som hände under denna tid lade grunden för det moderna svenska samhället.

Kalmarunionen

Den tidiga svenska statbildning som uppstått på 1200-talet hade skakats allvarligt av 1300-talets kris, och därför är det inte så konstigt att den försvagade svenska staten inkorporerades i Kalmarunionen 1397. Kalmarunionen var den danska drottningen Margaretas försök att skapa en sammanhållen skandinavisk superstat.

Sverige var dock inte lika försvagat som Norge, och den svenska adeln var överlag inte särskilt förtjust i de danska kungarnas centraliseringsförsök. Under hela 1400-talet försökte Danmark att göra Sverige till en lydig delstat i unionen, men den svenska adeln kunde få ekonomiskt och militärt stöd från Hansan, som ogillade Danmarks starka position. Ibland var därför Sverige i praktiken självständigt från Danmark.

Danmarks dominansförsök kulminerade under kung Kristian II, som försökte knäcka den svenska adeln en gång för alla genom en direkt invasion. Den danska armén besegrade den svenska hären och intog Stockholm. Kristian bestämde sig nu för att halshugga adeln, både bildligt och bokstavligt. Tanken med Stockholms blodbad 1520, då ett åttiotal svenska adelsmän miste huvudet, var att eliminera den svenska adeln som en orosfaktor i Kalmarunionen.

Kristians plan slog dock fel. Blodbadet retade upp den svenska befolkningen, och adelsmannen Gustav Eriksson ledde ett folkligt uppror som tvingade Kristian att fly. Gustav blev kung under namnet Gustav Vasa.

 

 

Gustav Vasa

Vägen till centralstyre

Gustav Vasa (r. 1523-60) grundlade den centraliserade svenska staten. Förutsättningarna för detta var utmärkta. Kristian II hade eliminerat en stor del av den svenska adeln, så den var tvungen att återhämta sig under ganska lång tid. Det yttre hot som Danmark utgjorde medförde att kungen kunde få folket att acceptera annars impopulära beslut.

Tack vare denna speciella situation lyckades Gustav Vasa genomdriva flera förändringar. Han gjorde kungamakten ärftlig inom sin egen familj. Han utnyttjade reformationen för att göra slut på kyrkans makt och beslagta dess egendomar. Den svenska protestantiska statskyrkan blev ett av kungens främsta kontroll- och propagandainstrument. Dessutom genomdrev han en ny och mer effektiv beskattning.

Även om adeln hade svårt att bjuda något motstånd mot kungen, så reagerade folket på Vasas hårdhänta politik. Flera svenska landskap skakades av våldsamma bondeuppror, framför allt Småland och Dalarna. Den kungliga armén krossade dock upproren med stor brutalitet. Efter Gustav Vasas tid var landskapens tradition av självständighet i förhållande till Stockholm över: ingen vågade göra motstånd mot den nya, effektiva centralmakten.

När Gustav Vasa dog 1560 hörde därför Sverige till de mest centraliserade staterna i Europa. Hans söner påbörjade en försiktig expansion: Sverige började utmana Danmarks dominerande position i Östersjöområdet.

Bortsett från den effektiva administrationen hade Sverige en fördel i det fanns stora mängder järn och trä inom rikets gränser. Detta innebar att staten var självförsörjande gällande de viktigaste materialen för vapenproduktion. Dessutom kunde Sverige exportera dessa viktiga råvaror till andra länder, och därmed tjäna pengar som kunde användas för att bygga upp armén.

 

Sverige blir stormakt

Under Gustav II Adolfs regeringstid (1611-32) återtog adeln en del av sin forna maktposition. Gustav Adolf var ganska ung när han blev kung, och adeln lyckades tvinga honom att gå med på att dela makten med adeln. Detta samarbete fungerade dock mycket bra: kungen och hans adlige rikskansler, Axel Oxenstierna, fortsatte med gemensamma krafter att stärka centralmakten.

Gustav Adolf och Oxenstierna byggde upp en för tiden mycket modern byråkrati, med olika kollegier (departement) som skötte olika delar av landets politik. Varje kollegium hade en minister som ansvarade för just den delen av politiken inför kungen. Detta var i sig inget nytt, men varje kollegium fick en fast grupp ämbetsmän som tjänstgjorde under ministern, och därmed blev byråkratin ännu mer effektiv.

