Imperialismen

Den industriella revolutionen lade grunden för vår moderna värld. Den blev också ett av skälen till att det första kapitlet i modern historia blev så oerhört brutalt. Under andra hälften av 1800-talet fullbordade de europeiska stormakterna sin dominans över världen genom att erövra i stort sett allt territorium på jordytan. Denna epok brukar kallas för imperialismen. I det här avsnittet ska vi titta närmare på imperialismens drivkrafter och effekter.

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Varför blev det imperialism?

Imperialismen berodde på ett antal faktorer. För det första fanns vissa förutsättningar som möjliggjorde för Europas stater att bete sig som de behagade gentemot resten av världen. För det andra fanns ett antal drivkrafter som gjorde att européerna ville erövra en massa mark. Dessutom fanns några idéer som legitimerade erövringspolitiken och fick den att framstå som rättfärdig.

Industrialiseringen var den grundläggande förutsättningen för imperialismen. Genom den industriella revolutionen fick Europa en fullständigt överlägsen militär teknik och dessutom transporter som kunde flytta trupper över hela Jorden med oanad hastighet. Detta innebar att världens övriga stater var utlämnade åt industrimakterna på gott och ont.

Den medicinska utvecklingen var också en viktig förutsättning, eftersom läkarvetenskapen kunde bekämpa sjukdomar som tidigare drabbat européer som försökt skaffa sig herravälde över t ex det tropiska Afrika. Det största problemet var malaria. Men genom upptäckten och framställandet av kinin kunde européerna skydda sig mot malarian.

imperialism2

Det brittiska imperiet försöker dominera hela världen. Samtida satirisk bild

Drivkrafter

Stormakterna hade alltså de militära, transportmässiga och medicinska förutsättningarna för att kunna erövra världen. Men vad var det som drev dem att vilja göra det?

Den mest grundläggande drivkraften var den industriella ekonomins ökande krav. Industrierna blev allt effektivare och producerade större och större mängder varor. Detta krävde mer och mer råvaror. Dessutom krävdes marknader för varorna. Under lång tid var Europas befolkning den enda betydande marknaden, men på 1870-talet hade industriproduktionen blivit så effektiv att fabrikerna producerade mer varor än västvärldens befolkning kunde köpa. För att hålla igång den egna industrins fortsatta ekonomiska tillväxt började staterna erövra områden där det fanns viktiga resurser eller områden med en befolkning som kunde köpa varor.

Vid sidan om den ekonomiska drivkraften fanns också strategiska skäl. Detta gällde framför allt Storbritannien, som redan hade ett värdefullt kolonialvälde, framför allt i Indien. Britternas erövringar i Afrika och Asien under 1800-talet handlade i stor utsträckning om att antingen skydda Indien från andra stormakter, eller om att skapa säkra transportleder mellan Indien och de brittiska öarna.

Stormakterna själva tyckte om att se imperialismen som en osjälvisk spridning av västerlandets civilisation, vetenskap och kultur till vad européerna uppfattade som obildade vildar. I Frankrike myntades begreppet ”la mission civilatrice”, det civiliserande uppdraget, och i Storbritannien skrev författaren Rudyard Kipling om ”den vite mannens börda”. Denna grandiosa självbild var kanske mer en legitimerande idé än en drivkraft, men åtminstone i en del fall tycks européerna uppriktigt ha trott att de hjälpte de människor de förslavade. 

Vissa stater, som det tyska kejsardömet, gjorde koloniala erövringar utan att ha några uppenbara ekonomiska skäl. En förklaring till det kan vara att makthavarna använde utrikespolitiska medel för att råda bot på konflikter inne i landet. Genom att spela på nationalism och göra enkla erövringar utomlands stärktes människors stolthet över det egna landet.

Alldeles oavsett ovannämnda drivkrafter fanns också ett politiskt krav att ha kolonier om man skulle kunna kalla sig en stormakt. Kolonier var industristaternas främsta attribut, ett slags troféer som de kunde visa upp för varandra och för världen.

Legitimerande idéer

Vi har redan stött på det ”civiliserande uppdraget” som en legitimerande idé för imperialismen. En annan ideologi som spelade en stor roll för att folken i Europa skulle gilla imperialismen var nationalismen. I skolorna, litteraturen, konsten och nyheterna fick människor veta att just deras eget folk var världens bästa. Från det var steget inte långt till att tänka sig att världens bästa folk också måste ha världens största imperium.

En annan idé som kom att legitimera imperialismen var den moderna rasismen. Främlingsfientlighet har funnits i alla tider och i alla samhällen, men det kristna Europa kom tidigt att präglas av en rasistisk inställning till andra folk. Från början var rasismen religiöst präglad och riktad främst emot judar och muslimer, men med Upplysningen kom rasismen att få ett pseudovetenskaplig grund. Den svenska naturforskaren Carl von Linné hörde till pionjärerna inom modern rasism när han delade in mänskligheten i tre raser och hävdade att de hade olika egenskaper.

Till den europeiska biologiskt baserade rasismen hörde föreställningen att den vite mannen var överlägsen alla andra folk. Eftersom denna överlägsenhet var ”naturlig” var det därmed självklart att den vite mannen skulle styra över andra folk och kunde behandla dem som han ville.

tintininthecongo1

I europeisk kultur framställdes gärna den vite mannen som överlägsen. Här en serieruta från Tintin i Kongo.

Den tredje idé som samverkade med nationalism och rasism till att skapa ett samhällsklimat som välkomnade imperialismen var socialdarwinismen. År 1859 utkom Charles Darwins epokgörande arbete On the Origin of Species (Om arternas urval). Darwin lade fram övertygande bevis för att levande varelser hade utvecklats under lång tid, och alltså inte hade skapats så som det sägs i religiösa skapelseberättelser, t ex i Bibeln. Darwin såg även människan som ett djur, och menade att människan hade utvecklats ur apliknande förfäder. Det som avgjorde om en art gick under eller överlevde var hur pass väl den kunde anpassa sig till omständigheterna (”survival of the fittest”).

När Darwin hävdade att människan var ett djur chockade han samtiden, som fortfarande utgick från den traditionella kristna uppfattningen att människan var skapad till Guds avbild. Men med tiden kom allt fler vetenskapliga belägg för att Darwins teori, evolutionsteorin, i alla väsentliga avseenden var korrekt.

Problemet med detta var att många gjorde felaktiga tolkningar av Darwins evolutionsteori. En vanlig tolkning var att utvecklingen gick mot arter som var bättre och bättre. Någon sådan princip existerar dock inte. Att en art är välanpassad till en viss miljö betyder bara att den fungerar bra i ett visst sammanhang. En isbjörn är mycket väl anpassad till arktiskt klimat, medan en leopard är mycket väl anpassad till livet på en afrikansk savann. Ingen av arterna är ”bättre” än den andra i någon absolut bemärkelse.

En annan vanlig missuppfattning var att man började tillämpa evolutionslärans principer olika grupper i samhället. Här blandades de darwinistiska tankarna med dåtidens klassmedvetande, rasism och nationalism, och därmed uppstod socialdarwinismen.

Enligt socialdarwinismen gäller principen ”survival of the fittest” inte bara för individer, utan också för samhällsklasser, raser, nationer och stater. Det mänskliga samhället präglas enligt detta tänkande av en obönhörlig kamp för att överleva, där vissa kommer att överleva och andra kommer att gå under. Eftersom denna utslagning är ”naturlig” är den enligt socialdarwinismen också bra. Socialdarwinismen legitimerade därigenom både de klasskillnader som fanns i samhällena och den imperialistiska politik som fördes gentemot andra folk.

Det bör tilläggas att socialdarwinismen inte har någon vetenskaplig grund. Enligt modern evolutionslära verkar principen ”survival of the fittest” inte på någon kollektiv nivå, utan på genetisk nivå. Det är gener som konkurrerar med varandra i evolutionärt avseende, inte folk eller stater.

Hur fungerade imperialismen?

Imperialismen fick genomslag huvudsakligen i Afrika och i Asien, men den tog sig lite olika uttryck i respektive världsdel.

Erövringen av Afrika

Européerna hade sedan gammalt upprättat handelsstationer längs Afrikas kust, men alla större erövringsförsök hade, med några undantag, misslyckats. Det berodde dels på de tropiska sjukdomarna som drabbade européerna, men huvudsakligen på att européerna inte rådde på de afrikanska staterna och därmed tjänade mer på att förhandla med dem.

