Alla inlägg av Joakim Wendell

Den medeltida världen

Det förra avsnittet handlade om den kristna kyrkans utveckling, samt om islams uppkomst och den islamiska världens utveckling.  I det här avsnittet ska vi titta på hur handeln utvecklades under medeltiden och gav upphov till nya statsbildningar. Vi måste då gå utanför Europa och se på  utvecklingen omkring Indiska Oceanen.

Världshandeln över Indiska Oceanen utvecklas

I början av 600-talet enades Kina på nytt under en kejsarsläkt, Tangdynastin. Vid ungefär samma tid etablerades också buddhismen i Kina. Därmed kom Kina att knytas ihop kulturellt med stora delar av övriga Asien, och handel och vidare kulturutbyte följde därpå.

Under Tangkejsarnas tid var Kina tolerant och öppet för andra kulturer. En följd av det blev en kraftigt expanderad internationell handel. Kinesiska produkter fraktades ut och såldes över hela Indiska Oceanen. Vid sidan om Kina utgjorde det politiskt splittrade med ekonomiskt dynamiska Indien den viktigaste parten i denna handel. Där kontrollerades handeln huvudsakligen av en religiös grupp, de pacifistiska jainisterna.

Denna handel ledde till att Kina blev en dominerande ekonomisk och teknologisk makt. Även om Tangdynastin kollapsade i början av 900-talet upprätthölls handel och teknisk utveckling av den efterföljande Songdynastin. Många kineser utvandrade till andra länder, i synnerhet områden i Sydostasien.
Nya statsbildningar
Kinas och Indiens handel påverkade hela regionen runt Indiska Oceanen. De områden som berördes av handeln reagerade med att bygga upp olika mer eller mindre stabila statsbildningar. Grunden i dessa stater var oftast just grupper som blivit rika på att handla med Kina och Indien.

Sydostasien innehade en nyckelposition i den här handeln, så det är inte särskilt konstigt att mäktiga statsbildningar uppstod där. Det viktigaste är förmodligen Srivijayaimperiet (ca 650-ca 1300), ett handelsimperium präglat av både hinduism och buddhism. Srivijaya kom att kontrollera Malackahalvön samt betydande delar av dagens Indonesien.

Handeln över Indiska Oceanen gick ytterst västerut, till de islamiska statsbildningarna i Mellanöstern. Flera städer blev viktiga terminaler för denna fjärrhandel, främst Alexandria i Egypten, Aleppo i Syrien och Konstantinopel. I samband med korstågen kopplades även Europa in mer aktivt i denna handel, då handelsstäderna Venedig och Genua lade beslag på transporterna av dessa exotiska varor över Medelhavet.

Även Afrika berördes av handeln. Den väldiga men glesbefolkade afrikanska kontinenten hade tagit tid på sig att utveckla några betydande civilisationer söder om Sahara, men handeln stimulerade utvecklingen. I Östafrika uppstod en mängd stadsstater som gemensamt brukar benämnas Zanj. Dessa stater påverkades kulturellt av islam norrifrån, och kom att bli rika och betydelsefulla genom handeln över Indiska Oceanen.

Världen omkring år 1000 (klicka på kartan för att förstora den)

I södra Afrika uppstod också ett handelsbaserat rike på 1000-talet. Det var imperiet Mwene Mutapa (mer känt som Stora Zimbabwe) som byggde upp en avancerad stadskultur med hjälp av rikedomarna från sin guldhandel med Zanj.

Den livliga handeln över Indiska Oceanen stimulerade också handel i andra områden som inte direkt var knutna till Indiska Oceanen. Ett sådant område var Östersjön. De varor Östersjöregionen hade att erbjuda var främst trä, fisk, päls och bärnsten. Redan på 800-talet uppkom en grundläggande Östersjöhandel. Den bedrevs då främst av de skandinaviska vikingarna.

Vikingarna fungerade ungefär som nomader men till havs. Med sina långbåtar kunde vikingarna färdas över stora områden och handla och/eller plundra. Deras färdleder gick ända ner till Konstantinopel i öst och Spanien i väst. Vikingarnas höjdpunkt kom under den danske härskaren Knut den store, som på 900-talet byggde upp ett löst sammanhållet vikingaimperium i delar av Skandinavien och de brittiska öarna.

Vikingarnas roll i Östersjöhandeln togs så småningom över av det tyska handelsförbundet Hansan. Hansan var en sammanslutning av nordtyska städer. Genom att samarbeta kunde de konkurrera ut sina motståndare och förhandla på lika villkor med de olika kungariken som uppstod i området. Hansan hade sin glansperiod under 1300- till 1500-talen. Därefter blev de omgivande staterna alltför starka.

Även Västafrika påverkades indirekt av handelsutvecklingen. Här gick inte handeln över hav, utan genom den väldiga Saharaöknen. Öknen var möjlig att ta sig igenom om man bara höll sig till rätt väg. När dromedarer spreds som transportdjur i samband med arabernas expansion på 600-talet, kom dessa tåliga djur snart till användning i karavanhandeln över Sahara. Den som kontrollerade karavanrutterna kunde beskatta denna handel. Därigenom uppkom en serie mäktiga västafrikanska imperier. Det första var Ghana på 900-talet. Så småningom ersattes det av det mäktiga Mali på 1200-talet. De viktiga varor som Ghana och Mali exporterade till Nordafrika och Medelhavsvärlden var huvudsakligen guld och salt.

