Imperialismen i Kina

Det kinesiska kejsardömet var ännu på 1700-talet en av de dominerande staterna i världen. Men när Storbritannien började sätta allvarlig press på Kina under 1800-talet blottades ett antal problem i riket.

Ett grundläggande problem var att den styrande kejsarfamiljen, Qing, inte var kinesisk utan kom från Manchuriet. Det gjorde att Qingkejsarna som främlingar var tvungna att föra en mycket konservativ politik och hålla fast vid kinesiska traditioner för att inte förlora befolkningens stöd.

En annan faktor som ökade instabiliteten i landet var den traditionella kinesiska familjepolitiken. Söner värderades högre än döttrar, vilket medförde att familjer i nödfall aborterade flickfoster och prioriterade sina söners överlevnad framför döttrarnas. Följden blev ett allvarligt kvinnounderskott i landet. Omkring år 1800 var situationen sådan att en femtedel av de kinesiska männen inte hade några som hels utsikter att någonsin få gifta sig och bilda familj. I ett samhälle genomsyrat av konfucianska värderingar, där familjen sågs som den viktigaste delen av samhället, blev dessa män en källa till social oro och upprorsförsök.

På grund av dessa inre problem hade Kina svårt att värja sig mot det ökande brittiska inflytandet. När britterna envisades med att smuggla opium till Kina, trots att drogen var förbjuden enligt kinesiska lag, utbröt krig. Men i de så kallade Opiumkrigen (1840-42, 1856-60) blev Kina i grunden besegrat och förödmjukat av Storbritannien.

De militära nederlagen ökade misstron mot den kejserliga regimen, och uppror utbröt. Det allvarligaste av dem, Taipingupproret, varade från 1850 till 1864 och kostade 20-30 miljoner människoliv. Dessa inbördes strider hindrade Kina från att återhämta sig och sätta igång någon fungerande modernisering.

Under andra hälften av 1800-talet lade sig de andra stormakterna också i Kinas angelägenheter, och ett tag såg det ut som om det kinesiska imperiet skulle styckas och delas upp mellan stormakterna. Men detta stoppades av USA, som gärna ville ha ekonomiskt inflytande Kina men inte bördan av att styra det. USA:s förslag om ”Öppna dörrens politik” – att stormakterna skulle konkurrera fritt om den kinesiska marknaden – accepterades av de inblandade parterna (Kina tillfrågades förstås inte).

Stormakterna delar upp den kinesiska kakan, medan kineserna fåfängt försöker stoppa dem. Samtida karikatyr.

Stormakternas ekonomiska exploatering av Kina ledde till ett utbrett främlingshat i landet. Detta exploderade i det så kallade Boxarupproret 1900, då kineser attackerade främlingar i städerna. Alla stormakter ingrep och krossade upproret. 1912 kollapsade Kina i revolution och kejsardömet avskaffades. Under de följande fyrtio åren skakades Kina av inre strider mellan olika grupper, innan de kinesiska kommunisterna slutligen tog kontroll över riket efter andra världskriget.

Imperialismen i Indien

Det största område i Asien som hamnade under direkt ockupation var Indien. Ända sedan Mogulriket hade försvagats i början av 1700-talet hade Storbritannien och Frankrike utökat sitt inflytande i Indien. Efter Sjuårskriget (1756-63) stod Storbritannien kvar som den enda betydande makten i området.

Den brittiska kronan lade sig inte direkt i styret av Indien, utan det lämnades åt det Ostindiska kompaniet, som lät Mogulkejsarna sitta kvar som symboliska härskare, medan Kompaniets agenter styrde allt i verkligheten. Denna situation fortgick till år 1857, då både hinduer och muslimer revolterade mot det brittiska herraväldet och hotade att kasta ut det Ostindiska kompaniet. Denna revolt, som i Indien kallas ”det första indiska frihetskriget” och i Europa kallas ”Sepoysupproret” slutade ändå i en brittisk seger när brittiska armén anlände och krossade rebellerna. Efter att kriget vunnits gick den brittiska staten in och tog direkt kontroll över Indien, som blev den mest värdefulla delen av det brittiska kolonialimperiet.

De indiska soldater som gjort uppror mot britterna straffades genom att bindas fast vid kanoner, som sedan avfyrades

Imperialismen

Den industriella revolutionen lade grunden för vår moderna värld. Den blev också ett av skälen till att det första kapitlet i modern historia blev så oerhört brutalt. Under andra hälften av 1800-talet fullbordade de europeiska stormakterna sin dominans över världen genom att erövra i stort sett allt territorium på jordytan. Denna epok brukar kallas för imperialismen. I det här avsnittet ska vi titta närmare på imperialismens drivkrafter och effekter.

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Varför blev det imperialism?

Imperialismen berodde på ett antal faktorer. För det första fanns vissa förutsättningar som möjliggjorde för Europas stater att bete sig som de behagade gentemot resten av världen. För det andra fanns ett antal drivkrafter som gjorde att européerna ville erövra en massa mark. Dessutom fanns några idéer som legitimerade erövringspolitiken och fick den att framstå som rättfärdig.

Industrialiseringen var den grundläggande förutsättningen för imperialismen. Genom den industriella revolutionen fick Europa en fullständigt överlägsen militär teknik och dessutom transporter som kunde flytta trupper över hela Jorden med oanad hastighet. Detta innebar att världens övriga stater var utlämnade åt industrimakterna på gott och ont.

Den medicinska utvecklingen var också en viktig förutsättning, eftersom läkarvetenskapen kunde bekämpa sjukdomar som tidigare drabbat européer som försökt skaffa sig herravälde över t ex det tropiska Afrika. Det största problemet var malaria. Men genom upptäckten och framställandet av kinin kunde européerna skydda sig mot malarian.

imperialism2

Det brittiska imperiet försöker dominera hela världen. Samtida satirisk bild

Drivkrafter

Stormakterna hade alltså de militära, transportmässiga och medicinska förutsättningarna för att kunna erövra världen. Men vad var det som drev dem att vilja göra det?

Den mest grundläggande drivkraften var den industriella ekonomins ökande krav. Industrierna blev allt effektivare och producerade större och större mängder varor. Detta krävde mer och mer råvaror. Dessutom krävdes marknader för varorna. Under lång tid var Europas befolkning den enda betydande marknaden, men på 1870-talet hade industriproduktionen blivit så effektiv att fabrikerna producerade mer varor än västvärldens befolkning kunde köpa. För att hålla igång den egna industrins fortsatta ekonomiska tillväxt började staterna erövra områden där det fanns viktiga resurser eller områden med en befolkning som kunde köpa varor.

Vid sidan om den ekonomiska drivkraften fanns också strategiska skäl. Detta gällde framför allt Storbritannien, som redan hade ett värdefullt kolonialvälde, framför allt i Indien. Britternas erövringar i Afrika och Asien under 1800-talet handlade i stor utsträckning om att antingen skydda Indien från andra stormakter, eller om att skapa säkra transportleder mellan Indien och de brittiska öarna.

Stormakterna själva tyckte om att se imperialismen som en osjälvisk spridning av västerlandets civilisation, vetenskap och kultur till vad européerna uppfattade som obildade vildar. I Frankrike myntades begreppet ”la mission civilatrice”, det civiliserande uppdraget, och i Storbritannien skrev författaren Rudyard Kipling om ”den vite mannens börda”. Denna grandiosa självbild var kanske mer en legitimerande idé än en drivkraft, men åtminstone i en del fall tycks européerna uppriktigt ha trott att de hjälpte de människor de förslavade. 

Vissa stater, som det tyska kejsardömet, gjorde koloniala erövringar utan att ha några uppenbara ekonomiska skäl. En förklaring till det kan vara att makthavarna använde utrikespolitiska medel för att råda bot på konflikter inne i landet. Genom att spela på nationalism och göra enkla erövringar utomlands stärktes människors stolthet över det egna landet.

Alldeles oavsett ovannämnda drivkrafter fanns också ett politiskt krav att ha kolonier om man skulle kunna kalla sig en stormakt. Kolonier var industristaternas främsta attribut, ett slags troféer som de kunde visa upp för varandra och för världen.

Legitimerande idéer

Vi har redan stött på det ”civiliserande uppdraget” som en legitimerande idé för imperialismen. En annan ideologi som spelade en stor roll för att folken i Europa skulle gilla imperialismen var nationalismen. I skolorna, litteraturen, konsten och nyheterna fick människor veta att just deras eget folk var världens bästa. Från det var steget inte långt till att tänka sig att världens bästa folk också måste ha världens största imperium.

En annan idé som kom att legitimera imperialismen var den moderna rasismen. Främlingsfientlighet har funnits i alla tider och i alla samhällen, men det kristna Europa kom tidigt att präglas av en rasistisk inställning till andra folk. Från början var rasismen religiöst präglad och riktad främst emot judar och muslimer, men med Upplysningen kom rasismen att få ett pseudovetenskaplig grund. Den svenska naturforskaren Carl von Linné hörde till pionjärerna inom modern rasism när han delade in mänskligheten i tre raser och hävdade att de hade olika egenskaper.

Till den europeiska biologiskt baserade rasismen hörde föreställningen att den vite mannen var överlägsen alla andra folk. Eftersom denna överlägsenhet var ”naturlig” var det därmed självklart att den vite mannen skulle styra över andra folk och kunde behandla dem som han ville.

tintininthecongo1

I europeisk kultur framställdes gärna den vite mannen som överlägsen. Här en serieruta från Tintin i Kongo.

Den tredje idé som samverkade med nationalism och rasism till att skapa ett samhällsklimat som välkomnade imperialismen var socialdarwinismen. År 1859 utkom Charles Darwins epokgörande arbete On the Origin of Species (Om arternas urval). Darwin lade fram övertygande bevis för att levande varelser hade utvecklats under lång tid, och alltså inte hade skapats så som det sägs i religiösa skapelseberättelser, t ex i Bibeln. Darwin såg även människan som ett djur, och menade att människan hade utvecklats ur apliknande förfäder. Det som avgjorde om en art gick under eller överlevde var hur pass väl den kunde anpassa sig till omständigheterna (”survival of the fittest”).

När Darwin hävdade att människan var ett djur chockade han samtiden, som fortfarande utgick från den traditionella kristna uppfattningen att människan var skapad till Guds avbild. Men med tiden kom allt fler vetenskapliga belägg för att Darwins teori, evolutionsteorin, i alla väsentliga avseenden var korrekt.

Problemet med detta var att många gjorde felaktiga tolkningar av Darwins evolutionsteori. En vanlig tolkning var att utvecklingen gick mot arter som var bättre och bättre. Någon sådan princip existerar dock inte. Att en art är välanpassad till en viss miljö betyder bara att den fungerar bra i ett visst sammanhang. En isbjörn är mycket väl anpassad till arktiskt klimat, medan en leopard är mycket väl anpassad till livet på en afrikansk savann. Ingen av arterna är ”bättre” än den andra i någon absolut bemärkelse.

En annan vanlig missuppfattning var att man började tillämpa evolutionslärans principer olika grupper i samhället. Här blandades de darwinistiska tankarna med dåtidens klassmedvetande, rasism och nationalism, och därmed uppstod socialdarwinismen.

Enligt socialdarwinismen gäller principen ”survival of the fittest” inte bara för individer, utan också för samhällsklasser, raser, nationer och stater. Det mänskliga samhället präglas enligt detta tänkande av en obönhörlig kamp för att överleva, där vissa kommer att överleva och andra kommer att gå under. Eftersom denna utslagning är ”naturlig” är den enligt socialdarwinismen också bra. Socialdarwinismen legitimerade därigenom både de klasskillnader som fanns i samhällena och den imperialistiska politik som fördes gentemot andra folk.

Det bör tilläggas att socialdarwinismen inte har någon vetenskaplig grund. Enligt modern evolutionslära verkar principen ”survival of the fittest” inte på någon kollektiv nivå, utan på genetisk nivå. Det är gener som konkurrerar med varandra i evolutionärt avseende, inte folk eller stater.

Hur fungerade imperialismen?

Imperialismen fick genomslag huvudsakligen i Afrika och i Asien, men den tog sig lite olika uttryck i respektive världsdel.

Erövringen av Afrika

Européerna hade sedan gammalt upprättat handelsstationer längs Afrikas kust, men alla större erövringsförsök hade, med några undantag, misslyckats. Det berodde dels på de tropiska sjukdomarna som drabbade européerna, men huvudsakligen på att européerna inte rådde på de afrikanska staterna och därmed tjänade mer på att förhandla med dem.

Under 1800-talet förändrades denna situation. Industrialiseringen gjorde att Europa uppnådde en överlägsen militär styrka. Samtidigt var 1800-talet en orolig period i Afrikas historia, då många av de gamla staterna föll sönder på grund av uppror och folkvandringar. Européerna kunde utnyttja dessa oroligheter till att bit för bit erövra hela Afrika.

Erövringen av Afrika skedde i flera steg. Oftast började det med att europeiska upptäcktsresande kartlade områden som européerna ännu inte kände till. Därefter dök handelsmän upp och började köpa och sälja varor. Så småningom kom soldater för att skydda handelsmännens intressen, och så befann sig området under militär ockupation. Ofta samarbetade européerna med lokala härskare eller eliter för att söndra och härska.

Afrikakolonier

Afrika 1914

Afrikanerna gjorde hårt motstånd när de hade möjlighet, och européerna bråkade också sinsemellan om olika territorier i Afrika. Den tyska rikskanslern Bismarck försökte hindra konflikter mellan stormakterna genom att kalla dem till en konferens i Berlin. Vid den så kallade Berlinkongressen 1884-85 delade stormakterna upp Afrika mellan sig. De drog gränserna enbart med hänsyn till sina egna intressen, utan att bry sig om gamla statliga, etniska och kulturella gränser.

Trots Bismarcks försök fortsatte kapplöpningen om kolonier att leda till konflikter mellan stormakterna. 1898 var Frankrike och Storbritannien nära att hamna i krig med varandra på grund av den så kallade Fashodakrisen, som handlade om vem som skulle få kontrollen över Sudan. Till slut backade Frankrike. 1905 och 1911 bråkade Tyskland och Frankrike om kontrollen över Marocko (Frankrike vann).

En av de våldsammaste konflikterna i Afrika under imperialismens tid var Boerkriget 1899-1902. Boerna var holländska kolonister som redan på 1600-talet hade bosatt sig i Sydafrika. Boerna förtryckte den existerande befolkningen i Sydafrika, men när Storbritannien lade beslag på Sydafrika protesterade boerna våldsamt, och till slut utbröt krig. Boerna använde sig av gerillakrigstaktik, men britterna utvecklade ett effektivt motmedel: koncentrationslägret. Genom att tvångsförflytta hela den boerska befolkningen till välbevakade läger där de svältes till underkastelse vann britterna kriget.

Boerconccamp1

Koncentrationsläger från boerkriget

Det värsta exemplet på europeisk hänsynslöshet i erövringen av Afrika var Kongofristaten. Kongo var ett rikt område som stormakterna bråkade om. Den makthungriga belgiska kungen Leopold II lyckades övertyga stormakterna att det var bäst om han fick förvalta Kongo som en ”fristat”. Under denna täckmantel lät Leopold systematiskt suga ut området på värdefulla resurser (först elfenben, sedan gummi). Mellan 3 och 30 miljoner människor mördades i Kongo under perioden 1885-1912 för att berika först kungen, sedan den belgiska staten.

MutilatedChildrenFromCongo

Bilder på stympade kongoleser från Kongofristatens tid

Vid 1900-talets början återstod bara två självständiga stater i Afrika: Liberia i Västafrika och Etiopien i Östafrika. Liberia grundades som en stat för de frigivna amerikanska slavar som ville återvända ”hem”, och stod därmed under USA:s beskydd. Det gamla etiopiska kejsardömet lyckades undvika att försvagas under 1800-talets omvälvningar, och kunde därför bjuda effektivt motstånd mot européerna. När Italien försökte ockupera landet 1896 blev den italienska armén besegrad av den etiopiska.

Imperialismen i Asien

I Asien fanns större och stabilare stater än i Afrika, så imperialismen var sällan lika direkt i denna del av världen. När européerna kunde så ockuperade de marken i Asien, precis som i Afrika, men ofta tilläts existerande staterna finnas kvar, under förutsättning att de accepterade européernas ekonomiska dominans.

Läs om imperialismen i Indien

Läs om imperialismen i Kina

Läs om imperialismen i Japan

USA blir en imperialistmakt

 

Konsekvenserna

Imperialismen fick oerhörda följder för hur världen såg ut, och än idag kan vi se många spår av den. Den fick förstås mycket olika effekter på kolonialmakterna och de koloniserade länderna.

Konsekvenser för de koloniserade länderna

De länder och territorier som utsattes för imperialismen i dess direkta (koloniserande) eller indirekta form påverkades på flera olika sätt.

För det första förlorade folken i dessa områden hela eller delar av sitt självbestämmande. De hamnade under en främmande makts ockupation och fick inte själva välja om förändringar av samhället skulle genomföras. När de protesterade och gjorde motstånd slogs deras opposition ner med vapenmakt.

Koloniernas ekonomi anpassades för att gynna imperiemakten så mycket som möjligt. Naturresurser forslades ut, och handelsavtal som gynnade imperiemaktens företag upprättades. Imperiemakten byggde ofta järnvägar och fabriker, men bara för sina egna syften.

För att kontrollera kolonin upprättades en kolonial administration. Den byggde på lokala eliter, med europeiska rådgivare och funktionärer på nyckelpositioner. Delar av lokalbefolkningen rekryterades som soldater för att upprätthålla ordningen. Vissa grupper tjänade alltså på att samarbeta med kolonialmakten, men kom att avskys av den övriga befolkningen.

Västerländska idéer spreds till kolonierna. De koloniserade folken tog till sig den västerländska vetenskapen, rättighetstänkandet och nationalismen, och vände så småningom dessa idéer mot imperiemakterna.

Konsekvenser för kolonialmakterna

Med tanke på att ekonomiska faktorer var viktiga drivkrafter för imperiemakterna är det lätt att tro att de blev rikare av imperialismen. I själva verket är den här frågan ganska komplicerad. Själva staten tjänade egentligen inte så mycket på koloniseringen, snarare tvärtom. Det berodde på att kostnaderna för övervakning och administration i stort sett åt upp de vinster som staten gjorde. Däremot tjänade företag och enskilda individer mycket på imperialismen.

Ekonomiskt sett höll imperialismen också igång staternas industriella ekonomi genom att öka den mängd resurser industrierna hade tillgång till. Överlag var dock den indirekta imperialismen, som den USA förespråkade i Kina, mer kostnadseffektiv i längden.

Vid sidan om de ekonomiska vinsterna ledde dock imperialismen till ökad konfliktrisk och ökad konfliktbenägenhet hos stormakterna. Alla ville lägga beslag på kolonier, och flera gånger var det nära att krig utbröt om kontrollen över olika territorier. Senkomna imperiestater som Tyskland, Japan  och Italien såg med avund på Storbritanniens och Frankrikes vidsträckta kolonialimperier. Sammantaget innebar detta att imperialismen ökade risken för att krig mellan stormakterna skulle utbryta. Saken blev inte bättre av att de politiska ledarna tänkte i socialdarwinistiska banor och därmed såg ett krig som oundvikligt i längden.

Imperialismen underbyggde också den rasistiska ideologin och stärkte nationalismen.

Referenser

Imperialismen som fenomen skildras i de flesta världshistoriska översikter, t ex McKays A History of World Societies (som jag utgått ifrån). För en inblick i diskussionen om orsakerna till imperialismen, se Lars Magnusson,Teorier om imperialism och globalisering (Prisma, Stockholm 2002). En översikt över imperialismen i Afrika ges i J.F. Ade Ajavis Africa in the Nineteenth Century until the 1880s (General History of Africa Vol VI). En utmärkt skildring och analys av de viktigaste imperialistkrigen ges av Bruce Vandervort, Wars of Imperial Conquest in Africa, 1830-1914, samt i Wars of Empire av Douglas Porch. För diskussionen av dess konsekvenser har jag främst utgått ifrån A. Adu Boahens Africa under Colonial Domination 1880-1935 (General History of Africa vol VII).Se också Robert Edgertons standardverk Africa’s Armies för viktiga resonemang om den militära utvecklingen och dess betydelse för Afrikas moderna historia.

Den industriella revolutionen

I slutet av 1700-talet påbörjades en av historiens mest genomgripande förändringar av världen. Denna förändring hade sitt ursprung i Storbritannien och brukar kallas den industriella revolutionen. Den innebar att samhällsekonomin förändrades i grunden: de stater som industrialiserades slutade ha en jordbruksbaserad ekonomi, utan övergick till en ekonomi baserad på storskalig industriproduktion. Det här avsnittet tar upp hur revolutionen skedde och vilka konsekvenserna blev.

Presentation del 1: orsaker

Ladda ner powerpointen

Presentation del 2: följder

Ladda ner powerpointen

Vad, var och när?

Det som kännetecknar den industriella produktionen är att den huvudsakligen utnyttjar mekanisk kraft, inte muskelkraft. Industriell produktion är ofta också koncentrerad till fabriker. Den mekaniserade fabriksproduktionen leder till att det är relativt billigt att masstillverka varor.

Som nämndes tidigare uppkom den första industrialiseringen i Storbritannien på 1780-talet. Så småningom började industrialiseringen spridas till länderna utanför Storbritannien. På 1830-talet kom industrialiseringen till Väst- och Centraleuropa (främst Frankrike, Preussen och Belgien) och till USA. Den tredje fasen i industrialiseringens spridning började på 1870-talet, då den spreds till regioner som Skandinavien, Ryssland, Japan och Indien. Även därefter har industriell produktion fortsatt att uppstå i fler och fler länder.

Fabrik i Ilmenau i Tyskland

Varför blev det en industriell revolution?

Det kanske är självklart om man tänker efter, men det är ändå viktigt att påpeka att den industriella revolutionen inte var planerad, utan växte fram gradvis. Det råkade vara så att just i Storbritannien förelåg ett antal omständigheter som gynnade utvecklingen av en industriell ekonomi.

Det var flera saker som krävdes för att en industriell ekonomi skulle kunna utvecklas. För det första behövdes idéer och teknisk kunskap för att kunna uppfinna och utveckla maskiner som kunde ta över arbetet. För det andra behövdes kapital, dvs pengar för att investera i nya maskiner och fabriker. Dessutom krävdes råvaror, dels lämpligt bränsle till maskinerna och dels material för det som maskinerna skulle producera. Och så behövdes det människor som arbetade med att sköta maskinerna och se till att råvarorna gjordes tillgängliga.

Bortsett från dessa saker spelade ytterligare två faktorer roll: det måste finnas en marknad för produkterna, dvs människor som kunde och ville köpa de producerade varorna. Och så måste det finnas kommunikationer, alltså transportmöjligheter, för att föra råvarorna till fabrikerna och de färdiga produkterna till marknaderna.

Storbritannien var ett samhälle som under lång tid dominerats av medelklassens kommersiella intressen. Samhället var därmed relativt öppet för nya tekniska idéer, och det liberala kapitalistiska konkurrenstänkandet ökade benägenheten att testa nya, potentiellt lönsamma, uppfinningar. Storbritannien hade också ett utvecklat bankväsende med möjlighet att låna pengar för att investera i nya tekniker.

