Folkrepubliken Kina, 1949-

Videopresentation:

Att bygga ett kommunistiskt Kina

1949 kunde kommunistpartiet utropa Folkrepubliken Kina: i stort sett var hela det kinesiska fastlandet under deras kontroll (de passade även på att ockupera Tibet 1951). Bara Taiwan låg utanför deras räckvidd. Folkrepubliken följde den sovjetiska mallen för kommuniststater i så måtto att den var en enpartistat (allmän och lika rösträtt infördes, men man kunde bara rösta på kommunistpartiet), och partiet kontrollerade hela statsbyråkratin. Som partiordförande hade Mao den mesta makten i staten.

 

Eftersom Kina var kommunistiskt hamnade Folkrepubliken per automatik på Sovjetunionens sida i det Kalla kriget, men Mao var aldrig nöjd över att framstå som underlydande till Sovjetunionen, och kunde utnyttja kinesisk nationalism mot de krafter i partiet som föredrog att hålla sams med Moskva. Efter Stalins död 1953 började Mao föra en politik som inte alltid stämde överens med Sovjetunionens önskemål, och därmed började en spricka uppstå i det kommunistiska maktblocket.

 

Inrikespolitiskt strävade kommunisterna efter att realisera det kommunistiska idealsamhället. Även om Mao höll hårt på sin tolkning av kommunismen, den s k maoismen, var den ekonomiska politiken åtminstone inledningsvis mycket influerad av Sovjet. Denna politik innebar för det första att industrier och banker förstatligades. Därigenom kunde staten strama åt ekonomin och få bukt med inflationen. Under 50-talet satsade staten mycket resurser på att öka industrialiseringen. Precis som i Sovjet lyckades statens planekonomiska modell mycket bra med att bygga upp tung industri och energiproduktion, men väsentligt sämre med att stimulera lätt industri som kläder och andra konsumtionsvaror.

 

Det allra största projektet var dock att göra slut på den gamla ordningen på landsbygden: inga bönder skulle kunna förtryckas av jordägare, utan marken skulle fördelas jämlikt. Samtidigt med industrialiseringen genomfördes därför en kollektivisering av jordbruket. Jordägare och rikare bönder kom lätt att klassas som kapitalister som utnyttjade andra människor, och sattes i arbetsläger eller mördades. Det finns inga säkra siffror på hur många människor som dödades under jordbrukets kollektivisering: siffrorna varierar från hundratusentals till tiotals miljoner.  De gamla skillnaderna på landsbygden utplånades i stort sett, men välfärden minskade snarare, eftersom staten tog kontroll över all handel. Den kinesiske bonden hade av tradition tjänat pengar vid sidan om jordbruket genom specialisering på konsumtionsgrödor, men sådan verksamhet förbjöds nu.

 

För staten var det också viktigt att ta kontroll över det intellektuella livet.  Skolor, universitet och forskningsinstitut hamnade under statens kontroll, och all undervisning och alla medier färgades av maoistisk socialism. Staten genomförde först en hårdhänt censur för att tysta kritik, men 1956 var Mao övertygad om att de intellektuella hade vunnits över till socialismens sak och tillät en öppnare debatt under devisen ”Låt hundra blommor blomma”. Det visade sig dock snabbt att de intellektuella tog tillfället i akt att kritisera regimens brutala och klumpiga ekonomiska politik, och censuren återkom därför snabbt. Flera författare som inledningsvis stött kommunisterna var nu kritiska, och de sattes därför i arbetsläger. Bland dem kan nämnas Ding Ling (1904-85), Kinas främsta kvinnliga författare under perioden, ofta sedd som Kinas första feminist.

 

Det stora språnget framåt

I slutet av 50-talet var Mao frustrerad över den långsamma utvecklingen. Den ekonomiska politiken var alltför beroende av sovjetisk expertis, och gick inte alls så snabbt som kommunisterna hade hoppats. Mao övergav därför den sovjetiska modellen och bestämde sig för att använda den enda resurs Kina hade gott om: arbetskraft. Genom ”Det stora språnget framåt” skulle kineserna genom hårt arbete accelerera utvecklingen och återvinna sin position som en av världens ledande stater.

 

 

Det stora språnget genomfördes med oerhörd entusiasm. Kommunistpartiet organiserade arbetsgrupper som började bygga upp industrier, och graden av kollektivisering ökade. Vissa projekt blev framgångsrika, framför allt när det gällde kommunikationer: broar, järnvägar och kanaler spreds över landet. Men Det stora språnget genomfördes utan någon tekniskt kunnig ledning; Mao föredrog att lita till det arbetande folkets entusiasm. Följden blev att många projekt havererade eller visade sig oanvändbara. Dessutom togs arbetskraft från jordbruket, som inte fungerade som det skulle. Av rädsla för att misshaga Mao överskattade man 1958 års skörd, och resultatet blev de ”Tre hårda åren” 1959-1962, då massvält drabbade Kina. Ungefär 30 miljoner människor dog av svält som en följd av Det stora språnget.

 

Kulturrevolutionen

På det hela taget var alltså Det stora språnget ett gigantiskt misslyckande, och därför förlorade Mao en hel del prestige i landet och en hel del inflytande inom partiet. I början av 60-talet var hans roll ganska tillbakadragen, och en mindre extrem grupp ledare, främst Zhou Enlai, Deng Xiaoping och Liu Shaoqi, kom att dominera Kinas politik. Deras mer pragmatiska politik symboliserades av Deng Xiaopings uttalande: ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss”.

Vid det här laget fördes inte längre någon öppen debatt  mellan Mao och den övriga partiledningen: Mao såg till att förödmjuka och fängsla den som öppet opponerade sig mot honom, och partiledningen struntade därför i att informera honom om beslut. Mao kvarstod som en enande symbol för nationen, men partiledningen ville helst att han inte skulle lägga sig i mer.

 

Mao återtog dock snart sin dominerande roll i kinesisk politik genom Kulturrevolutionen, som sattes igång 1966. Mao gick förbi den centrala partiledningen och utnyttjade sitt fortfarande ansenliga inflytande hos hängivna partmedlemmar på gräsrotsnivå till att organisera en ny ”revolution”. Mao menade att stora delar av den centrala partiledningen hade korrumperats av makt och avvikit från den renläriga socialismen. För att få landet på rätt köl behövdes en revolution för att skapa en äkta arbetarkultur, utan inflytande från skadlig intellektualism och teknikfixering. De som rycktes med av Maos politik bildade ”röda garden” som ägnade sig åt att trakassera och håna intellektuella, ingenjörer och andra i ekonomiska nyckelpositioner. Sådana människor utsattes för ”kritik” vilket innebar att de tvingades att be om ursäkt för att inte vara riktiga socialister och tala om vilka dåliga människor de var. Därefter berövades de alla positioner och sattes i ”omskolningsläger” (arbetsläger).

 

 

En central faktor i Kulturrevolutionens framgång var att armén ställde upp på Maos sida. På så sätt återvann den en hel del inflytande som gått förlorad under 50- och 60-talen. Mao såg dock till att hålla militären under sin kontroll så att den inte kunde hota hans position, och förlitade sig mycket på sin hustru, Jiang Qing. Mao styrde nu Kina som en totalitär diktator, och den pragmatiska linjens män förlorade sin ledande position, berövades sina poster och fängslades. Undantaget var mästerdiplomaten Zhou Enlai, som Mao inte kunde undvara, och som förmodligen verkade som en modererande faktor på Maos politik.

 

Brytningen med Sovjet

Maos radikala politik förde Kina allt längre bort från Sovjetunionen, och relationen mellan de två länderna försämrades stadigt under 1960-talet. Båda aspirerade på ledarskap över den kommunistiska världen, och Kina blev en samlingspunkt för de kommunistiska stater som låg utanför Sovjets direkta inflytande och som ogillade det sovjetiska maktmonopolet. 1969 bröt smärre strider ut längs den sovjetisk-kinesiska gränsen.

 

För Kina hade USA tidigare varit huvudfienden, men när man nu verkade vara på väg mot ett krig mot Sovjet behövdes nya bundsförvanter. Därför lyckades Zhou Enlai föra framgångsrika förhandlingar med USA, och detta ledde till att president Richard Nixon besökte Kina 1972. Den nya goda relationen till USA ledde till att Kina fick säte i FN (Kinas plats hade tidigare givits åt Taiwan, som nu istället blev utan plats). Brytningen med Sovjet ledde också till en ökad militär börda för Sovjetunionen, som nu tvingades bevaka sin gräns mot Kina, något som bidrog till att underminera den sovjetiska ekonomin och fick Sovjetunionen att kollapsa.

De diplomatiska framgångarna ledde till att Zhou Enlais position förstärktes, och han lyckades rehabilitera några av de pragmatiska ledarna och se till att de återigen hamnade i partiledningen.

Efter Mao

1976 avled både Zhou Enlai och Mao Zedong. Makten låg inledningsvis kvar hos Maos änka, Jiang Qing, och hennes radikala ledningsgrupp ”De fyras gäng”,  som ville fortsätta och förnya Kulturrevolutionens politik. Men folket visade sin vilja genom spontana sorgetåg till Zhou Enlais grav. Stärkta av detta tog den pragmatiska partifalangen makten och fängslade Jiang Qing och hennes förtrogna.

Den nya ledaren blev Deng Xiaoping, som gjorde en tydlig brytning med Kulturrevolutionens ideal. Mot Kulturrevolutionens devis ”Det är bättre att vara fattig i ett socialistiskt land än rik i ett kapitalistiskt” kontrade Xiaoping med ”fattigdom är inte socialism”, och satsade på att stärka tekniskt kunnande och kompetent ekonomisk ledning. Under sent 70-tal började de ”Fyra moderniseringarna” av jordbruket, industrin, teknologin och försvaret, som avreglerade många marknader och tillät en friare företagsamhet. Det ideologiska inflytandet i utbildningen minskade också, och tekniska utbildningar uppvärderades.

 

Deng Xiaopings reformer ledde till en enorm ekonomisk tillväxt i Kina under 1980- och 90-talen. Den ökade handeln med omvärlden ledde också till att staten fick svårare att kontrollera informationsflödet till befolkningen, i synnerhet med Internets intåg i Kina under sent 90-tal. Partiet har dock lyckats bibehålla kontrollen över staten, och censurerar fortfarande kritik mot regimen. Den ökade öppenheten ledde under en tid till öppen kritik och demonstrationer mot regimens diktatoriska kontroll, men detta stoppades abrupt när Xiaoping lät armén slå ner en studentdemonstration på Himmelska fridens torg i Beijing 1989.

 

Samhälleliga förändringar

Att Kina började återhämta sig under Maos tid vid makten tycks ovedersägligt: Kinas befolkning, som legat ganska konstant vid 400-miljonersstrecket från 1850 till 1950 hade stigit till 700 miljoner i mitten av 1970-talet. Många traditionella orättvisor avskaffades och kvinnorna blev i alla fall juridiskt sett likvärdiga med männen. Kinas industrialisering kom också igång under denna tid. Å andra sidan skedde det till ett högt pris, inte minst i människoliv: uppskattningar av antalet döda till följd av Maos politik varierar kraftigt, från ca 20 miljoner till nära 90 miljoner. Dessutom var det kinesiska samhället präglat av en totalitär attityd där det fria ordet var bannlyst. Även om traditionella eliter avskaffades uppkom en ny elit i form av kommunistpartiet, som växte till en massrörelse med många miljoner medlemmar: medlemskap var nödvändigt för att göra karriär i det maoistiska samhället.

 

Mao är än idag en viktig symbol för den kinesiska staten. Kommunistpartiet gav 1981 sitt omdöme om honom, vilket än idag står för den officiella synen: Maos minne respekteras för hans roll under inbördeskriget och hyllas för att han återförenade Kina, men han hålls också ansvarig för den misslyckade ekonomiska politiken under sent 50-tal. Kulturrevolutionen talar man ännu ganska tyst om: för en del är det ett smärtsamt minne, för andra ett pinsamt.

Deng Xiaopings reformer har lett till en oerhörd expansion av Kinas ekonomiska styrka, och den ekonomiska öppenheten är stor i det moderna Kina. Men reformerna har också lett till problem. Knarkhandeln har formligen exploderat, och den snabba industrialiseringen har lett till en omfattande miljöförstöring. Den fria marknaden har lett till att kvinnors position försämrats, eftersom människor återgått till traditionella mönster då de prioriterar sönernas utbildning och karriärmöjligheter. Prostitution, som var olaglig under Maos tid, har återkommit, och det finns en omfattande människohandel. År 1990 arresterades 65.000 människor i Kina för att ha kidnappat eller sålt kvinnor eller barn. Folkökningen har fortsatt: år 2007 uppskattades Kinas befolkning till ca 1,3 miljarder. Regeringen har genomdrivit lagar för att begränsa befolkningsökningen (familjer måste få särskilt tillstånd för att skaffa mer än ett barn), men detta har lett till omfattande missnöje. Dessutom verkar det ha fört med sig att människor aborterar flickfoster, så att ett kvinnounderskott återigen har uppkommit.

En reaktion på ”Folkrepubliken Kina, 1949-”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.