Alla inlägg av Joakim Wendell

Förhistorisk tid

Stämningsmusik:
[ca_audio url=”https://www.historia2.se/historia123/wp-content/uploads/2013/01/ashitaka.mp3″ width=”WIDTH” height=”HEIGHT” css_class=”CSS_CLASS”]

Videopresentation av jordbruksrevolutionen

Ladda ner powerpointen 

Tro eller vetande?

Det finns två olika föreställningar om hur världen och människorna har uppkommit. Den ena, skapelseberättelsen, går ut på att världen och människan har skapats av en högre stående varelse, en gud. Varje religion har sin egen skapelseberättelse. Huvudtanken i dem är densamma: sedan guden har skapat världen skapar han människor som ska styra över världen.Den andra föreställningen brukar kallas den vetenskapliga: enligt den har världen och människorna uppkommit som en följd av olika naturkrafter som verkar i universum.

Den viktiga skillnaden mellan de här två synsätten är att den religiösa föreställningen utgår från att människan är ämnad att styra över världen: allt annat existerar så att säga på människans villkor, och hela denna situation är godkänd av Gud.  Något liknande förutsätts inte i den vetenskapliga föreställningen.

Det här materialet utgår ifrån den vetenskapliga föreställningen. Det betyder att jag i den här framställningen kommer att behandla religioner som historiska, sociala och kulturella rörelser. Jag utgår inte från att någon av religionerna skulle vara “sann”.

När började historien?

Vid vilken tidpunkt bör en skildring av världens historia börja? En extrem möjlighet är att börja med vad modern astronomi har lyckats fastställa som universums uppkomst: Big Bang för cirka 15 miljarder år sedan. En annan möjlighet skulle kunna vara att begränsa skildringen till bara vårt solsystems uppkomst, för cirka 4,6 miljarder år sedan. Men i så fall skulle den här skildringen nästan bara handla om astronomi, om stjärnor, galaxer och planeter. Sådant brukar räknas till astronomi och inte historia, så vi får försöka hitta en annan startpunkt.

Historia brukar fokusera på arten människa, så en rimligare startpunkt skulle kunna vara människans uppkomst. Problemet med de tidiga människorna är att vi inte vet så mycket om dem, eftersom de inte lämnat så mycket spår efter sig. Först med skrivkonstens uppkomst för cirka 5000 år sedan börjar vi få så pass goda källor att vi kan börja säga något någorlunda säkert om hur människorna på den tiden levde och tänkte.

I den här skildringen kommer det mesta utrymmet ägnas åt den egentliga historien, alltså de senaste femtusen åren. Men flera viktiga förändringar i hur vi människor lever inträffade redan under förhistorisk tid, så vi kommer att börja med att undersöka vad vi vet om den tiden.

De första människorna

De första klart urskiljbara människorna, homo erectus, uppkom i östra Afrika för cirka 2 miljoner år sedan. Homo erectus skilde sig från sina släktingar, gorillor och schimpanser, genom att hon gick på två ben. Detta gav människorna en fördel i livet på de afrikanska savannerna, eftersom den upprätta gången gjorde det lätt för dem att överblicka det höga savanngräset och upptäcka bytesdjur och faror. Men det frigjorde också händerna, så att människorna i mycket högre utsträckning kunde använda sig av verktyg. Forskarna tror att det var detta bruk av verktyg som stimulerade utvecklingen av den mänskliga hjärnan.

Utvecklingen från homo erectus till den moderna människan, homo sapiens, var färdig för cirka 150 000 år sedan. De människor som då levde var fysiologiskt helt lika moderna människor. Vid sidan om homo sapiens existerade en annan människoart, neanderthalmänniskorna. Neanderthalarna minskade dock med tiden i antal och försvann slutgiltigt för cirka 30 000 år sedan. Varför? Homo sapiens verkar ha varit mer anpassningsbara, för de spred sig över större områden. En möjlighet är att de mer talrika homo sapiens helt enkelt slog ihjäl sina konkurrenter. En annan är att de två människotyperna blandade sig med varandra och fick gemensamma barn. Med tiden försvann då neanderthalarnas särdrag, eftersom de var få i jämförelse med homo sapiens.