Genom sin kontroll över världshaven hade Storbritannien flera fördelar. Hon hade en stor handelsflotta för att transportera varor. De brittiska kolonierna i först Amerika, sedan Indien, gav tillgång till billig, slavproducerad bomull, som blev en av de viktiga råvarorna i den tidiga industrin. Hemma i Storbritannien fanns en förhållandevis stor och välmående medelklass som kunde köpa de varor som den tidiga industrin producerade. Britterna kunde också nå alla marknader i hela världen för att sälja sina varor.

En stor del av förklaringen till att Storbritannien industrialiserades först ligger alltså i att landet var den dominerande ekonomiska makten i världen vid denna tid.  Men en del faktorer i hemlandet påverkade också utvecklingen mot industrialisering. En sådan faktor var ganska slumpartad: i Storbritannien råkade det finnas stora mängder stenkol, som blev det viktigaste bränslet under den tidiga industrialiseringen.

Kol var det viktigaste bränslet i den tidiga industrialiseringen

En annan faktor var att det brittiska jordbruket utvecklades och effektiviserades mycket kraftigt under andra hälften av 1700-talet. Jordbruket blev så mycket effektivare att det förmådde producera mer mat med mycket färre arbetare. Därför blev många jordbrukare arbetslösa, samtidigt som befolkningen fortsatte att öka. Dessa människor blev arbetskraft i de nya industrierna.

Industrins utveckling

Ända sedan 1300-talet hade produktion av tyg och kläder varit en av grundbultarna i Englands ekonomi. Det var också inom tygproduktionen som de första stegen mot en industrialisering togs under sent 1700-tal. Olika driftiga företagare började testa och använda olika maskiner som ökade textilproduktionen. När en industrialisering väl påbörjats så skyndade själva tekniken på en snabbare vidareutveckling. En av de första industrimaskinerna var en spinnmaskin, som spann bomull till garn. Detta ökade produktionen av garn kraftigt. Men det tog fortfarande lång tid av väva garnet till tyg. Därför uppfanns den mekaniska vävstolen, vilket ökade produktionen av tyg. För att undvika att tyget samlades på hög utvecklades nu symaskinen. Och så vidare.

Redan innan textilindustrin kom igång hade ångmaskinen utvecklats. Den kopplades ihop med de nya maskinerna, och därmed var industriåldern född på allvar. Ångmaskinerna använde framför allt kol som bränsle. Tillverkning av industrivaror började alltmer koncentreras till lämpliga orter, industristäder. Ett bra tidigt exempel på en industristad är den engelska staden Manchester.

Ångmaskin

Så småningom spreds industritillverkningen till andra områden. En av de viktigaste utvecklingsområden var kommunikationer och transportmedel. Järnvägen kom att bli nästan synonym med själva industrialiseringen, men ångbåtar var minst lika viktiga. Senare under 1800-talet kom telegrafen och telefonen, vilka möjliggjorde blixtsnabb kommunikation över hela världen.

Den kraftiga industriella utvecklingen ledde till ännu större krav på råvaror. På 1870-talet utvecklades stål, som blev ett mycket viktigt inslag i nästa generations industrimaskiner. När de första bilarna kom med förbränningsmotorn på 1890-taket ökade efterfrågan på olja och gummi.

Ångdrivna tåg blev den främsta symbolen för industrialisering

Vad fick den industriella revolutionen för konsekvenser?

Den industriella revolutionen förändrade på ett grundläggande sätt hur vi människor lever. Konsekvenserna av denna förändring skulle kunna diskuteras hur länge som helst. Här följer ett försök att överblicka de viktigaste konsekvenserna.

Arbetarklassen och socialismen

De sociala följderna av industrialiseringen var omfattande. En ny samhällsklass, arbetarklassen, uppkom. Arbetarna var de som tog arbete i fabrikerna. På landsbygden blev de återstående bönderna en del av medelklassen, medan de som arbetade på böndernas gårdar blev landsbygdens arbetarklass.

I början fanns inga lagar som reglerade arbetstider och arbetsvillkor i industrierna. Samtidigt fanns en stor tillgång på arbetskraft, eftersom folk hela tiden flyttade in till städerna. Därför kunde industriägarna ställa nästan vilka krav som helst på arbetarna. Helgdagar, arbetstider och minimilöner existerade inte. Arbetarna inhystes gärna i smutsiga, ohygieniska baracker i anslutning till fabriksbyggnaden. Om du som arbetade blev sjuk, skadad eller gravid blev du av med jobbet.  Följden av detta var att fattigdom och misär bredde ut sig över arbetarklassen. Arbetarna blev allt mer desperata.

En som uppmärksammade arbetarklassens situation var den tyska filosofen Karl Marx. Han såg arbetarklassens misär med egna ögon, och formulerade därefter sin egen form av socialism, marxismen. Marx menade att kampen om resurser mellan samhällsklasserna alltid slutade i revolution, då en samhällsklass tog över och blev dominerande. Precis som medelklassen hade blivit dominerande genom franska revolutionen förutspådde Marx en framtida revolution, då arbetarklassen skulle gripa makten.

Den marxistiska idén om revolution blev en ledstjärna för arbetarna, som började organisera sig mer och mer under 1800-talet. De marxistiska, ”kommunistiska”, arbetarorganisationerna hotade att störta de rådande makthavarna, som försökte bekämpa marxismen på olika sätt. Ett sätt var att förfölja, fängsla och utvisa kommunister och socialister. Ett annat sätt var att genomföra reformer för att förbättra omständigheterna för arbetarna, så att de inte skulle vara lika benägna att göra revolution. Ett land som intog den första attityden och förföljde alla socialister var Ryssland, där tsarens envälde upprätthölls under hela 1800-talet. Ett land som istället följde den andra vägen var Tyskland, som genomdrev en omfattande sociallagstiftning, med socialförsäkringar, minimilön, pensionsålder och åtta timmars arbetsdag. Ytterligare en reaktion från staten var att utnyttja nationalismen för att få arbetarna att förbli lojala.

De flesta staterna valde att följa den tyska modellen med nationalism och sociallagstiftning. Därmed ökade arbetarnas levnadsstandard. I slutet av 1800-talet var arbetarnas levnadsvillkor i industrisamhället bättre än de hade varit för de fattigaste i det förindustriella samhället.

Ytterligare en följd av reformerna var att socialismen splittrades i flera delar. De som höll fast vid Marx tanke om revolution kom att kallas kommunister. Många socialister menade dock att utvecklingen hade visat att Marx hade fel just angående revolutionens nödvändighet. Istället kunde en utjämning av klasskillnaderna ske genom att socialisterna förhandlade med de liberala enligt politikens villkor. Dessa socialister kom att kallas för socialdemokrater.

En utbrytargrupp ur socialismen var anarkismen. Anarkisterna kritiserade socialisternas idé om en stark stat, och menade att staten i sig var roten till det onda. Därför måste staten och varje form av permanent organisation överges. De tidiga anarkisterna verkade genom att utföra attentat mot framstående politiker och statsmän. På så sätt hoppades de att få folket att sätta igång en revolution.

Familjebilden förändras

I jordbrukssamhället hade familjen varit samhällets viktigaste byggsten. Som individ fick du din sociala trygghet av ditt medlemskap i storfamiljen, dvs inte bara dina föräldrar och syskon, utan även far- och morbröder, kusiner osv. Men med industrialiseringen bröts den gamla storfamiljens sociala nätverk sönder, eftersom de unga flyttade till städerna för att få arbete. Innan industrialiseringen bodde 90% av ett lands befolkning på landsbygden. När ett land industrialiserats var förhållandet det omvända, ungefär 90% bodde i städer.

I städerna fanns normalt inget släktnätverk att söka trygghet i, utan individen var utlämnad åt sig själv. Det betydde att människor kunde bilda familj som de själva ville. Många levde i relationer utan att vara gifta. Detta stred mot dåtidens kristna moral, och skapade också en del juridiska problem, eftersom all lagstiftning byggde på att människor skulle vara gifta. Staten och kyrkan lyfte därför fram kärnfamiljen (föräldrar och barn) som den nya tidens eftersträvansvärda ideal.

London i slutet av 1800-talet

Verkligheten såg dock inte ut som idealet. Många levde som sagt i förhållanden utan att vara gifta. Allt eftersom män och kvinnor fick fler juridiska rättigheter blev sådana levnadssätt lättare rent praktiskt också. Industrisamhällets byggsten var inte storfamiljen, inte heller kärnfamiljen, utan snarare individen.

Ett praktiskt problem med storfamiljens försvinnande var att människor som blev av med jobbet, blev sjuka eller liknande inte hade någon som tog hand om dem. Statens åtgärd blev den tidigare nämnda sociallagstiftningen, med försäkringar och pensionssystem.

Kvinnorörelsen

På sätt och vis var den tidiga industrikapitalismen mycket jämställd: industriägaren brydde sig inte om ifall hans arbetare var män, kvinnor eller barn, så länge arbetet gjordes. Ofta kunde fabriksägarna till och med föredra kvinnor och barn som arbetskraft, eftersom de arbetade för lägre löner. Med tiden kom det lagstiftning som förbjöd barnarbete, men kvinnorna blev kvar ute i arbetslivet.

Den arbetande kvinnans tillvaro var ännu värre än mannens. För det första fick hon lägre lön bara för att hon var kvinna. Det motiverades dels med att kvinnor inte kunde göra lika tungt arbete som män, dels med att det var mannen om skulle försörja familjen, så kvinnans lön var en bonus. De tidiga fackföreningarna motverkade kvinnoarbete överhuvudtaget, eftersom kvinnorna konkurrerade med män om anställningarna. Dessutom hade kvinnan svårt att få ut sin lön, eftersom hon var omyndig och saknade äganderätt: lönen gick till hennes make eller närmaste manliga släkting.

Sammantaget byggde alltså reglerna på att kvinnan skulle vara gift och helst inte arbeta i samma områden som mannen. Men så såg inte verkligheten ut. Industriägarna plockade in kvinnorna varhelst det var möjligt. Kvinnorna fick ofta göra det tyngsta jobbet, trots den utbredda föreställningen att de inte skulle klara det. Många kvinnor var inte gifta, utan var ensamstående föräldrar. Dessa kvinnor hamnade i en juridisk gråzon.

Kvinnlig gruvarbetare

När kvinnorna blev medvetna om sin utsatta situation började de organisera sig och kräva att få samma rättigheter som männen. Kvinnorörelsen, som den kallades, hävdade att kvinnor måste få del av de universella mänskliga rättigheterna. Argument fick rörelsen från upplysningsfilosofer som Mary Wollstonecraft. Därmed uppstod feminismen. Den ursprungliga feminismen brukar kallas likhetsfeminism. Den hävdar att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, eftersom det inte existerar någon skillnad i intellektuell förmåga mellan könen.

Precis som socialismen hotade kvinnorörelsens krav de traditionella makthavarna, som helst inte ville dela med sig av makten. De feministiska argumenten bemöttes av forskare som menade sig ha bevis för att de fysiologiska skillnaderna mellan män och kvinnor hade en mental motsvarighet. Enligt dessa forskare var kvinnor av naturen irrationella och därför olämpliga att fatta politiska beslut. Forskningen stödde sig främst på upptäckten av könscellerna (det mänskliga ägget observerades första gången 1829).

Vid den här tiden var det svårt att motbevisa de här resonemangen, så kvinnorörelsen tvingades anta en annan strategi. Den formulerade särartsfeminismen. Särartsfeminismen höll med om att det fanns skillnader i hur män och kvinnor tänker, men menade att det kvinnliga moderliga tänkandet behövdes i politiken för att komplettera och dämpa männens aggressivitet.

Genom särartsfeminismen kunde kvinnorörelsen kämpa vidare under 1800-talet. Staten började också av nödtvång genomföra reformer som gav kvinnor fler rättigheter.

Tid och transporter

Industrialiseringen förändrade också hur vi arbetar. I jordbrukssamhället följde man naturens tider: man gick upp vid soluppgången och lade sig vid solnedgången, man jobbade mer under sommarhalvåret än under vinterhalvåret. Men i industrivärlden skulle man arbeta lika mycket hela tiden, för att fabriken skulle producera ungefär lika mycket hela tiden. Därför infördes gemensam tidsberäkning, så att alla skulle vara på arbetet vid samma tidpunkt.

Idén om en gemensam tid var också viktig för att få transporter och kommunikationer att fungera. Med järnvägen blev det säkrare och gick snabbare att resa över land än någonsin tidigare. Människor började kunna förflytta sig mellan länder utan några större problem, och med de stora ångbåtarna kunde man resa över världshaven utan några större problem. För medelklassen blev turism en viktig ny sysselsättning tack vare transporterna.

Militär styrka och konkurrens

De stater som industrialiserades såg naturligtvis också till att industrialisera produktionen av krigsmateriel, vilket gjorde att industriländernas militära styrka blev mångdubbelt större. Järnvägar och ångbåtar gav dessutom möjlighet att snabbt förflytta stora mängder soldater över långa avstånd. De icke-industrialiserade staterna blev därmed ett lätt byte för en aggressiv industrination.

Pansarklädda ångbåtar kom att dominera världshaven

Industriländerna konkurrerade med varandra om att lägga beslag på strategiska råvaror (kol, järn, gummi, olja) och marknader för att sälja sina produkter. Eftersom icke-industrialiserade länder hade svårt att göra motstånd mot industriländerna började industriländerna attackera, ockupera och kolonisera de svagare länderna. Detta kom att kallas imperialismen (mer om det i nästa avsnitt).

Befolkningsökning och miljöförstöring

De långsiktigt viktigaste konsekvenserna av den industriella revolutionen var hur den påverkade miljön och den mänskliga befolkningsökningen. Industrialiseringen byggde på bruket av fossila bränslen (kol, olja) för att få produktionen att fungera. Detta ledde i förlängningen till två problem.

För det första leder bruket av fossila bränslen till en omfattande nedsmutsning och miljöförstöring. Även de industriella metoderna för att bryta malm är mycket skadliga för miljön. Dessutom ökade effektiviteten så mycket att stora skogar började avverkas utan att något ersatte dem. Sammantaget innebar detta att människorna började förstöra miljön i en större omfattning än någonsin tidigare.

För det andra är fossila bränslen icke förnyelsebara resurser, som med tiden kommer att ta slut. Hela den industriella ekonomin bygger dock på att dessa resurser finns. Försök har gjorts för att hitta alternativa, förnyelsebara energikällor, men hittills har inga sådana alternativ ersatt de fossila bränslena.

Miljöproblemet blir extra oroande när det kopplas till den åtföljande befolkningsökningen. När jordbruket mekaniserades ökade matproduktionen betydligt, vilket medförde en befokningsexplosion. Denna befolkningsökning späddes på ytterligare när den medicinska vetenskapen utvecklades och fick bukt med många av mänsklighetens svåraste sjukdomar.

Industriålderns befolkningsexplosion var, och är, oerhörd. Omkring år 1800 fanns ungefär en miljard människor i världen. År 2000 fanns 6 miljarder människor i världen.

Kombinationen av befolkningsökning och miljöförstöring är oroväckande. Vi blir fler och fler, samtidigt som miljön tar mer och mer stryk, och de fossila bränslen vår matproduktion bygger på kommer att ta slut.

 

Referenser

Den industriella revolutionen beskrivs i många historiska översiktsverk. Jag har huvudsakligen utgått ifrån McKay/Hill/Buckler, A History of World Societies (Houghton Mifflin 1992), samt Eric J. Hobsbawm, Revolutionens tidsålder (Rabén Prisma 1997). För en fördjupad diskussion om industrialiseringens konsekvenser och hur den framstår i globalt perspektiv har jag använt Robert B Marks, Den moderna världens ursprung (Arkiv förlag 2004). Intressanta perspektiv på denna fråga finns också i McNeill & McNeill, Mänskliga nätverk (SNS förlag 2006).

Nationalismen på Balkan

Det tydligaste exemplet på nationalismen som en splittrande kraft är utvecklingen på Balkan under 1800-talet. I denna text kommer jag att redogöra för utvecklingen under 1800-talet i denna region, med fokus just på nationalismen.

Situationen på Balkan i början av 1800-talet

Balkanhalvön i sydöstra Europa var i början av 1800-talet uppdelad mellan två gamla imperier: i norr fanns det katolska Habsburgska Österrike, i söder det muslimska Osmanska riket. Båda dessa var multikulturella imperier som framför allt bands samman av lojalitet mot härskarfamiljen. Denna typ av arrangemang blev alltmer problematisk när nationalismen bredde ut sig.

Ytterligare en stormakt hade stort inflytande på Balkan, nämligen det ryska imperiet. Ryssland var också ett traditionellt imperium, men till skillnad från de två andra rikena dominerades Ryssland av etniska ryssar, vilket gav Ryssland en uppenbar etnisk grupp att bygga sin nationella identitet kring. Eftersom ryssarna är ett slaviskspråkigt folk utövade också den ryska nationalismen en potentiell lockelse på alla de slaviska folken på Balkan, såsom serber, kroater, bulgarer, slovener osv. Ryssland var inte sent att utnyttja detta till att skapa panslavismen, en slags supernationell tanke om att alla slaviska folk skulle samlas under ryskt styre.

Grunder för en österrikisk nation

Kejsardömet Österrike var vad som återstod av det en gång så mäktiga Habsburgska imperiet. Riket bestod år 1815 av territorier ungefär motsvarande dagens Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien och Kroatien samt delar av Polen, Rumänien och Italien.

Släkten Habsburgs status och prestige kom av att de hade innehaft titeln som kejsare över det tysk-romerska riket. Detta rike hade varit en fungerande feodalstat på 1100-talet, men hade därefter fallit isär i hundratals tyska stater. Kejsartiteln hade därför främst symbolvärde: Habsburgarnas makt kom av de territorier de kontrollerade.

I samband med Napoleonkrigen förlorade dock habsburgarna kejsartiteln. Napoleon besegrade Habsburgarna 1805, och förödmjukade dem i freden 1806 genom att formellt upplösa det tysk-romerska riket. I realiteten var detta av liten praktisk betydelse, och habsburgarna gav snabbt sig själva titeln kejsare av Österrike istället, men symbolvärdet av att vara tyskarnas kejsare försvann.

I 1800-talets Österrike var tyskarna den dominerande folkgruppen (tyska var det officiella språket), men de utgjorde bara en femtedel av rikets totala befolkning. Därför var det svårt att bygga en österrikisk nationalism på tyskhet. Dessutom utmanade Österrikes ledande roll i Tyskland av Preussen, som med mer fog kunde göra anspråk på att vara en tysk stat, eftersom tyskar var den dominerande folkgruppen i den staten.

Grunder för en osmansk nation

Precis som Österrike var Osmanska riket sammansatt av många olika etniska grupper, där de viktigaste var turkar, araber, greker, armenier, kurder, serber, bosnier och albaner. Precis som i Österrike var turkarna i minoritet – de utgjorde ca 25% av den totala befolkningen i riket.

I Osmanska riket fanns dock ingen officiell uppdelning i folkgrupper, utan staten utgick istället ifrån religion. Varje undersåte till hörde en så kallad millet, vilket i praktiken betydde en religion. Den största var förstås den muslimska, och därefter kom den grekisk-ortodoxa, den armeniska och den judiska.

Rikets byråkratiska och militära elit tillhörde inte någon specifik etnisk grupp utan var sammansatt av människor som handplockats för att gå i sultanens tjänst som krigare eller tjänstemän. Den styrande eliten kan därför bäst betecknas ”osmansk”. Sedan sågs turkarna som kärnan i rikets befolkning, de mest pålitliga av de underlydande folken. Men i ännu högre grad än i Österrikes fall saknades en uppenbar etnisk grupp att bygga en osmansk nationalism runt.

Utvecklingen i Österrike

Under första hälften av 1800-talet förde Österrike en ytterst konservativ politik som syftade till att hålla undan alla nymodigheter, inklusive nationalistiskt tänkande. Samtidigt odlade de olika etniska grupperna sina egna varianter av nationalism. Den största minoritetsgruppen var ungrarna, som också tidigt utvecklade ett nationalistiskt tänkande. År 1848 gjorde ungrarna uppror mot den tyska dominansen. Upproret var nära att upplösa Österrike. Den nye kejsaren, Franz Josef II, lyckade bara få bukt med upproret genom att få militärt stöd från Ryssland.

Den ungerska rebellarmén kapitulerar, 1849 (http://en.wikipedia.org/wiki/Hungarian_Revolution_of_1848)

Den österrikiska staten hade nu tre hot emot sig: i Tyskland utmanade Preussen Österrikes ledande ställning, och i Italien utnyttjade kungariket Sardinien italiensk nationalism för att mobilisera folket emot Österrike. Slutligen pyrde det ungerska missnöjet inom landets gränser.

Dessa tre hot kulminerade i det österrikisk-preussiska kriget 1866, då Österrike fullständigt besegrades av Preussen. Krigets utgång innebar att Österrike uteslöts ur den tyska gemenskapen, som istället kom att domineras av Preussen. Samtidigt passade Sardinien på att erövra större delen av Österrikes italienska besittningar. Habsburgarnas prestige var i botten, och ungrarna började ånyo ställa krav på självstyre. Deras krav tillgodosågs i hög grad i en överenskommelse 1867, som innebar att Österrike förvandlades till en dubbelmonarki, en union mellan de två jämbördiga parterna Österrike och Ungern. Den österrikiska kejsaren var samtidigt kung av Ungern.

Denna kompromiss tillfredsställde ungrarna, som blev den dominerande parten i dubbelmonarkin. Men den ungerska nationalismen var inte bred nog för att också omfatta t ex de slaviska folken inom Österrike-Ungerns gränser. Problemen med nationalistisk separatism fortsatte därför, men efter 1867 var det slaverna som blev ett problem för riket, istället för tidigare ungrarna.

Österrike-Ungerns etniska sammansättning, 1910 (http://en.wikipedia.org/wiki/Austria-Hungary)

Det största orosmomentet för Österrike-Ungern var der serbiska stat som frigjort sig från det sönderfallande Osmanska riket. Serbien såg sig som ledare för ”jugoslaverna”, alltså de sydslaviska folken (serber, bosnier, kroater, slovener, montenegriner). Eftersom slovener och kroater levde inom dubbelmonarkins gränser ledde detta till konflikt mellan de två staterna. Habsburgarnas försök att fortsätta en traditionell stormaktspolitik ökade problemen: när dubbelmonarkin ockuperade Bosnien-Herzegovina 1879 ökade antalet serber inom Österrike-Ungerns gränser märkbart.

Utvecklingen i Osmanska riket

Under slutet av 1700-talet var Osmanska riket inne i en allvarlig svaghetsperiod. Ett antal sultaner försökte förgäves reformera och centralisera rikets byråkrati för att det bättre skulle kunna stå emot sina fiender, framför allt det ryska imperiet. De olika folken i riket förstod att centralmakten hade allt svårare att upprätthålla lag och ordning när staten tvingades in i krig. Många förlorade därför förtroendet för sultanens auktoritet och började förlita sig mer och mer på lokalt självstyre. Det Osmanska imperiet var helt enkelt ett sjunkande skepp, och allt fler ville därför hoppa av medan möjligheten fanns.

Problemet med detta var förstås att den redan hårt ansatta centralmakten uppfattade denna utveckling som rebellisk verksamhet, och därmed skickade in militär för att återställa ordningen. Resultatet blev en eskalerande våldsspiral, där alla inblandade gjorde sig skyldiga till övergrepp och grymheter.

En första serbisk revolt på 1810-talet slogs ner av osmanska trupper, men styret över Serbien var därefter ytterst informellt. Egypten var vid den här tiden i praktiken självständigt, och guvernören Mehmet Ali Pasha konkurrerade medvetet med sultanen om att bli dominerande i Mellanöstern.

1821 utbröt det förödande grekiska frihetskriget. Det började mycket blygsamt, med spontana lokala revolter i Grekland. En grek i rysk tjänst, Alexander Ypsilantis, trodde att det var starten på en grekisk nationell resning och ledde en grupp frivilliga i en invasion av det osmanska Rumänien.

Den osmanska ledningen, i synnerhet sultan Mahmut II, togs på sängen av dessa händelser. Kontrollen över Grekland var mycket svag, och dessutom var osmanerna inblandade i krig mot Persien i öster. Sultanen blev övertygad om att de ortodoxt kristna i riket hade slutit förbund med den ryska ärkefienden. Därför krävde han att rikets imam, seyh-ul-islamen, skulle förklara heligt krig mot grekerna. Imamen vägrade dock, vilket så småningom ledde till att han avrättades. Den ortodoxa patriarken Gregorius V försökte blidka sultanen genom att bannlysa Ypsilantis och de grekiska rebellerna. Men den paranoida sultanen lät gripa patriarken, avrättade honom och lät vanhelga hans kropp.

Sultan Mahmut II (http://en.wikipedia.org/wiki/Mahmut_II)

Sultan Mahmuts paranoida handlingar förvandlade upproren från en regional konflikt till en internationell krisfråga. I ett drag hade sultanen lyckats alienera en fjärdedel av sitt eget lands befolkning. Den grekiska självständighetsrörelsen fick luft under vingarna, och ortodoxt kristna i hela riket gjorde uppror.

Frihetskriget utvecklades snart till en internationell konflikt. Osmanerna fick stöd från Egypten, medan England, Frankrike och Ryssland alla stödde grekerna. I synnerhet England och Frankrike skickade militära styrkor till Grekland för att understödja revolten. 1829 hade grekerna lyckats vinna sin självständighet, även om flertalet etniska greker fortfarande levde i Osmanska riket.

Det grekiska frihetskriget skapade för första gången en motsättning mellan Osmanska rikets muslimska och kristna befolkningar. Grekerna, som tidigare varit en privilegierad folkgrupp i riket, sågs nu som förrädare och behandlades mycket illa. Följden blev förstås att splittringen blev ännu djupare.

Sultanen och hans rådgivare försökte hela skadorna. De hoppades att lösningen skulle vara att reformera rikets styre och ge folken medborgerliga rättigheter. Därmed skulle folken fortsätta vara lojala mot sultanens regim. Reformerna, som kallades tanzimat (omorganisering) genomfördes 1839. Osmanska riket blev en konstitutionell monarki efter västerländskt snitt, med ett parlament och en konstitution, inspirerad av franska revolutionen, som gav alla folk samma medborgerliga rättigheter.

Tanzimatreformerna fungerade dock inte som skaparna hade tänkt. Rikets kristna, som traditionellt varit befriade från krigstjänst, skulle nu delta i militären på lika villkor med muslimerna, något som båda grupper ogillade. En mer stabil regim hade kanske med tiden förmått övervinna detta motstånd, men Osmanska riket var även fortsättningsvis hårt pressat av Ryssland. De olika folken såg sig om efter möjligheter att följa Egyptens eller Greklands exempel och uppnå självständighet.

De liberala reformerna gjorde dock osmanerna populära i England och Frankrike. Västmakterna stödde Osmanska riket i Krimkriget mot Ryssland 1853-56, då de tre staterna tillsammans lyckades stoppa de ryska försöken att erövra osmanskt territorium.

Reaktion och förnyad nationalism

De liberala reformerna hade dock fiender, i synnerhet de muslimska skriftlärda i riket. När den konservativa sultanen Abdülhamit II kom till makten 1876 kunde han stödja sig på de religiöst konservativa för att göra slut på den liberala eran och upprätta ett envälde.

Sultan Abdülhamit förföljde och förvisade de liberala så kallade ”ungosmanerna”. Istället för Tanzimat försökte han bygga en samhörighet på religiös (läs islamisk) gemenskap. Detta uteslöt naturligtvis de kristna, något som ytterligare ökade konflikterna i riket. Sultanen utnyttjade detta maximalt; genom att skylla alla missförhållanden på de kristna (särskilt armenierna) riktade han folks ilska mot dem och kunde själv behålla makten.

Mördade armenier i närheten av Erzurum, 1895 (http://en.wikipedia.org/wiki/Hamidian_Massacres)

Det Abdülhamit inte kunde kontrollera var det internationella läget. Ryssland utnyttjade situationen till att starta ett nytt krig 1877-78. Kriget slutade i ett avgörande osmansk nederlag och självständighet för Serbien och Rumänien samt självstyre för Bulgarien.

Missnöjet med Abdülhamits styre var omfattande, och en ny liberal motståndsrörelse bildades. Dessa, de så kallade ungturkarna, försökte hitta ett alternativ både till den uppenbart havererade osmanska identiteten och sultanens religiösa traditionalism. Deras lösning blev att ta fasta på den turkiska etniciteten. Detta blev lättare att göra, eftersom landförlusterna gjorde att turkarna nu var i majoritet i riket.

Ungturkarna genomförde en statskupp 1908 och avsatte sultan Abdülhamit. Riket blev återigen en konstitutionell monarki, även om ungturkarnas ledning fick en nyckelroll. Men utrikespolitiskt fortsatte nederlagen. 1911 erövrade Italien Libyen, den sista osmanska provinsen i Nordafrika. Året därpå förödmjukades osmanerna i det första Balkankriget, då Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro besegrade osmanerna i Europa och erövrade i stort sett allt återstående osmanskt territorium i Europa utom Istanbul och en landremsa däromkring. Ungturkarna utnyttjade nederlagen till att gripa makten ännu fastare och upprätta vad som i praktiken var en militärdiktatur.

Istanbuls befolkning demonstrerar till stöd för ungturkarnas revolution 1908 (http://en.wikipedia.org/wiki/Young_Turk_Revolution)

På tröskeln till Första världskriget var Osmanska riket alltså fortfarande sargat och splittrat, utan något fungerande modernt styre. Ungturkarnas tongivande ledare, Enver Pasha, odlade vänskap med Tyskland, vilket kom att leda till att osmanerna gick in i Första världskriget och att riket gick under. Det intoleranta arvet från sultan Abdülhamit sögs upp av ungturkarnas nationalism och fick ett djupt tragiskt resultat under kriget, då ungturkarna lät mörda uppemot en miljon armenier.

Specifika källor till detta avsnitt

A.J.P. Taylor, The Struggle for Mastery in Europe, 1848-1918 (Oxford 1971)

Virginia H. Aksan, Ottoman Wars 1700-1870. An Empire Besieged (Pearson Education Ltd 2007).

Alan Palmer, The Decline & Fall of the Ottoman Empire (Barnes & Noble 1994).

Erik J. Zürcher, Turkey. A Modern History (3d Edition, I.B. Tauris 2007).

Hur Tyskland skapades

”Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut… utan genom blod och järn” – Otto von Bismarck

Före 1800-talet hade Tyskland aldrig funnits som en sammanhållen stat. Den medeltida tyska statsbildningen, det så kallade Tysk-romerska riket, var ett löst sammanhållet välde som i praktiken bestod av hundratals självständiga stater. Den mäktigaste staten var det Habsburgska riket (Österrike), som på 1600-talet försökte skapa ett fungerande rike av de tyska staterna. Eftersom habsburgarna förlorade det Trettioåriga kriget blev denna dröm inte verklighet, utan de tyska staterna fortsatte att domineras av sina starkare grannar: Österrike hade mycket inflytande, men även Frankrike och Sverige.

Under 1700-talet växte det protestantiska Preussen fram som en motvikt mot och utmanare till det katolska Österrike. Men maktkampen mellan de två tyska stormakterna avbröts av Napoleonkrigen. Napoleon erövrade merparten av de tyska staterna och förödmjukade både Preussen och Österrike. År 1806 upplöstes formellt det gamla Tysk-romerska riket. Napoleon slog sedan ihop de tyska staterna i två lydstater, kungariket Westfalen och Rhenkonfederationen. Det franska herraväldet ledde dock till en nationalistisk motreaktion hos tyskarna, som slöt upp på Preussens och Österrikes sida när dessa på nytt vände sig mot Napoleon 1813 och bidrog till hans nederlag.

Den tyska frågan

Efter Wienkongressen 1815 var en någorlunda maktbalans återställd i Tyskland: Preussen och Österrike hade båda stärkts något genom att de fått territorier i freden. Vid den här tiden sågs nationalismen som en revolutionär kraft, så båda staterna försökte undertrycka nationalistiska yttringar och förde en konservativ politik.

Trots att kungen av Preussen och kejsaren av Österrike var fientliga mot nationalismen blev den allt populärare bland tyskarna, i synnerhet i medelklassen. Filosoferna Fichte och Herder diskuterade den tyska nationalismen och framhävde tyskarnas gemensamma språk och kultur.

Den stora frågan för nationalisterna var vilken av stormakterna som skulle bli centrum i ett enat Tyskland. Den överväldigande majoriteten favoriserade Preussen. Detta berodde framför allt på att den tyska nationalismen definierades just utifrån språk och kultur. Det multietniska Habsburgska väldet innehöll en massa folkgrupper som inte var tyskar. Nationalisterna ville inte ha med dessa folk i en tysk stat.

Situationen i Tyskland i mitten av 1800-talet. Preussen i blått, Österrike i gult, övriga tyska stater i grått (http://en.wikipedia.org/wiki/Unification_of_Germany)

En annan fråga var om man skulle satsa på en ”stortysk” eller ”lilltysk” lösning. Den lilltyska lösningen innebar att de tyskspråkiga områden som tillhörde Österrike inte skulle få vara med i Tyskland, medan den stortyska lösningen var ett Tyskland som också innefattade de österrikiska territorierna, exklusive de icke tyskspråkiga områdena.

Den tyska frågan blev högaktuell under det stora revolutionsåret 1848, då hela Europa skakades av oroligheter. De tyska liberala nationalisterna kände att tiden var mogen att förena de tyska staterna, och möttes därför i staden Frankfurt am Main, där de bildade ett gemensamt tyskt parlament. Parlamentet diskuterade hur det enade Tyskland skulle se ut, och kom fram till att den ”lilltyska” lösningen, med Preussen som ledande makt, var den enda realistiska lösningen. Parlamentet skickade en förfrågan till den preussiske kungen Fredrik Wilhelm IV: ville han bli kejsare över ett enat Tyskland?

Till Frankfurtparlamentets stora förvåning var den preussiske kungens svar nekande. Besvikna och desillusionerade lämnade ledamöterna parlamentet, som därmed upplöste sig själv.

Frankfurtparlamentet samlas (http://en.wikipedia.org/wiki/Unification_of_Germany)

Eftersom Fredrik Wilhelm tidigare hade stött bildandet av Frankfurtparlamentet och uttalat sig positivt om ett enat Tyskland, verkar det märkligt att han tackade nej. Men det tycks som om han, precis som alla andra europeiska monarker, hade en mycket konservativ inställning och fruktade de radikala inslagen i nationalismen. När oroligheter började spelade han med och framstod som positiv till Frankfurtparlamentet. Men när parlamentet hade diskuterat klart hade kungen säkrat sin egen position och kunde då visa vad han egentligen tyckte. I slutändan var Fredrik Wilhelm positiv till ett enat Tyskland, men bara på sina egna villkor. Om han accepterat kronan som parlamentet erbjöd honom, hade han accepterat parlamentets makt, något han som gammaldags envåldshärskare inte var beredd att göra. Eftersom det inte fanns något realistiskt alternativ till Preussen som ledare för ett enat Tyskland, kollapsade den liberala nationaliströrelsen.

Bismarck – Tysklands skapare

År 1861 blev Wilhelm I ny kung av Preussen. Wilhelm la sig inte särskilt mycket i politik, utan överlät beslutsfattandet åt sin statsminister. Den han utsåg till statsminister 1862 var Otto von Bismarck, mannen som skulle skapa det tyska riket.

Bismarck var en konservativ preussisk adelsman vars lojalitet helt och hållet var riktad mot den preussiska kungen. Men han var intelligent nog att förstå att nationalismen var för stark för att bortse ifrån. Bismarcks politiska mål blev därför att koppla den tyska nationalismen till den preussiska kronan, så att nationalismen skulle stärka Preussens maktställning. Bismarck ville därför skapa ett enat Tyskland, men mest för att göra Preussen så starkt som möjligt.

Otto von Bismarck

De hinder som låg i Preussens väg var de andra två makter som hade inflytande över de tyska staterna: Österrike, under släkten Habsburg, och Frankrike, som vid denna tid var ett kejsardöme under Napoleons brorson Napoleon III. Bismarck började planera hur han skulle kunna besegra dem, en i taget, och därmed upprätta en total preussisk dominans. Preussen hade två styrkor att utnyttja. Den första var militärmakten. Preussen hade vuxit fram på grundval av sin militärmakt, och preussarna hade tagit djupa intryck av Napoleons krigskonst. Den andra styrkan var industrialiseringen: Preussen höll på att industrialiseras mycket snabbare än både Frankrike och Österrike, och hade därmed en fördel i den tekniska nivån på vapen och transporter. Bismarck hade också utmärkta samarbetspartners i krigsministern von Roon och den briljante fältherren Helmuth von Moltke (den äldre).

Bismarck arrangerade nu ett antal krig för att stärka Preussens position som den ledande tyska staten och kunna slå ut landets rivaler. I det dansk-tyska kriget 1864 gjorde Preussen och Österrike gemensam sak mot Danmark, som snabbt besegrades och tvingades avträda de södra provinserna Slesvig och Holstein, vilka hade en blandad tysk och dansk befolkning. Kriget stärkte Preussens ledarroll, och skapade samtidigt en tydlig konflikt med Österrike om hur de erövrade provinserna skulle styras.

Följden blev det preussisk-österrikiska kriget 1866, då Preussen snabbt och överraskande besegrade Österrike. Omvärlden trodde att det var slutet för det gamla Habsburgska riket, men Bismarck slöt en generös fred: Österrike klarade sig intakt, men tvingades avsäga sig alla anspråk på överhöghet över tyska stater.

Endast Frankrike stod nu i vägen för ett enat Tyskland. Men Frankrike var en farlig makt att slåss emot, och många tyska stater hade gamla och viktiga förbindelser med Frankrike. Om Preussen förklarade krig skulle konflikten kunna leda till att den tyska opinionen splittrades i två läger. Bismarcks målsättning blev därför att få Frankrike att förklara krig, så att Preussen framstod som försvarare och därmed skulle få de tyska staternas sympati. Bismarck lyckades med konststycket att förolämpa Frankrike utan att resten av världen riktigt förstod det. Den franska kejsaren Napoleon III förklarade krig i vredesmod, och alla de tyska staterna slöt upp på Preussens sida.

Det fransk-tyska kriget 1870-71 blev en ny triumf för den preussiska militären. Frankrike besegrades i grunden och det andra franska kejsardömet kollapsade. I freden 1871 tvingades Frankrike erkänna skapandet av det enade Tyskland. Tyskland blev ett kejsardöme under Wilhelm I, och Bismarck blev imperiets rikskansler (statsminister).

Tyskland och Europa

Det enade tyska kejsardömet var Europas starkaste stormakt. Den tyska armén var världens bästa, och Tysklands industri expanderade så snabbt att USA snart var den enda industrimakt som kunde mäta sig med den.

Tysklands oerhörda styrka gjorde att Europa i princip lydde under ett informellt tyskt herravälde under 1800-talets slut. Bismarck förstod detta, och förde därför en försiktig utrikespolitik, som syftade till att upprätthålla status quo (och därmed Tysklands maktställning). Eftersom Tyskland låg i Europas mitt fanns alltid risken för ett tvåfrontskrig. Bismarck försökte avhjälpa detta genom ett komplicerat nätverk av allianser och hemliga avtal, framför allt med Ryssland och Österrike.

Som den realpolitiker han var förstod Bismarck att det tyska riket inte var särskilt hårt sammansvetsat. De olika tyska delstaterna, som Bayern, Sachsen och Würtemberg, hade långa traditioner som självständiga stater. För att få staterna att hålla sams under Preussens ledning såg Bismarck till att skapa en yttre fiende. Denna fiende var Frankrike. I freden 1871 förödmjukades Frankrike genom att det tyska kejsardömet utropades i det franska slottet Versailles, och Tyskland annekterade också provinserna Alsace och Lorraine, som hade en blandad fransk och tysk befolkning. Detta gjorde Frankrike oerhört hämndlystet, men genom Bismarcks allianspolitik stod Frankrike isolerat och maktlöst.

Så länge Bismarck dominerade tysk politik fungerade det tyska herraväldet relativt problemfritt. Men år 1888 kom en ny kejsare, Wilhelm II, till makten i Tyskland. Wilhelm var inte intresserad av att låta rikskanslern sköta all politik, och föraktade Bismarcks försiktiga utrikespolitik. När det blev uppenbart att de två inte kunde komma överens lyckades Wilhelm tvinga Bismarck att avgå 1890.

Kejsar Wilhelm II

Bismarcks enda misslyckande var att det diplomatiska system han byggt upp var alltför beroende av honom själv. När han var ute ur leken fanns det ingen annan tysk politiker som kunde ta över hans roll. Den mentalt instabile kejsar Wilhelm gjorde mer skada än nytta, och förde en aggressiv och oberäknelig utrikespolitik som fick de andra staterna att se på Tyskland med misstänksamhet. Ganska snart hade Ryssland distanserat sig från Tyskland, och närmade sig Frankrike. Så bildades två alliansblock i Europa: å ena sidan Tyskland och Österrike, å andra sidan Frankrike och Ryssland.

Referenser

Hans-Ulrich Wehler, Det tyska kejsarriket 1871-1918 (Tidens förlag 1995)

A.J.P. Taylor, The Struggle for Mastery in Europe, 1848-1918 (Oxford University Press 1971)

Nationalismen

Den mest inflytelserika politiska tankeströmningen under 1800-talet var nationalismen. Den kom att bli den statsbärande ideologin i de europeiska staterna, och spreds över hela världen under 1800-talet.

Vad är nationalism?

I vardagstal kopplas nationalism ofta samman med den långt äldre företeelsen patriotism (fosterlandskärlek). I själva verket är nationalism en idé om hur en stat ska se ut, eller kanske snarare vad en stat ska innefatta. Nationalismen grundprincip är att nation och stat ska sammanfalla, dvs varje nation ska vara en egen stat.

Men vad är då en nation? På det finns två möjliga svar, som ger lite olika former av nationalism:

1) Nationen utgörs av dem som accepterar vissa grundläggande värderingar, och därmed delar statens vision om hur samhället i stort bör fungera. Denna form av nationalism brukar kallas statsnationalism. Det klassiska exemplet på en stat byggd på sådana principer är USA.

2) Nationen utgörs av dem som har gemensam kultur, religion, etnisk tillhörighet eller språk (etc etc). Denna form av nationalism brukar kallas kulturnationalism, och den var den dominerande formen av nationalism i Europa på 1800-talet.

Varför uppkom nationalismen?

Nationalismens rötter står att finna i de amerikanska och franska revolutionerna och deras idéer om mänskliga rättigheter. Dessa staters erkännande av mänskliga rättigheter gjorde att människorna i staten blev medborgare, inte bara undersåtar. Det som definierar medborgaren är just att man har både rättigheter och skyldigheter, till skillnad från undersåten, som bara har skyldigheter.

I det amerikanska frihetskriget uppkom en nationalistisk anda i USA, då amerikanarna slogs för sina rättigheter gentemot Storbritannien. Denna nationalistiska anda spreds sedan från USA till Mellan- och Sydamerika. Under Napoleonkrigen revolterade de spanska kolonierna i Amerika och blev självständiga stater med USA som förebild.

De franska militära framgångarna under Napoleonkrigen berodde i hög grad på att de franska soldaterna motiverades att försvara de rättigheter de vunnit genom revolutionen. På så sätt uppstod en fransk nationalism. När Napoleons arméer ockuperade stora delar av Europa reagerade många folk med ovilja gentemot den franska ockupationen, och därmed utvecklade de egna former av nationalism. Tydliga exempel på detta är de tyska staterna och Spanien.

Värnpliktiga soldater under napoleonkrigen

Nationalistiskt tänkande uppstod alltså genom revolutionerna och Napoleonkrigen. Men riktigt stark blev nationalismen när de europeiska staterna började använda sig av ideologin för att stärka statens makt.

Problemet för staterna var att revolutionernas idéer och nya ideologier som liberalismen och socialismen utmanade statens makt. Därför behövde staterna hitta någon ideologi som kunde få folk att fortsätta vara lojala mot staten. Lösningen blev just nationalismen.

Nationalstaterna uppstår

Från början var nationalismen en ganska radikal kraft som hotade att slita sönder gamla stater. Alla stater började därför att skapa en nationalistisk ideologi som skulle gälla för det egna landet. ”Vi har skapat Italien – nu måste vi skapa italienare”, sade greve Cavour, grundaren av den moderna italienska staten. I de nationalistiska projekten ingick att skapa enhetliga språk, gemensamma kulturella högtider, betona gemensam historia och skapa sammanhållande nationella symboler (som t ex nationalsånger).

Krigspropaganda spelar ofta på nationalism. Här amerikansk krigspropaganda från första världskriget

När staterna lyckades med sina nationalistiska projekt blev nationalismen en konservativ ideologi som bidrog till att upprätthålla staterna. Vissa nya stater, som Tyskland och Italien, kunde skapas med nationalismen som ny sammanhållande ideologi.

En del stater lyckades dock inte bygga en tillräckligt framgångsrik form av nationalism, och då splittrades de av att olika etniska grupper i landet skapade egna former av nationalism och gjorde uppror för att bilda egna stater. Tydliga exempel på gamla stater som på detta sätt splittrades och försvagades av nationalismen är Österrike och Osmanska riket.

Sammantaget innebar detta att staterna i Europa utvecklades från territorialstater till nationalstater. Ibland innebar det i praktiken ingen förändring av hur staten såg ut (Frankrike), ibland slogs gamla småstater ihop till en ny nationalstat (Tyskland), och ibland uppstod en nationalstat genom att ett territorium slet sig loss från en gammal stat (t ex Grekland som blev självständigt från Osmanska riket).

Referenser

Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning (Daidalos 1992)

De moderna ideologierna

Politiken i Europa efter franska revolutionen kom att definieras av hur man förhöll sig till revolutionens arv. Ur de olika förhållningssätten växte de olika politiska ideologierna fram. Här nedan presenteras de närmare.

Liberalismen

Liberalismen utvecklades ur den franska revolutionens idéer. Några tänkare som brukar knytas till liberalismen är ekonomen Adam Smith och filosofen John Stuart Mill.

Liberalerna höll fast vid 1789 års revolutionära idéer. Liberalismens grundtanke var att människor måste få vara så fria som möjligt. Alla problem i samhället kommer av att människor inte är fria. Om människor får vara fria och fatta sina egna beslut, kommer allt att ordnas till det bästa.

Liberalerna kämpade för att genomdriva lagar som skyddade människors fri- och rättigheter. Ekonomiskt ville de genomföra en så fri marknadskapitalism som möjligt. Liberalerna var för någon form av parlamentariskt styre, men ansåg att alla inte skulle ha rösträtt. Endast de dugliga skulle ha rösträtt, och liberalerna menade att det bästa sättet att avgöra om någon var duglig var att se till hur mycket pengar de hade. De rika skulle alltså ha fler röster än de fattiga.

