De europeiska stormakterna

Under perioden 1500-1750 växte grunden för det moderna europeiska statssystemet fram. De europeiska staterna skilde sig från de tidigare imperierna på så sätt att de nya staterna hade en relativt tydligt territoriell avgränsning. Därför brukar de kallas territorialstater.

Tack vare de stora upptäckterna och erövringen av Amerika kom den europeiska statsmodellen att spridas även till Amerika, och med Europas dominerande ställning i världen på 1800-talet kom hela världen att påverkas av den. Därför ska vi ägna detta avsnitt åt de europeiska staternas framväxt. De frågor vi ska fundera över är: varför växte territorialstaterna fram? Vad var typiskt för dem?

Utgångspunkten: Europa på 1400-talet

På 1400-talet var de europeiska staterna (med några få undantag) feodala och dynastiska. Att de var feodala betyder att den politiska makten var decentraliserad på det sätt som beskrivs i avsnittet Skilda världar, skilda vägar. Att de var dynastiska betyder att de styrdes av en furstefamilj, en dynasti, som hade en särskild status. Det var dynastin som definierade staten. Frankrike på 1400-talet var inte det land där det bodde människor som talade franska, utan de områden som styrdes av kungen av Frankrike.

Vid sidan om det feodala systemet fanns de fria städerna med den framväxande borgarklassen. Städerna och borgarklassen passade egentligen inte in i det traditionella feodala systemet.

Europa cirka 1430

De feodala staterna var ganska svaga, och ingen av dem hade styrka nog att dominera hela kontinenten. Det fanns förstås andra sorters stater än de feodala. Handelsförbund som den nordtyska Hansan och stadsstater som Venedig och Genua hade stor ekonomisk makt, men de var mer inriktade på handel än på territoriella erövringar.

Det fanns två framväxande imperier som i alla fall gjorde försök att ta över hela Europa: det katolska Habsburgska riket, och det muslimska Osmanska riket. Dessa två stred dock mycket mot varandra, och det hindrade någon av dem från att erövra hela Europa.

Det feodala systemets uppluckring

Den svaga statsmakten i det feodala samhället skapade ett problem: vem ska ha mest makt? I teorin styrde kungen över hela riket, men i praktiken var han mycket beroende av kyrkan och adeln, och de kunde ibland framgångsrikt hävda sin makt. Det här var de flesta kungarna inte så nöjda med, så de försökte hitta olika sätt att stärka sin egen makt, samtidigt som de försökte försvaga adelns och kyrkans. Därmed uppstod en maktkamp mellan kungen och kyrkan/adeln.

Framväxten av borgarklassen gav kungen en allierad grupp i samhället. Borgarna var ekonomiskt starka, och kungen kunde därför få skatt i form av pengar från dem. I utbyte skyddade han de fria städernas rättigheter gentemot adeln och kyrkan.

Kungen fick alltså tillgång till pengar, och med dessa pengar kunde han bygga upp en egen stark byråkrati, som inte var beroende av kyrkan. Dessutom kunde han börja avlöna en egen armé, som inte var beroende av adeln.

Kyrkans och adelns representanter gjorde naturligtvis motstånd mot denna ökade statsmakt. De försökte behålla sin makt och sina särskilda privilegier. Den här maktkampen kunde leda till tre olika resultat:

1) Adeln och kyrkan segrade. Ibland kunde adeln och/eller kyrkan lyckas hävda sin makt så framgångsrikt att kungens makt blev permanent försvagad. I de fall det hände fortsatte staten att vara decentraliserad på det feodala viset. Sådana stater splittrades så småningom upp i flera mindre stater, eller så blev de erövrade av andra stater. Detta hände det medeltida tyska riket, som i praktiken splittrades i hundratals små furstendömen. På liknande sätt gick det för kungariket Polen-Litauen, som var en dominerande stormakt i Europa på 1500-talet. På 1600-talet reducerades dock den polska kungens makt till praktiskt taget ingenting, och riket förlorade sin förmåga att effektivt göra motstånd mot sina yttre fiender. Under 1700-talet erövrades Polen-Litauen bit för bit av sina grannar, och upphörde att existera som självständig stat.

2) Kungen segrade. I vissa andra fall kunde kungen vinna en så stor seger att adelns och kyrkans makt försvagades permanent. I så fall blev staten en mycket centraliserad stat. Kyrkans självständighet bröts ned, och den förvandlades till ett av statens kontrollinstrument. Adeln förlorade också sin självständiga ställning, och tvingades hitta en plats i den framväxande kungliga byråkratin. Ett annat  alternativ var att bli officer in den kungliga armen.

Fördelen med en framgångsrik centralisering var att staten kunde utnyttja sina resurser effektivare: alla arbetade åt samma håll. De centraliserade staterna blev därför framgångsrika i krigen, då de kunde ställa upp större och bättre arméer än sina motståndare. Nackdelen var att riket blev väldigt beroende av den enskilda härskarens personlighet och duglighet. Med en kompetent härskare fungerade den centraliserade staten bra, men om härskaren var oduglig blev det problem. Bra exempel på stater som blev mycket starkt centraliserade är Sverige och Frankrike.

3) Ingen segrade. I några fall vann ingen sida någon avgörande seger, utan maktkampen avgjordes istället genom att kung, kyrka och adel uppnådde någon sorts kompromiss. De stater som lyckades med detta kunde få en fungerande central byråkrati, precis som de centraliserade staterna, men de undvek risken med att ha en enda härskare som styrde enväldigt över rikets politik. De stater som tydligast lyckades nå en slags maktkompromiss var England och Nederländerna.

Den tidigmoderna staten kunde utvecklas åt tre olika håll: centralisering, decentralisering eller kompromiss.

Den tidigmoderna territorialstaten växer fram

De stater som uppnådde antingen en kompromiss eller en stark centralisering av kungamakten utvecklades till tidigmoderna territorialstater. Tack vare den utvecklade statliga byråkratin kunde dessa stater kontrollera sina befolkningar bättre än tidigare. Det innebar att det blev lättare att beskatta befolkningen och att rekrytera soldater för krigstjänst. Därför blev dessa territorialstater mäktigare än sina mindre utvecklade grannar.

Genom världshandeln och merkantilismen övergick staterna allt mer till penningekonomi. Med pengarna byggde staterna upp stående arméer och krigsfartyg för att skydda sin egen handel och dessutom attackera sina fienders handel.

Territorialstaterna ägnade sig åt att kriga och bråka med varandra, men de blev någorlunda jämstarka med varandra. Därför kunde ingen av dem erövra alla de andra. Genom förhandlingar kom de med tiden överens om att respektera varandras gränser. Därmed blev staterna territoriellt avgränsade. Ingen accepterade längre att någon stat hade imperieanspråk och försökte erövra hela Europa. I så fall slöt sig de andra staterna samman och besegrade den som försökte bygga ett imperium.

Territorialstaterna erkände dock inte andra former av stater. De riken som decentraliserades, som Polen-Litauen, uppslukades av sina mer centraliserade grannar. Stadsstater och handelsförbund behandlades inte som likvärdiga utan kunde attackeras och erövras. Territorialstaterna ägnade sig också åt erövringskrig och kolonisation i andra världsdelar, främst i Amerika.

Den statliga byråkratin fortsatte att utvecklas och blev starkare och starkare. De som tjänstgjorde inom byråkratin fick ofta samma status som den gamla adeln. De brukar därför kallas för ämbetsmannaadel. Staten var i de flesta fall fortfarande knuten till härskarfamiljen, men den allt starkare byråkratin gjorde med tiden att kungen inte var lika nödvändig som sammanhållande faktor i riket. När utvecklingen kommit så långt att kungen var mer beroende av byråkratin än tvärtom, kan man kalla staten ”modern” – den var inte längre knuten till en familj, utan det blev möjligt att avskaffa kungamakten.

Europa cirka 1560

Alla dessa förändringar av staten behövde legitimeras inför folket. Den ideologi som allt fler furstar följde var maktrealismen, som formulerades av den italienska filosofen Niccolò Machiavelli i början av 1500-talet. Machiavelli menade att härskarens enda princip måste vara att stärka sin egen maktställning, utan hänsyn till något annat. I hans efterföljd drev Europas furstar en hänsynslös maktpolitik.

Samtidigt betonade Machiavelli vikten av att framstå som god och dygdig, även om man egentligen var hänsynslös och omoralisk. Därför började furstarna sprida propaganda för att framställa sig själva som rättfärdiga, goda kristna. På den här tiden spreds propaganda delvis genom konst och litteratur, så furstarna började ge ekonomiskt stöd åt konstnärer och författare. Därmed möjliggjordes och spreds den så kallade renässanskonsten. De tidigmoderna furstarna betecknas ibland ”renässansfurstar”.

 

Det europeiska statssystemet fastställs

Det tidigmoderna europeiska systemet, med ett antal jämstarka territoriella stormakter, fastslogs definitivt i den Westfaliska freden 1648, då Trettioåriga kriget tog slut. I denna fred erkände stormakterna (mer eller mindre) varandras gränser, och gjorde upp regler för hur mycket någon makt fick erövra utan att maktbalansen mellan staterna skulle brytas.

I förhandlingarna erkändes inte stadsstater och handelsförbund som jämbördiga motparter, inte heller stater som misslyckats med att gå över till att bli moderna territorialstater. Det gamla Habsburgska imperiet förlorade sin ställning som imperium, och bröts i praktiken upp till två territorialstater, Spanien och Österrike (formellt fortsatte de att hänga samman ända till 1713, men i realiteten var de åtskilda sedan 1648).

Europa cirka 1740

Det andra europeiska imperiet, det Osmanska riket, erkändes inte heller som en jämbördig partner. Först efter 1699, då osmanerna tvingats kapitulera till en övermäktig koalition (ledd av Österrike och Ryssland), accepterades riket som en av de europeiska stormakterna. Då hade osmanerna i praktiken givit upp sina anspråk på att bygga ett världsimperium, och fungerade i realiteten som en territorialstat. Det faktum att osmanerna var muslimer gjorde dock att deras ställning aldrig var riktigt säker hos de kristna stormakterna.

Referenser

Resonemanget i denna text bygger huvudsakligen på två olika studier av det europeiska statssystemet under tidigmodern tid. Den första är Charles Tilly, Coercion, Capital and European States, AD 990-1992 (Blackwell Publishers 1992). Den andra är Hendrik Spruyt, The Sovereign State and Its Competitors. An Analysis of Systems Change (Princeton University Press 1994). Se också Victoria Tin-Bor Hui, War and State Formation in Ancient China and Early Modern Europe (Cambridge University Press 2005).

3 reaktioner på ”De europeiska stormakterna”

    1. Hej! Resonemanget i den här artikeln är ett allmänt resonemang för den europeiska utvecklingen. Därför syftar jag inte på någon enskild kung, utan när jag skriver ”kungen” i texten ovan syftar jag på den politiska maktpositionen ”kung”.

  1. Hej,
    jag undrar varför feodlismen inte upphörde i andra världsdelar som i Asien och Afrika ? Varför upphörde det bara i västvärlden ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *