Kategoriarkiv: historia 2a

Det sista kejsardömet, 1644-1912

Qingdynastin

När manchuerna omkullkastade Mingdynastin reagerade kineserna först med våldsamt motstånd mot vad som uppfattades som ännu ett främmande intrång. Detta innebar att manchuerna fick erövra Kina med vapenmakt: först 1683 var hela riket under deras kontroll.

 

Manchuhärskarna insåg snabbt att de var tvungna att anpassa sig till kinesisk härskartradition och vinna över befolkningen. Därför upprättade de en egen dynasti och tog ett kinesiskt namn för den: Qingdynastin. Kineserna diskriminerades inte på samma sätt som under den senare Yuandynastin, och med tiden vande sig befolkningen vid sina nya herrar, i synnerhet som Qingkejsarna lyckades återställa lugnet.

 

Samtidigt var manchuerna inte etniska kineser, och ville se till att makten fortsatte ligga i manchuernas egna händer. Därför fick manchuer fler privilegier i samhället, och blev en ny överklass i riket. Manchuerna såg framför allt till att kontrollera militärmakten, så att väpnade revolter inte skulle kunna uppkomma.

 

På sätt och vis var det fördelaktigt för den kinesiska staten att Qingdynastin kom utifrån: Qingkejsarna kunde bryta mot traditioner och förnya statssystemet: korrumperade tjänstemän rensades bort tillsammans med gammaldags ämbeten som inte längre fyllde någon funktion, samtidigt som Mingtidens främlingsfientlighet minskades av att härskarna nu var invandrare. Reformer och stabilitet stärktes ytterligare av att flera Qingkejsare var ytterligt långlivade. Mellan 1669 och 1799 styrdes Kina av endast tre kejsare, Kangxi (r. 1662-1722), Yongzheng (r. 1722-1736) och Qianlong (1736-1795).

 

Särskilt Kangxis regeringstid innebar ett uppsving för Kina sedan Mingkrisen i början av 1600-talet. Kejsaren lyckades besegra de sista upprorsmännen sedan Mingtiden och återställa inre fred, och lyckades 1683 erövra Taiwan, som länge varit en bas för pirater i kinesiska vatten. Kejsaren visade tolerans för utländskt inflytande och tillät att kristendom praktiserades i Kina från 1692 (islam hade vid det laget funnits i Kina sedan 700-talet). Dessutom visade han intresse för den inhemska kinesiska kulturen och litteraturen. Under Qingtiden utvecklades den kinesiska litteraturen, och under 1700-talet skrevs Kinas mest berömda roman, Drömmar om röda gemak. Kangxi påbörjade också en serie militära expeditioner mot nomadfolken vid Kinas västra och nordvästra gränser. Manchuernas nomadtaktiker kombinerat med kinesisk militärteknik ledde till att det militära hotet från nomader slutgiltigt knäcktes, även om det tog till mitten av 1700-talet att slutföra detta.

 

Karta 6: Kina under Qingdynastin (det kinesiska imperiets största utbredning)

Kulturellt blev dock Kina under Qingtiden mer konservativt. Detta var i viss mån en naturlig reaktion på 1600-talets kris: under krisperioder brukar människor anlägga attityden ”det var bättre förr”, men detta späddes på av Qinghärskarna, som  ju tillhörde en etnisk minoritet i riket och därför var extra noga med att framställa sig som moraliskt högtstående. En följd av detta var att homosexualitet, som tidigare tolererats någorlunda, kom att bedömas mycket strängare. Å andra sidan försökte manchuerna också att avskaffa den kinesiska traditionen med fotbindning. I detta misslyckades de dock, och seden att binda kvinnornas fötter kom att bli en symbol för ”äkta” kineser som ville markera att de inte var manchuer.

 

Varför industrialiserades inte Kina?

Ännu under 1700-talet fortsatte Kina att vara den dominerande makten i världen. Kinesiska arméer expanderade rikets gränser i Centralasien, och omvärldens begär efter Kinas handelsvaror (främst te, siden och porslin) bara växte. Men under 1700-talets andra hälft började en utveckling i Storbritannien som skulle komma att förskjuta maktpositionerna till Europas fördel: den industriella revolutionen. Orsakerna till varför just Storbritannien industrialiserades brukar man ta upp på A-kursen i historia, men en minst lika viktig fråga är varför Kina, världens starkaste ekonomi på 1700-talet, inte industrialiserades.

 

I många avseenden hade Kina och Storbritannien liknande förutsättningar för en industriell utveckling, men de skilde sig på några avgörande punkter. En sådan var förekomsten av stenkol som bränsle för ångmaskiner. I England låg stenkolsfälten ytligt och lättillgängligt, vilket gjorde att man stötte på stenkolsfyndigheter när man arbetade i gruvor, och därmed kunde man enkelt börja bryta stenkol som bränsle. I Kina låg stenkolen djupare, och kunde därför inte brytas lika enkelt och billigt.

 

Den andra, och förmodligen avgörande, skillnaden var tillgången till bomull som råvara för en begynnande textilindustri. England använde sig av bomullsplantager i sina kolonier i Amerika (senare Indien) och kunde styra över bomullspriser och hur bomullen såldes, vilket gav en billig och lättkontrollerad tillgång till bomull. I Kina producerades bomullen av självägande bönder som specialiserade sig på bomullsodling. De kinesiska bönderna hade tillgång till den stora kinesiska marknaden och var inte tvungna att sälja sin bomull till en viss manufaktur. Bönderna upptäckte att det oftast var bäst för dem att själva spinna och väva bomullen till tyg som sedan syddes till kläder något som gjordes av kvinnorna i hemmen. Tyget/kläderna byttes sedan mot mat och andra förnödenheter på de lokala marknaderna. Därigenom minskade flödet av nödvändiga råvaror till de stora manufakturerna, och dessutom krympte marknaden för fabriksproducerade varor. Följden var att det inte fanns lika mycket att vinna ekonomiskt på att utveckla manufakturerna till en textilindustri, som hade kunnat konkurrera med den brittiska.

 

Opiumkrigen – Kina förödmjukas

Under 1700-talet kom handeln med Kina att domineras av Storbritannien. Britterna var dock inte nöjda med de handelsvillkor som kineserna ställde: England ville köpa kinesiska varor, men Kina var i vanlig ordning bara intresserat av att få betalning i silver. Först försökte britterna helt enkelt kringgå den kejserliga byråkratin och handla direkt med kinesiska köpmän, men kejsaren svarade då med att år 1759 förbjuda utrikeshandel utom i Guangzhou, där utländska köpmän tilläts handla under strikt kejserlig kontroll.

 

Britterna försökte då förhandla om förmånligare villkor, och 1793 lyckades ett brittiskt sändebud, Lord George Macartney, få en kort audiens hos kejsar Qianlong. Kejsaren gjorde dock klart att Kina inte hade något behov av brittiska varor. Macartney fick återvända hem utan några handelsförmåner, men kunde rapportera att den kinesiska militären föreföll dåligt förberedd för ett krig mot europeiska makter.

 

Denna information stärkte britternas position, och de började medvetet föra en konfrontationspolitik. De började smuggla opium till Kina. Opium hade funnits tidigare i Kina, men kejsaren förbjöd import 1799 eftersom drogen hade så skadlig inverkan på folket. Britterna bröt mot detta förbud i förhoppningen att skapa en så stor efterfrågan på opium att kineserna skulle gå med på att byta sina produkter mot nya opiumleveranser.

 

När smugglingen uppdagades 1839 blev den kinesiska regeringen rasande, och det Första opiumkriget (1840-42) var ett faktum. Hela Kina drabbades dock av en chock när det visade sig att deras soldater inte kunde rå på de brittiska kanonbåtarna och modernt utrustade soldaterna, som erövrade Guangzhou. Brittiska krigsfartyg färdades upp för Chang Jiang-floden och hotade att skära Kina i två delar. Den förödmjukade kejsaren tvingades ansöka om fred, i vilken flera hamnar öppnades för brittisk handel. Efter det Andra opiumkriget (1856-60) avskaffades förbudet mot opium i Kina.

 

Kina i kris

Resultatet av opiumkrigen ledde till en djup förtroendekris för Qingdynastin. Den hade byggt sitt styre på att kunna garantera befolkningens trygghet, men nu verkade den oförmögen att klara det. Befolkningen började protestera både mot manchuernas styre och mot de utländska intrången.

 

Situationen förvärrades av sociala problem. Kinas befolkning hade fortsatt att växa kraftigt (år 1850 var den ca 400 miljoner) vilket frestade på samhällsresurserna. En annan faktor som kom att skada samhällets stabilitet var kvinnornas situation. I kinesisk familjetradition värderades söner högre än döttrar. Det innebar att i fattiga familjer fick pojkarna mer mat, vilket gjorde att flickorna var känsligare för sjukdomar, och under svältperioder förekom det att desperata föräldrar dödade sina döttrar för att ge sönerna en bättre chans att överleva. Därför var barnadödligheten mycket högre för flickor än för pojkar. Dessutom var det vanligt för välbeställda män att vid sidan om sin hustru ha flera konkubiner. Sammantaget medförde detta att det fanns ett underskott på kvinnor i giftasvuxen ålder i Kina vid den här tiden. Medan kvinnor var så gott som tvungna att gifta sig, förblev 20 procent av männen ogifta under hela sitt liv. Dessa män hade svårt att passa in i det kinesiska samhället med dess fokus på familjen som basen för hela samhällsstrukturen, och de blev en källa till social oro och villiga att ansluta sig till rebellrörelser.