Liberalismen betonar vikten av individens frihet att själv välja väg

Konservatismen

De som var kritiska till franska revolutionens idéer tog på sig benämningen konservativa. De menade att samhällets gamla ärevördiga institutioner och traditioner hade ett stort värde och inte kunde tas bort hursomhelst. Visst behövdes ibland förändringar, men de skulle göras långsamt och planerat, inte i spontana revolutioner. En typisk representant var engelsmannen Edmund Burke.

Konservatismen betonade att människor i första hand behöver trygghet, och det kan bäst tillhandahållas av en traditionell stark stat där kung, kyrka och krigsmakt hålls i högt anseende. Enligt konservatismen bör människor inte bestämma saker och ting själva. Människor förstår nämligen oftast inte vad som är bäst för dem själva. Därför behövs en trygg och auktoritativ stat som kan fatta rätt beslut åt dem.

Konservatismen vill bevara (konservera) viktiga samhällsinstitutioner

Socialismen

Det fanns de som tyckte att franska revolutionen var en bra början, men att den inte gick tillräckligt långt i sina krav på samhällsförändringar. Den viktigaste av dessa radikala ideologier var socialismen. Filosofen Rousseau brukar ses som en föregångare till socialismen. En viktig tidig socialist var filosofen Pierre-Joseph Proudhon. Men den mest kända företrädaren för socialismen var den tyska filosofen Karl Marx.

Om liberalismens främsta slagord var frihet och konservatismen betonade trygghet, så krävde socialismen framför allt jämlikhet. Socialismens grundtanke är att de klasskillnader som finns i samhället måste utjämnas, så att ett klasslöst samhälle uppstår. Socialisterna krävde allmän och lika rösträtt (för män).

Socialismens framväxt hänger samman med industrisamhällets och arbetarklassens uppkomst, så vi kommer att titta närmare på socialismen i nästa avsnitt.

Skillnaden mellan socialism och kapitalism? (http://flyingfarther.wordpress.com/2008/07/16/the-differences-between-capitalism-and-socialism/)

Ideologierna under 1800-talet

Efter Wienkongressen var konservatismen den dominerande politiska ideologin i Europa. Men efter revolutionerna år 1848 så slog liberalismen igenom och blir den dominerande ideologin. Ungefär samtidigt fick socialismen sitt genombrott och började utmana liberalismens ställning.

Socialismens krav på jämlikhet utgjorde ett allvarligt hot mot medelklassens maktposition. Liberalerna bemötte detta hot på olika sätt. En möjlighet var att samarbeta med de konservativa för att hålla tillbaka socialisterna. I sådana situationer blev regeringarna ofta liberalkonservativa, dvs de förenade element från liberalismen och konservatismen.

En annan metod var att acceptera en del av socialismens krav inom ramen för den egna ideologin. Under 1800-talet uppstår blandformer av socialism och de andra ideologierna, just därför att de konservativa och de liberala inser att de måste förbättra tillvaron för de fattigaste om inte socialisterna ska få alltför mycket inflytande. Dessa blandformer brukar kallas socialkonservatism (den starka staten ska vara som en god far för alla medborgare) och socialliberalism (människor ska vara så fria som möjligt, men det är acceptabelt med en stat som tar hand om de fattigaste och mest utsatta).

Napoleonkrigen

Franska revolutionen vidareutvecklades under den era som har kommit att kallas Napoleonkrigen (1796-1815). Under diktatorn Napoleon gjorde Frankrike sitt sista försök att erövra Europa. Detta misslyckades, men följderna av Napoleons många krig blev omfattande för Europa.

Varför blev Napoleon ledare i Frankrike?

Napoleon Bonaparte var en produkt av franska revolutionen. Han blev general genom sin skicklighet, ej genom sin börd. I det förrevolutionära samhället hade han aldrig kunnat göra den raketkarriär han gjorde.

Folk ville ha ordning efter revolutionens kaos, men borgarklassen ville inte släppa ifrån sig de rättigheter den vunnit i revolutionen. Napoleon blev lösningen som tilltalade alla sidor: han tog rollen som en upplyst diktator som försvarade och vidarebefordrade revolutionens idéer.

Napoleon blev populär genom sina militära framgångar. 1796 var han nationens hjälte framför andra, och utsågs till konsul. Tre år senare grep han makten i en statskupp, och år 1804 utropade han sig till kejsare.

Napoleon som han föredrog att framställa sig själv: som segerrik härförare (http://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_Bonaparte)

Napoleons politik

Napoleon stödde sig framför allt på borgarklassen, och förde en politik som låg i linje med Upplysningsidéerna. Han stödde rösträtt för män, religionsfrihet och lät inrätta enhetliga och allmängiltiga lagar som byggde på de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt var Napoleon en pragmatiker. Ända sedan revolutionen 1792 hade Frankrike legat i konflikt med påven. Napoleon lyckades uppnå en kompromiss, som tillät att katolska kyrkan verkade i Frankrike men att den var underställd staten.  Han såg också till att belöna de som var lojala mot honom med fina titlar, rikedomar och jordegendomar.

På många sätt var Napoleon den första moderna diktatorn. Han utnyttjade aktivt och medvetet propaganda för att förhärliga sig själv, och spelade på fransosernas nyvaknade nationalism. Den hemliga polisen fortsatte att verka, och höll koll på kejsarens fiender inne i landet.

Napoleonkrigen 1799-1815

Det var militära framgångar som förde Napoleon till maktens centrum, och det var därför naturligt för honom att upprätthålla sin popularitet genom erövringar och häpnadsväckande segrar i krig. Övriga Europa stod till tjänst genom att uppfatta Frankrike som ett revolutionärt hot och vägra acceptera uppstickaren Napoleon som en jämlike. Resultatet blev Napoleonkrigen.

Inledningsvis vann Napoleon spektakulära segrar mot alla sina motståndare. Detta berodde delvis på att han själv var ett militärt geni, men också på att han förde en ny typ av krig med en ny typ av armé. Den franska armén var en värnpliktsarmé som motiverades av nationalism snarare än ren vinning, och det gjorde att de franska trupperna överlag hade bättre moral än sina motståndare.  Armén präglades av ett meritsystem där dugliga soldater kunde befordras ända upp till generalsnivån. Därför hade Frankrike bättre befälhavare än sina motståndare, som höll fast vid att adeln skulle föra befäl. Napoleon fokuserade också på att trupperna skulle röra sig snabbt och försökte alltid få till snabba, avgörande slag där motståndaren besegrades i grunden.

År 1810 stod Napoleon på höjden av sin makt: större delen av Europa var ockuperat av den franska armén. Men flera problem bidrog till att grumla kejsarens framgångar.

Europa 1810, då Napoleons franska imperium dominerade kontinenten

Ett första problem var Storbritannien, som kämpade emot Napoleons herravälde över Europa. Storbritannien dominerade världshaven och gick därför inte att invadera. Napoleon försökte knäcka den brittiska ekonomin genom en handelsblockad, kontinentalblockaden. Men denna blockad drabbade det kontinentala Europa hårdare än Storbritannien. Britterna kunde handla med alla andra i hela världen och påverkades därför inte så mycket av blockaden, medan Napoleons imperium inte kunde importera varor som människor vant sig vid, som kakao, tobak, kaffe och te. Resultatet var att kejsarens popularitet började naggas i kanten.

Napoleon försökte stärka sin dalande popularitet genom krigiska äventyr. År 1808 hade franska arméer invaderat Spanien. De spanska arméerna besegrades i grunden, men det spanska folket reste sig i revolt mot invasionshärarna. Spanjorerna aktade sig för att möta de franska arméerna i öppen strid, utan lade sig i bakhåll och gömde sig undan de franska trupperna. Detta krigssätt blev känt som guerilla (”det lilla kriget”). Spanjorernas gerillakrigföring kostade många franska människoliv och gjorde att Napoleon inte kunde besegra Spanien definitivt.

“Den 3 maj 1808” av Francisco Goya var en epokgörande målning genom att den visade franska övergrepp mot spansk civilbefolkning (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Third_of_May_1808)

Napoleon övergav Spanien och gav sig istället på Ryssland år 1812. Invasionen av Ryssland slutade dock i nederlag. Ryssarna drog sig undan och aktade sig för att möta Napoleon i direkt strid. De franska trupperna fick trötta ut sig på att marschera ända till Moskva, medan ryssarna angrep deras underhållslinjer. Den franska armén drabbades av akut brist på mat och bröt samman under vintern. Av Napoleons 650 000 man starka armé kom bara ungefär 50 000 tillbaka ut ur Ryssland.

Med den franska armén förintad i Ryssland reste sig hela Europa mot det franska herraväldet. Vid det här laget hade de andra länderna lärt sig Napoleons framgångsmetoder, och övermakten blev för stor. 1814 kapitulerade Napoleon. Han återkom kort 1815 men besegrades igen.

Napoleon retirerar från Moskva (http://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_Bonaparte)

Wienkongressen 1814-1815

Efter Napoleons fall samlades de europeiska stormakterna i Wien och försökte förhandla fram en stabil och varaktig fred i Europa. Wienkongressen dominerades av den konservativa österrikiska ministern Metternich. Metternich ville trygga Habsburgarna undan framtida revolutioner, och ville också hindra Frankrike från att någonsin igen dominera Europa. Helst skulle alla spår av revolutionen sopas bort.

För att skapa fred reducerades Frankrike till 1789 års gränser, och Preussen stärktes för att kunna stå emot framtida fransk aggression mot Tyskland.

För att driva tillbaka revolutionens idéer försökte Metternich återskapa Europa som det såg ut 1789. Monarkin återinfördes i Frankrike, och alla de tyska och italienska stater som erövrats av Napoleon skulle återskapas. Det visade sig dock omöjligt och alltför komplicerat att återskapa allt som det sett ut tidigare, så Metternich blev tvungen att kompromissa.

Europa efter Wienkongressen 1815

Wienkongressen lyckades någorlunda med att säkra en fred mellan stormakterna: det skulle dröja 40 år innan ett nytt storkrig bröt ut i Europa. Däremot var det omöjligt att driva tillbaka revolutionens idéer. De konservativa makterna Österrike, Preussen och Ryssland lyckades med militärmakt hålla tillbaka nya revolutioner under cirka 30 år, men sedan blev uppgiften dem övermäktig.

Konsekvenser av Napoleonkrigen

Den mest uppenbara konsekvensen av Napoleonkrigen var att Frankrikes försök att dominera Europa stoppades en gång för alla. Frankrike gick försvagat ur Napoleoneran, eftersom en hel generation av franska män dött i krigen, medan ärkerivalen Storbritannien kunnat använda sina resurser till att genomgå industrialisering. 1800-talets europeiska politik kom att domineras av Storbritannien, med Ryssland som enda tänkbara utmanare under lång tid.

Napoleons arméer spridde Upplysningsidéerna över Europa, och dessa gick inte att eliminera, oavsett vad de konservativa med Metternich i spetsen tyckte om det. Rysk, österrikisk och preussisk vapenmakt höll tillbaka nya revolutionsutbrott under cirka 30 år, men till sist exploderade Europa i en serie revolutionära oroligheter 1848. De konservativa blev tvungna att backa, och franska revolutionens idéer slog igenom definitivt i europeisk politik.

Eugène Delacroixs målning “Friheten på barrikaderna” kopplas ofta samman med den första franska revolutionen, men målades egentligen till minne av en annan fransk revolution 1830 (http://en.wikipedia.org/wiki/July_Revolution)

Napoleons militära metoder lämnade också avtryck. Napoleon hade visat att den gamla professionella armén var otillräcklig för den nya tidens krig, så under 1800-talet tvingades stormakterna att övergå till allmän värnplikt. Detta var i sig något farligt, eftersom det satte vapen och militärt kunnande i händerna på vanliga människor. Vad kunde hindra dem från att vända dessa mot statsmakten? Svaret blev nationalismen.

Referenser

Charles Esdaile, Napoleon’s Wars. An International History (Penguin Books 2007), ger en bra överblick över periodens politiska utveckling. En diskussion av Napoleons betydelse för Frankrike och det revolutionära arvet finns i Robert Alexander, “Napoleon Bonaparte and the French Revolution” i Pamela M Pilbeam (red.), Themes in Modern European History 1780-1830 (Routledge 1995).   För en inblick i Napoleons militärhistoriska betydelse, se David Chandler, The Campaigns of Napoleon (Weidenfeld & Nicolson 1998).

 

Den franska revolutionen

Videopresentation del 1:

Ladda ner powerpointen här

Del 2:

Ladda ner powerpointen här

Under 1780-talet spred sig den revolutionära yran till Europa. Revolutioner utbröt på flera håll, bland annat i Polen och Nederländerna. Men den mest kända och inflytelserika blev revolutionen i Frankrike 1789.

Stormningen av Bastiljen, 14 juli 1789

Varför blev det revolution i Frankrike?
Det fanns ett antal bakomliggande faktorer som möjliggjorde en revolution i Frankrike. För det första var landet ett envälde, där kungen (vid denna tid Ludvig XVI) styrde utan att behöva rådfråga någon. Det fanns en riksdag, men den hade inte sammankallats sedan år 1614.  Viktiga grupper i samhället, som adeln och borgarna, ville gärna ha mer politiskt inflytande.

Enväldet med dess starka centralmakt blev väldigt beroende av den enskilda kungens personlighet. Det visade sig att Ludvig XVI var en ganska svag och obeslutsam monark som fattade en del dåliga beslut. Det hela förvärrades av att hans fru, Marie Antoinette, förde ett skandalomsusat lyxliv som retade upp det franska folket.

Marie Antoinette

Frankrike var fortfarande ett ståndssamhälle, där adel och präster hade medfödda privilegier som t ex skattefrihet. Det ”tredje ståndet” bestod av både borgare och bönder, och den belästa, rika och ambitiösa borgarklassen ville få mer inflytande i samhället (och ville helst inte klumpas ihop med bönderna). Borgarna inspirerades av Upplysningsidéerna.

Ytterligare en viktig bakomliggande faktor var att andra revolutioner hade skett. De franska borgarna kunde peka på både England och Nederländerna som grannstater där borgarna hade mer inflytande, och USA:s framgångsrika självständighetskrig gjorde frågan ännu mer aktuell.

I själva verket var USA:s frihetskrig också en viktig direkt faktor till att revolution utbröt även i Frankrike. Frankrike ingrep i kriget emot Storbritannien, och bidrog därmed till att säkra USA:s självständighet, men led svåra militära förluster som kostade mycket att ersätta. Dessutom kom den franska expeditionsstyrkan i USA tillbaka efter kriget och kunde berätta för alla om amerikanarnas frihetskamp.

Detta betydde att Frankrikes statskassa var tom på 1780-talet, och i slutet av årtiondet kom några dåliga år då skördarna slog fel. Med missväxten hotades landet av omfattande svält, och matpriserna i städerna sköt i höjden. Eftersom statskassan var tom kunde kungen inte skjuta till egna pengar, och staten var redan belånad till sin fulla kreditgräns. Det enda som återstod var att öka beskattningen för att få in pengar som kunde användas för att importera mat från andra länder.

Den nya beskattningen kunde dock knappast läggas på folket i stort: de var redan utarmade av missväxten, så ökad beskattning på dem skulle bara förvärra läget för dem utan att ge staten mer pengar. Enda lösningen var att lägga en extraskatt på frälsestånden, alltså adel och präster. Detta bröt dock mot deras urgamla rättigheter, och kunde ärför inte göras utan att sammankalla riksdagen.

Revolutionens första skede
När kungen i desperation sammankallade ståndsriksdagen för första gången sedan 1614 kollapsade hans enväldiga makt. Sammankallandet signalerade att kungen var oförmögen att styra landet på egen hand. Men hur skulle landet styras?

Den riksdag som samlades sommaren 1789 skulle egentligen diskutera kungens nya skatteförslag, men började istället diskutera hur landet skulle styras. Representanterna för tredje ståndet, tillsammans med ett antal ledamöter för de två andra stånden, vägrade acceptera den traditionella ståndsriksdagen och bildade istället en egen församling, nationalförsamlingen, där varje ledamot hade en röst. Kungen reagerade mycket negativt på detta och upplöste nationalförsamlingen med arméns hjälp.

Händelseförloppet utvecklades nu bortom all kontroll. Rykten om nationalförsamlingens upplösning spreds över landet, och på landsbygden började desperata bönder att göra uppror. Ännu värre var det i städerna, där radikala intellektuella, ”sansculotter” uppmanade stadsborna att revoltera mot kungen och kräva att nationalförsamlingen återinsattes. Det hela kulminerade i att Paris befolkning revolterade och grep makten i sin egen stad. Den kungliga fästningen Bastiljen erövrades och dess garnison dödades av den uppretade folkmassan.

Kungen skickade nu militära styrkor för att kväsa upproret i Paris, men nu började även armén bli opålitlig. Upplysningsidéer och missnöje hade spritt sig även bland soldaterna, och flera av dem var inte längre beredda att skjuta på sina landsmän. När armén tvekade vacklade kungens beslutsamhet, och han gav efter för Parisupprorets krav.

I och med detta gav kungen definitivt upp maktkampen. Nationalförsamlingen återinsattes och skapade en ny konstitution för Frankrike. Kungamakten behölls, men begränsades enligt lag. Konstitutionen inspirerades av den amerikanska, och byggde också på ett accepterande av människors universella fri- och rättigheter.

Revolutionens andra skede
I och med 1789 års händelser hade Frankrike förvandlats från ett kungligt envälde till en konstitutionell monarki (som England). Men den ekonomiska krisen hade inte lösts av detta. Hungersnöden fortsatte, och nationalförsamlingen hade svårt att få slut på upproren på landsbygden. En hel del av vreden kunde fortfarande rikta sig mot kungen. Hösten 1789 marscherade Paris kvinnor till Versailles för att kräva att kungen gjorde något åt de höga matpriserna. Det så kallade ”Kvinnotåget” till Versailles slutade med att kvinnorna stormade det kungliga palatset och tog kungafamiljen till fånga. Hädanefter satt kungafamiljen i husarrest i Paris.

Kvinnotåget till Versailles (http://en.wikipedia.org/wiki/French_Revolution)

Kungen slutade dock inte att hoppas på att återta sin förlorade makt. Han försökte få Europas stormakter att göra något åt revolutionen. Till en början hände dock ingenting, eftersom de övriga staterna var skadeglada över att se Frankrike upptaget med sina inre problem. Men när de franska revolutionärerna började prata om att sprida revolutionens idéer över hela Europa, började de andra kungahusen bli oroliga. Ludvigs fru Marie Antoinette var från Österrike, och Habsburgarna blev snart övertygade om att de måste ta till vapen mot revolutionärerna. 1792 utbröt krig mellan å ena sidan Frankrike, å andra sidan Österrike och Preussen.

Inledningsvis gick kriget mycket dåligt för Frankrike. Detta berodde på att de militära befälhavarna oftast var adelsmän, och dessa hade flytt landet när revolutionen inträffade. Utan erfaret ledarskap led de franska arméerna stora nederlag, och fientliga arméer invaderade landet.

Denna kris ledde till extraordinära åtgärder för att skydda revolutionen. Kungen avsattes och avrättades, och Frankrike blev republik. För att kunna fatta snabba beslut bildades en särskild verkställande institution, välfärdsutskottet, under ledning av den radikala politikern Maximilien de Robespierre. Välfärdsutskottet (i klartext Robespierre själv) fick diktatorisk makt att genomdriva de reformer som behövdes för att rädda landet.

Maximilien de Robespierre

Skräckväldet
Robespierre genomförde flera viktiga reformer för att stabilisera landet. För att stoppa fiendens arméer förklarade han att alla medborgare måste ta till vapen. Därmed infördes allmän värnplikt. Istället för att lita till professionella arméer använde sig Frankrike av medborgarsoldater. Det gjorde att deras arméer blev mycket större än motståndarnas. Dessutom motiverades de franska soldaterna inte bara av sin lön, utan av att skydda de rättigheter som konstitutionen givit dem. De franska värnpliktsarméerna vände på krigslyckan och drev tillbaka fienden.

Robespierre hade lyckats besegra revolutionens yttre fiender, men de inre återstod. Han försökte krossa allt inre motstånd genom två olika reformer. För det första genomdrev han en centralstyrd ekonomi. Regeringen började reglera olika varors priser. Framför allt sattes en maxkostnad för vad bröd fick kosta i städerna. Detta innebar att stadsbefolkningen återigen fick råd att köpa ordentligt med mat. Bönderna på landsbygden ville förstås inte sälja sin mat till underpriser, men då skickade regeringen militära styrkor som tvångskonfiskerade maten.

Den andra reformen var införandet av en hemlig polis som skulle spåra upp och eliminera revolutionens fiender. Från början riktade dessa in sig på människor som ville återskapa det gamla kungliga enväldet, men med tiden blev Robespierre allt mer paranoid och började rikta den hemliga polisen mot alla sina motståndare. Resultatet blev den stora terrorn, eller skräckväldet. Ungefär 40 000 människor avrättades på Robespierres order innan folk tröttnade. 1794 störtades Robespierre och avrättades i sin tur.

Brittisk antirevolutionär propaganda lyfte fram skräckväldets avrättningsverktyg, giljotinen (http://en.wikipedia.org/wiki/French_Revolution)

Efter Robespierres död hejdades hans mer radikala åtgärder, som införande av allmän och lika rösträtt för alla män, och 1789 års idéer lyftes fram på nytt. Den franska nationalförsamlingens politik började nu alltmer domineras av olika partier, som stred om att ha mest inflytande. Samtidigt fortsatte krigen mot Österrike och Preussen, nu med franska motoffensiver som avsåg att sprida revolutionen med vapenmakt. Många i Frankrike tröttnade på instabiliteten och började se sig om efter en stark man som skulle kunna styra riket med fast hand. Till slut steg en sådan man fram: Napoleon Bonaparte.

Konsekvenser av franska revolutionen
Följderna av franska revolutionen var många. Tydligast var att ståndssamhället avskaffades och ersattes av ett klassamhälle. I klassamhället får man inte privilegier från födseln, utan tanken är att man ska förtjäna dem.

Den dominerande samhällsklassen i det efterrevolutionära samhället var borgarklassen. Därmed blev borgarnas värderingar, som individualism, merittänkande och kapitalism, dominerande i samhället.

Franska revolutionen blev också ytterligare en i raden av inspirationskällor för framtida revolutionsrörelser. Robespierre och skräckväldet tillförde en ny dimension till detta. Robespierre blev en förebild för hur långt man kan vara redo att gå för att förändra samhället.

Viktiga konsekvenser av franska revolutionen var också napoleonkrigen och framväxten av de moderna ideologierna.

Referenser

En bra kortfattad översikt över revolutionens utbrott och förlopp är Julian Swann, “The French Revolution” i  Pamela M Pilbeam (red.), Themes in Modern European History 1780-1830 (Routledge 1995). Michael D. Richards diskuterar franska revolutionens betydelse i relation till andra historiska revolutioner i  Revolutions in World History (Routledge 2004). Bailey Stone ger ett globalt sammanhang till revolutionen i Reinterpreting the French Revolution. A Global-Historical Perspective (Cambridge university Press 2002)

Den som vill gå in på djupet på diskussionen om revolutionens orsaker och konsekvenser bör läsa Theda Skocpols States & Social Revolutions. A Comparative Analysis of France, Russia & China (Cambridge University Press 1979).