Under 1800-talet förändrades denna situation. Industrialiseringen gjorde att Europa uppnådde en överlägsen militär styrka. Samtidigt var 1800-talet en orolig period i Afrikas historia, då många av de gamla staterna föll sönder på grund av uppror och folkvandringar. Européerna kunde utnyttja dessa oroligheter till att bit för bit erövra hela Afrika.

Erövringen av Afrika skedde i flera steg. Oftast började det med att europeiska upptäcktsresande kartlade områden som européerna ännu inte kände till. Därefter dök handelsmän upp och började köpa och sälja varor. Så småningom kom soldater för att skydda handelsmännens intressen, och så befann sig området under militär ockupation. Ofta samarbetade européerna med lokala härskare eller eliter för att söndra och härska.

Afrikakolonier

Afrika 1914

Afrikanerna gjorde hårt motstånd när de hade möjlighet, och européerna bråkade också sinsemellan om olika territorier i Afrika. Den tyska rikskanslern Bismarck försökte hindra konflikter mellan stormakterna genom att kalla dem till en konferens i Berlin. Vid den så kallade Berlinkongressen 1884-85 delade stormakterna upp Afrika mellan sig. De drog gränserna enbart med hänsyn till sina egna intressen, utan att bry sig om gamla statliga, etniska och kulturella gränser.

Trots Bismarcks försök fortsatte kapplöpningen om kolonier att leda till konflikter mellan stormakterna. 1898 var Frankrike och Storbritannien nära att hamna i krig med varandra på grund av den så kallade Fashodakrisen, som handlade om vem som skulle få kontrollen över Sudan. Till slut backade Frankrike. 1905 och 1911 bråkade Tyskland och Frankrike om kontrollen över Marocko (Frankrike vann).

En av de våldsammaste konflikterna i Afrika under imperialismens tid var Boerkriget 1899-1902. Boerna var holländska kolonister som redan på 1600-talet hade bosatt sig i Sydafrika. Boerna förtryckte den existerande befolkningen i Sydafrika, men när Storbritannien lade beslag på Sydafrika protesterade boerna våldsamt, och till slut utbröt krig. Boerna använde sig av gerillakrigstaktik, men britterna utvecklade ett effektivt motmedel: koncentrationslägret. Genom att tvångsförflytta hela den boerska befolkningen till välbevakade läger där de svältes till underkastelse vann britterna kriget.

Boerconccamp1

Koncentrationsläger från boerkriget

Det värsta exemplet på europeisk hänsynslöshet i erövringen av Afrika var Kongofristaten. Kongo var ett rikt område som stormakterna bråkade om. Den makthungriga belgiska kungen Leopold II lyckades övertyga stormakterna att det var bäst om han fick förvalta Kongo som en ”fristat”. Under denna täckmantel lät Leopold systematiskt suga ut området på värdefulla resurser (först elfenben, sedan gummi). Mellan 3 och 30 miljoner människor mördades i Kongo under perioden 1885-1912 för att berika först kungen, sedan den belgiska staten.

MutilatedChildrenFromCongo

Bilder på stympade kongoleser från Kongofristatens tid

Vid 1900-talets början återstod bara två självständiga stater i Afrika: Liberia i Västafrika och Etiopien i Östafrika. Liberia grundades som en stat för de frigivna amerikanska slavar som ville återvända ”hem”, och stod därmed under USA:s beskydd. Det gamla etiopiska kejsardömet lyckades undvika att försvagas under 1800-talets omvälvningar, och kunde därför bjuda effektivt motstånd mot européerna. När Italien försökte ockupera landet 1896 blev den italienska armén besegrad av den etiopiska.

Imperialismen i Asien

I Asien fanns större och stabilare stater än i Afrika, så imperialismen var sällan lika direkt i denna del av världen. När européerna kunde så ockuperade de marken i Asien, precis som i Afrika, men ofta tilläts existerande staterna finnas kvar, under förutsättning att de accepterade européernas ekonomiska dominans.

Läs om imperialismen i Indien

Läs om imperialismen i Kina

Läs om imperialismen i Japan

USA blir en imperialistmakt

 

Konsekvenserna

Imperialismen fick oerhörda följder för hur världen såg ut, och än idag kan vi se många spår av den. Den fick förstås mycket olika effekter på kolonialmakterna och de koloniserade länderna.

Konsekvenser för de koloniserade länderna

De länder och territorier som utsattes för imperialismen i dess direkta (koloniserande) eller indirekta form påverkades på flera olika sätt.

För det första förlorade folken i dessa områden hela eller delar av sitt självbestämmande. De hamnade under en främmande makts ockupation och fick inte själva välja om förändringar av samhället skulle genomföras. När de protesterade och gjorde motstånd slogs deras opposition ner med vapenmakt.

Koloniernas ekonomi anpassades för att gynna imperiemakten så mycket som möjligt. Naturresurser forslades ut, och handelsavtal som gynnade imperiemaktens företag upprättades. Imperiemakten byggde ofta järnvägar och fabriker, men bara för sina egna syften.

För att kontrollera kolonin upprättades en kolonial administration. Den byggde på lokala eliter, med europeiska rådgivare och funktionärer på nyckelpositioner. Delar av lokalbefolkningen rekryterades som soldater för att upprätthålla ordningen. Vissa grupper tjänade alltså på att samarbeta med kolonialmakten, men kom att avskys av den övriga befolkningen.

Västerländska idéer spreds till kolonierna. De koloniserade folken tog till sig den västerländska vetenskapen, rättighetstänkandet och nationalismen, och vände så småningom dessa idéer mot imperiemakterna.

Konsekvenser för kolonialmakterna

Med tanke på att ekonomiska faktorer var viktiga drivkrafter för imperiemakterna är det lätt att tro att de blev rikare av imperialismen. I själva verket är den här frågan ganska komplicerad. Själva staten tjänade egentligen inte så mycket på koloniseringen, snarare tvärtom. Det berodde på att kostnaderna för övervakning och administration i stort sett åt upp de vinster som staten gjorde. Däremot tjänade företag och enskilda individer mycket på imperialismen.

Ekonomiskt sett höll imperialismen också igång staternas industriella ekonomi genom att öka den mängd resurser industrierna hade tillgång till. Överlag var dock den indirekta imperialismen, som den USA förespråkade i Kina, mer kostnadseffektiv i längden.

Vid sidan om de ekonomiska vinsterna ledde dock imperialismen till ökad konfliktrisk och ökad konfliktbenägenhet hos stormakterna. Alla ville lägga beslag på kolonier, och flera gånger var det nära att krig utbröt om kontrollen över olika territorier. Senkomna imperiestater som Tyskland, Japan  och Italien såg med avund på Storbritanniens och Frankrikes vidsträckta kolonialimperier. Sammantaget innebar detta att imperialismen ökade risken för att krig mellan stormakterna skulle utbryta. Saken blev inte bättre av att de politiska ledarna tänkte i socialdarwinistiska banor och därmed såg ett krig som oundvikligt i längden.

Imperialismen underbyggde också den rasistiska ideologin och stärkte nationalismen.

Referenser

Imperialismen som fenomen skildras i de flesta världshistoriska översikter, t ex McKays A History of World Societies (som jag utgått ifrån). För en inblick i diskussionen om orsakerna till imperialismen, se Lars Magnusson,Teorier om imperialism och globalisering (Prisma, Stockholm 2002). En översikt över imperialismen i Afrika ges i J.F. Ade Ajavis Africa in the Nineteenth Century until the 1880s (General History of Africa Vol VI). En utmärkt skildring och analys av de viktigaste imperialistkrigen ges av Bruce Vandervort, Wars of Imperial Conquest in Africa, 1830-1914, samt i Wars of Empire av Douglas Porch. För diskussionen av dess konsekvenser har jag främst utgått ifrån A. Adu Boahens Africa under Colonial Domination 1880-1935 (General History of Africa vol VII).Se också Robert Edgertons standardverk Africa’s Armies för viktiga resonemang om den militära utvecklingen och dess betydelse för Afrikas moderna historia.

15 reaktion på “Imperialismen”

  1. Tack, denna var till väldans hjälp för att få ett bra sammanhang kring mina historiestudier! Nu har jag fått en större förståelse och överblick, ngt jag saknar i de nyare gymnasie-historieböckerna som utelämnar för mycket väsentlig info.

  2. Hej!

    Får man låna dina bilder? Jag är historielärare på gymnasiet och jag vill arbeta med bildanalys.

    Med vänliga hälsningar

    Ulrika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *