Det medeltida samhället

I det här avsnittet får du läsa om två olika samhällstyper, det kristna feodalsamhället och det islamiska kalifatet.

Det europeiska feodalsamhället

De europeiska stater som uppkom efter Romarrikets fall var löst sammanhållna riken utan någon särskilt avancerad byråkrati. De brukar kallas för feodalsamhällen (efter lat. feodum = län).

Hur var feodalsamhället organiserat?

Feodalsamhället brukar beskrivas som decentraliserat. Det betyder att centralmakten var ganska svag. Varje del av riket fick sköta sig ganska mycket på egen hand.

Centralmakten utgjordes i de flesta fall av en kung.  Kungen var från början någon slags nomadhövding, som hade blivit så framgångsrik att andra hövdingar tvingades lyda under honom. Med tiden blev kungens position helig, och kungafamiljen ansågs vara av gudomlig härkomst. När kristendomen infördes ersattes denna tanke av föreställningen att kungafamiljen var särskilt utvald av Gud att styra över riket.

Kungen hade ingen utvecklad byråkrati för att hjälpa honom att styra riket. I stället tvingades han förlita sig på sina lydfurstar, vasallerna. Kungen gav vasallen ett landområde som län. Inom sitt län styrde vasallen som han själv ville. Men vasallen hade en skyldighet att samla in skatt åt kungen, samt att ställa upp med krigare på kungens sida om krig utbröt. Varje vasall kunde i sin tur ha sina egna vasaller.

Det här systemet innebar att kungen i verkligheten hade ganska lite makt. Han var beroende av sina vasallers lojalitet. En tillräckligt mäktig vasall kunde vända sig emot kungen, bryta ut sitt län ur riket och förvandla det till ett eget kungarike. Den mesta makten låg istället hos vasallerna, som styrde sina län som småfurstar och kunde beskatta lokalbefolkningen som de själva ville.

Den enda institution som var mäktigare än vasallerna var kyrkan. Kyrkan kom med tiden att fungera som byråkrati för kungen: det var prästerna som höll uppsikt över folket och spred information om kungens beslut. Dessutom bidrog kyrkan med religionen som en sammanhållande och legitimerande faktor. I utbyte fick kyrkan rätt att ta upp sin alldeles egna kyrkoskatt, tionde (kyrkan hade rätt till en tiondel av vad en människa producerade). Dessutom uppmuntrades rika människor att donera egendom till kyrkan för att göra bot för sina synder. Sammantaget ledde detta till att kyrkan blev oerhört rik och mäktig.

Ståndssamhället
Med tiden utvecklades tydliga samhällsgrupper i feodalsamhället. De brukar kallas för stånd. En människa föddes in i sitt stånd – man fick samma sociala tillhörighet som sina föräldrar – och fortsatte normalt att höra till det i hela sitt liv. Här skilde sig alltså det kristna Europa tydligt från den angränsande muslimska världen, där meriter spelade en mycket större roll.

I det tidiga feodalsamhället fanns tre olika stånd:

1) Adel: de som krigade. Adeln var den grupp som ägnade sig åt krigföring. Högst i rang stod kungens närmaste rådgivare och soldater, samt kungens vasaller (med titlar som hertig, greve, baron). Adelns lägsta skikt utgjordes av riddarna, som var adelsmän utan egen jordegendom.

2) Präster: de som bad. Prästerna var kyrkans män och hade en särskild ställning med tanke på deras koppling till Gud. Prästerna skulle ägna sig åt att upprätthålla Guds ordning på Jorden. De lydde egentligen ytterst under påven, och hade sitt helt egna lagsystem, men de samarbetade med kungamakten. En särskild undergrupp i ståndet utgjordes av munkar och nunnor, som avsade sig nästan all kontakt med omvärlden för att ägna sig helt åt sin religion. Munkar och nunnor levde i särskilda gemensamma boningar, kloster.

Adel och präster brukar gemensamt kallas frälse. Det betyder att de inte behövde betala skatt till kungen: istället hjälpte de kungamakten på andra sätt; de var alltså ”frälsta” från skatt.

3) Bönder: de som arbetade. Den stora massan av befolkningen utgjordes av de vanliga bönderna. Även bland bönderna fanns nivåskillnader. De som hade det förhållandevis bra var de självägande bönderna. De ägde sin egen jord och hade därmed en viss säkerhet och vissa rättigheter. Värre var det för de livegna, som inte ägde sin egen mark och därmed var tvungna att hyra mark av en länsherre (kyrkan, kungen eller en adelsman). De livegna var mycket beroende av sin länsherre.

Det islamiska samhällets uppbyggnad

I kalifatet var kalifen både världsligt och religiöst överhuvud. Jämfört med Europa kan man säga att han var både kejsare och påve. Med tiden fick dock kalifens viktigaste minister, vesiren, mer makt, och kalifen blev främst en symbolisk ledare. När sedan turkiska folk kom in i Mellanöstern på 1000-talet, blev det allt mer turkiska hövdingar som grep den politiska makten i kraft av att vara militära befälhavare. En sådan härskare benämndes sultan.

Den islamiska jordbrukspolitiken är en viktig del i förståelsen av det islamiska samhällets utveckling. Muhammed hade varit handelsman, och islam uppstod i en stadskultur. Detta innebar att många frågor om jordbruk behandlades ganska översiktligt i Koranen, något som ledde till ett problem när muslimerna under Umar erövrade stora områden. I de fall ursprungsägarna stannade kvar så fick de fortsätta bruka jorden, men många dödades i strider eller flydde. Vad skulle man göra med den erövrade marken? De olika arabiska hövdingarna ville förstås gärna själva lägga beslag på markområden, men Umar menade att marken och dess rikedomar hör till alla muslimer. Han lyckade hitta stöd för detta i Koranen, och den islamiska statspolitiken kom att följa hans rättesnöre.

Umars lösning innebar att jorden blev ägd av staten (dvs kalifen). För att förvalta jorden delade denne ut markområden till olika tjänstemän och krigare, oftast som belöning för lång och trogen eller väl utförd tjänst. Marken kunde gå i arv till förvaltarens son, men kalifen kunde också dra tillbaka jorden för att fördela den på nytt. I viss mån var kalifatet alltså meritokratiskt (man belönade folk efter meriter/duglighet, inte efter familjetillhörighet).

En annan viktig faktor var den religiösa toleransen. Enligt Koranen var judar och kristna ”Bokens folk”, vilket innebar att de och deras religion var skyddade enligt lag. Efter erövringen av Iran kom även zoroastrismenatt ses som likvärdig med kristendom och judendom.

I praktiken innebar detta att dessa religioner var fria och kunde utövas utan problem. Det fanns vissa restriktioner på hur mycket utrymme de fick ta (en stad fick t ex inte ha fler eller större kyrkor än moskéer). Dessutom betalade alla ”bokens folk” en särskild extraskatt, cizye. Denna skatt var en mycket viktig inkomst för staten, och medförde att kalifen/sultanen oftast inte hade något intresse av att konvertera folk till islam, för då skulle statsfinanserna minska.

I samband med de första muslimska inbördeskrigen ställdes de muslimska härskarna inför problem. Enligt Koranen är det strängt förbjudet för muslimer att föra krig mot varandra. Ändå krigade naturligtvis de olika kaliferna mot varandra. På 800-talet löstes detta problem med hjälp av slavar. De olika kaliferna började helt enkelt använda slavar som soldater. Dessa slavar hämtades normalt från Sydryssland och Centralasien, och var främst olika turkiska folk. Slavsoldaterna kom att kallas mamluker (av mamalik, ”en som är ägd”).

De tidigmoderna islamiska imperierna

Under perioden 1100-1400 drabbades det muslimska Mellanösterna av flera problem. Bortsett från korstågen invaderades  regionen också av mongolerna (se nästa avsnitt). Dessutom drabbades Mellanöstern mycket hårt av Digerdöden (även det kommer i nästa avsnitt). Trots dessa problem återhämtade sig den islamiska civilisationen på 1400-talet, och fram till 1500-talet byggdes nya islamiska stormakter upp.

Först och mest långlivat var det Osmanska riket, som uppstod redan omkring år 1300 och kom att dominera Anatolien, Mellanöstern, Balkan och Nordafrika. I Iran uppstod det dynamiska Safavidiska riket omkring år 1500, och ett tjugotal år senare etablerades Mogulriket i Indien. Dessa tre imperier utövade ett stort inflytande på resten av världen och spelade en dominerande roll i världspolitiken åtminstone till början av 1700-talet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.