Kategoriarkiv: historia 2a

Den medierade världen

En annan förklaring till konspiracismens lockelse i den moderna världen har med hur vår värld numera ser ut att göra. För att redogöra för detta perspektiv kommer jag nu att referera bokens Mediated. How the media shape your world av Thomas de Zengotita.

 

Mediated handlar om vår moderna, mediemättade värld, och hur media påverkar vår uppfattning om världen. Zengotita tar sin utgångspunkt i postmodernistisk teori, och driver en minst sagt kontroversiell tes: att skillnaden mellan verklighet och fiktion inte längre existerar.

Zengotitas tes kan lätt missförstås. Naturligtvis existerar en skillnad mellan t ex en jordbävning i verkligheten och en representation av en jordbävning i exempelvis en film. Men författarens poäng är att vår upplevelse av verkligheten är så mediapåverkad att vi inte längre förmår göra någon egentlig skillnad mellan verkligheten och fiktionen. Och när vi gör det, tenderar fiktionen att vinna.

Zengotita bygger upp sitt resonemang metodiskt, med ett bombardemang av empiriska undrsökningar blandat med personliga upplevelser. Hela tiden diskuterar han med sig själv och vacklar fram och tillbaka. Ofta är han ironisk, vilket tidvis gör framställningen otydlig. Men så småningom framgår hans ståndpunkt tydligt.

Det är inte helt lätt att sammanfatta bokens resonemang, men jag ska göra ett försök. Zengotitas resonemang utgår från tanken att vi har blivit “mediated” – det existerar ingen svensk motsvarighet, men vad sägs om “medierad”? Idén bakom begreppet är att mediamättningen påverkar vår självuppfattning. Medieringen består av flera olika bitar. En del är att vi hela tiden ställs inför valmöjligheter. Detta framställs som ett erbjudande, en fantastisk möjlighet, vilket det ofta är. Men samtidigt leder det till en subjektivisering av verkligheten: du är i centrum, du ska besluta, du ska välja. Ditt val formar själva verkligheten. Detta leder i sin tur över till en upphöjelse av jaget: du är viktig, ja den viktigaste som finns, just genom dina val.

Mellan verkligheten i sig och medias projektion av verkligheten uppkommer därmed en avgörande skillnad. Det som medieras riktar sig till oss, det försöker medvetet få oss intresserade. Verkligheten i sig bara är, den riktar sig inte till någon. Den medierade upplevelsen av verkligheten leder till en egocentrisk världsuppfattning. Det blir bättre att uppleva en verklig händelse på tv än i verkligheten. Virtuellt sett kan du uppleva t ex Kennedymordet från flera olika vinklar, i slow motion, och spela upp det hur många gånger som helst. En helt annan totalupplevelse framför att faktiskt ha varit där den 22 november 1963. Med medias hjälp får du en helhetsbild, en överblick som ett verkligt ögonvittne aldrig kan få. Och detta påverkar oss på ett grundläggande sätt:
“This is a form of flattery so pervasive, so fundamental to the very nature of representation, that it has escaped notice, though it ultimately accounts for the much-remarked narcissism of our age. The flattered self is a mediated self, and the alchemy of mediation… gets carried into our psyches by the irresistible flattery that goes with being incessantly addressed.” (s. 7)
Medieringen består också av en helt annan grad av global mediamedvetenhet. När allt tänkbart exponeras via tv och på nätet, leder det till en inställning hos oss att vi hela tiden kan befinna oss i ett mediasammanhang. Därför börjar vi agera som om vi är på tv, som om vi exponeras. Och det är ju rimligt, för det är precis det vi blir. Livet är ett skådespel, och du har huvudrollen.

 

 
Invändningen mot detta är förstås att det finns så många fördelar med en medierad värld. Vad är det för fel med att få en utmärkt överblick över en händelse? Är inte valmöjligheterna av godo? Jag menar, du kan ju alltid välja att inte välja. Den globaliserade mediekulturen är också mer jämlik än något som existerat tidigare. Så vad är problemet?

Allt detta erkänner Zengotita, ja, han till och med framhåller fördelarna med den medierade verkligheten, i kapitel efter kapitel. Men det är också det han varnar för, att vi lurar oss själva genom våra val. “The dynamic of evaluation goes like this: to begin with, an aesthetic sense that something is amiss; then the realization that you can’t pin down what the problem is, while the advantages are obvious – and that queasy feeling will subside in time.” (s. 30). Och Zengotita upprepar, nästan maniskt, som ett mantra, att följderna av mediering överlag är bra. Till slut låter han som en trasig grammofonskiva: “Of course, this is mostly a good thing. Isn’t it? I’m so confused, I can’t tell anymore.” (s. 201)

Konsekvenser av medieringen
Zengotita framstår på många sätt som motståndare till den liberala, globaliserade världen. Eller kanske inte motståndare, snarare kritiker av den. Oavsett fördelarna finns nämligen alltid nackdelar, det finns förlorare, det finns dem som inte känner sig hemma i den moderna världen. Det är det han vill lyfta fram, att allt inte är OK, att vi inte kan bortse från den verkliga verkligheten utan att det får konsekvenser.

 

Vilka är då konsekvenserna?
Ett av de tydligaste problem som boken tar upp är den egocentriska världsuppfattning som blir resultatet av det medierade jaget, det ego som smickrats att tro att allt är möjligt. Detta leder till en subjektiv verklighetsuppfattning som hotar att slå över i relativism. Zengotita refererar till en incident när en av hans filosofistudenter envist hävdade att han kunde tänka sig en fyrkantig cirkel. De andra studenterna förhöll sig visserligen skeptiska, men ingen var beredd att förneka att han faktiskt tänkte sig en fyrkantig cirkel. När allt kommer om kring kan ju ingen säga vad som finns i någon annans tankar, eller hur? (s. 77)

En konsekvens som löper parallellt med den ovannämnda är att vi föredrar den medierade verkligheten framför den icke-medierade. Verkligheten i sig är nämligen inte till för dig, och framstår lätt som futtig och tråkig jämfört med den medierade verkligheten, den som blivit utvald, sorterad, målgruppsanalyserad och formad för att tilltala just dina preferenser. Och utan verklighetenen som gemensam referensram blir naturligtvis relativismen verklighet. Zengotita hänvisar till Nietzsche, som skildrade moderniteten med det metaforiska uttrycket “Gud är död”. Neitzsche tänkte sig att en elit av mänskligheten – övermänniskorna – skulle definiera sin egen verklighet, utan Gud. Som Zengotita framställer saken är vi alla övermänniskor – “Übermensch ist ein Jedermensch” – som själva väljer våra värderingar och vår verklighet.

 

 

Och?
Mediated är lättläst, men tankarna i den är svårfångade. Det beror väl delvis på att boken blir lika postmodernistisk som den verklighet den försöker skildra: Zengotitas tankar kröker sig in i varandra, går på kors och tvärs, i ett försök att fånga essensen i den medierade verkligheten, som han också betecknande nog kallar “the Blob”, just för att illustrera hur oformlig den är.

Ett problem som han inte går in på är vad medieringen gör med vår hänsyn gentemot de svaga och drabbade i världen. Eftersom allt är ditt eget val och allt är relativt i den medierade världsbilden finns inget rätt eller fel – det står dig fritt att hjälpa andra eller inte , allt efter vad du känner för. Medieringens inneboende egocentrism leder förstås till att du tenderar att bara bry dig om dig själv, men det är ju ditt val, och du kan inte klandras för det. På samma sätt blir allt sett som resultatet av ens egna val, så om det går illa för dig är det ditt eget fel. Du kunde ju ha valt något annat.

Kopplingen till konspiracism är väl rätt uppenbar, även om det känns rätt marginellt i förhållande till Zengotitas samhälls- och kulturkritik. Här har vi en av förklaringarna till det alltmer utbredda konspirationstänkandet: verkliga förklaringar är helt enkelt inte intresseväckande nog. Då kan man strunta i verkligheten och bli anhängare av en konspirationsteori. Om verkligheten i övrigt också är valbar, blir konspirationen bakom 11 september eller vad man nu tänker sig snarast en detalj i sammanhanget.

Varför konspirationsteorier?

En sak jag har funderat mycket över är vilka som är anhängare av konspirationsteorier. Att många högerextremister är det är inte ägnat att förvåna. De utgör redan en motkultur, så det ligger nära till hands för dem att se de etablerade förklaringarna som resultatet av en konspiration. Ett tydligt exempel är förstås förintelseförnekarna. Från extremhögerns syn på staten som en judisk konspiration är steget inte heller långt till det anarko-liberala lägret, där staten per automatik anses som ond, i synnerhet som den tvingar individen att ge upp sin privategendom i form av skatt, som sen ska användas för att hjälpa andra människor, något som i alla fall liberalena uppfattar som en djup kränkning.
Mer förvånande kan det då tyckas vara att konspiracismen slagit rot även inom vänstern. Faktum är att många som anstrukits av konspirationstänkande inom vänstern använder samma argument om 9/11 som extremhögern gör i USA. Hur många av alla de som hänvisar till Loose change har brytt sig om att ta reda på att filmens skapare har hämtat mycket av sitt material från den fascistiska tidningen American Free Press? Till detta kan läggas föreställningar bland muslimer över hela världen om att 9/11 var en judisk konspiration riktad mot muslimerna.

Vad har alla dessa disparata grupper gemensamt? Misstänksamheten mot hur USA för närvarande ser ut förstås. Men de har också något annat gemensamt. Konspiracisterna hör inte till sina ideologiers nav, utan återfinns (med undantag för extremhögern, som i sin helhet är marginaliserad) i marginalerna av sin ideologi. Den gemensamma nämnaren är maktlösheten. Därmed öppnar sig en möjlighet att uppfatta konspiracism som ett uttryck för maktlöshet, en de marginaliserades motkultur.

Detta perspektiv lyfts fram i boken Conspiracy theories. Secrecy and Power in American Culture av Mark Fenster. Fenster är professor i juridik, men boken är snarast sociologisk, och handlar just om konspiracism som socialt och kulturellt fenomen. Bokens syfte är dels att kartlägga hur konspiracister tänker, dels att försöka förklara vad konspiracism fyller för funktioner i samhället.

Fenster går noggrant igenom, och distanserar sig ifrån, tidigare teoribildning om konspiracism. I USA är portalgestalten för teorier om konspiracism den liberala amerikanska historikern Richard Hofstadter, vars klassiska studier av konspirationsteorier utmynnar i den så kallade patologiska modellen. Enligt Hofstadter är konspiracism helt enkelt ett sjukdomssymptom, ett utslag av paranoia hos högerextrema grupper i samhället. Hofstadters slutsats är att konspiracism är ett otyg som bör bekämpas på alla sätt, och anhängarna är paranoida knäppskallar utan verklighetsförankring.

Delvis inspirerad av Hofstadters och delvis i opposition till hans ståndpunkt står den progressiva skolan i amerikansk historieskrivning. Denna skolbildning, främst representerad av Chip Berlet, menar att konspiracism är en metod att mobilisera högerkrafter i samhället till motstånd mot vänsterprogressiva ekonomiska och sociala reformer. I detta perspektiv verkar konspiracismen genom att utnyttja existerande sociala och etniska spänningar i samhället, demonisera vissa utvalda grupper i samhället, och därigenom ge en simpel och attraktiv förklaring till samhällsproblemen. Den konspiracistiska förklaringen är dock inte ämnad att lösa problemen, utan framtvingar istället nytt socialt och ekonomiskt förtryck samtidigt som den förskjuter hela den politiska debatten åt höger. Särskilt oroande för de progressiva är att konspiracism slagit rot hos vänstern. För de progressiva är konspiracismen ett falskt spår som hindrar engagerade människor från att identifiera de faktiska orsakerna till samhälleliga missförhållanden (som enligt de vänsterprogressiva snarast beror på strukturella faktorer). Därmed förhindras också effektiv politisk aktivitet för att förändra de missförhållanden som finns.

Fenster själv gör en närläsning av ett antal konspiratoriska berättelser. Han använder sig bland annat av filmen JFK om Kennedymordet, Loose change om 9/11, och av X-files som exempel på en konspiratorisk berättelse överhuvudtaget. Utifrån analyserna av dessa och ett antal mindre kända konspiratoriska berättelser visar Fenster att alla konspirationsteorier har en gemensam berättarstruktur. Något förenklat lig ger i denna struktur att det finns en protagonist, den ensamma, lilla människan. Protagonisten har en naiv syn på världen, men kommer i kontakt med spår av den stora konspirationen och förstår att det han tror om världen inte stämmer. Berättelsen går sedan ut på att protagonisten försöker ta reda på sanningen, samtidigt som företrädarna för konspirationen försöker hindra honom från det. Till konspirationsberättelsen hör också det öppna slutet: protagonisten kan vinna en delseger, avslöja en del av konspirationen, men någon definitiv seger går inte att uppnå. Det finns alltid en ny konspiration som lurar bakom hörnet.

Utifrån detta bygger Fenster upp en alternativ teori om konspiracismen. Han framhåller att den här typen av berättelse tilltalar just de marginaliserade, de maktlösa, som kan få inspiration och förhoppning från berättelsen om den lilla människans kamp mot övermakten. Konspirationsteorin gör en hård och otillgänglig värld begriplig för den som står utanför maktens korridorer och inte har tillgång till den akademiska världens verktyg. Samtidigt varnar Fenster för att konspirationsteorin också fungerar passiviserande: trots protagonistens kamp finns ju alltid konspirationen kvar. Konspirationsteorin representerar makten i världen som ständigt undanglidande och oåtkomlig för den lilla människan. Det innebär också att kampen inte har någon egentlig chans att bli framgångsrik: det bästa protagonisten kan göra är att avslöja en del av den stora lögnen. Men någon faktiskt förändring synes näst intill omöjlig att uppnå.

Fenster undviker alltså att i Hofstadters efterföljd stämpla konspiracister som paranoida. Snarare ser han konspirationsteorin som ett sätt att begripliggöra världen, ett sätt som kan vara meningsfullt för den som hör till samhällets marginaliserade och maktlösa. Samtidigt håller Fenster med de vänsterprogressiva i att denna världsbild kan verka passiviserande på de som anammar den.

Händelsekonspirationer: Kennedymordet och 11 september

Globala konspirationsteorier i all ära, men konspirationstänkandet slår ofta rot i tolkningen av en viss händelse. Vilka händelser som tolkas konspiratoriskt varierar med tiden, och runt varje potentiell konspiration finns en enorm mängd litteratur.
När jag började göra efterforskningar om konspirationer tänkte jag att jag skulle sätta mig in i de mest berömda händelsekonspirationerna och presentera dem. Det var en smula naivt. Runt modern tids främsta konspirationshändelser, Kennedymordet och 11 september, är litteraturen minst sagt enorm. Diskussionen i båda fallen är så detaljfixerad att det är omöjligt att få grepp om frågorna och kunna avgöra vilken ståndpunkt som faktiskt stämmer, om man inte lägger ner flera år på efterforskningar.

Jag har inte flera år att lägga på efterforskningar om dylika enskilda händelser, så jag bestämde mig ganska snabbt för att läsa ett par centrala verk om respektive händelse, för att i alla fall få en allmän överblick över argumentationen. Och det visade sig ganska intressant, även om jag fått klart för mig att jag inte vill ägna mig mer åt den typen av efterforskningar (alldeles för detaljstyrt).

Kennedymordet
Den 22 november 1963 mördades USA:s president John F Kennedy (JFK) under ett besök i Dallas. Mordet var spektakulärt, eftersom presidenten sköts ned på öppen gata under en bilkortege inför en enorm folkmassa. Ganska snabbt efter mordet arresterades en man vid namn Lee Harvey Oswald som huvudmisstänkt för mordet. Polisen fann snabbt bevis som pekade på att Oswald var ansvarig. Men när Oswald skulle flyttas från det lokala fängelset blev han i sin tur mördad av Jack Ruby, en lokal nattklubbsägare.

Mordet på president Kennedy har antagit nästan mytiska proportioner i amerikansk populärhistoria. Kennedys tid i Vita huset, nostalgiskt dubbat “Camelot”, ses som en oskuldsfull tid, en tid då folket fortfarande hade förtroende för staten. Med Kennedy dog allt detta.

Det centrala skälet till att Kennedymordet är så viktigt beror dock inte på Kennedy själv, utan på det traumatiska Vietnamkriget, som kom att knäcka det amerikanska självförtroendet. I den etablerade myten om Kennedy antyds det att om han bara hade fått leva, hade USA aldrig gått in i Vietnam, och hade därmed sluppit det traumat.

Detta är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Under sin tid som president eskalerade Kennedy den amerikanska närvaron i Vietnam, och i det tal han skulle ha hållit i Dallas den dag han mördades skulle han ha berättat att USA:s närvaro skulle ökas ytterligare. Det finns vissa som hävdar att han privat skulle ha uttryckt en önskan att dra trupperna ut ur Vietnam. Även om det var hans privata önskan handlade han aldrig därefter. Om han hade fått leva hade han troligen hamnat i samma dilemma som efterträdaren Lyndon B Johnson, som ville dra USA ut ur Vietnam men fann det omöjligt av politiska skäl.

Trots detta lever myten om Kennedy kvar. Och en sådan symbolladdad figur kan förstås inte ha blivit mördad av en ensam galning. Det måste ligga en konspiration bakom. Eller hur? I sin bokCrossfire går Jim Marrs metodiskt igenom alla de som kan tänkas ha velat mörda Kennedy. Galleriet sträcker sig från de plausibla, som de exilkubaner som övergivits på Kennedys order i den misslyckade invasionen av Grisbukten 1961, till de osannolika, som vicepresidenten Lyndon B Johnson. I Marrs version framstår det dock som sannolikt att så gott som hela den amerikanska statsapparaten (CIA, FBI, Secret Service, vicepresidenten, armén) var med och planerade mordet.

Jag läste Marrs bok för att den brukar hänvisas till som den mest genomarbetade bok som argumenterar för att det fanns en konspiration bakom Kennedymordet. Det är en mycket välskriven bok (den ligger för övrigt till grund för filmen JFK). Jag kan säga att jag fångades redan i förordet, när författaren förklarar: “Trust no-one. Don’t trust this author. Make up your own mind as to what happened”. Det låter mycket klokt, mycket sunt, och när jag sedan hade läst igenom boken blev jag övertygad om att Marrs åtminstone delvis hade rätt. Det måste ha funnits en konspiration. Kanske inte med alla dem som Marrs nämner inblandade, men några av dem. Bevisen är så övertygande för att det inte bara kan ha varit Oswald som sköt. Marrs citerar ju för sjutton vittnen som berättar att de hörde fler än tre skott! Det går inte att förklara bort hursomhelst.

För formens skull läste jag ändå Gerald Posners Case Closed, som driver tesen att Kennedy blev mördad av Oswald och att någon konspiration inte fanns. Om inte annat så kul att se hur han försöker förklara bort Marrs bevisning.

Vad kan jag säga? Posner fullständigt smular sönder Marrs argument. Det visar sig att Marrs, liksom andra konspirationsanhängare i Kennedyfrågan, bara lyfter fram de fakta som stöder hans egen tolkning, och ignorerar de som strider emot den. Ett enkelt exempel är just öronvittnena. Nästan tvåhundra vittnen förhördes om vad de hörde. Siffrorna är förödande: 88 procent hörde tre skott, 7 procent hörde ett eller två skott, och 5 procent hörde fyra eller fler skott.

Jag antar att jag är lite naiv i min halvt omedvetna föreställning att spridda och refererade faktaböcker ska ha åtminstone en grundläggande vetenskaplig hållning. Men ack: Marrs har gjort sig skyldig till grov tendens i sin framställning. Posners verk är oerhört mycket mer sakligt övertygande.

Myten om Kennedy och mordet på honom fortsätter förstås att existera i populärkulturen. Men om man vill bygga sin kunskap på något mer beständigt föreslår jag Posners bok som botemedel mot eventuella anfall av konspiracism i den här frågan.

11 september
Kennedymordets ställning som konspirationsmagnet nummer 1 har numera gått förlorad. Nutidens substitut är naturligtvis 11 september-attackerna. Det är förstås rätt givet att en så fräck attack mot världens dominerande supermakt har kommit att mytologiseras. Och självklart har konspirationsteorierna fått fritt spelrum i den här frågan. De mer moderata konspiracisterna pratar om LIHOP (Let It Happen On Purpose), alltså att den amerikanska regeringen visste om attackerna men inte gjorde något åt dem. De mer extrema brukar benämnas MIHOP (Made It Happen On Purpose), alltså att USA:s regering var den som lät genomföra attackerna.

Märker du något speciellt med dessa konspirationsmodeller? Just det, de bygger båda på att den amerikanska regeringen måste ha varit inblandad i attackerna. Detta tänkande är typiskt amerocentriskt: USA är helt enkelt så stort och mäktigt att en sådan attack inte kan ha skett utan regeringens kännedom eller medverkan. I det ljuset verkar det rimligt att USA-nationalister faller för det konspiratoriska resonemanget, men mer märkligt att andra grupper också accepterar det.

Det är klart, i föregående stycke resonerade jag rationellt. Men USA fyller för många rollen av ärkefiende nummer ett, och då använder man allt som går för att misstänkliggöra den amerikanska staten. Tanken är då att om man kan visa att staten har offrat sina egna medborgare så framstår den som osedvanligt otäck. Den typen av argument missar det faktum att alla stater I historien har offrat sina medborgare när det har bedömts vara nödvändigt. I det avseendet är USA också skyldigt, men det är alla andra stater också, alldeles oavsett 11 septemberattackerna.
De som använder 11 septemberkonspirationer för att smutskasta USA ger sig dessutom in i farligt sällskap. Eftersom argumentationen är av ytterst tveksam karaktär riskerar det också att slå bakut och oskadliggöra all USA-kritik som konspirationsteorier.

Den så kallade 9/11 Truth Movement har gått i bräschen för att ifrågasätta den officiella versionen av vad som hände den 11 september. Det är väl i och för sig bra, men rörelsen har också gått i bräschen för att lansera konspirationsteorier om vad som hände, och förfuskar därmed sin eventuella legitimitet.

Den främsta representanten för “Truth”-rörelsen är David Ray Griffin, professor i teologi. För att få en inblick i 11 september-debatten läste jag två böcker. Dels Debunking 9/11 myths, skriven av ett team författare från tidskriften Popular Mechanics (PM), dels Griffins svar på den boken, Debunking 9/11 debunking. Böckerna har något gemensamt (utom ämnet då): de handlar båda om olika enskilda fakta i frågan. Var det ett plan som kraschade in i Pentagon? Raserades WTC-husen av sprängladdningar? Hade flygplanskaparna kompetens att krascha med WTC-husen/Pentagon? Varför sköts inte planen ner av amerikanskt jaktflyg? Och så vidare och så vidare. Båda är därmed rätt tråkiga att läsa. PM har ansträngt sig för att göra sin bok lättläst och lättöverskådlig, vilket är trevligt. Griffin har inte ens försökt, utan bombarderar läsaren med uppgifter som är omöjliga att kontrollera för en lekman.

Till förtjänsterna med Griffins bok hör en välskriven inledning, som berättar hur han själv kom att bli en övertygad “Truth”-anhängare. Även om skildringen har en del stänk halleluja över sig, är den betydligt med sympatisk än PM-bokens inledning, skriven av förre presidentkandidaten John McCain. McCain slår an de nationalistiska strängarna när han pratar om den hemska dagen, och vräker på med patos i sin deklaration att den som ifrågasätter den officiella versionen spottar på alla de som dog i attackerna. Inte precis sakligt.

Tittar man på de fakta som PM och Griffin diskuterar är det omöjligt att ta ställning till vilken av dem som har rätt. För det krävs många års efterforskningar. Så hur ska man göra? Rycka på axlarna? Välja den man tycker bäst om?

Nja, det finns alternativ. Ett sätt att bedöma dem, utan att behöva forska i flera år, är genom att undersöka hur de argumenterar emot varandra. Här blir det plötsligt tydligt att det föreligger en kvalitativ skillnad mellan dem. PM använder sig av saklig argumentation. I det individuella fallet kan de ha rätt. Det är också möjligt att de kan ha fel. Det kan inte jag avgöra. Men Griffin argumenterar osakligt. Till exempel hävdar han, gång på gång, att PM:s argument är ohållbara, för de stöder den officiella versionen och är alltså en del av regeringens konspiration. Detta är ett cirkelresonemang: Griffin förutsätter vad han ska bevisa. Ett annat återkommande argument är att om han kan visa att den officiella versionen är felaktig på någon enda punkt, så faller hela den officiella versionen. Han förklarar aldrig hur han har kommit fram till denna minst sagt häpnadsväckande slutsats, utan han bara påstår det. Uppenbarligen tränar inte professorer i teologi sin logiska slutledningsförmåga vidare mycket.

Ett annat sätt att hantera situationen är att fundera över hur pass väl de olika individuella resonemangen hänger ihop. Griffin driver tesen att WTC-byggnaderna måste ha raserats med apterade sprängladdningar, inte på grund av flygplanskollisionerna. Den stora frågan som slår mig är då varför man låtit flygplan köra in i byggnaderna. Varför inte bara spränga dem och sedan fejka bevis för att muslimska terrorister apterade sprängladdningarna? Detta förklaras aldrig av konspirationsanhängarna, det är som om de aldrig tänkt över saken (och de vägrar ta i den).

Ett långsökt försök att få konspirationsteorin att hänga ihop skulle kunna vara att säga att konspiratörerna av något skäl ville få det att se ut som om det var flygplanskollisioner som raserade byggnaderna. Det är oklart varför, men nåja, låt oss anta att det finns något för oss okänt skäl för detta. Konspiracisten måste då förklara WTC 7:s kollaps. Den mindre WTC 7-byggnaden kollapsade nämligen också, trots att den inte träffades av något flygplan. Konspiracisterna brukar lyfta fram detta som ett bevis för att WTC-byggnaderna verkligen raserades av sprängladdningar, just för att WTC 7 inte träffades av något flygplan.

Men vänta nu! Om det existerar en konspiration, och denna konspiration ville spränga WTC-byggnaderna och ville få världen att tro att WTC förstördes av flygplanskollisioner, varför körde inget plan in i WTC 7? Här kollapsar konspirationsteorins förklaring (törs jag säga: lika fullständigt som WTC?). Allt de konspiracistiska argumenten kan göra är att ifrågasätta. De kan inte komma med koherenta egna förklaringar (dvs utan att skapa enormt elaborerade och osannolika konspirationssammanslutningar).

Det bör kanske påpekas att det finns gemensamma drag i de konspiratoriska skildringarna av Kennedymordet och 11 september. Ett sådant är att konspiracisterna använder både frånvaron och förekomsten av bevis som belägg för sina ståndpunkter. Ett klassiskt exempel är Zapruderfilmen, en amatörfilmatisering av Kennedymordet. Efter mordet hemlighölls filmen under lång tid, något som togs som grund för att den visade att Kennedy inte mördades av en enda person, utan av flera. När filmen släpptes på 70-talet var det många amatörforskare som hävdade att filmen visade just det. Men seriösa analyser av Zapruderfilmen med modern datateknik har visat att det den visar stöder den officiella förklaringen helt och hållet. Konspiracisterna har därför gått över till att hävda att Zapruderfilmen har manipulerats av FBI/CIA.

På samma sätt användes det faktum att FBI beslagtog filmerna som visade planet som körde in i Pentagon som belägg för att USA:s regering hade något att dölja. Men när filmerna sedan släpptes och visade att ett plan körde in i Pentagon, började konspiracisterna hävda att filmerna manipulerats av FBI/CIa. Känns resonemanget igen? Inom parentes kan man ju påpeka att det verkar märkligt av de tänkta konspiratörerna att inte ha förberett fejkfilmer som de kunnat släppa direkt, utan att hemlighålla några filmer. Hmm, antar att konspirationsteoretikerna inte tänkte på det. Eller vänta, det är säkert en plan för att lura folk extra mycket!

Eftersom konspiracisterna på allvar resonerar som i den sista meningen i föregående stycke blir det omöjligt att föra en rationell diskussion i frågan. Allt tolkas bara som nya belägg för konspirationen. Det riktigt obehagliga blir när det slår över i hot och personangrepp. Gerald Posner har hotats och smutskastats av konspiracister som sett sin födkrok hotas av hans studie av Kennedymordet, och avfärdas som en agent för CIA/FBI. På samma sätt attackerar Griffin och andra konspiracister redaktörerna och författarna från Popular Mechanics. För människor som inte är låsta i konspirationstänkande framstår sådant beteende rimligen enbart som motbjudande.

Konspirationens går eminenser 2: Illuminati

Nu har turen kommit till det mest hemliga och mäktiga av alla de hemliga, mäktiga sällskapen, nämligen Illuminati. Denna sägenomspunna organisation har faktiskt existerat, men mytologin runt Illuminati är så omfattande att det är svårt att komma åt den hårda kärnan av fakta. Här är ett försök i alla fall.

 

Illuminatitorden grundades i Ingolstadt i Bayern den 1 maj 1776 av Adam Weishaupt (1748-1830). Weishaupt var en briljant ung professor i juridik, och som så många andra var han influerad av upplysningsfilosofins idéer. Som ung hade Weishaupt gått i Jesuitskola, och han tog den katolska Jesuitorden som modell för sin egen, sekulära grupp. När den grundades bestod Illuminati (“De upplysta”) av fem medlemmar.

 

Illuminatis agenda var, enligt Weishaupt, att “befria världen från all religiös och politisk auktoritet” (Barkun s. 46). Det här låter extremt radikalt, närmast anarkistiskt, men Weishaupts uttalande måste förstås utifrån den samtid han levde i. Den samtiden var Europa före franska revolutionen: en värld präglad av det medeltida ståndssamhället, där enväldiga monarker hade huvuddelen av makten och katolska kyrkan fortfarande hade stor reell politisk makt i katolska länder som Bayern. När Weishaupt talade om att befria världen från politisk auktoritet, avsåg han just de absoluta monarkerna. Och när han talade om religiös auktoritet, avsåg han katolska kyrkan. Illuminatiorden kan alltså bäst beskrivas som antimonarkistisk och antikatolsk.

 

Går det att se några andra drag i Illuminatis ideologi? Ja, Weishaupt ville skapa ett samhälle präglat av fullständig tolerans och jämlikhet. Detta skulle dock inte gå att uppnå genom fredliga förhandlingar, utan Weishaupt menade att den existerande eliten – kungarna, kyrkoledarna och deras närmaste – måste elimineras. Här ser vi att Illuminati stod för en radikal upplysningsfilosofi, nära t ex de franska jakobinerna. Några historiker ser Illuminati som en tidig form av radikal socialism.

 

Omkring 1780 nådde Illuminati ett toppmedlemstal på ca 2500 medlemmar, huvudsakligen i de tyskspråkiga länderna. Samtidigt började den dra till sig myndigheternas uppmärksamhet. Illuminatis radikala ideologi gjorde den till alla etablerade regeringars fiende, och detta nödvändiggjorde Illuminatis hemlighetsmakeri: mötena var hemliga och kommunikation mellan medlemmarna skedde på kod. För Weishaupt var det synnerligen viktigt att hans antikatolska stridsskrifter inte komprometterade hans yrkesroll som professor vid ett katolskt universitet.

 

Men med tiden blev Weishaupt djärvare, och började exponera sina studenter för sina idéer. Samtidigt blev hans vän och medhjälpare Adolf Knigge övertygad om att Weishaupt egentligen var en jesuitisk spion. 1784 lämnade Knigge och flera andra Illuminati, och överlämnade mycket av Ordens material till myndigheterna. Med klara bevis för Illuminatis konspiratoriska verksamhet skred hertig Karl Theodor till verket. 1785 förbjöds Illuminati, och medlemmarna efterlystes.

 

Därmed upplöstes den bayerska Illuminatiorden. Dess hemliga planer för att skapa en ny värld avslöjades, offentliggjordes och förhånades. Adam Weishaupt flydde från Bayern, men fick så småningom en position som professor vid universitetet i Göttingen. Han avsvor sig då alla sina gamla Illuminati-idéer, och lovade att aldrig mer försöka ta över världen.

 

Myten om Illuminati

Trots att Illuminati alltså hade upphört att existera, kom organisationen under 1800-talet att få ett nytt liv som hjärnspöke för världens konservativa och reaktionärer. Franska revolutionen 1789 kom att skaka grundvalarna för det traditionella europeiska samhället. De konservativa ville inte erkänna att de revolutionära reformerna i Frankrike hade någon faktisk förankring i folks verkliga behov, utan försökte skylla revolutionen på onda krafter. Ledfigurerna här var den engelska fysikern John Robison och den franska prästen Augustin Barruel. Robison (1739-1805) hade en gång varit upplysningsanhängare, men desillusionerades av franska revolutionen och övergick till en konservativ hållning. I sin bokProofs of a Conspiracy (1798) lade han fram föreställningen att det var Illuminati som låg bakom revolutionen. Några bevis för detta hade han inte, även om han fritt hittade på att vissa nyckelpersoner var Illuminatimedlemmar. Mycket av den information han uppger har inte gått att bekräfta i någon annan källa.

 

Robison hämtade också mycket inspiration från Augustin BarruelsMemoirs Illustrating the History of Jacobinism. Barruel (1741-1820) var anhängare av skapandet av en katolsk teokrati och uppfattade både franska revolutionen och Illuminati som hot mot denna idé. Eftersom Barruels egna idé var understödd av Gud, var det svårt att förklara varför den inte hade slagit igenom. Barruels svar var att världen var i klorna på en satanisk makt. Illuminati var helt enkelt djävulens representanter på Jorden.

 

I och med Barruels och Robisons arbeten var grunden för moderna konspirationsteorier lagd. Barruels religiösa fanatism kom att bli grunden för konspiracismens bild av världen som kontrollerad av onda krafter. Robison i sin tur grundlade hur konspiracister än idag verkar: genom att använda högst diskutabla källor och genom att “fylla i” luckor i vår kunskap om händelser med egna resonemang om hur det “måste” ha gått till. Typiskt är också att konspiracisterna hänvisar till varandras verk, något som Robison är pionjär på genom att använda Barruel som källa.

 

Barruel och Robison anses av konspiracisterna än idag vara ytterst tillförlitliga källor, och båda har givits ut på nytt av The John Birch Society. Detta visar också på den bristfälliga källhanteringen i konspiracisttraditionen: Weishaupts egna texter, inklusive Illuminatiordens dokument, finns bevarade i bayerska arkiv. Två faktorer bidrar till att ingen egentligen läser de faktiska Illuminatidokumenten. Den ena är att de är på tyska, och den genomsnittliga konspiracisten tycks sällan gå utanför engelska för att skaffa sig information. Den andra är att den verkliga Illuminatiorden är rätt ointressant för konpiracisterna: det är myten om Illuminati de vill åt, och de kommer förstås alltid att hävda att Barruel och Robison har hittat den “äkta” sanningen, medan den olästa dokumentationen på tyska förstås har manipulerats av Illuminati, som enligt legenden fortfarande existerar och numera kontrollerar världen.

 

Illuminatimyten muterar

Legenden om Illuminati förde en tynande tillvaro under 1800-talet, men kom i början av 1900-talet att lyftas fram och blandas med andra konspiratoriska idéer. De huvudansvariga för denna utveckling var två engelska författare, Nesta Webster (1876-1960) och Edith Starr Miller, Lady Queenborough (1887-1933). Båda var aktiva fascister, och ansåg att Barruel och Robison var högtstående auktoriteter. I synnerhet Webster har gjort mer än någon annan för att sprida Illuminatimyten i den engelskspråkiga världen.

 

Bortsett från att reproducera Barruels och Robisons tankar, tillförde Webster och Queenborough två centrala idéer till Illuminatimyten. Den ena var den konspiracistiska historiesynen, tanken att världshistorien endast kan förstås som resultatet av hemliga sällskaps intriger. Den andra var att judarna spelade en huvudroll i dessa intriger. Genom den första idén kunde Webster och Queenborough släppa förankringen till franska revolutionen och framhålla Illuminati som huvudansvariga för händelserna i samtiden, och då särskilt Ryska revolutionen 1917. Och genom att koppla ihop Illuminati med judarna kunde antisemitismens idéer och Illuminatimyten korsbefrukta varandra. En följd av detta blev den numera utbredda uppfattningen i konspiracistled att den antisemitiska skriften Sions vises protokoll i själva verket avslöjar Illuminatis plan för världsdominans. Webster skrev 1924 att världens problem berodde på de antikristna Illuminati, “pan-germansk” makt (alltså Tyskland), och judisk makt.

 

Efter Websters och Queenboroughs skriverier var den moderna Illuminatimyten i stort sett färdigkonstruerad. Det återstod bara för den amerikanska extremhögern att ta till sig idéerna, vilket de gjorde. Avgörande för att sprida denna tanketradition i modern tid var när John Birch Society gav ut boken None Dare Call It Conspiracy 1971, som tag Illuminati in i samtiden genom att framställa dem som skaparna av kommunismen. I JBS version är Illuminati upphov till rörelser som marxism, anarkism, syndikalism, panslavism; irländsk, italiensk och tysk nationalism; tysk imperialism, Pariskommunen, brittisk “nyimperialism” och leninistisk bolsjevism (Barkun s. 51).

 

Därefter har böckerna om den påstådda Illuminatikonspirationen vuxit lavinartat, men de bygger alla på dessa förlagor, vilkas påståenden tuggas om och om igen. Och ett antal nutida organisationer kallar sig själva för “Illuminati”, mest för att rida på namnets rykte.

 

Och så här avslutningsvis kan det väl vara bra att avfärda myterna om att Illuminatis/Frimurarordens “symbol” återfinns på USA:s endollarssedel. Ni vet, det allseende ögat på toppen av en pyramid. Denna symbol har tidvis kopplats till Frimurarorden, men är i själva verket en gammal symbol för Gud. Ytterst går den tillbaka till egyptisk mytologi, men symbolen användes rikligt i kristen konst och arkitektur under renässansen för att symbolisera Guds närvaro. Frimurarna använde symbolen för sitt “högre andliga väsen”.

 

Den äkta Illuminatiorden då? Ja, de använde ett allseende öga som en av sina symboler, men det hade formen av en cirkel med en mörk prick i, och såg alltså inte ut som den symbol som finns på endollarssedeln. Associationen mellan Pyramidögat och Illuminati är dock så kraftfull att den faktiska symbolen inte verkar finnas tillgänglig någonstans på nätet (se där en tänkbar grogrund för en konspirationsteori!).

 

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det inte finns några som helst spår av att den ursprungliga Illuminatiorden faktiskt överlevde upplösning 1785. De källor som ligger till grund för denna legend är påtagligt tendentiösa och av tveksamt faktavärde. Både Augustin Barruel och John Robison företrädde en reaktionär agenda. Just Barruel präglades av en religiös fanatism värdig Ayatollah Khomeini. Under 1900-talet har myten om Illuminati spritts av extremhögern, med fascisten Nesta Webster som förgrundsgestalt.

 

Att Illuminatimyten är såpass spridd kan förklaras på olika sätt. Förhoppningsvis är svaret inte att extremhögern är väldigt populär nuförtiden. Snarare torde svaret vara att Illuminatibegreppet har blivit helt frikopplat från sin ursprungliga betydelse, och bara existerar som etikett på den drivande kraften i historien i den konspiracistiska världsbilden. Den enskilda konspiracisten fyller sedan begreppet med det som passar. Samtidigt verkar det som om begreppet ändå bär på en osynlig barlast från tidigt 1900-tal: kopplingen till antisemitismen. Eller är det ett sammanträffande att alla konspiracister förr eller senare antingen talar rätt ut om judarna, eller bara lätt diskret hänvisar till “bankirer” med judiskklingande efternamn?

Konspirationens grå eminenser 1: Frimurarna

Ett centralt element i de mer omfattande konspirationsteorierna är förekomsten av hemliga organisationer som sägs ligga bakom konspirationen. Denna hemliga organisation tänks vara superhemlig och supermäktig. De två favoriterna är Frimurarorden och Illuminati. Här tänkte jag berätta lite om vad vi faktiskt vet om dem.
Frimurarorden
Frimurarorden är den mest kända och spridda hemliga organisationen, och den är förstås omgiven av mängder av myter och legender. Och till råga på allt är den inte ens hemlig. Till myterna runt frimurarorden hör idén att dess traditioner går tillbaka till det forntida Egypten, eller till antikens Grekland, eller till den medeltida Tempelriddarorden. Inget av det håller för en kritisk granskning. Orden växte fram ur medeltidens hantverkarskrån, dåtidens motsvarighet till fackföreningar. Frimurarordnarna var en sammanslutning för kringvandrande hantverkare som inte var knutna till ett lokalt skrå.

I slutet av 1600-talet var de traditionella skråen på nedgång. Hantverkarna hade svårt att hävda sig i en alltmer utvecklad marknadsekonomi med ökande konkurrens. Frimurarna klarade sin ekonomiska kris genom att öppna sina loger för herrar som inte var knutna till hantverket ifråga. Därmed fick orden in nya medlemsavgifter och kunde överleva.

 

Frimurarordens symbol

Detta medförde att Frimurarorden ändrade karaktär. Symboler och traditioner från hantverkartiden levde kvar, men rörelsens funktion förändrades. Under 1700-talet blev frimurarlogerna forum för Upplysningen. Därför är det inte särskilt märkligt att framstående personer inom både franska revolutionen (markis Lafayette) och amerikanska (Benjamin Franklin) var frimurare.
När de första moderna konspirationsteorierna växte fram på 1800-talet blev Frimurarorden en av måltavlorna. Det var inte konstigt. Konspiracismen växte fram ur skräcken för franska revolutionen, och Frimurarna fortsatte att vara ett forum för liberal demokrati under 1800-talet. Ur reaktionärt och konservativt perspektiv var därmed framställningen av frimurarna som farliga revolutionärer ganska rimlig.
Efter de liberala revolutionerna 1848 upphörde dock frimurarnas liberala agenda att vara revolutionär. De liberala idéerna hade slagit igenom på bred front i samhället, och blev den nya ideologi som dominerande i industriålderns tidevarv. Därmed övergick Frimurarorden till att bli den herrklubb den fortfarande är.
Den konspirationsteoretiker som vill peka ut Frimurarorden som makten bakom tronen har några egenheter att ta fasta på. En sak som gör Frimuraroren lämplig för sådana teorier är att den är internationell. Frimurarloger finns över hela världen och har ca 5 miljoner medlemmar (även om majoriteten finns i Storbritannien, USA och Irland). Frimurarnas möten är också stängda för allmänheten, vilket gör att det går att spekulera fritt om vad de egentligen har för sig. Deras vaga religiositet, med tro på ett odefinierat “Högre väsen”, lämnar Orden öppen för kritik från traditionella religiösa grupper. Orden är också noggrann med vilka som får komma med: en tro på ett “Högre väsen” utesluter ateister och vissa religioner, t ex hinduism, och kvinnor och slavar är av tradition ej tillåtna. Den senare kategorin används överlag inte längre, medan det finns alternativa stödorganisationer för kvinnor att vara med i. Några Frimurarloger har också öppnats helt för kvinnor, men dessa ses som “alternativa”.
Samtidigt måste konspiracisten bemöta flera problem. Ett sådant är just att även om ordensmötena är stängda för allmänheten, så är Orden inte en hemlig organisation; tvärtom är den ju allmänt känd. Ett ännu större problem är det faktum att Frimurarorden inte är en centralstyrd organisation, utan egentligen ett flertal besläktade organisationer. Egentligen är det fel att tala om “Frimurarorden”; vi borde egentligen tala om “Frimurarordnarna”. I stort sett finns en stormästare (överhuvud) i varje land, och de olika logerna har bara ett löst samarbete med varandra. Olika traditioner har utvecklats i olika länder (i Sverige t ex är Orden bara öppen för kristna, vilket inte är fallet i exempelvis England).
Konspiracisten löser dessa problem genom att hävda att den publika Orden bara är en kuliss bakom vilken den verkliga Orden kan gömma sig och agera. Den verkliga Orden är superhemlig, centralstyrd och ute efter att kontrollera världen.
Konspiracisten kan få vatten på sin kvarn genom att hänvisa till den ökända P2-affären. P2 (Propaganda 2) var en frimurarloge i Italien, grundad 1877, som med tiden blev dominerad av korrumperade politiker, maffiamedlemmar och skrupelfria affärsmän. P2:s rykte var så dåligt att Italiens frimurarstormästare uteslöt och upplöste logen 1976. Men P2:s ledare, Licio Gelli, forstatte att hålla ordensmöten ändå, och P2:s verksamhet fortsatte som förut.
Några av Gellis underhuggare hade blivit chefer för Vatikanstatens bank, och de använde denna bank för att “tvätta” heroinpengar för maffian. Polisen fick nys om detta och gjorde en razzia mot Gellis villa 1981. Dokumenten de fick tag på visade att de tusen medlemmarna i P2 var högt uppsatta män i samhället, och visade att P2 höll på med många skumma verksamheter vid sidan om pengatvätten.
Resultatet var en omfattande politisk skandal, vars effekter fortfarande syns i Italien. Den sittande regeringen föll och hela parlamentssystemet destabiliserades av avslöjandet att många politiker varit inblandade i P2. Gelli och hans hantlangare flydde landet, och P2 upplöstes, på riktigt den här gången. Gelli utlämnades så småningom till Italien och sattes i fängelse. Men P2:s skugga ligger fortfarande över landet: Silvio Berlusconi, Italiens nuvarande permiärminister, var medlem i P2. I intervjuer har Gelli förklarat att Berlusconi har förverkligat de idéer som Gelli själv verkade för.

Denna faktiska konspiration är onekligen riktigt obehaglig. Det konspiracisterna hävdar är förstås att alla Frimurarordnar fungerar på samma sätt som P2. För det finns dock inga belägg. Snarare tyder det vi vet på motsatsen, eftersom Gellis P2 uteslöts ur Frimurarorden på grund av dess suspekta aktiviteter.
P2-affären till trots är det på det hela taget svårt att få ihop den faktiska Frimurarorden med de faktiska konspirationsteorierna om en hemlig världskontrollorganisation. Det är också tydligt i modern konspircism, som gärna överger Frimurarna till förmån för en rörelse som inte tyngs ner av problemet att faktiskt existera: Illuminati.

En historisk bakgrund

I viss mån har konspiratoriskt tänkande nog alltid existerat, eftersom dess bärande principer, att allt hänger samman och är avsiktligt, är djupt rotade mänskliga tankemönster. Men konspirationsteorier i modern bemärkelse går tillbaka till 1700-talet, den tid som brukar kallas Upplysningen. Upplysningen brukar beskrivas som den period då det vetenskapliga tänkandet slog igenom på bred front i Europa. Det stämmer förvisso, men det fanns också reaktioner mot denna utveckling. Ett av vetenskapens grundkrav är principen om öppenhet. Vetenskaplig kunskap ska inte hemlighållas, utan ska istället spridas till så många som möjligt. På så sätt kommer den vetenskapliga kunskapen att granskas kritiskt. Om den håller för granskningen kommer den alla tillgodo.
Det här kan ju låta som en bra kunskapssyn (tycker jag i alla fall), men en del vände sig emot denna öppenhet. Det kan ha varit av rädsla för att förlora makt, men också av oro för att vetenskapen hotade att förändra det traditionella samhället. Under 1700-talet bildades därför grupper som Frimurarorden och Rosenkorsorden som klubbar där männen (det var alltid män) försökte hemlighålla kunskap. Dessa rörelser sökte sig också till sådan “kunskap” som ratades av vetenskapen (ockultism, magi, religion). Det bör ockås påpekas att Frimurarorden kunde vara forum för liberala politiska idéer, som gärna förföljdes av myndigheterna I 1700-talets Europa. Därför fanns det ett intresse att vara hemlig.

Så småningom (eller rättare sagt år 1789) utbröt den franska revolutionen, delvis som en följd av de allt mer spridda upplysningesidéerna. Den franska revolutionen medförde till en början väsentliga förbättringar (t ex en deklaration om mänskliga rättigheter), men så småningom urartade den till ett skräckvälde under den radikala revolutionsledaren Maximilien de Robespierre. Ett stabilare samhälle i Frankrike återställdes först med diktatorn, senare kejsaren, Napoleon Bonaparte. När lugnet väl lagt sig började folk fundera över hur det egentligen kunde ha gått så illa att det blivit ett skräckvälde. Och som så ofta annars i historien valde folk att inte kännas vid tanken att sådana hemskheter hade kommit från dem själva. Det måste vara någon annans fel. Och så föddes de första moderna konspirationsteorierna.

I formuleringen av konspirationer om franska revolutionen var några syndabockar tydliga. En sådan var Frimurarorden, den mest populära och framgångsrika av de olika ordenssällskapen. Frimurarnas hemlighetsmakeri var en utmärkt ursäkt för att lämpa över all skuld på dem. Andra kandidater var Tempelriddarna, judarna och Illuminati.