 

Kina skakades av flera uppror under 1800-talet. Vi ska inte gå in närmare på dem, men upprorsrörelserna hade flera gemensamma drag: de ifrågasatte Qingdynastins maktanspråk, de lovade att göra slut på de västerländska intrången, och flera av dem var inspirerade av islam eller kristendom som alternativ till konfucianismen. Den mest omfattande revolten, Taipingupproret, byggde på en form av kristendom. Taipingupproret varade från 1850 till 1864 och beräknas ha kostat 20-30 miljoner människor livet.

 

Misslyckade moderniseringsförsök

Den omfattande krisen krävde att rikets ekonomi och politiska styre reformerades. Men Qingdynastins olika försök till modernisering misslyckades. Ett grundproblem var att dynastins legitimitet byggde på att hålla sig till kinesiska traditioner. Om den avvek från sin konservativa hållning kunde den lätt kritiseras för att vara ”främmande” – varken Qingkejsarna eller deras undersåtar glömde någonsin att kejsarfamiljen var av manchusläkt. Dessutom var Kina redan försatt i en svag position gentemot de europeiska stormakterna med Storbritannien i spetsen. Om Kina började resa sig ur stoftet skulle stormakterna snabbt kunna ingripa för att trycka ner henne igen.

Den sena Qingdynastins starka kvinna, änkekejsarinnan Cixi, (r. 1861-1908) försökte med största försiktighet leda sitt land mot en modernisering. Men motståndet var kompakt: konservativa krafter protesterade mot vad de uppfattade som ett förräderi mot den egna traditionen, medan radikala krafter ansåg att det gick för långsamt och försökte skynda på processen. När ilskan gentemot de europeiska kolonialmakterna exploderade i det s k Boxarupproret (1899-1901) fick det stöd av Cixis regering. Men stormakterna intervenerade med militära styrkor och krossade upproret, och den kejserliga regimen förlorade det lilla som återstod av dess auktoritet.

 

Under åren efter Boxarupproret avskaffades det gamla kejserliga examinationssystemet och ersattes av ett utbildningssystem efter västerländsk modell. Kinesisk nationalism fortsatte att växa. Qingdynastin klamrade sig kvar vid makten i ytterligare några år.

Det tidigmoderna Kina, ca 900-1644

Videopresentation:

Den traditionella historiska epokindelningen har utvecklats för att passa Västeuropas historia, och det är därför tveksamt om den går att överföra på någon annan kultur, inte minst den kinesiska. Ändå har jag valt att kalla föregående avsnitt för Kinas ”medeltid”, och avser då främst det faktum att kavalleriet, liksom i det medeltida Europa, var det viktigaste militära vapenslaget. Att fortsätta en sådan tanke leder dock till problem. I västeuropeisk historia brukar tiden efter medeltiden kallas den ”tidigmoderna”. Det som kännetecknade den tidigmoderna perioden var att krutvapen kom att dominera krigföringen, att statsmakten (i de flesta fall) blev allt starkare, samt att det medeltida ståndssamhället, där en människas position i samhället bestämdes av ens börd, alltmer luckrades upp till förmån för ett mer meritokratiskt system, där människors samhällsposition avgjordes av deras handlingar (meriter).

 

Om vi tar fasta på en stark statsmakt så är det uppenbart att Kina i det avseendet var modernt redan i slutet av de krigande staternas tid, på 300-talet f v t. Vad beträffar ett meritsystem så utvecklades det också i Qinriket under de krigande staternas tid, men i Kinas fall är utvecklingen på denna punkt inte helt rätlinjig: under Hanriket började positioner återigen att gå i arv. Tangdynastin försökte återgå till en meritokrati, men lyckades bara delvis. Den enda punkt som återstår för att benämna Kina tidigmodernt först på 900-talet är alltså den rent tekniska utvecklingen: på 900-talet slog krutvapen igenom i den kinesiska krigföringen, och kavalleriets betydelse minskade.

 

Song- och Jindynastierna

Efter Tangdynastins fall rådde inbördeskrig, men efter ungefär femtio år enades Kina under kejsar Taizu (r. 960-976), vars släkt blev känd som Songdynastin. Songkejsarna eliminerade de starka krigsherrarna och förlade sin huvudstad till Kaifeng.

 

Songkejsarnas Kina hade dock inte tillräcklig militär styrka för att kunna återuppta någon expansion och expandera så mycket som Tangkejsarna. Song fick aldrig någon ordentlig kontroll över nomaderna i norr, och i början av 1100-talet invaderades Kina av jurchenfolket från Manchuriet. Dessa nomader erövrade hela norra Kina, och på sätt uppstod två kejsardömen i Kina: jurchenfolkets Jindynasti i norr och Songdynastin i söder. Detta berodde mycket på de stora geografiska och kulturella skillnaderna mellan norra och södra Kina. Norr var Kinas traditionella politiska centrum, och präglades av relativt öppen terräng som gjorde att ryttare var snabba och effektiva krigare i området. Därför var nomadkavalleri så betydelsefullt, och Jinhärskarnas militära styrka byggde just på sådant kavalleri. Söder om Chang Jiang-floden var dock terrängen dominerad av berg, skog och floder, och där blev det svårare för kavalleristyrkor att användas effektivt. Songdynastin, med sin maktbas i södra Kina (den nya huvudstaden blev Hangzhou), kom därför att förlita sig på en krigsflotta för att kontrollera Chang Jiang, samt på teknisk utveckling. På 800-talet hade kineserna uppfunnit krutet, och Songkineserna blev experter på att utveckla tidiga krutvapen. Därför lyckades Jinhärskarna aldrig slå sig in i södra Kina, och Songdynastin höll ställningarna där.

Mongolerna och Yuandynastin

Ett annat nomadfolk, mongolerna, kom snart att överskugga jurchenfolket. Djingis Khan (ca 1167-1227) enade mongolerna och strukturerade dessa nomadkrigare till en så gott som oövervinnelig krigsmaskin. På 1210-talet invaderade mongolerna norra Kina, erövrade Jindynastins huvudstad Beijing 1215 och krossade jurchenfolkets herravälde. Chang Jiang-floden var dock en svår barriär även för mongolerna, så Songdynastin fick en respit medan mongolerna vände sig västerut och erövrade Centralasien, Ryssland och Mellanöstern.

Först med Djingis Khans sonson, Kublai Khan (r. 1260-1294), fattade mongolerna åter intresse för Kina. Kublai beundrade den kinesiska civilisationen, och mongolerna i stort var intresserade av att lägga beslag på kinesernas rikedomar. Kublai flyttade mongolväldets huvudstad till Beijing, började använda kinesiska hovceremonier och kallade sin släkt för Yuandynastin. Men viktigare var att han lät konstruera en flotta som besegrade Songdynastins flotta. Med kontrollen över Chang Jiang säkrad kunde mongolerna invadera och ockupera södra Kina. Songdynastin upphörde att existera 1279, men samtidigt sprack mongolriket upp i flera delar, så Kublai och hans efterträdare kom att styra över själva Kina, medan andra mongoldynastier styrde de andra delarna av det forna världsväldet.

 

Handel och industri under Song och Yuan

Kinas politiska splittring under övergången från Tang till Song tycks ha stimulerat den ekonomiska utvecklingen. Risodlingen i centrala och södra Kina expanderade kraftigt under denna tid, vilket ledde till en befolkningsexplosion: från 750 till 1100 dubblades Kinas befolkning från 50 till 100 miljoner. Befolkningstätheten ledde i sin tur till ökad handel och möjligheter till specialisering. Jordbrukare kunde ägna sig åt vin-, pappers- och sidenproduktion vid sidan om det huvudsakliga jordbruket. Andra kommersiellt viktiga jordbruksprodukter var te, apelsiner, trä och bomull. Den ökade handeln ledde till transportbehov, vilket ökade båtbyggandet. Handeln var så intensiv att Songdynastin fick övergå till att trycka sedlar.

Kinas handel spreds långt utanför landets gränser. Songhärskarna uppmuntrade utrikeshandel, och skickade kejserliga sändebud till asiatiska länder för att upprätta stadiga handelsförbindelser. Kinesiska produkter kom att dominera handeln över Indiska Oceanen: bara Indien hade en jämförbar produktion.

 

Den ekonomiska expansionen ledde till effektivisering av produktionen av siden, papper, keramik och järn. I städer som Kaifeng och Hangzhou utvecklades manufakturer (tidiga industrier) för dessa viktiga varor.

 

När norra och södra Kina enades under Yuan fortsatte Kinas ekonomiska expansion: under mongolernas herravälde var landvägarna västerut säkrare än någonsin tidigare, och kinesiska varor letade sig ända bort till Europa. Därigenom fick européerna ta del av Kinas uppfinningar, däribland de ”fyra stora”: papper, kompass, krut och boktryckarkonst. Dessa blev viktiga förutsättningar för Europas senare expansion under 1500-talet.

 

Yuandynastins nedgång

Den mongoliska Yuandynastin överlevde i knappt hundra år. En sak som ställde till det för dem var etniska motsättningar. Kublai Khan hade verkat för att integrera kineser och mongoler, men hans efterträdare gjorde tvärtom; de favoriserade icke-kineser och diskriminerade kineser. Detta ledde till omfattande missnöje, i synnerhet inom den gamla kinesiska eliten. Det som på ett avgörande sätt försvagade Yuanregimen var dock epidemiska sjukdomar, där den allvarligaste bröt ut på 1330-talet (och förmodligen är identisk med den pestsjukdom som i Europa blev känd som Digerdöden). Farsoterna försvagade statens kontroll, och följden blev en serie inbördeskrig som slutade först med Yuandynastins fall 1368.

 

Mingdynastin: Kina vänder sig inåt

När Yuandynastin störtats blev en av upprorsledarna av fattig bondesläkt ny kejsare. Hans namn som kejsare var Hongwu (r. 1368-1398), och med honom grundlades Mingdynastin.

 

Mingdynastin kom att präglas av sin förste kejsare och omständigheterna kring hans upphöjelse till makten. Eftersom kineserna hade förtryckts av ett främmande folk blev de mycket misstänksamma mot främlingar. Och eftersom Hongwu hade kommit till makten genom att leda ett uppror mot den siste Yuankejsaren var han mycket medveten om att samma sak skulle kunna drabba honom. Detta ledde för det första till att den traditionella kinesiska hovkulturen och statsbyråkratin återupprättades efter ”klassisk” modell, vilket innebar att den lärda eliten återigen kom att dominera statsapparaten. För det andra skapade Hongwu en mycket stark centralisering av makten till hans egen person, och eliminerade flera viktiga ämbetspositioner som skulle kunna fungera som motståndspunkter mot honom.

Följden av dessa förändringar blev en oerhört centralstyrd statsapparat som var beroende av kejsarens kompetens. Detta fungerade så länge kejsaren faktiskt var kompetent, men Mings härskarsystem blev mycket sårbart för en kejsares eventuella dåliga beslut.

 

Som bondeson sympatiserade Hongwu med den jordbrukande befolkningen, och genomförde lagändringar för att stärka deras ställning samt lättade på skattebördan. Detta gjorde att Kinas befolkning snabbt hämtade sig från pesthärjningarna i mitten av 1300-talet, och befolkningen fortsatte att växa snabbt. Å andra sidan förstod sig kejsaren inte särskilt bra på ekonomi och handel, och hans beslut att låta trycka sedlar i stor mängd ledde till en så våldsam inflation att Kina på 1400-talet tvingades sluta använda sedlar som valuta, något som drabbade handeln. Dessutom förbjöd han privat utrikeshandel, som hädanefter låg i statsbyråkratins händer.

 

Kinas världsupptäckter

Trots Mingdynastins grundläggande problem fortsatte den kinesiska expansionen i världen. Under perioden 1405-1433 sände Kina ut ett antal stora flottexpeditioner över världen. Alla expeditionerna leddes av amiralen Zheng He, och färdades över hela Indiska Oceanen och delar av Stilla havet. De kinesiska fartygen nådde till Afrikas östkust, och vissa forskare hävdar att de kan ha tagit sig ända till Amerika (men detta har inte kunnat bevisas).

Med denna väldiga satsning är det värt att fundera över varför Kina inte betedde sig som européerna. Ungefär tjugo år efter att den första kinesiska flottan sänts ut började Portugal med sina första flottexpeditioner längs Afrikas västkust, något som i förlängningen ledde till Europas handelsdominans över världshaven och erövringen av Amerika. Varför gjorde inte kineserna samma sak?

 

Förklaringen ligger förmodligen främst i att de inte hade något intresse av det. Zheng Hes flottor förde med sig exotiska tributer från olika asiatiska och afrikanska stater tillbaka till kejsarhovet, men efter att nyhetens behag falnat kunde kejsarna konstatera att staten lade ut väldigt mycket pengar på färderna, men inte fick så mycket tillbaka. Enkelt uttryckt fanns det ingenting utanför Kina som kineserna hade behov av. Kina var i stort sett självförsörjande, och de få förnödenheter det inte producerade självt fick det från småskalig handel med Indien och Sydostasien. Därför fattade kejsarna på 1430-talet beslutet att upphöra med de storslagna expeditionerna, och det toppstyrda statssystemet försäkrade att beslutet efterlevdes. De stora segelfartygen ruttnade bort i varven (eller brändes möjligen).

 

För Europa var situationen den omvända: det fattiga Europa hade behov av det mesta, och de värdefulla resurserna kunde erhållas i Indiska Oceanen. För europeiska furstar var det därför värt risken att understöda långväga och farliga expeditioner.

 

Mingkejsarna vände sig istället inåt, och ägnade sig åt krigsexpeditioner och monumentbyggande. På 1400-talet flyttades huvudstaden från Nanjing till Beijing, där den Förbjudna staden upprättades som kejsarens palats. Mingkejsarna lät också bygga ut och förstärka den kinesiska muren, som fick sin nuvarande utformning och utsträckning under denna tid. Dessa omfattande utgifter ledde till att Kina med tiden fick ett intresse av att handla med omvärlden: det enda Mingkejsarna var intresserade av var silver för att hålla igång ekonomin, något de kunde få från Spaniens silvergruvor i Amerika.

Mingdynastins undergång

Under Mingtiden fortsatte Kinas ekonomi att expandera trots kejsarnas tidvis okloka ekonomiska politik. Men med tiden fick staten alltmer ont om pengar. Kejsarna ägnade mycket tid åt att bygga stora palats till sig själva och sina familjer, och slösade dessutom enorma summor pengar i kostsamma krig som inte gav särskilt mycket tillbaka. Bristen på pengar ledde till högre skatter, vilket orsakade missnöje bland folket.  Den lärda eliten, mandarinerna, hade under lång tid tolererat Mingkejsarnas maktfullkomlighet och brutalitet mot tjänstemän, men när ekonomin började haverera blev även mandarinerna mer tveksamma till regimen, och uppror började bryta ut.

 

Krisen förvärrades av missväxt i centrala Kina 1627-28. Desperata människor anslöt sig till rövarband som härjade i provinserna. Mingdynastins öde avgjordes dock av handeln. Inflödet av silver till Kina gick huvudsakligen via två hamnar: Nagasaki i Japan och den spanska kolonin Manilla i Filippinerna. 1639 stängde den japanska regeringen Nagasakis hamn för handel med Kina, och bara några månader senare utbröt strider mellan kineser och spanjorer i Manilla. Därmed stoppades silverflödet för en tid, och den statliga ekonomin bröt samman. När kejsaren inte kunde betala lön till soldaterna deserterade de och anslöt sig till rövarbanden, och olika krigsherrar utropade nya kejsardynastier. Det var vid denna tid som ett nomadfolk återigen kom att spela en avgörande roll i Kinas historia. Nordöst om Kina levde de halvnomadiska manchuerna, som nu tog tillfället i akt att invadera, och det som återstod av Mingdynastin kollapsade.

Kinas medeltid, ca 300-900

Videopresentation:

Efter Hanrikets fall följde en ny lång period av splittring och inre strider. Under en tid lyckades en ny kejsardynasti, Jin, sammanfoga riket, men Jinriket föll samman på 400-talet, och nya inre konflikter uppstod. Först i slutet av 500-talet lyckades Suidynastin återigen dominera hela Kina, men precis som Qinriket föll Sui offer för inre revolter, och Tangynastin tog över i början av 600-talet.

 

Under den fyrahundra år långa perioden från Hanrikets fall till Tangdynastins återskapande av ett enat imperium förändrades Kina mycket. Här kan vi bara gå in på de två viktigaste förändringarna.

 

Hotet från nomaderna i nordväst fortsatte att vara påtagligt, även om Xiongnu föll samman och ersattes av nya stamförbund. Men de turkar och mongoler som bosatt sig i norra Kina blev med tiden alltmer integrerade i kinesisk kultur, och norra Kina kom därför att präglas av en blandkultur. Nomaderna var militärt överlägsna, men beundrade och tog till sig den högtstående kinesiska kulturen. De nomaderna blev med tiden lojala mot den kinesiska staten, och med hjälp av deras stridsvana kunde kineserna bättre stå emot andra nomadattacker. Kavalleristyrkor blev den viktigaste delen av de kinesiska arméerna, och de som förstod sig på att föra krig med ryttarstyrkor kom att dominera Kina. Hjärnan bakom Tangdynastins uppgång, Li Shimin (senare kejsare Taizong), var en mästare på beriden krigföring. Nomadkavalleriet fick alltså en roll som påminde om riddarnas i det medeltida Europa.

 

Den andra stora förändringen var buddhismens intåg. Buddhismen uppstod i Indien och dess grundare, i Kina kallad Shakyamuni, levde ungefär samtidigt som Konfucius. Buddhismens grundtanke är att allt levande ständigt återföds. Livet är dock ett oändligt lidande. Målet är därför att bryta de ständiga återfödelserna och uppnå nirvana, det stora utslocknandet, varefter man inte längre kommer att återfödas. För att uppnå nirvana måste man leva ett etiskt liv och undvika att göra sådant som skadar andra. Alla de skador man åsamkar andra blir nämligen en del av ens karma, ett slags själsligt konto som följer med en genom alla de liv man lever.