Människorna under förhistorisk tid levde som nomader. Det innebar att de levde ett kringvandrande liv utan någon fast bosättning. En nomadgrupp kunde bestå av 20-30 individer till flera hundra, kanske ännu fler. Det som styrde deras vandringar var mattillgången: människorna levde av jakt, fiske och samling av växter och frukter. När tillgången på mat minskade flyttade man till en annan plats. Med tiden spred sig människorna över hela Jorden.

Grottmålning av kor

Tidiga uppfinningar

Under den långa tiden från homo erectus uppkomst till neanderthalarnas undergång utvecklade människorna flera hjälpmedel. Det mest grundläggande var bruket av eld, som gav möjlighet att bereda mat och kunde användas för jakt. Redskap och vapen gjordes av trä, sten, och ben. Men människorna försökte också förstå världen och göra den begriplig. Därigenom uppkom animismen, den mest grundläggande formen av religion. Enligt detta tänkande är hela världen besjälad och besitter magiska krafter. För att överleva måste man känna till dessa krafter och försöka leva i harmoni med dem. Inom områden som var mycket viktiga för människornas överlevnad (som t ex väder och vind, tillgång på djur och växter) tänkte man sig att mycket starka krafter verkade, och dessa var människorna tvungna att hålla sig väl med för att få mat och skydd. Om en jakt var lyckosam var man noga med att tacka djurens andar, så att de inte skulle bli arga. På så sätt uppstod med tiden olika religiösa ceremonier.

Det religiösa tänkandet lämnade spår genom att det uppmuntrade utvecklingen av konst (grottmålningar och hällristningar). Andra konstformer, som sångmusik och dans, kom att stärka känslan av gemenskap inom den egna gruppen.

Avbildning av musiker i det forntida Mesopotamien (eget foto, Museum of Anatolian Civilizations, Ankara)

Jordbruksrevolutionen

Den viktigaste förändringen som skedde för människorna under förhistorien var jordbruksrevolutionen, som innebar att människorna började övergå till att bruka jorden och ha tamboskap.  Detta började ske för ungefär 10 000 år sedan.

Övergången till jordbruk var en långvarig process. Människorna kom på att de inte behövde vara helt beroende av den föda som vildmarken gav, utan att de kunde odla växter och föda upp djur för att få mat. De viktigaste grödorna var vete, majs och ris, och de viktigaste djuren var får, getter, grisar och kor.

Varför övergick människor till jordbruk?
Att bruka jorden gav människorna en del fördelar. Viktigast var nog att tillgången på mat blev säkrare och mer förutsägbar: genom att odla mat och hålla boskap kunde man lättare veta hur mycket mat man hade. Dessutom kunde spannmål som vete och ris lagras i förråd, så att man kunde överleva även under vintersäsonger eller perioder av missväxt.

När och var skedde jordbruksrevolutionen?
Övergången till jordbruk skedde på olika platser i världen och vid olika tillfällen. Jordbruket spreds med tiden till omkringliggande folk, men folk på varje kontinent uppfann jordbruket oberoende av varandra. Tidigast skedde det för cirka 10 000 år sedan, i Mellanöstern, Indien och Kina

De grönfärgade områdena visar var jordbruk utvecklades utan att det lånades in från någon annan

Varför tog det olika lång tid för folk i olika delar av världen?
De fyra områden som tidigast gick över till jordbruk ligger alla på den största landmassan på Jorden, Eurasien (Europa + Asien). Landmassans storlek och utsträckning gav människorna i den delen av världen flera fördelar.

För det första innebar landmassans storlek att det fanns större biologisk variation. Det fanns alltså flera olika arter av växter och djur som kunde användas av människorna. Alla de viktigaste boskapsdjuren (får, getter, grisar, kor och hästar) kommer från Eurasien, liksom de viktigaste spannmålsväxterna (vete och ris).

För det andra medförde landmassans storlek också att flera olika jordbrukskulturer kunde uppkomma oberoende av varandra men ändå någorlunda nära varandra. Detta gav människorna möjlighet att resa och börja handla med varandra. På så sätt kunde de utbyta varor och uppfinningar med varandra, och samhällena stimulerades på så sätt till en snabbare utveckling.

Jordbrukarna i Amerika och Afrika var mer isolerade än de i Eurasien; de hade svårare geografiska hinder (berg, djungler och öknar) att ta sig förbi innan de kunde få kontakt med varandra. Även om de lyckades, var klimatet så annorlunda att det inte gick att utan vidare överföra ett djur från ett område till ett annat. Till exempel kunde människorna i Sydamerika använda laman som transportdjur, men laman kan inte planteras in i Centralamerika (Mexico): den klarar inte det klimatet. I Eurasien däremot kunde får, hästar, getter och grisar spridas över hela det utvecklade området från Kina till Mellanöstern.

Konsekvenser av jordbruksrevolutionen
De direkta effekterna av jordbruksrevolutionen var att de jordbrukande människorna blev bofasta och slutade flytta så mycket på sig, samt att de fick mer mat. Med jordbruk kunde människorna producera mer mat än de kunde äta. Eftersom man heller inte behövde flytta runt så kunde man skaffa fler barn, och människobefolkningen ökade därför kraftigt efter jordbruksrevolutionen.

Samtidigt som de bofasta människorna hade mer att äta och kunde föröka sig i snabb takt, så medförde jordbruket också en del nackdelar. Kosten var helt baserad på bröd och mjölkprodukter och var därför mer ensidig än nomadernas varierade kost. De bofasta fick därför lättare bristsjukdomar. Den ökande befolkningstätheten medförde också att epidemiska sjukdomar kunde sprida sig snabbt och ta kål på många. Jordbruket krävde också mer arbetstid än nomadlivet. På det hela taget innebar allt detta att medellivslängden för bofasta människor sjönk jämfört med nomaderna, men jordbrukarnas snabbare förökningstakt gjorde att de bofasta ändå blev många fler.

Jordbruksrevolutionen innebar också att tydliga gränsdragningar uppstod mellan människor. Den första, och kanske mest grundläggande, var mellan män och kvinnor. I nomadsamhället fanns ingen fast arbetsdelning mellan könen. Många forskare tror att männen i högre grad ägnade sig åt jakt medan kvinnorna i högre grad skötte insamlingen av växter och frukter samt det begynnande jordbruket. Anledningen är att kvinnor som var gravida eller hade småbarn inte kunde röra sig lika fritt i jakten på villebråd, och därför uppstod denna form av tidig arbetsfördelning. Det bör dock påpekas att nomadfolk längre fram i historien ofta kännetecknades av att både kvinnor och män var jägare och krigare, så arbetsdelningen berodde inte på kön, utan på förmåga: de som av olika skäl (graviditet, sjukdom, ålderdom) inte kunde följa med jägarna och krigarna stannade hemma.

I jordbrukssamhället blev dock könsgränserna fastare. Eftersom man inte begränsades av tillgången på mat skaffade man många barn, vilket medförde att kvinnan kom att stanna i hemmet för att ta hand om barnen och sköta de sysslor som kunde utföras i nära anslutning till hemmet, medan mannen skötte jordbruksmarken.

Den andra tydliga uppdelningen av människor var mellan bofasta och nomader. De bofasta började leva under helt andra omständigheter, där skötseln av jordbruksmark och boskap hamnade i centrum. De bofasta utvecklade tanken om privat äganderätt till mark som de behövde. Nomaderna hade ingen större förståelse för de bofastas sätt att leva och ingen uppfattning om privat äganderätt. Eftersom de vandrade omkring och lade beslag på den mat som de hittade blev de bofasta samhällena frestande måltavlor för dem. Även om nomaderna var färre till antalet var de överlägsna i strid, eftersom i stort sett varje medlem i en nomadstam var en vältränad jägare och krigare, medan de bofasta ägnade större delen av sin tid åt att bruka jorden. Eftersom nomaderna inte hade några fasta bostäder hade de heller inga områden de absolut måste försvara, utan kunde dra sig undan om fiendens övermakt blev för stor. Nomaderna kom därför att utgöra ett allvarligt hot mot de bofasta.

I de bofasta samhällena uppkom med tiden också klasskillnader. Matproduktionen var så effektiv att alla inte behövde arbeta för att få fram tillräckligt med mat. Vissa grupper i samhället kunde därför specialisera sig på andra uppgifter, och därmed uppstod olika klasser. De flesta var fortfarande jordbrukare, men en del kunde börja ägna sig åt handel och hantverk. Andra specialiserade sig på krigföring för att kunna skydda samhället undan nomadattacker. Åter andra blev religiösa ledare med uppgift att hålla kontakt med de gudar som människorna dyrkade. När väl en krigarklass uppkommit kunde dessa attackera omkringliggande områden. Grannar som besegrades gjordes till slavar. Slavarna blev de tidiga samhällenas viktigaste arbetskraft.

En sista viktig konsekvens av jordbruksrevolutionen var att människan i högre grad började påverka miljön. Nomaderna anpassade sig till miljöns krav, men de bofasta började anpassa miljön efter sina behov. Jordbruket i sig innebar att miljön påverkades. I ett första skede kunde floder avledas och dämmas upp för att ge vatten till marken. När ny mark skulle brukas använde man sig av svedjebruk: man brände helt enkelt ner de träd och buskar som fanns på marken, plöjde sedan upp marken och odlade där.

Jordbruk och boskapsskötsel innebar också att människorna påverkade de arter de använde sig av. Genom att se till att djur med passande egenskaper fick föröka sig blev boskapen fogligare. Både djur och grödor förädlades så att de gav mer och mer mat.

Referenser

Framställningen bygger huvudsakligen på William H McNeill och John R McNeill, Mänskliga nätverk (SNS Förlag 2006), samt Jared Diamond, Vete vapen och virus (Norstedts 2006). Se också William H McNeill, Plagues and Peoples.

Historiska epoker

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Historien brukar alltid delas in i olika tidsperioder, eller epoker. Det är ett sätt att göra historien mer hanterbar och lättare att få en överblick över.

Olika kulturer har gjort olika epokindelningar av historien, precis som olika kulturer har beräknat tidens gång på olika sätt. På den här sidan utgår jag ifrån den västerländska tideräkningen, som utgår från det år då den kristna gestalten Jesus (Kristus) sägs ha fötts. Denna tideräkning är allmänt accepterad i internationell historieskrivning. Numera kallas den vanligen “vår tideräkning”, och årtal anges därför i f v t (före vår tideräknings början) och v t (enligt vår tideräkning). Normalt utelämnar jag förkortningen v t, om den inte behövs för tydlighets skull.

Vilka epoker finns?

Den europeiska historien brukar delas in i följande epoker:

Förhistorisk tid: tiden innan människor uppfann skrivkonsten. Denna epok innefattar all tid som förflutit sedan universum uppstod fram till för cirka 5000 år sedan, då skrivkonsten uppstod.

Forntiden: tiden från att skrivkonsten uppstod tills utvecklade civilisationer byggdes upp i Mellanöstern och Nordafrika, inklusive dessa äldsta civilisationers utveckling. Från ungefär år 3000 f v t till ungefär 500 f v t.

Antiken: tiden då mer utvecklade stater byggdes upp av människorna. I Europa handlar det framför allt om civilisationerna Grekland och Rom. Från ungefär år 500 f v t till 500 v t.

Medeltiden: Medeltiden är benämningen på tiden från romarrikets undergång fram tills européerna kommer i kontakt med Amerika, alltså från ungefär år 500 till ungefär år 1500.

Tidigmodern tid: Tiden från upptäckten av Amerika fram tills industriella revolutionen startar brukar benämnas tidigmodern tid. Den sträcker sig ungefär från  år 1500 till år 1800. Förr delades den in i två underavdelningar, Renässansen (ca 1500-1650) och Upplysningen (ca 1650-1800).

Modern tid: Modern tid är den tid vi lever i nu. Den anses ha börjat med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet.

Problem med epokindelningen

Det är alltid bra att vara kritisk emot indelningar av det här slaget. Den här indelningen utgår ifrån europeisk historia, och präglas av det. En epok som “medeltiden” är svår att tillämpa i andra kulturers historia, eftersom den utgår från typiskt europeiska förhållanden.  Begreppen “renässans” och “upplysning” står egentligen för kulturhistoriska strömningar. Även antiken kan kritiseras för att vara en typiskt europeisk benämning.

Ändå har denna epokindelning en ganska hög grad av internationell acceptans. Det beror delvis på Europas historiska dominans under de senaste 200 åren, då historia uppkom som vetenskap. Men det beror också på att de övriga epokerna fungerar ganska bra även för många andra regioners historia. De går ganska bra att tillämpa på både kinesisk, indisk och amerikansk historia.

Det är också viktigt att komma ihåg att dessa epokindelningar är efterhandskonstruktioner. Det är historiker på 18- och 1900-talen som har delat in historien i dessa epoker. De människor som levde under medeltiden visste inte att de levde under medeltiden.

Gränsdragningarna mellan olika epoker är  ungefärliga. Det är inte så att folk vaknade på nyårsdagen år 1800 och plötsligt började leva och tänka som moderna människor, till skillnad från tidigmoderna. Epokgränserna går snarare där de flesta historiker kan enas om att tillräckligt mycket i samhället har förändrats för att det ska vara rimligt att tala om en ny epok. Det här kan förstås variera beroende på vilken region man undersöker: medeltiden upphörde t ex redan i slutet av 1300-talet om vi pratar om Italiens historia, medan den råder till början av 1500-talet i Skandinavien.

En sista sak att komma ihåg är att en del epoker har en positiv eller negativ värdeladdning. Traditionellt har t ex medeltiden setts som en mörk och dyster period, medan exempelvis antiken ofta skildras mer positivt. Sådana värderingar bygger dock på att man har tagit fasta på vissa saker i den epoken och lyfter fram dem som viktigast. Men det går att göra andra urval av vad som är viktigt – i varje tidsperiod finns det både bra saker och dåliga saker.

 Min egen epokindelning

När jag själv försöker få ett helhetsgrepp om världshistorien använder jag en egen indelning. Den består egentligen av tre delar:

1) Tiden före jordbruksrevolutionen, för ca 10 000 år sedan

2) Tiden efter jordbruksrevolutionen fram till den industriella revolutionen i mitten av 1700-talet.

3) Tiden efter den industriella revolutionen, från mitten av 1700-talet till nu.

I början av en kurs i historia är det nog nödvändigt för dig att utgå från någon annans epokindelning, men under kursens gång är det bra att fundera över hur din egen epokindelning av historia kan se ut. Du kan ta den västerländska epokindelningen, eller min egen här ovan, som utgångspunkt. Fundera över vad som är bra och dåligt med dem.

 

Att hänvisa till den här sidan

Du som besöker historia2 får förstås använda informationen på sidan när du skriver arbeten och liknande. Men du måste då ange den här sidan som källa för allt du hämtar härifrån.

Hur anger jag denna sida som källa?

Tumregeln för källhänvisningar är att ange så mycket information som möjligt, för att underlätta för andra att hitta till den information som du använt dig av. För internetsidor brukar man kräva författare, sidans titel och eventuell artikelrubrik, exakt URL-adress, samt datum då man hämtade informationen.

 

Så här bör en hänvisning se ut till avsnittet “Vad är historia?”, det allra första avsnittet på den här sidans världshistoriska översikt:

Joakim Wendell, “Vad är historia?”, historia2.se (http://www.historia2.se/index.php?option=com_content&view=article&id=46:1-vad-aer-historia&catid=39:historiens-boerjan&Itemid=61), hämtad 2009-09-12.

 

Om artikelförfattare inte finns angiven ska ansvarig för hemsidan anges. Om detta inte framgår på sidan, kontakta sidans administratör. Om detta inte går eller personen inte vill utlämna namn bör du inte använda sidan som källa.

