Korstågen: religiös konflikt eller maktkamp?

År 1095 höll den dåvarande påven Urban II ett tal i den franska staden Clermont. I talet hävdade påven att de kristna som vallfärdade till Jerusalem (pilgrimer) blev attackerade av muslimerna som styrde i Mellanöstern. Därför borde alla goda kristna krigare färdas österut för att bekämpa muslimerna och trygga Jerusalem för de kristna.

Påvens tal ledde till det fenomen som har kommit att kallas korstågen: Med start året därpå och under cirka 150 år därefter samlade det kristna Europa med jämna mellanrum ihop stora riddararméer som färdades mot Mellanöstern för att kriga mot islam.

Varför blev det korståg?
Det motiv som påven använde sig av i sitt tal hade en viss verklighetsförankring. Under 1000-talet hade Mellanöstern invaderats av turkiska nomader. Med sin nomadkrigarförmåga kom turkarna att dominera Mellanöstern politiskt och militärt. De konverterade också till islam. De olika muslimska furstarna i området ville inte attackera kristna besökare – dessa religiösa turister var en viktig extra inkomstkälla – men många turkar fortsatte att leva som nomader och hade då inget emot att råna kristna resenärer. Det var detta Urban syftade på i sitt tal.

Men turkarnas största rike, Seljuksultanatet, utgjorde också ett allvarligt hot mot det Bysantinska riket. Under många hundra år hade Bysans utgjort en buffertzon mellan den kristna världen och den muslimska. Men i slaget vid Manzikert 1071 krossades den bysantinska armén av seljukerna, som därefter erövrade nästan hela Anatolien (dagens Turkiet). Seljukerna hindrades därefter av att de slogs inbördes, men för Bysans var läget kritiskt, och kejsar Alexios I vände sig därför till påven med en bön om hjälp.

Bysantinska riket år 1180

För påven fanns alltså chansen att slå två flugor i en smäll: dels kunde han säkra tillvaron för de kristna pilgrimerna i Mellanöstern, och dels kunde han ge Bysans militär hjälp och därmed sätta kejsaren i tacksamhetsskuld till påvemakten.

Men varför var så många beredda att lyssna till påvens maning om heligt krig? De flesta europeiska krigare som reste på korståg var inte särskilt religiösa av sig. Istället var de intresserade av att erövra makt, territorier och rikedomar i Mellanöstern. Hemma i Europa var det så att bara den äldsta sonen fick ärva faderns mark och rikedomar: övriga söner i en adelsfamilj fick antingen göra karriär i kyrkan eller bli professionella krigare, riddare. Dessa riddares begär efter makt och rikedom fick dem att följa påvens bud.

Korsfararna erövrar Antiokia år 1098 (http://en.wikipedia.org/wiki/Crusades)

Vilka konsekvenser fick korstågen?
Det första korståget var det mest framgångsrika: år 1099 erövrade korsfararna Jerusalem och upprättade ett antal små korsfararstater i områdena som motsvarar dagens Libanon, Syrien och Israel. Muslimerna togs med överraskning och chockades av de kristnas brutalitet. Men när den första chocken väl hade lagt sig började muslimerna långsamt att bilda en gemensam front mot korsfararna. Till slut lyckades den egyptiska sultanen Saladin få muslimerna att hålla sams, och med det muslimska Mellanösterns större resurser kunde Saladin återta Jerusalem. Trots upprepade nya korståg misslyckades korsfararna med att hålla sig kvar i Mellanöstern: det sista korsfararfästet erövrades av muslimerna år 1291.

Karta över korsfararstaterna på 1100-talet (http://en.wikipedia.org/wiki/Crusades)

Även om korstågen var ett militärt misslyckande gynnades vissa stater ekonomiskt av dessa krig. Det gällde framför allt de italienska handelsrepublikerna Genua och Venedig. Båda dessa stater hjälpte till att transportera korsfarare till och från Mellanöstern (mot betalning), och handlade friskt med både kristna och muslimer i regionen. När korstågen väl tagit slut upprätthöll de italienska handelsmännen sina affärskontakter med muslimerna.

Genom krigen och handeln skedde också ett omfattande kulturutbyte mellan den kristna och den muslimska världen. Utbytet var dock ganska ensidigt: de kristna blev mycket imponerade av muslimernas kultur och vetenskap, och försökte ta till sig så mycket som möjligt. Muslimerna däremot uppfattade de kristna som ohyfsade barbarer som visserligen var bra på att kriga, men inte hade något annat bra att komma med. Därför var kulturutbytet bra för européerna, som kunde ta till sig muslimernas idéer, medan muslimerna inte fick ut så mycket mer än ett förakt för européerna.

För det Bysantinska rikets del blev korstågen en katastrof. Det visade sig att de östkristna och de västkristna inte alls kunde komma överens, utan de bråkade lika mycket med varandra som med muslimerna. Bråket mellan Rom och Konstantinopel kulminerade i det Fjärde korståget, som år 1204 erövrade den bysantinska huvudstaden Konstantinopel. Bysantinerna lyckades så småningom kasta ut korsfararna och återupprätta sitt rike, men sprickan mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan vidgades ännu mer. Dessutom var Bysans så försvagat att det aldrig återfick sin forna styrka. Efter ytterligare tvåhundra år erövrades Konstantinopel år 1453 av nästa muslimska stormakt, det Osmanska riket.

Korstågen i historien

Specifika källor till detta avsnitt:

Carole Hillenbrand, The Crusades. Islamic Perspectives (Edinburgh University Press 1999)

Steven Runciman, A History of the Crusades, vol 1-3 (Penguin 1951, 1978)

Sören Wibeck, Korståg. Västerlandets heliga krig (Historiska media 2007)

2 reaktioner på ”Korstågen: religiös konflikt eller maktkamp?”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.