Kungen intresserade sig också för krigföring och byggde upp en mycket effektiv svensk armé. Denna armé användes sedan för att kriga mot Sveriges olika rivaler runt Östersjön, främst Danmark, Ryssland och Polen. När Gustav Adolf bestämde sig för att gå in i Trettioåriga kriget 1629 vann hans armé några spektakulära segrar, och Sverige blev en av Europas ledande stormakter.

Gustav Adolf dödades i slaget vid Lützen 1632, men kriget fortsatte

Efter Trettioåriga krigets slut 1648 fortsatte den svenska expansionen fram till 1658, då Sverige hotade att fullständigt dominera Östersjön. Sveriges motståndare började dock samarbeta mer vid den här tiden, och de enorma kostnaderna för armén gjorde att den svenska staten inte orkade med fortsatt expansion.

Karl XI (r. 1672-1697) lade om den svenska utrikespolitiken till att fokusera på försvar istället för anfall. Han lät bygga upp ett för tiden mycket sofistikerat system för soldatrekrytering, indelningsverket. Under denna tid avgjordes maktkampen mellan kung och adel slutgiltigt till kungens fördel. Karl XI lyckades få folkets stöd för att genomföra en jordreform, reduktionen, som berövade adeln större delen av dess rikedomar. Därmed knäcktes adelns ekonomiska bas, och kungen kunde etablera ett envälde, dvs en stat som helt kontrollerades av kungen själv.

 

Den svenska stormaktens undergång

Den svenska stormaktens framväxt hade berott på ett antal speciella faktorer. För det första möjliggjordes Gustav Vasas långtgående centralisering av den speciella politiska situationen efter Kalmarunionens upplösning. För det andra fick Sverige en ekonomisk fördel tack vare god tillgång till de strategiska råvarorna trä och järn. För det tredje lyckades Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna organisera en för tiden mycket modern byråkrati och armé. Till detta kan läggas att Sveriges grannar var splittrade och svagt centraliserade jämfört med Sverige.

Slutligen sågs Danmark som den dominerande Östersjöstaten av omvärlden. Det innebar att andra makter med intressen i Östersjöområdet, framför allt Nederländerna, gärna stödde svensk expansion för att minska Danmarks makt.

Efter 1660 började dock Sveriges grannar hinna ikapp. Därmed förlorade Sverige de fördelar som hennes överlägsna resursuttag givit henne. Dessutom var Sverige nu den dominerande Östersjömakten, så Nederländerna bytte sida och började understödja Sveriges fiender. Maktens koncentration till kungen själv visade sig vara bra när Karl XI regerade och fattade kloka beslut, men kom att bli en katastrof under hans efterträdare, Karl XII.

Det gamla stockholmsslottet Tre kronor förstördes i en brand 1697

Den svenska stormakten krossades slutgiltigt i det Stora nordiska kriget (1700-21), då Ryssland, Danmark och Polen gemensamt angrep Sverige. Krigarkungen Karl XII (r. 1697-1718) vann flera spektakulära segrar, men saknade sinne för diplomati och förhandlingar, utan envisades med att fortsätta kriga mot en enorm övermakt. Till slut krossades den svenska armén vid Poltava 1709. Trots detta vägrade kungen att kapitulera. Först sedan han haft den goda smaken att dödas vid en belägring 1718 kunde fredsförhandlingar inledas. I freden förlorade Sverige stora delar av sina Östersjöbesittningar och reducerades till en medelstor makt. Den nya stormakten i Östersjöregionen var Ryssland.

Referenser

Behre/Larsson/Österberg, Sveriges historia 1521-1809. Stormaktsdröm och småstatsrealiteter (Almqvist & Wiksell 1994)

Jan Glete, War and the State in Early Modern Europe. Spain, the Dutch Republic and Sweden as Fiscal-Military States, 1500-1650 (Routledge 2002)

Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? (Prisma 2005)

Michael Roberts, The Swedish Imperial Experience 1560-1718 (Cambridge University Press 1979)