 

Buddhismen spreds till Kina via landhandeln. Buddhistiska handelsmän från norra Indien och Centralasien reste till Kina och förde med sig sin religion. Från början var buddhismen i Kina därför främst en invandrarreligion, men när Handynastin kollapsade och förtroendet för de traditionella auktoriteterna därigenom undergrävdes, blev buddhismen populär bland kineserna.

 

 

Buddhastaty


Det finns många olika former av buddhism. Den inriktning som fick störst spridning i Kina var Mahayana-buddhismen. Enligt Mahayana ska man inte bara sträva efter att själv nå nirvana. En riktigt god människa avstår från att helt inträda i nirvana utan stannar kvar i världen som en bodhisattva, en vishetslärare som medvetet skjuter upp sitt nirvana-inträde för att hjälpa andra människor att nå dit.

 

Buddhismen hade en hel del likheter med konfucianismen och daoismen, och det gjorde det lättare för kineserna att acceptera den nya läran. Buddhistiska missionärer ansträngde sig också för att anpassa buddhismen till traditionella kinesiska värderingar, så att den blev mer acceptabel även för stränga konfucianer. I början av 600-talet var buddhismen spridd över hela Kina.

 

Tangdynastins storhetstid och fall

Under Tangkejsarna blev Kinas internationella inflytande ännu större än tidigare. Hela det område som Handynastin styrt över återtogs, och Tanghärskarna lyckades under perioder lägga under sig Vietnam, Korea och Tibet. De flesta områdena utanför själva Kina styrdes dock inte direkt av kejsaren, utan man nöjde sig med att ha tributstater. Överlag uppvisade Tangdynastin stor tolerans gentemot andra kulturer, och tillät och i vissa fall uppmuntrade buddhismens spridning. Den stora kulturella toleransen ledde till ökade handelsförbindelser med andra kulturer och därmed ökad rikedom. Det färgade av sig i kulturen: under tangperioden byggdes praktfulla kejserliga palats och många buddhistiska tempel, och kalligrafi och poesi utvecklades mycket.

 

Karta 5: Kina under Tangdynastin


Tangdynastin höll i viss mån kvar vid värnplikt för bönderna enligt kinesisk militärtradition, men eftersom kavalleriet var den dominerande vapengrenen hade nomadstyrkorna den största betydelsen. Det var de som skötte gränsförvaret och ledde attacker på andra stater. Från början försökte Tangkejsarna hålla kontrollen över kavalleriet genom att själva utse befälhavare efter duglighet, men med tiden blev positionerna som kavallerichefer ärftliga.

 

Kinas starka civila byråkrati levde kvar och vidareutvecklades under denna tid. Här strävade kejsarna efter ett meritsystem, så att de dugligaste skulle komma in i statens tjänst. Tidigare var det nästan bara rika familjer som hade råd att utbilda barnen i läs- och skrivförmåga, men nu inrättades statliga skolor som även en del från lägre samhällsklasser kunde komma in i.

 

I skolorna undervisades man också i konfucianism.  Om det gick tillräckligt bra kunde man försöka ta statlig examen. Det var mycket svåra prov, och bara 20-30 män om året fick en examen.

 

Kvinnor hade inte samma möjligheter till utbildning, men en viss förskjutning av de traditionella könsgränserna uppkom i slutet av 600-talet. En kejserlig konkubin lyckades då gripa makten när kejsaren blev sjuk, och denna kvinna kunde till slut utropa sig till kejsarinna som Wu Zetian (r. 690-705). Även om hon formellt regerade i femton år styrde hon i praktiken riket ända sedan 660. Som den enda kvinna som någonsin lyckats bli regerande kejsarinna i Kina var Wu en mycket hänsynslös maktpolitiker. För att säkra sin ställning i det traditionellt mansdominerade samhället stödde hon sig på buddhismen, som inte gjorde någon större åtskillnad på män och kvinnor. Hon lät också sprida buddhistiska skrifter som förutspådde att en tidigare bodhisattva skulle återfödas som en kvinnlig monark, och under hennes styre skulle hela världen befrias från sjukdomar och katastrofer.

 

Wu Zetian

 

I mitten av sjuhundratalet började Tangriket att stagnera. Territoriellt hade riket vuxit till bristningsgränsen, och kunde inte nå längre. År 751 stötte kinesiska trupper samman med trupper från det islamiska kalifatet vid Talas, och kineserna besegrades. Betydligt allvarligare var dock att den tibetanska staten började göra räder in på kinesiskt territorium. Det avgörande problemet var dock de kinesiska arméchefernas ställning. Under lång tid hade de kinesiska arméerna varit relativt självstyrande. När positionen som arméchef blev ärftlig förlorade kejsaren nästan helt kontrollen över armén. Så länge arméchefen var lojal var det inget problem, men med tiden kunde ambitiösa generaler använda sin position för att försöka gripa makten själva.

En sådan man var generalen An Lushan, som revolterade år 755. Upproret slogs till slut ned år 763, men var nära att omkullkasta kejsardömet. Tangkejsaren lyckades bara besegra An Lushan genom att gå med på sina olika generalers krav på särskilda privilegier. Resultatet blev dock att de olika generalerna i praktiken bestämde över sig själva. Tangkejsarna lyckades under lång tid spela ut generalerna mot varandra, men till slut slets riket sönder av de ständiga konflikterna. Den sista kejsaren av Tangdynastin avsattes år 907. En ny period av inre strider uppstod.

Splittring och enhet, ca 500 f v t – 200

Se föregående sida för videopresentationen om den politiska utvecklingen. Videon här nedan handlar om kinesisk filosofi:

De krigande staternas tid

På 400-talet f v t splittrades Zhoustaten och rasade samman. De lokala furstarna hade blivit så starka att de kunde föra en helt självständig politik, och de följande 200 åren kom att kännetecknas av att det fanns ett flertal olika kinesiska stater som krigade och handlade med varandra. Epoken brukar benämnas De krigande  staternas tid (453-221 f v t). Kungen av Zhou fanns kvar till 256 f v t, men hade ingen makt att påverka situationen.

 

Det dussintal kinesiska stater som uppstod hade olika etniska sammansättningar, och talade olika språk som var närbesläktade. Något gemensamt skriftspråk existerade inte, och åtminstone ett halvdussin av staterna var ungefär lika kraftfulla. Det fanns en kulturell gemenskap i religion och seder, men den var egentligen inte större än den gemenskap som fanns i det medeltida Europa.  Vid denna tid var det helt klart möjligt att Kina inte hade slagits samman till ett sammanhållet imperium, utan hade fortsatt att bestå av ett antal medelstora stater, på samma sätt som det blev i Europa. De kinesiska staterna benämndes gemensamt Zhongguo, en beteckning som senare kom att leva kvar som namn på det enade Kina. Traditionellt brukar Zhongguo översättas till ”Mittens rike”, men ordets ursprungliga betydelse är ”De centrala staterna” eller ”Mittens stater”.

 

Qinrikets seger

De ständiga krigen mellan de kinesiska staterna ledde till en snabb utveckling av staterna. Varje stat behövde utnyttja sina tillgängliga resurser för att besegra sina motståndare, och härskarna försökte därför stärka kontrollen över undersåtarna för att kunna ta ut mer skatt och rekrytera fler soldater. De mest framgångsrika staterna införde en slags allmän värnplikt, vilket innebar att varje kinesisk man var tvungen att genomgå militärtjänstgöring och när som helst kunde inkallas för att delta i krig. Redan på 300-talet f v t stred alltså kineserna med massarméer av det slag som började användas i Europa först på 1800-talet.

Karta 3: De krigande staterna

 

Ur dessa ständiga konflikter trädde så småningom riket Qin fram som segrare. Qin var från början inte den mäktigaste staten, men lyckades bättre än de flesta andra. Qins chefsminister, Shang Yang, utvecklade flera strategier för att göra Qin överlägset sina motståndare. Eftersom Qin hade relativt liten befolkning uppmuntrade han invandrare och nybyggare, så att statens resurser skulle öka. Han reformerade armén så att den blev meritokratisk: befälhavare tillsattes inte längre efter vilken familj de kom ifrån, utan efter hur dugliga de var. Även den allra lägsta soldat kunde belönas och befordras om han skötte sig bra i krigen. Samtidigt straffades de som var illojala mot staten mycket hårt. Shang lär ha sammanfattat sin filosofi så här: ”Människor hatar krig. Men ett folk som fruktar statens bestraffning kommer att bli modigt, och ett modigt folk som uppmuntras av rikliga belöningar kommer att slåss till döden”. Han försökte också undertrycka konfucianismen och lade grunden för legalismen (se nedan).

 

Shang Yang dog år 338 f v t, men hans efterföljare fortsatte hans politik, och år 221 f v t var hela centrala Kina enat under Qinhärskaren Zheng, som blev Kinas förste kejsare under namnet Qin Shihuangdi.

 

Shihuangdi gjorde mycket för att sammanfoga Kina ekonomiskt och politiskt. Bland hans mest bestående förändringar var standardisering av valuta, skriftspråk, mått och vikter. Tidigare hade varje stat haft sitt eget skriftsystem, sina egna valuta- och måttsystem, men under Shihuangdis styre blev allt sådant enhetligt, vilket underlättade handel, kommunikation och statskontroll.

 

Shihuangdis styre var dock mycket hårdhänt. Han försökte förstöra alla böcker och dokument som existerat före hans tid, så att det skulle verka som om historien började med honom. Även om det inte lyckades så gick stora mängder dokument förlorade. Dessutom lät han uppföra den kinesiska muren, ett försvarsverk mot stäppens turkiska nomader. Olika befästningsverk hade redan tidigare börjat byggas längs de kinesiska staternas nordgräns, men det var under Qin som de byggdes samman till en relativt sammanhållen mur. Många människor sattes i tvångsarbete på muren, och många dog av umbärandena.

Qinriket var mycket centraliserat och så gott som allt var beroende av kejsarens förmågor och begränsningar. När Shihuangdi dog år 210 hade han ingen given tronföljare, och revolter utbröt. Qindynastin störtades och ersattes av Gaozu, som grundade Handynastin.

Kinesisk filosofi och religion

De krigande staternas tid var en kaotisk period i Kina, men gav samtidigt upphov till mycket nytänkande. Det var under denna tid som Kinas huvudsakliga filosofier utformades. En viktig anledning till det är att det inte fanns någon enskild överhöghet, utan ett antal mindre stater. Det innebar att en nytänkare alltid kunde hitta en vänligt stämd härskare i någon av Zhongguo-staterna.

 

I kinesisk idéhistoria brukar man tala om ”de hundra filosofiska skolorna” för att beteckna den rika flora av filosofi som frodades under perioden. Här kan vi bara gå in på de allra viktigaste. Eftersom detta är en kurs i historia och inte filosofi så kommer vi att fokusera på filosofiernas politiska och sociala dimensioner.

 

Daoismen

Begreppet ”dao” (tao), med grundbetydelsen ”väg”, fick under kinesisk forntid en särskild andlig betydelse. Med dao syftade man på Himlens eller naturens väg, alltså någon slags grundläggande harmoni i universum. Under De krigande staternas tid utvecklades en livsfilosofi med utgångspunkt i begreppet. Vanliga människor upplevde mycket kaos och elände på grund av krigen och den politiska oron. Hur skulle man kunna leva på ett vettigt sätt? Daoismens svar var: genom att följa dao, naturens gång. Strunta i de mäktiga herrarna och deras idéer om makt och ära! Våld löser ingenting, utan skapar bara mer lidande. Daoismens grundare, den halvt mytologiske Laozi, formulerade principen wuwei, ”handling genom icke-handling”.  Det betyder inte att man ska avstå från att göra någonting alls, utan handlar mer om att inte fastna i begär efter makt och rikedom.  Universums harmoni finns i allt, även inom dig själv. Det viktiga i livet är att finna sin egen, inre harmoni, och därigenom komma i samklang med universum.

Daoismen blev populär bland vanliga människor, eftersom den kunde hjälpa en att uthärda orättvisor och hemskheter. Om den lokala fursten kom och rövade bort ens ägodelar, kunde en god daoist ändå finna sig i situationen, och söka efter sin egen, inre harmoni.

 

Konfucianismen

Det är osäkert om daoismens grundare Laozi verkligen existerade, men om han gjorde det var han ungefär samtida med en annan filosof, nämligen Konfucius (Kong Fu Zi) (ca 551-479 f v t). Konfucius läror gick ut på att försöka avgöra hur man som människa ska leva ett bra liv. Till skillnad från daoismen är det inom konfucianismen mycket viktigt att även staten styrs på rätt sätt: även om du är en god människa kan du inte leva väl om staten är orättfärdig.

Enligt Konfucius var respekt för ens medmänniskor grunden för ett rättfärdigt liv. Han betonade i synnerhet vikten av att respektera relationerna inom släkt och familj, men även vänskapsrelationer.

Utifrån hur det kinesiska samhället såg ut formulerade senare konfucianer några grundläggande relationer:

Om man var i lägre ställning skulle man respektera och lyda den i högre ställning, under förutsättning att den som var i högre ställning i sin tur behandlade en med respekt.

Konfucius syn på staten byggde på en tilltro till människor. Den rättfärdiga staten styr genom att appellera till människors inneboende känsla för rätt och fel, inte genom att hota med våld. Statens lagar måste bygga på människornas moral, annars kommer den att bli tyrannisk. Konfucius stödde tanken på en enväldig härskare, antagligen för att få slut på de ständiga krigen, men härskaren måste vara rättfärdig, ärlig och ha människornas bästa för ögonen. Annars bröt han mot det Himmelska mandatet, och i så fall var det legitimt att störta honom.

Konfucianismen, med dess betoning av respekt för medmänniskor och för kinesiska traditioner, blev mycket populär i Kina och spriddes snabbt.

 

Legalismen

Den minst kända, men för den kinesiska staten kanske viktigaste filosofin, var legalismen. Legalismen var en politisk lära, utvecklad främst av Han Fei (ca 280-233 f v t). Han Fei ansåg tvärtemot Konfucius att människor var onda och dumma, och att staten måste hålla människorna i schack med lagar (därav beteckningen legalism). Endast därigenom kunde staten bli rik och mäktig. Legalismen uppmuntrade härskaren att använda sin makt för att tvinga undersåtarna till lydnad, och menade också att härskaren hela tiden måste dölja sina verkliga avsikter, så att ingen konkurrent kunde överlista honom och gripa makten själv.

Av de tre nyssnämnda filosofiska skolorna blev daoismen populär bland folket, medan konfucianismen blev populär både bland vanliga människor och de högre samhällsklasserna. Legalismen fick förståeligt nog ingen spridning bland folket, men var heller inte till för det. Det var en härskarfilosofi, och var bara avsedd för den yttersta eliten. De dominerande tankesätten inom kinesisk härskarkultur var därför legalism och konfucianism, medan den folkliga kulturen präglades av daoism och konfucianism.

 

Handynastins storhetstid och fall

Kejsar Gaozu (202-195 f v t) enade återigen det kinesiska imperiet, och under hans efterföljare byggdes riket upp till en verklig supermakt. Hankejsarna kunde dra fördel av Qindynastins reformer, så att det var relativt enkelt att kontrollera den väldiga staten. Samtidigt aktade de sig för att förtrycka folket så hårt som den förste kejsaren hade gjort, just för att undvika folkliga uppror.

Höjdpunkten kom under kejsar Wudi (r. 141-87), som utsträckte Kinas herravälde långt in i Centralasien. Den gamla adelns makt trycktes tillbaka, och den kejserliga byråkratin fick mer och mer inflytande. Wudi tonade ner de legalistiska inslagen i riksstyret och betonade istället konfucianska värderingar, för att få folk lojala mot kejsaren, inte bara rädda. Handeln västerut utvecklades också, framför allt via den strategiskt viktiga Sidenvägen, ett nätverk av handelsrutter som sträckte sig från huvudstaden Xian (då kallad Chang’an) i centrala Kina ända bort till Iran och vidare till Medelhavskusten. Kina tjänade mycket på att exportera värdefulla resurser till folken i Mellanöstern. Den viktigaste varan var, som vägens namn antyder, siden.

Samtidigt fanns det flera problem i riket. Ett av de allvarligaste var hotet från nomaderna. Redan när Qindynastin föll började de turkiska och mongoliska folken att organisera sig till en relativt sammanhållen stamkonfederation, kallad Xiongnu. Förmodligen var detta en reaktion på att det kinesiska imperiet bildades. För att ha möjligheter att fortsätta göra räder mot den starka kinesiska statsbildningen var nomaderna tvungna att själva organisera sig.

Mot Xiongnu var den kinesiska muren helt otillräcklig. Dessutom bestod de kinesiska arméerna övervägande av värnpliktiga fotsoldater, som var helt underlägsna nomadryttarna i strid. Hankejsarna blev därför tvungna att tillåta nomader att bosätta sig innanför rikets gränser. Dessa nomader kunde sedan användas som skydd mot Xiongnu-räder. Problemet med detta var dock att nomadsoldaterna var svåra att kontrollera och lika gärna kunde härja runt på egen hand. Med tiden förlorade kejsarna därför kontrollen över rikets försvar. Denna utveckling påminner om Romarrikets motsvarande problem med nomadinvasioner.

 

handynastin

Karta 4: Kina på Handynastins tid

 

Ett annat problem som bidrog till Hanrikets kollaps var den starka byråkratin. När riket växte blev byråkratin alltmer svåröverskådlig, och kejsarna förlorade överblicken över rikets angelägenheter. Då kunde statliga byråkrater och funktionärer kapa åt sig mycket lokal makt, och korruptionen frodades. Till slut rasade Hanriket samman i början av 200-talet v t, och imperiet sprack upp i tre mindre kungariken.

Arvet från Qin och Han

Handynastin gick alltså under, och under hela Kinas historia fortsatte härskardynastier att bytas ut. Men de två första dynastierna efterlämnade några viktiga sammanhållande faktorer som hjälper oss att förstå varför ett sammanhållet Kina fortsatte att återuppstå.

 

Språket: Den centrala kejserliga byråkratin standardiserade det kinesiska skriftspråket, så att riksspråket mandarin uppstod. Därmed kunde människorna i riket kommunicera med varandra, och det blev lättare för staten att ge order och stifta lagar som folket kunde förstå.

 

Kejsaren: Kejsarpositionen blev en symbol för Kinas enhet, och sågs som ett förkroppsligande av själva Kina. Kejsare skulle komma att fortsätta att avsättas, och nya dynastier skulle komma till makten, men efter Handynastin var människor så vana vid tanken på att en kejsare skulle styra riket att positionen som sådan inte ifrågasattes.

 

Elit: Imperietiden byggde upp och bars i sin tur upp av en samhällelig elit av stormannafamiljer. Från början hade dessa familjer varit ekonomiskt självständiga genom att de ägde jord och idkade handel, men under Handynastin blev de alltmer beroende av att få politiska ämbeten i kejsarens byråkrati (med därtill hörande lön och privilegier). Samhällseliten hade därför ett intresse av att fortsätta upprätthålla den kejserliga byråkratin.

 

Samhörighet: Det kinesiska imperiet bestod av en mångfald av olika folkslag. Imperiet byggde på de nordliga hankinesernas överhöghet över de andra folken, men rikets lagar definierade noga vilka rättigheter och skyldigheter olika folk hade. Godtyckligt tyranni tilläts inte, och kejsarna tillät och till och med uppmuntrade att olika folk behöll sina särdrag. Därmed lyckades kejsardömet skapa en samhörighet mellan folken: de var alla förenade i imperiets hierarki och bidrog på olika sätt till statens fortlevnad.

 

Avmilitarisering av det inre: Under De krigande staternas tid byggdes massarméer upp genom att utbilda hela folket i krigföring. När kejsardömet etablerats behövdes inte detta, och befolkningen i centrala Kina avväpnades successivt, medan man istället upprätthöll stående arméer längs gränserna. Kejsarna föredrog att rekrytera icke-kinesiska nomader som soldater. Detta medförde att väpnat motstånd mot den kejserliga regimen hade mycket svårt att få fotfäste i landets inre: å andra sidan medförde det i längden att Kina blev beroende av nomadfolk och därmed sårbart för deras attacker.

Den kinesiska civilisationens början, ca 2000-500 f v t

Videopresentation:

Den kinesiska civilisationen brukar räknas till mänsklighetens fyra urcivilisationer (de övriga är Egypten, Mesopotamien och Induskulturen i Indien). Gemensamt för dessa är att de uppkom längs med stora floder, som kunde användas för konstbevattning av åkrar, så att jordbruket gav bättre utdelning.

Den kinesiska civilisationen uppstod vid Huang He i norra Kina. Floden svämmade över regelbundet, och för att undvika den åtföljande förödelsen var människorna tvungna att avleda vattenmassorna. Det var ett svårt arbete som krävde samarbete, och därför organiserade sig människorna i ordnade samhällen. De bofasta människorna hotades av nomadfolk från den centralasiatiska stäppen, och därför behövdes soldater som kunde skydda jordbrukarna. På så sätt uppstod en styrande elit som kontrollerade samhället, och med tiden utsågs män från de mest framstående familjerna till kungar.

Det tidiga Kina var alltså inte ett enat rike, utan bestod av flera mindre stater. I traditionell kinesisk historia brukar denna tid kallas Xiadynastins tid, men det är osäkert om den familjen verkligen hade någon slags överhöghet över de övriga staterna. Om det fanns en Xiadynasti så hade den förmodligen ganska lite verklig makt.

En relativt sammanhållen statsbildning uppstod dock i och med Shangdynastin (ca 1600-1100 f v t), den första säkert belagda kinesiska dynastin. Shangdynastin dominerade området runt Huang He. Kungen av Shang var både militär överbefälhavare och överstepräst, och under honom stod en samhällelig elit av adelsmän (krigare) och religiösa funktionärer.

 

 

Karta 2: Shang- och Zhoudynastiernas utbredning

 

Så småningom blev dock Shangriket för stort för att kunna styras från ett enda centralt palats. Shangdynastin gick då under och ersattes av Zhoudynastin (ca 1100-250 f v t). Zhouriket hade kvar en centralmakt, men fördelade mycket av den regionala och lokala beslutsmakten till olika adelsmän, som blev halvt självstyrande furstar. Systemet påminde närmast om det feodala Europa, där kungen i teorin hade mycket makt men i praktiken var beroende av de olika furstarnas stöd.

Teknik, religion och kultur

Den stora massan av det bofasta kinesiska folket var jordbrukare. De viktigaste grödorna var ris och vete. Under Shangdynastins tid var bronssmide spritt över större delen av Kina, och på Zhoudynastins tid uppfanns järnsmide. På 500-talet f v t började järnplogar att användas i jordbruket, något som européerna inte lyckades utveckla förrän på senmedeltiden.

Den kinesiska religionen var baserad på förfädersdyrkan, och kungen var centralgestalten. En av kungens viktigaste uppgifter var att utföra religiösa ceremonier som upprätthöll förbindelsen med de döda förfäderna. Blandat med denna förfädersdyrkan fanns dyrkan av olika gudar, där överguden Di hade den viktigaste rollen. Zhoudynastin byggde vidare på denna grund och betonade kungens roll som förmedlare av himlens (gudarnas) budskap till människorna. Denna roll utvecklades senare till begreppet ”Det himmelska mandatet” (Tianming). Enligt det himmelska mandatet var kungens makt given av himlen, och därmed av gudomlig karaktär. Himlens välsignelse av kungen kunde dock dras tillbaka om kungen misskötte sitt ämbete. Kungen (senare kejsaren) behövde enligt denna tanke inte tillhöra en särskild familj, utan en man av relativt enkel bakgrund kunde bli kejsare (både Han- och Mingdynastiernas grundare var män av enkel börd). Om det hände så var det himlens vilja, och alltså inget man kunde sätta sig upp emot. Om en härskares regeringstid drabbades av missväxt och naturkatastrofer kunde det tolkas som att himlen inte stödde härskaren, och då var en revolt tänkbar.

Skriftsystemet

Under Shang- och Zhoudynastierna uppstod det kinesiska skriftspråket, som i modifierad form fortfarande används. Det skiljer sig mycket från det västerländska alfabetet. Medan det grekiska (egentligen feniciska) alfabetet bygger på att varje tecken motsvarar ett språkljud, så var de kinesiska skrivtecknen från början bilder av verkliga föremål, som sedan stiliserades till skrivtecken. Ett exempel är utvecklingen av tecknet för yue (måne):

Resultatet blev att det kinesiska skriftsystemet blev mycket komplicerat; idag innehåller hela skriftsystemet ca 47 000 tecken. Detta medförde att det tog lång tid att lära sig läsa och skriva, och sådana studier hade ofta bara de rikare familjerna råd med. Dessutom blev läs- och skrivförmåga mycket värdefulla färdigheter, och därför fick med tiden de skrivkunniga byråkraterna (”mandarinerna”) mycket inflytande i det kinesiska samhället.

Kinas geografi

Liksom alla andra civilisationer har Kina präglats av geografiska faktorer. Vi ska därför först ägna lite tid åt att undersöka den kinesiska civilisationens geografiska förutsättningar.

Den kinesiska subkontinenten sträcker sig över ett enormt område med mycket varierande klimat och geografi. Avståndet mellan Beijing i norr och Guangzhou i söder är ungefär lika stort som avståndet mellan Oslo och Barcelona, och avståendet mellan Chengdu i väst och Shanghai i öst är ungefär lika stort som mellan Paris och Warszawa. Stora landytor avgränsade Kina från andra civilisationer. I norr och nordväst ligger den centralasiatiska stäppen, ett vidsträckt område som inte var väl lämpat för jordbruk. Här levde nomadiska boskapsskötare, framför allt turkar och mongoler.  Söder om stäppen finns den väldiga Gobiöknen, som utgjorde en svårgenomtränglig barriär. Söder om Gobi ligger den Tibetanska högplatån, ”Världens tak”, vars bergiga terräng också var olämplig för jordbruk. Bergsområdena sydöst om Tibet, framför allt Yunnanregionen, var något mer framkomliga.

Karta 1: den kinesiska subkontinenten

Själva Kina är delvis uppsplittrat av bergskedjor, men de viktigaste geografiska företeelserna här är floderna, runt vilka den kinesiska civilisationen växte fram. Huang He (Gula floden) i norr var själva livsnerven för den ursprungliga kinesiska civilisationen, medan Chang Jiang (Yangzi-floden) i mitten utgjorde gränsen mellan norra Kina, som dominerades av ett flackare och öppnare landskap, och södra Kina, som var mer uppbrutet och skogbevuxet. I söder spelade Xi Jiang en viktig roll. Det var framför allt längs floderna, och senare kustområdena, som den kinesiska civilisationen var som mest livaktig.