 

Tänk på att inte kopiera en text rakt av. Det räknas som plagiat. Istället kan du referera texten. Det betyder att du återberättar vad texten säger med dina egna formuleringar. Ett alternativ till att referera är att citera. Då kopierar du en bit av texten rakt av, och sätter det du citerat (kopierat) inom “citattecken”. Efter citatet skriver du en egen kommentar där du talar om hur du tolkar citatet eller vilka slutsatser du drar av det.

 

Vem är ansvarig för den här sidan?

Jag som ansvarar för den här sidan heter Joakim Wendell. Jag har arbetat som gymnasielärare i Stockholms stad sedan år 2000. Mina ämnen är historia, svenska och filosofi. Om inget annat anges är det jag som har skrivit det som står på den här hemsidan. Om du vill kontakta mig, skriv till mig på admin@historia2.se . Jag tar tacksamt emot synpunkter och förbättringsförslag.

Många har hjälpt mig att arbeta fram det här materialet. Mycket har vuxit fram efter många och långa samtal med vänner, framför allt Fredrik Hornegård, Per Franke och Carl Holmberg. Själva hemsidan skulle inte vara möjlig utan den hjälp och det stöd jag fått från Peter Lissenko. Ett särskilt tack riktar jag dock till alla mina elever. Deras stöd, uppmuntran och kritiska synpunkter är det som ytterst fått mig att skapa den här sidan.

Naturligtvis är jag ensam ansvarig för eventuella fel och brister i materialet på den här sidan.

 

Vad är historia?

Videopresentation av den här texten:

Ladda ner powerpointen här

Det första man bör fråga sig när man börjar läsa historia är: vad är historia? Eller, annorlunda uttryckt, vad innehåller historieämnet? Vad är det jag ska lära mig? På frågan om vad historia är svarar många människor omedelbart att historia är allt som hänt förut. Ofta tänker man på årtal, kungar och krig.  Men det stämmer inte riktigt. Det absolut viktigaste man bör känna till om historieämnet är att det inte handlar om allt som hänt förut. Istället bör man skilja på historia och det förflutna:

Det förflutna = allt som hänt förut

Historia  = det som hänt förut och anses viktigt

Till exempel åt jag frukost och borstade tänderna i morse. Det hör till det förflutna, eftersom det är något som inträffat före denna tidpunkt, men det hör knappast till historien; det faktum att jag åt frukost och borstade tänderna i morse kommer med största sannolikhet inte att tas upp som viktiga fakta för framtidens elever att lära sig.

Varför är denna åtskillnad mellan historia och det förflutna viktig att vara medveten om? Titta på definitionen av historia igen: ”det som hänt förut och anses viktigt”. När man stöter på en sådan här formulering måste man fråga sig: ”Vem är det som anser att det är viktigt, och varför?” Det här är själva kärnan i historieskrivningens problem. När vi får reda på något om det förflutna får vi det alltid av någon, t ex en historiker som skrivit en bok om historia, eller en journalist som gjort en dokumentärfilm. Historia skapas alltså genom att olika personer gör ett urval ur all fakta som finns tillgänglig om det förflutna, väljer ut en del fakta som anses viktiga, och väljer bort annat. Om andra personer gör ett annat urval av vad som är viktigt, kommer en delvis annan bild av historien att uppstå.

Att lära sig historia handlar alltså inte bara om att lära sig fakta, händelser, personer och förändringsprocesser. Sådant är historiens innehåll, och det är viktigt att ha kunskap om innehållet. Men minst lika viktigt är att lära sig att tänka historia, alltså att fundera över historiska frågor och problem och lära sig de historiska tankeredskapen.

Här nedan presenteras några viktiga historiska frågeställningar och tankebegrepp. Men innan du tittar närmare på dem kan det vara bra att ställa sig frågan: varför ska man läsa historia?

Varför ska man läsa historia?

Historiska frågor och tankeredskap:

1) Hur kan vi veta vad som har hänt i det förflutna?

2) Vad är viktigt i historia?

3) Vad förändrades, och vad förändrades inte?

4) Varför hände något, och varför hände inte något?

5) Varför betedde sig människor förr så konstigt?

6) Vad var bra/dåligt med det som hände?

7) Historiemedvetande: nutid – dåtid – framtid