Märker du något speciellt med de här syndabockarna? Just det, det är precis de grupper som än idag utgör standardstoffet för varje högklassig konspirationsteorin. Helst ska de nog slås ihop: de är egentligen en och samma… Anledningen är att dessa gamla konspirationsteorier plockades upp och moderniserades av Gary Allen och Larry Abraham i boken None dare call it conspiracy (1971). Betecknande nog var författarna företrädare för den högerradikala amerikanska lobbygruppen John Birch Society. JBS hade bildats på 1950-talet som en extremt antikommunistisk organisation, men vidgade sina vyer med den här boken, vars idéer blivit stapelvara i moderna konspirationsteorier. Det Allen och Abraham ville visa var att hela 1900-talets historia hade styrts av ett hemligt förbund av judiska bankmän som var ute efter att förslava den fria världen med hemska påfund som inkomstskatt, välfärd och lagar mot vapen. Till dessa bankmän kopplades både Frimurarorden och Illuminati, och en modern legend var född.

Några centrala begrepp

I den här framställningen används flera besläktade begrepp. Jag talar omväxlande om konspirationsteorier, konspiracism och konspirationer. Några förklaringar kan därför behövas.

En konspiration är en hemlig sammansvärjning som har något dolt syfte. I historien går det att peka på flera konspirationer, t ex de romerska senatorer som samarbetade i mordet på Julius Caesar år 44 f v t.

Konspirationsteori är beteckningen på en tanken att det finns konspiration som man antar existerar (den är alltså inte bevisad). Själva tänkandet att det finns en massa hemliga konspirationer som styr världen kallas konspiracism. De två begreppen ligger alltså mycket nära varandra i betydelse. En konspirationsteoretiker, eller konspiracist, är en person som tänker och resoenerar konspiracistiskt.

Konspiracismen som tanke kan sammanfattas i följande tre punkter:
1) Ingenting händer av en tillfällighet. Allt som inträffar är resultat av någons (onda) avsikt.
2) Ingenting är vad det ser ut att vara. Den/de som har makten döljer sina roller och sina identiteter.
3) Allt hänger ihop. Eftersom det finns en ond plan som styr världens utveckling, och denna onda plan inte lämnar något utrymme för slump, olyckor eller tillfälligheter, så är allting ledtrådar till allting annat, och allt blir pusselbitar som kan läggas ihop för att konspirationen ska bli synlig.
Inom konspiracismen går det att skilja på tre typer av konspirationer: händelsekonspirationer, systemkonspirationer och superkonspirationer.

Händelsekonspiration: tanken att en specifik händelse är resultatet av en konspiration. Populära exempel är Kennedymordet och 11/9 2001.

Systemkonspiration: tanken att det finns en konspiration som kontrollerar viktiga aspekter av staten och/eller samhället och försöker kontrollera ett land eller hela världen. Några exempel är tanken att judarna kontrollerar världens banker, att musilmer eller katoliker tar över alla världsreligioner eller att frimurarna kontrollerar världens regeringar.
Superkonspirationen: Tanken att alla händelsekonpsirationer och systemkonspirationer bara är bitar av ett större pussel, och att alla dessa konspirationer styrs av en enda vilja, en superintelligent ond superorganisation som är superhemlig.

Konspirationsteorier och historia

Den här temakursen handlar om konspirationsteorier, sedda i ett historiskt och historievetenskapligt perspektiv. I den här framställningen kommer jag först att definiera vad konspirationsteorier är. Därefter kommer jag att redogöra för vad som är typiskt för konspirationsteorier, och varför de inte räknas som vetenskap. Avsnittet ”Konspirationsteorierna i historien” är en redogörelse för konspirationsteoritänkandets utveckling i modern tid. Avslutningsvis kommer några funderingar om orsakerna till konspirationsteoriernas spridning och en diskussion av vilka konsekvenser konspirationsteoritänkandet fått och kan få.

Runt många av de konspirationer som tas upp i den här framställningen finns en enorm mängd litteratur. Jag har försökt vaska fram de mest välrenommerade böckerna och utgått från dem. När det gäller skildringarna av 11 september och Kennedymordet har jag valt att förmedla mina tankar om böckerna snarare än att redovisa de enorma faktamängder som de olika sidorna ställer mot varandra. Den som verkligen vill gå in i detaljerna uppmanas att läsa in sig på ämnet (se till att ägna några år åt det…).

Några centrala begrepp

En historisk bakgrund

Konspirationens grå eminenser 1: Frimurarna

Konspirationens grå eminenser 2: Illuminati

Händelsekonspirationer: Kennedymordet och 11 september

Varför konspirationsteorier?

Den medierade världen

Några sammanfattande reflektioner

Konsekvenser av konspiracism

Källförteckning

 

Folkrepubliken Kina, 1949-

Videopresentation:

Att bygga ett kommunistiskt Kina

1949 kunde kommunistpartiet utropa Folkrepubliken Kina: i stort sett var hela det kinesiska fastlandet under deras kontroll (de passade även på att ockupera Tibet 1951). Bara Taiwan låg utanför deras räckvidd. Folkrepubliken följde den sovjetiska mallen för kommuniststater i så måtto att den var en enpartistat (allmän och lika rösträtt infördes, men man kunde bara rösta på kommunistpartiet), och partiet kontrollerade hela statsbyråkratin. Som partiordförande hade Mao den mesta makten i staten.

 

Eftersom Kina var kommunistiskt hamnade Folkrepubliken per automatik på Sovjetunionens sida i det Kalla kriget, men Mao var aldrig nöjd över att framstå som underlydande till Sovjetunionen, och kunde utnyttja kinesisk nationalism mot de krafter i partiet som föredrog att hålla sams med Moskva. Efter Stalins död 1953 började Mao föra en politik som inte alltid stämde överens med Sovjetunionens önskemål, och därmed började en spricka uppstå i det kommunistiska maktblocket.

 

Inrikespolitiskt strävade kommunisterna efter att realisera det kommunistiska idealsamhället. Även om Mao höll hårt på sin tolkning av kommunismen, den s k maoismen, var den ekonomiska politiken åtminstone inledningsvis mycket influerad av Sovjet. Denna politik innebar för det första att industrier och banker förstatligades. Därigenom kunde staten strama åt ekonomin och få bukt med inflationen. Under 50-talet satsade staten mycket resurser på att öka industrialiseringen. Precis som i Sovjet lyckades statens planekonomiska modell mycket bra med att bygga upp tung industri och energiproduktion, men väsentligt sämre med att stimulera lätt industri som kläder och andra konsumtionsvaror.

 

Det allra största projektet var dock att göra slut på den gamla ordningen på landsbygden: inga bönder skulle kunna förtryckas av jordägare, utan marken skulle fördelas jämlikt. Samtidigt med industrialiseringen genomfördes därför en kollektivisering av jordbruket. Jordägare och rikare bönder kom lätt att klassas som kapitalister som utnyttjade andra människor, och sattes i arbetsläger eller mördades. Det finns inga säkra siffror på hur många människor som dödades under jordbrukets kollektivisering: siffrorna varierar från hundratusentals till tiotals miljoner.  De gamla skillnaderna på landsbygden utplånades i stort sett, men välfärden minskade snarare, eftersom staten tog kontroll över all handel. Den kinesiske bonden hade av tradition tjänat pengar vid sidan om jordbruket genom specialisering på konsumtionsgrödor, men sådan verksamhet förbjöds nu.

 

För staten var det också viktigt att ta kontroll över det intellektuella livet.  Skolor, universitet och forskningsinstitut hamnade under statens kontroll, och all undervisning och alla medier färgades av maoistisk socialism. Staten genomförde först en hårdhänt censur för att tysta kritik, men 1956 var Mao övertygad om att de intellektuella hade vunnits över till socialismens sak och tillät en öppnare debatt under devisen ”Låt hundra blommor blomma”. Det visade sig dock snabbt att de intellektuella tog tillfället i akt att kritisera regimens brutala och klumpiga ekonomiska politik, och censuren återkom därför snabbt. Flera författare som inledningsvis stött kommunisterna var nu kritiska, och de sattes därför i arbetsläger. Bland dem kan nämnas Ding Ling (1904-85), Kinas främsta kvinnliga författare under perioden, ofta sedd som Kinas första feminist.

 

Det stora språnget framåt

I slutet av 50-talet var Mao frustrerad över den långsamma utvecklingen. Den ekonomiska politiken var alltför beroende av sovjetisk expertis, och gick inte alls så snabbt som kommunisterna hade hoppats. Mao övergav därför den sovjetiska modellen och bestämde sig för att använda den enda resurs Kina hade gott om: arbetskraft. Genom ”Det stora språnget framåt” skulle kineserna genom hårt arbete accelerera utvecklingen och återvinna sin position som en av världens ledande stater.

 

 

Det stora språnget genomfördes med oerhörd entusiasm. Kommunistpartiet organiserade arbetsgrupper som började bygga upp industrier, och graden av kollektivisering ökade. Vissa projekt blev framgångsrika, framför allt när det gällde kommunikationer: broar, järnvägar och kanaler spreds över landet. Men Det stora språnget genomfördes utan någon tekniskt kunnig ledning; Mao föredrog att lita till det arbetande folkets entusiasm. Följden blev att många projekt havererade eller visade sig oanvändbara. Dessutom togs arbetskraft från jordbruket, som inte fungerade som det skulle. Av rädsla för att misshaga Mao överskattade man 1958 års skörd, och resultatet blev de ”Tre hårda åren” 1959-1962, då massvält drabbade Kina. Ungefär 30 miljoner människor dog av svält som en följd av Det stora språnget.

 

Kulturrevolutionen

På det hela taget var alltså Det stora språnget ett gigantiskt misslyckande, och därför förlorade Mao en hel del prestige i landet och en hel del inflytande inom partiet. I början av 60-talet var hans roll ganska tillbakadragen, och en mindre extrem grupp ledare, främst Zhou Enlai, Deng Xiaoping och Liu Shaoqi, kom att dominera Kinas politik. Deras mer pragmatiska politik symboliserades av Deng Xiaopings uttalande: ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss”.