Kina: mittens rikens historia

Kina är en av världens äldsta civilisationer, och dessutom en av de mest inflytelserika. Kinas kultur har tydligt påverkat omkringliggande folk, och det kinesiska folkets tekniska landvinningar har spritts över världen. Utan kinesiskt inflytande skulle t ex den europeiska utvecklingen ha gått mycket långsammare än den gjorde. Många kinesiska uppfinningar, såsom gjutjärnet, krutet, papperet och boktryckarkonsten, har lagt grunden för utvecklingen av det moderna samhället. Dessutom har den kinesiska befolkningen alltid utgjort mellan en femtedel och en fjärdedel av hela Jordens befolkning.

Trots detta har Kina traditionellt fått mycket lite utrymme i svensk historieundervisning. Detta är olyckligt, eftersom en djupare förståelse för den kinesiska civilisationens utveckling kan hjälpa oss att förstå inte bara Kinas position i världen idag, utan också ge oss en referenspunkt för att bättre förstå Europa.

Kinas historia är mycket lång och komplex. Detta är bara en orientering, och av nödvändighet hålls många avsnitt mycket korta. Några perioder har jag bedömt som viktigare än andra, och texten handlar huvudsakligen om dem. Den kinesiska civilisationens uppkomst brukar ofta tas upp i läroböcker i historia, och därför blir den ganska kortfattad här. Likaså blir en del perioder av splittring mycket kortfattat behandlade, eftersom jag inte kan göra dem rättvisa i detta sammanhang, och en uppräkning av olika smådynastier och personer tjänar knappast till att göra någon mycket klokare.

För att underlätta för läsaren återfinns en lista över Kinas kejsardynastier och andra traditionella periodindelningar i slutet av texten. Alla årtal anges i f v t (före vår tideräknings början) och v t (efter vår tideräknings början).

Kinas geografi

Den kinesiska civilisationens början, ca 2000 – 500 f v t

Splittring och enhet, ca 500 f v t – 200 v t

Kinas medeltid, ca 300 – 900

Det tidigmoderna Kina, ca 900 – 1644

Det sista kejsardömet, 1644-1912

Den kinesiska revolutionen, 1912-1949

Folkrepubliken Kina, 1949- 

Epokindelningar

Det finns två olika system för att transkribera kinesiska begrepp, ort- och personnamn till västerländskt alfabet, Wade-Giles (äldre) och pinyin (nyare). Jag har försökt att konsekvent använda pinyin. Därför skriver jag t ex Beijing istället för Peking och Guangzhou istället för Kanton.

Litteraturförteckning

Här listas de verk som jag använt för momentet om Afrikas historia.

 

UNESCO General history of Africa, (James Currey 1981-1999), Abridged version:

Vol I: Methodology and African Prehistory (red. J. Ki-Zerbo 1989)

Vol II: Ancient Civilizations of Africa (red. G. Mokhtar 1990)

Vol III: Africa from the Seventh to the Eleventh Century (red J. Hrbek 1992)

Vol IV: Africa from the Twelfth to the Sixteenth Century (red. J. Ki-Zerbo & D.T. Niane 1997)

Vol V: Africa from the Sixteenth to the Eighteenth Century (red. B.A. Ogot 1999)

Vol VI: Africa in the Nineteenth Century until the 1880s (red. J.F. Ade Ajayi 1998)

Vol VII: Africa under Colonial Domination 1880-1935 (red. A. Adu Boahen 1990).

 

Stanley B Alpern, Amazons of Black Sparta. The Women Warriors of Dahomey (NYU Press 1998)

Martin Bernal, Black Athena. The Afroasiatic Roots of Classical Civilization (Vintage 1987)

Jared Diamond, Vete, vapen och virus: en kort sammanfattning av mänsklighetens historia de senaste 13 000 åren (Norstedts 1999)

Robert B. Edgerton, Africa’s Armies. From Honor to Infamy. A history from 1791 to the present (Westview Press 2002)

Christopher Ehret, The Civilizations of Africa. A History to 1800 (University of Virginia Press 2002)

Jeffrey Herbst, States and Power in Africa. Comparative Lessons in Authority and Control (Princeton University Press 2000)

John Keegan, Krig och kultur (Natur & Kultur 2003)

Keith Laidler, Female Caligula. Ranavalona, the mad queen of Madagascar (Wiley Press 2005)

William H. McNeill, Plagues and Peoples (Anchor Books 1976, 1998)

Douglas Porch, Wars of Empire (Cassell History of Warfare 2002).

Peter N. Stearns, Gender in World History (Routledge 2006)

John Thornton, Africa and Africans in the Making of the Atlantic World, 1400-1800 (Cambridge University Press 1998)

John K. Thornton, Warfare in Atlantic Africa, 1500-1800 (Routledge 1999)

Bruce Vandervort, Wars of Imperial Conquest in Africa, 1830-1914 (Indiana University Press 1998)

Ivan Van Sertima, They Came Before Columbus. The African Presence in Ancient America (Random House 1976, 2003)

Robin Walker, When We Ruled. The Ancient and Medieval History of Black Civilizations (Black Classic Press 2006)

Kenneth P Vickery, The African Experience: From Lucy to Mandela (The Great Courses,  course no 8678 (http://www.thegreatcourses.com/tgc/courses/course_detail.aspx?cid=8678))

Gabriel Haslip-Viera; Bernard Ortiz de Montellano; Warren Barbour, ”Robbing Native American Cultures: Van Sertima’s Afrocentricity and the Olmecs”Current Anthropology, Vol.38 (3), June 1997

http://www.unl.edu/rhames/courses/current/vansertima.pdf

 

Efter avkoloniseringen

Videopresentation:

När de europeiska kolonialväldena i Afrika rämnade efter Andra världskrigets slut ersattes de av stater. Dessa stater har i hög grad plågats av många olika problem. Ofta hänvisas problemen till imperialismens påverkan. Det är korrekt i vissa fall, men verkligheten är mer komplicerad. Här försöker jag i stora drag redogöra för de särskilda problem som moderna afrikanska stater ställts och ställs inför.

Den afrikanska faktorn

Vissa av Afrikas problem har med Afrikas specifika historiska och geografiska situation att göra. Den gamla geografiska sanningen att Afrika präglas av få människor på stor yta gäller fortfarande, och skapar specifika problem för en afrikansk stat. Kostnaderna för en stat att utsträcka sitt inflytande över vidsträckta men glesbefolkade områden är för stora, så staten struntar helt enkelt i att försöka kontrollera områden som ligger alltför långt ifrån maktens centrum.

Imperialismens påverkan

Detta typiskt afrikanska förhållande ställdes på sin spets under den koloniala eran. Européerna inympade föreställningen om den nationellt definierade territorialstaten med fasta gränser. Denna typ av statsmodell är inte anpassad till afrikanska förhållanden. Under imperialismens tid löste européerna detta genom att ”söndra och härska”: de erbjöd makt och privilegier åt de inhemska afrikanska ledare som kunde ge européerna mesta möjliga stöd till minsta möjliga kostnad.

Detta innebar att när européerna släppte kontrollen över Afrika satt de afrikanska ledarna med en statsmodell som inte var lämpad för afrikanska förhållanden och ett nationellt tänkande som inte nödvändigtvis var anpassat till hur den afrikanska staten såg ut. Om staten led av det ”afrikanska problemet” blev det lätt för andra nationaliteter än den dominerande att upprätthålla ett mer eller mindre permanent krigstillstånd genom att förskansa sig i en avlägsen och otillgänglig del av landet.  Dessutom var den afrikanska militärmakten utbildad av européer och kulturellt skild från folket, något som bidrog till militärens tendens att göra statskupp och tillsätta militärdiktatorer som gynnade den egna gruppen.

Vid sidan om detta har många forna kolonier i realiteten också fortsatt att vara ekonomiskt beroende av det forna moderlandet. Detta beror på att infrastrukturen i kolonin utformats så att den skulle passa moderlandets behov. Att börja handla med andra parter skulle därmed vara mindre effektivt, och en faktisk förändring av infrastrukturen skulle kräva en enorm satsning, något som ofta varit svårt för afrikanska stater upptagna med de politiska problem som skapats av att den europeiska statsmodellen införts på afrikansk mark.

Världsordningens roll

Ett bidragande problem är att själva världsordningen är uppbyggd utifrån ett västerländskt territorialstatstänkande. Det betyder att internationella organisationer som FN, Världsbanken och IMF inte har tolererat att förhandla med något annat än just stater av europeisk typ. Detta har uppmuntrat vidmakthållandet av den europeiska statsmodellen, eftersom omvärlden inte har accepterat något annat. Men vissa afrikanska stater har aldrig existerat som territorialstater tidigare, och där har problem uppkommit när en ”statsmakt” har försökt etablera kontroll över ovilliga territorier. Framstående exempel på detta är Somalia och Sudan.

 

Referenser

Resonemangen i detta avsnitt har hämtats från Jeffrey Herbsts bok om statsmakt i Afrika, States and Power in Africa (Princeton University Press 2000).

Afrika under kolonialt styre, ca 1880-1950

Mellan 1880 och 1914 hamnade hela Afrika, undantaget Liberia och Etiopien, under de europeiska stormakternas direkta politiska kontroll. Att detta möjliggjordes av européernas överlägsna teknik och organisation är ett etablerat faktum. Mer omdiskuterat är vilka effekter den koloniala perioden fick på Afrika. Ibland framställs imperialismen som enbart negativ, men modern forskning har försökt nyansera bilden. Här nedan återges de viktigaste följderna. Om de är positiva eller negativa är ett ämne för diskussion.

Fred och stabilitet. Visserligen erövrades de afrikanska områdena ofta med vapenmakt, men när en kolonialregim väl installerats upphörde i stort striderna. Före imperialismen hade Afrika slitits sönder av omfattande konfliktskapande rörelser som Mfekane och 1800-talets jihad; med imperialismen upphörde de konflikterna.

Fasta statsgränser. Den koloniala administrationen fastställde gränser för de olika kolonierna. När kolonierna väl gjorde sig självständiga bibehöll de dessa gränser. I hög grad fungerar de gamla kolonialgränserna än idag som statsgränser.

Godtycklig gränsdragning. Samtidigt som gränserna har hjälpt att hålla ihop en del stater, har den tidvis godtyckliga uppdelningen skapat nya konflikter, då gränserna gjort att en folkgrupp hamnat i olika stater.

Juridiska och byråkratiska institutioner. I de icke-muslimska delarna av Afrika existerade sällan någon solid statlig byråkrati, men kolonialregimerna importerade byråkratiska och juridiska institutioner efter europeisk modell, vilket de självständiga afrikanska staterna sedan kunde bygga vidare på.

Nationalism. För att styra kolonierna effektivt lät européerna utbilda afrikaner efter europeiskt mönster. Detta medförde att afrikanerna tog till sig europeiska idéer och värderingar. Nationalismen blev en bärande tanke inom afrikanska självständighetsrörelser. Den afrikanska nationalismen byggde dock inte så mycket på gemenskap som på ilska och frustration gentemot kolonialregimerna. När väl självständighet uppnåtts fanns det inte någon utbredd känsla av lojalitet mot den nya staten, ett problem som afrikanska ledare sedan dess försökt åtgärda.

Infrastruktur. Kolonialmakterna byggde ut vägnätet och införde järnväg och annan infrastruktur. Men detta byggdes för kolonialmaktens syften, ej för folket i kolonin.

Ekonomisk utveckling. Kolonialmakterna investerade mycket tid och pengar på att utveckla koloniernas resursanvändning och resursuttag, vilket ledde till ekonomisk utveckling och införande av penningekonomi. Men utvecklingen var ojämn: områden utan värdefulla resurser ignorerades fullständigt. Utvecklingen inriktades också på råvaror, ej på industrier. Inhemsk produktion av annat än råvaror förbjöds, så att all existerande produktion i Afrika inriktades enbart på råvaror som kolonialmakten kunde förädla i hemlandet. I jordbruket innebar detta införande av monokultur (odlande av en enda gröda), vilket gjorde kolonin mycket sårbar för ekonomiska svängningar och miljöskador. De ekonomiska framsteg som gjordes fick också afrikanerna betala dyrt i tvångsarbete och svåra levnadsvillkor.

Förtroendet för inhemska regimer undergrävdes. De flesta kolonier erövrades militärt, och ofta tvingades motspänstiga afrikanska ledare i exil, så att kolonialmakten kunde tillsätta lokala ledare lojala mot kolonialmakten. Den traditionella eliten blev därför antingen eliminerad eller komprometterad: de som samarbetade kom att ses som kolonialmaktens lakejer, skilda från folket i övrigt.

Afrika under kolonialt styre, 1914

Folket distanserades från staten. Den koloniala regimen innebar att hela den offentliga administrationen inriktades på att föra ut resurser ur kolonin till moderlandet. För afrikanerna var det uppenbart att regeringen och statens medel inte hade med folket att göra, utan hörde till den vita kolonialregimen. Därför hade man all anledning att utnyttja de offentliga medlen så fort man hade möjlighet. Detta synsätt lever ännu kvar.

Ny politisk elit. Istället för de gamla misskrediterade ledarna tog den västerländskt utbildade eliten över den politiska makten när kolonierna blev självständiga. Dessa hade utbildats till tjänstemän eller präster; för afrikanerna fanns nästan ingen teknisk eller industriell utbildning. Detta ledde till att den nya politiska ledningen ofta såg med förakt på manuellt arbete.

Stående arméer med stort inflytande. Kolonialmakterna utbildade soldater, först för att hålla befolkningen i schack, och sedan för att delta i världskrigen. När staterna blev självständiga fanns den stående armén kvar som en självständig kraft utan någon uppenbar koppling till det nya ledarskiktet. Armén kunde därför föra en egen politik och göra statskupp.

Religioner stärktes. Kristendomen sanktionerades officiellt av kolonialmakterna, och spreds av europeiska missionärer. I tidigare kristna områden, som Kongo och Etiopien, stärktes kristendomen. Många övergav också sin traditionella tro till förmån för segerherrarnas uppenbarligen framgångsrika religion. Men åter andra protesterade genom att vända sig till islam eller till traditionella afrikanska religioner. Nettoresultatet var att religiositeten överhuvudtaget stärktes.

Ökad livskvalitet i städer. De flesta vita invandrare bosatte sig i städerna, och med dem kom moderna bekvämligheter som rinnande vatten och elektrisk belysning. Livskvaliteten ökade alltså i städerna. Denna utveckling var dock begränsad till just städerna, och klyftan mellan stad och landsbygd vidgades väsentligt. De vita och asiatiska bosättare som flyttade ut på landet fick den bästa marken, vilket stack i ögonen på lokalbefolkningen och skapade grogrund för nya etniska konflikter.

Förändrade könsroller. När de traditionella afrikanska staterna besegrades förlorade de traditionella, oftast manliga, krigarna i prestige. Om de inte ville gå i kolonialherrarnas ledband var enda sättet att upprätthålla sin manlighet att dominera över de egna kvinnorna. Traditionen att ha kvinnor med i politiska beslutsprocesser förhånades av kolonialherrarna som ”omanlig”, och medförde att de afrikanska kolonialstaterna i högre grad uteslöt kvinnor.

Förlust av frihet och självbestämmande. Oavsett imperialismens fördelar fråntogs afrikanerna möjligheten att själva bestämma över sitt öde och fritt välja vad de skulle anamma av omvärldens framsteg. De institutioner som upprättades och de innovationer som infördes kom helt på européernas villkor.

 

 

Världskrigen och avkoloniseringen

1900-talets två stora världskrig gjorde slut på imperialismens era. I båda världskrigen utkämpades en del strider i Afrika, och för dessa strider (men även för krigandet i Europa) rekryterade kolonialmakterna, framför allt Frankrike och Storbritannien, trupper från kolonierna. Därmed föll den omsorgsfullt odlade myten om den vite mannens överlägsenhet. De svarta soldater som deltog i första världskriget upptäckte att överlägsenheten handlade om vapenteknik, träning och organisation, inte om rasmässiga skillnader.

Detta mönster blev ännu tydligare under andra världskriget. I samband med att det franska moderlandet ockuperades av Tyskland blev de Gaulles Fria Frankrike beroende av stöd från de franska kolonierna, och kolonialregimerna blev tvungna att förhandla med lokalbefolkningen för att få stöd. Även Storbritannien tvingades utlova framtida självstyre, för Afrikas del främst till Egypten.

En särskild roll i kriget fick Etiopien, som invaderades av Mussolinis Italien 1935. Mussolini hade som uttalat syfte att hämnas nederlaget mot Etiopien 1896, och den här gången gick det också bättre: de etiopiska styrkorna kunde visserligen mäta sig med den italienska armén, men hade inget effektivt försvar mot flygvapnet, som blev avgörande i kriget. Under 1936 ockuperades Etiopien, och kejsar Haile Selassie flydde. Han upprättade dock en exilregering och talade inför Nationernas Förbund om Italiens övergrepp mot Etiopien. Även om detta inte ledde till några konkreta åtgärder gjorde det att världen började uppmärksamma Afrika mer. Haile Selassie blev en talesman för Afrika i internationella frågor, och Etiopien blev en tydligt förebild för alla dem som kämpade emot det imperialistiska väldet.

Kejsar Haile Selassie I (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Mittelholzer-haileselassie.jpg)

När andra världskriget var över var kolonialmakternas position inte bara ekonomiskt ohållbar, utan även moraliskt komprometterad. Afrikanska nationalister kunde med kraft påpeka hyckleriet i den europeiska imperialismen. Hur kunde det vara rätt av Churchills Storbritannien att ockupera Egypten eller Sudan, när det samtidigt var fel av Hitlers Tyskland att ockupera Polen? Krossandet av nazismen medförde också, menade afrikanska självständighetskämpar, att europeiska statsmän tvingades komma tillrätta med den egna rasismen.  Utifrån detta har en del forskare hävdat att medan Afrika efter 1945 kom att dekoloniseras av Europa, så rehumaniserades Europa av Afrika.

 

Referenser

Imperialismen som fenomen skildras i de flesta världshistoriska översikter. För diskussionen av dess konsekvenser har jag främst utgått ifrån A. Adu Boahens Africa under Colonial Domination 1880-1935 (General History of Africa vol VII). De militära konsekvenserna av imperialismen belyses föredömligt i Edgertons Africa’s Armies. Avsnittet om könsroller har jag tagit ifrån Gender in World History av Peter N. Stearns.