Vid det här laget fördes inte längre någon öppen debatt  mellan Mao och den övriga partiledningen: Mao såg till att förödmjuka och fängsla den som öppet opponerade sig mot honom, och partiledningen struntade därför i att informera honom om beslut. Mao kvarstod som en enande symbol för nationen, men partiledningen ville helst att han inte skulle lägga sig i mer.

 

Mao återtog dock snart sin dominerande roll i kinesisk politik genom Kulturrevolutionen, som sattes igång 1966. Mao gick förbi den centrala partiledningen och utnyttjade sitt fortfarande ansenliga inflytande hos hängivna partmedlemmar på gräsrotsnivå till att organisera en ny ”revolution”. Mao menade att stora delar av den centrala partiledningen hade korrumperats av makt och avvikit från den renläriga socialismen. För att få landet på rätt köl behövdes en revolution för att skapa en äkta arbetarkultur, utan inflytande från skadlig intellektualism och teknikfixering. De som rycktes med av Maos politik bildade ”röda garden” som ägnade sig åt att trakassera och håna intellektuella, ingenjörer och andra i ekonomiska nyckelpositioner. Sådana människor utsattes för ”kritik” vilket innebar att de tvingades att be om ursäkt för att inte vara riktiga socialister och tala om vilka dåliga människor de var. Därefter berövades de alla positioner och sattes i ”omskolningsläger” (arbetsläger).

 

 

En central faktor i Kulturrevolutionens framgång var att armén ställde upp på Maos sida. På så sätt återvann den en hel del inflytande som gått förlorad under 50- och 60-talen. Mao såg dock till att hålla militären under sin kontroll så att den inte kunde hota hans position, och förlitade sig mycket på sin hustru, Jiang Qing. Mao styrde nu Kina som en totalitär diktator, och den pragmatiska linjens män förlorade sin ledande position, berövades sina poster och fängslades. Undantaget var mästerdiplomaten Zhou Enlai, som Mao inte kunde undvara, och som förmodligen verkade som en modererande faktor på Maos politik.

 

Brytningen med Sovjet

Maos radikala politik förde Kina allt längre bort från Sovjetunionen, och relationen mellan de två länderna försämrades stadigt under 1960-talet. Båda aspirerade på ledarskap över den kommunistiska världen, och Kina blev en samlingspunkt för de kommunistiska stater som låg utanför Sovjets direkta inflytande och som ogillade det sovjetiska maktmonopolet. 1969 bröt smärre strider ut längs den sovjetisk-kinesiska gränsen.

 

För Kina hade USA tidigare varit huvudfienden, men när man nu verkade vara på väg mot ett krig mot Sovjet behövdes nya bundsförvanter. Därför lyckades Zhou Enlai föra framgångsrika förhandlingar med USA, och detta ledde till att president Richard Nixon besökte Kina 1972. Den nya goda relationen till USA ledde till att Kina fick säte i FN (Kinas plats hade tidigare givits åt Taiwan, som nu istället blev utan plats). Brytningen med Sovjet ledde också till en ökad militär börda för Sovjetunionen, som nu tvingades bevaka sin gräns mot Kina, något som bidrog till att underminera den sovjetiska ekonomin och fick Sovjetunionen att kollapsa.

De diplomatiska framgångarna ledde till att Zhou Enlais position förstärktes, och han lyckades rehabilitera några av de pragmatiska ledarna och se till att de återigen hamnade i partiledningen.

Efter Mao

1976 avled både Zhou Enlai och Mao Zedong. Makten låg inledningsvis kvar hos Maos änka, Jiang Qing, och hennes radikala ledningsgrupp ”De fyras gäng”,  som ville fortsätta och förnya Kulturrevolutionens politik. Men folket visade sin vilja genom spontana sorgetåg till Zhou Enlais grav. Stärkta av detta tog den pragmatiska partifalangen makten och fängslade Jiang Qing och hennes förtrogna.

Den nya ledaren blev Deng Xiaoping, som gjorde en tydlig brytning med Kulturrevolutionens ideal. Mot Kulturrevolutionens devis ”Det är bättre att vara fattig i ett socialistiskt land än rik i ett kapitalistiskt” kontrade Xiaoping med ”fattigdom är inte socialism”, och satsade på att stärka tekniskt kunnande och kompetent ekonomisk ledning. Under sent 70-tal började de ”Fyra moderniseringarna” av jordbruket, industrin, teknologin och försvaret, som avreglerade många marknader och tillät en friare företagsamhet. Det ideologiska inflytandet i utbildningen minskade också, och tekniska utbildningar uppvärderades.

 

Deng Xiaopings reformer ledde till en enorm ekonomisk tillväxt i Kina under 1980- och 90-talen. Den ökade handeln med omvärlden ledde också till att staten fick svårare att kontrollera informationsflödet till befolkningen, i synnerhet med Internets intåg i Kina under sent 90-tal. Partiet har dock lyckats bibehålla kontrollen över staten, och censurerar fortfarande kritik mot regimen. Den ökade öppenheten ledde under en tid till öppen kritik och demonstrationer mot regimens diktatoriska kontroll, men detta stoppades abrupt när Xiaoping lät armén slå ner en studentdemonstration på Himmelska fridens torg i Beijing 1989.

 

Samhälleliga förändringar

Att Kina började återhämta sig under Maos tid vid makten tycks ovedersägligt: Kinas befolkning, som legat ganska konstant vid 400-miljonersstrecket från 1850 till 1950 hade stigit till 700 miljoner i mitten av 1970-talet. Många traditionella orättvisor avskaffades och kvinnorna blev i alla fall juridiskt sett likvärdiga med männen. Kinas industrialisering kom också igång under denna tid. Å andra sidan skedde det till ett högt pris, inte minst i människoliv: uppskattningar av antalet döda till följd av Maos politik varierar kraftigt, från ca 20 miljoner till nära 90 miljoner. Dessutom var det kinesiska samhället präglat av en totalitär attityd där det fria ordet var bannlyst. Även om traditionella eliter avskaffades uppkom en ny elit i form av kommunistpartiet, som växte till en massrörelse med många miljoner medlemmar: medlemskap var nödvändigt för att göra karriär i det maoistiska samhället.

 

Mao är än idag en viktig symbol för den kinesiska staten. Kommunistpartiet gav 1981 sitt omdöme om honom, vilket än idag står för den officiella synen: Maos minne respekteras för hans roll under inbördeskriget och hyllas för att han återförenade Kina, men han hålls också ansvarig för den misslyckade ekonomiska politiken under sent 50-tal. Kulturrevolutionen talar man ännu ganska tyst om: för en del är det ett smärtsamt minne, för andra ett pinsamt.

Deng Xiaopings reformer har lett till en oerhörd expansion av Kinas ekonomiska styrka, och den ekonomiska öppenheten är stor i det moderna Kina. Men reformerna har också lett till problem. Knarkhandeln har formligen exploderat, och den snabba industrialiseringen har lett till en omfattande miljöförstöring. Den fria marknaden har lett till att kvinnors position försämrats, eftersom människor återgått till traditionella mönster då de prioriterar sönernas utbildning och karriärmöjligheter. Prostitution, som var olaglig under Maos tid, har återkommit, och det finns en omfattande människohandel. År 1990 arresterades 65.000 människor i Kina för att ha kidnappat eller sålt kvinnor eller barn. Folkökningen har fortsatt: år 2007 uppskattades Kinas befolkning till ca 1,3 miljarder. Regeringen har genomdrivit lagar för att begränsa befolkningsökningen (familjer måste få särskilt tillstånd för att skaffa mer än ett barn), men detta har lett till omfattande missnöje. Dessutom verkar det ha fört med sig att människor aborterar flickfoster, så att ett kvinnounderskott återigen har uppkommit.

Den kinesiska revolutionen, 1912-1949

Videopresentation:

Republiken Kina

År 1911 utbröt ett uppror som Qingkejsaren inte förmådde stoppa. Upprorsmännen lyckades få kontroll över stora delar av landet och allierade sig med den kinesiska nationaliströrelsen Guomindang, som leddes av revolutionären Sun Zhongshan (Sun Yat-sen), men kejsaren vägrade ge upp utan hoppades på militärens stöd. I början av 1912 lyckades dock Zhongshan sluta en överenskommelse med general Yuan Shikai, som kontrollerade huvuddelen av Kinas armé. Överenskommelsen innebar att Shikai skulle stöda upproret med sina trupper, och i utbyte skulle han få posten som president i den nyutropade republiken Kina. Därmed var spelet över för Qingdynastins del. Den siste kejsaren abdikerade och kejsarfamiljen gick i exil. Två tusen år av kejsarstyre var slut.

Militärdiktatur och splittring

Den första kinesiska republiken blev kortlivad. I 1913 års val vann Guomindang en överlägsen seger, men den verkliga makten låg hos armén under Yuan Shikais befäl. Shikai struntade blankt i valresultatet och utropade sig till militärdiktator. En nyckelperson i Guomindang mördades, och Sun Zhongshan flydde till Japan för att försöka organisera motståndet mot den nya diktaturen.

 

Yuan Shikai hade för avsikt att utropa sig till kejsare, men insjuknade och dog i början av 1916. Hans tid vid makten var alltså kort, men mycket betydelsefull: den parlamentariska utveckling som Sun Zhongshan eftersträvat avbröts, och Yuan Shikais generaler samlade på sig politisk och ekonomisk makt. När Shikai dog fanns ingen uppenbar efterträdare, och olika generaler, eller krigsherrar, skapade sina egna riken i olika regioner. Den gamla kinesiska statsapparaten bröt samman och ersattes av krigsherrarnas despoti.

 

Den samlande kraften för dem som ville återbygga en sammanhållen kinesisk stat blev Sun Zhongshan och Guomindang. Guomindang hade en majoritet av folket på sin sida, men den militära makten låg i krigsherrarnas händer. I slutet av 1910-talet dök också en ny viktig aktör upp: kommunisterna. Kommunismen hade fått en viss spridning i Kina redan i början av 1900-talet, men i samband med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917 fick den vind i seglen, och konkurrerade med Guomindang om folkets stöd. För att kunna besegra krigsherrarna behövde Guomindang kommunisternas hjälp.

 

För att förena alla de grupper som gjorde motstånd mot krigsherrarna, formulerade Zhongshan en sammanmhållande ideologi, ”Folkets tre principer”:

 

1) Nationalism (anti-imperialism)

2)Demokrati (anti-monarki)

3) Mat och arbete åt folket

 

Med dessa principer som ideologisk grund lyckades Guomindang fånga upp merparten av krigsherrarnas motståndare, inklusive några krigsherrar som sympatiserade med principerna. Men viktigast var att de möjliggjorde en allians mellan nationalister och kommunister. Principerna medförde att kommunisterna uppfattade Guomindang som företrädare för en borgerlig revolution, och de menade att den borgerliga revolutionen måste inträffa innan en kommunistisk revolution kunde genomföras. Kommunisterna accepterade därmed Zhongshan som ledare, och den nationalistisk-kommunistiska alliansen fick tillgång till militär utrustning och träning från det nyutropade Sovjetunionen.

 

1925 hade alliansen en fast bas i södra Kina, och tiden verkade mogen att börja kampen för Kinas återförening. Men samma år dog Sun Zhongshan, och därmed började alliansen mellan nationalister och kommunister knaka i fogarna. Även om de officiellt samarbetade, konkurrerade de häftigt om att vinna civilbefolkningens gunst. Inom Guomindang fanns många som var tveksamma till alliansen med kommunisterna, och rörelsens nya ledare, Jiang Jieshi (Chiang Kaishek) hörde till dem.

 

Alliansen sprack till slut 1927, när Jieshi började beordra avrättningar av framstående kommunister. Kommunisterna hade svårt att enas om hur de skulle reagera: en del menade att man skulle fortsätta samarbeta med nationalisterna, men andra organiserade ett uppror. Upproret, som leddes av den unge Mao Zedong, slogs ner av Guomindangs trupper. Under de följande åren bedrev Guomindang en oförsonlig krigspolitik mot kommunisterna.

 

En följd av konflikten mellan kommunister och nationalister blev att återföreningen av Kina gick långsammare. Jiang Jieshi lade huvuddelen av sina resurser på att bekämpa kommunisterna, och kunde därmed inte fortsätta slåss lika intensivt mot krigsherrarna: istället försökte Guomindang komma överens med olika krigsherrar. Resultatet blev att flera delar av Kina fortsatte att vara självstyrande under lokala krigsherrar.

 

De båda kämpande ideologierna kom också att förändras under dessa år. Under Jiang Jieshi blev antikommunismen Guomindangs främsta princip. Detta medförde att nationalisterna flyttade sig ganska långt till höger ideologiskt. Jieshi var under 1930-talet mer influerad av fascismen än av parlamentarisk demokrati. Guomindang blev också villigt att samarbeta med diktatoriska krigsherrar.

 

Kanske var ändå förändringarna inom det kinesiska kommunistpartiet större.  De moderata kommunisterna under Zhou Enlai ville försöka återskapa alliansen med nationalisterna, och hade också stöd av Moskva. Men under trycket av Guomindangs antikommunistiska kampanj kom makten i partiet att koncentreras till de mer extrema revolutionärerna, ledda av Mao Zedong. Kommunisterna var i ett allvarligt underläge mot Guomindang, och det var Maos gerillataktik som gjorde att de alls överlevde som en militär och politisk faktor. Men i mitten av 1930-talet hade kommunisternas inflytande begränsats till den karga och bergiga Shaanxiregionen i norra Kina.

Under dessa år började Mao formulera en alternativ, kinesisk form av kommunism. Enligt den traditionella sovjetiska modellen skulle först en borgerlig revolution genomföras, och därefter den kommunistiska. Kärnan i kommunismen skulle också utgöras av arbetare. Denna ideologi hade fungerat för de ryska kommunisterna, men för de kinesiska, som nu var utkastade ur städerna, var det poänglöst att försöka appellera till industriarbetare. Enligt den maoistiska varianten av kommunism skulle man istället utgå från bönderna, som utgjorde majoriteten av befolkningen och som man dessutom kunde nå lättare. Mao förkastade också tanken att en borgerlig revolution måste ske först: alltså fanns det inga skäl att vilja samarbeta med Guomindang.

 

Världskrig och inbördeskrig

I början av 1930-talet såg det ut som om Guomindang skulle komma att återförena Kina innan årtiondets slut. Men då lade sig ännu en aktör i spelet om Kinas framtid: det japanska imperiet.

 

Fram till mitten av 1800-talet hade det japanska öriket följt en historia som i viss mån liknade Kinas. Men vid kontakten med de europeiska kolonialmakterna klarade sig Japan långt bättre än Kina. Medan kineserna högdraget gjorde motstånd och blev besegrade, aktade sig Japan för att reta Europa och satsade på komma ikapp. Resultatet var talande: medan Kina kollapsade i kaos och anarki, framträdde Japan på 1890-talet som en modern, industriell stormakt som konkurrerade med européerna på lika villkor.

 

Ett problem för Japan var att landet saknade de råvaror som behövdes för att hålla igång en industrialiserad ekonomi (t ex kol, järn, gummi och olja). Därför strävade Japan efter att erövra kolonier med sådana råvaror. Detta ledde till det första kinesisk-japanska kriget 1894-95, då Japan tog kontroll över Korea, och till att Japan deltog i Första världskriget på Ententens sida. De vinster Japan hade gjort var dock inte tillräckligt för att göra landet självförsörjande, och när den stora depressionen 1929-32 visade hur sårbar den fria marknadsekonomin var, fick den japanska militarismen vind i seglen, och en medveten expansionspolitik på Kinas bekostnad planerades.

 

Japans första steg var att ockupera Manchuriet 1933. Där skapade de marionettstaten Manchukuo, och tillsatte den siste kejsaren av Kina som symboliskt överhuvud över staten. Sex år senare invaderade japanska trupper själva Kina. Därmed började det Andra kinesisk-japanska kriget, som efter fem år skulle komma att övergå i Andra världskriget.

 

Krigets påverkan

De japanska invasionsstyrkorna vann inledningsvis stora framgångar, men inom några dagar hade Guomindang organiserat motståndet som hårdnade allt mer. De japanska soldaterna var dock överlägsna i träning, utrustning och organisation och fortsatte att avancera. Efter ett år var hela nordöstra Kina under japansk ockupation. Men japanerna frustrerades av kinesernas sega motstånd, och övergick till att föra en grymmare och grymmare krigföring. Den värsta enskilda händelsen var Nanjingmassakern. Då japanerna i december 1937 erövrade staden Nanjing genomförde soldaterna en omfattande utplundring av staden, komplett med massvåldtäkter och massavrättningar. I denna ”Rape of Nanjing” mördades åtminstone 200.000 människor, och världen vände sig emot Japan.

 

Karta 7: Situationen i Kina 1944

Motgångarna tvingade Jiang Jieshi att överge sin antikommunistiska politik och acceptera en vapenvila och så småningom även samarbete med kommunisterna. I längden tjänade dock kommunisterna mest på detta samarbete, eftersom de fortsatte att använda sig av gerillakrigföring där de undvek direkta strider mot japanerna, och istället fokuserade på att vinna över lokalbefolkningen på sin sida.  Nationalisterna använde sig av konventionell krigföring, där japanerna var överlägsna, vilket ledde till mycket höga förluster för Jieshis trupper.

 

När kriget 1941 vidgades till ett världskrig genom Japans anfall på Pearl Harbour, ökade trycket på nationalistregimen ännu mer. De allierade krävde kinesiska anfall mot japanska positioner för att dra bort japanernas resurser från kritiska krigsskådeplatser. I dessa påtvingade offensiver utplånades Guomindangs bästa truppformationer i attacker som inte gjorde någon större skillnad för Japans militära resurser.

 

När Japan slutligen kapitulerade i augusti 1945 var Kina svårt härjat av kriget: ca 12-20 miljoner människor hade dött som resultat av kriget, och de flesta viktiga industristäder hade hamnat i japanernas händer.

 

Med Andra världskrigets slut flammade fiendskapen mellan nationalister och kommunister upp igen. Men balansen mellan dem hade ändrats.  Kommunisterna under Mao Zedong hade stärkt sin ställning: de hade bevarat sina styrkor genom att undvika kostsamma strider mot japanerna, och kunde i krigets slutskede rycka fram genom norra Kina och befria flera viktiga städer från den japanska ockupationen. Dessutom hade de en mäktig bundsförvant i Sovjetunionen, som hade ockuperat Manchuriet och kunde förse dem med krigsmateriel.

 

Jiang Jieshis nationalister hade däremot försvagats genom striderna mot Japan. Dessutom var deras popularitet hos folket dalande, eftersom Guomindang flera gånger hade komprometterat sitt rykte genom att samarbeta med krigsherrarna. Som om inte detta var tillräckligt var USA ytterst skeptiskt inställt till Guomindangs förmåga att kunna styra Kina. Därför gav USA understöd till Jieshi högst motvilligt och bara för att det inte fanns någon annan att satsa på.

 

I kapplöpningen om att snabbast hinna ta över de områden som Japan hade ockuperat begick nu Jieshi ett avgörande misstag. I sin antikommunistiska iver valde han att förhandla med de japanska befälhavarna och gav dem befogenhet att fortsätta styra över de ockuperade områdena tills nationalisttrupper hann dit. För världen – och i synnerhet för det kinesiska folket – såg det ut som om Guomindang hade gått samman med den hatade fienden. Därmed skadades nationalisternas anseende i Kina på ett avgörande sätt. I det följande kinesiska inbördeskriget blev Guomindang besegrat, och Jiang Jieshi och hans förtrogna flydde till Taiwan, där de upprättade en alternativ republik.