Handeln i Europa

I det tidiga europeiska  feodalsamhället var handeln outvecklad. Städer existerade knappast alls (de antika städerna hade i stort sett avfolkats på grund av matbrist), utan människorna levde i byar som var ganska självförsörjande. Människorna i byn kunde i stort sett själva producera de kläder och verktyg som behövdes. Pengar hade slutat användas, så folk idkade byteshandel när de behövde handla med varandra. Skatt betalades in natura, dvs att bonden överlämnade en andel av det hans familj producerat (oftast spannmål, som kunde lagras).

Genom att en internationell handel kom igång började dock handeln sätta fart även i Europa. Omkring år 1000 började städer växa fram på allvar igen i västra Europa. Den befolkning som bosatte sig i städerna kom att kallas borgare. De var oftast hantverkare, köpmän och stadstjänstemän. Med städernas hjälp utvecklades en penningekonomi på nytt. Städerna var ofta ”fria” städer, vilket betyder att de lydde direkt under kungen och inte under någon länsherre. I de fall kungen var tillräckligt svag och städerna blev tillräckligt starka kunde de senare bli helt självständiga stater. Det gällde t ex de italienska städerna Venedig och Genua, liksom de tyska städer som bildade handelsförbundet Hansan.

Ståndsriksdagen
I de flesta europeiska länder utvecklades någon form av riksdag för politiskt beslutsfattande. Varje stånd skulle representeras vid riksdagen. Beslut fattades genom att varje stånd hade en röst att lägga för eller emot ett beslut. I de flesta länder räknades inte bönderna som ett eget stånd, utan slogs ihop med borgarna.

Den vanliga principen var att kungen styrde över landets utrikespolitik, men riksdagen var med och påverkade inrikespolitiken. Riksdagens viktigaste uppgift var att den beslutade om skatten skulle höjas eller inte. Därmed utgjorde riksdagen en viktig begränsning av kungens makt.

Det medeltida samhället

I det här avsnittet får du läsa om två olika samhällstyper, det kristna feodalsamhället och det islamiska kalifatet.

Det europeiska feodalsamhället

De europeiska stater som uppkom efter Romarrikets fall var löst sammanhållna riken utan någon särskilt avancerad byråkrati. De brukar kallas för feodalsamhällen (efter lat. feodum = län).

Hur var feodalsamhället organiserat?

Feodalsamhället brukar beskrivas som decentraliserat. Det betyder att centralmakten var ganska svag. Varje del av riket fick sköta sig ganska mycket på egen hand.

Centralmakten utgjordes i de flesta fall av en kung.  Kungen var från början någon slags nomadhövding, som hade blivit så framgångsrik att andra hövdingar tvingades lyda under honom. Med tiden blev kungens position helig, och kungafamiljen ansågs vara av gudomlig härkomst. När kristendomen infördes ersattes denna tanke av föreställningen att kungafamiljen var särskilt utvald av Gud att styra över riket.

Kungen hade ingen utvecklad byråkrati för att hjälpa honom att styra riket. I stället tvingades han förlita sig på sina lydfurstar, vasallerna. Kungen gav vasallen ett landområde som län. Inom sitt län styrde vasallen som han själv ville. Men vasallen hade en skyldighet att samla in skatt åt kungen, samt att ställa upp med krigare på kungens sida om krig utbröt. Varje vasall kunde i sin tur ha sina egna vasaller.

Det här systemet innebar att kungen i verkligheten hade ganska lite makt. Han var beroende av sina vasallers lojalitet. En tillräckligt mäktig vasall kunde vända sig emot kungen, bryta ut sitt län ur riket och förvandla det till ett eget kungarike. Den mesta makten låg istället hos vasallerna, som styrde sina län som småfurstar och kunde beskatta lokalbefolkningen som de själva ville.

Den enda institution som var mäktigare än vasallerna var kyrkan. Kyrkan kom med tiden att fungera som byråkrati för kungen: det var prästerna som höll uppsikt över folket och spred information om kungens beslut. Dessutom bidrog kyrkan med religionen som en sammanhållande och legitimerande faktor. I utbyte fick kyrkan rätt att ta upp sin alldeles egna kyrkoskatt, tionde (kyrkan hade rätt till en tiondel av vad en människa producerade). Dessutom uppmuntrades rika människor att donera egendom till kyrkan för att göra bot för sina synder. Sammantaget ledde detta till att kyrkan blev oerhört rik och mäktig.

Ståndssamhället
Med tiden utvecklades tydliga samhällsgrupper i feodalsamhället. De brukar kallas för stånd. En människa föddes in i sitt stånd – man fick samma sociala tillhörighet som sina föräldrar – och fortsatte normalt att höra till det i hela sitt liv. Här skilde sig alltså det kristna Europa tydligt från den angränsande muslimska världen, där meriter spelade en mycket större roll.

I det tidiga feodalsamhället fanns tre olika stånd:

1) Adel: de som krigade. Adeln var den grupp som ägnade sig åt krigföring. Högst i rang stod kungens närmaste rådgivare och soldater, samt kungens vasaller (med titlar som hertig, greve, baron). Adelns lägsta skikt utgjordes av riddarna, som var adelsmän utan egen jordegendom.

2) Präster: de som bad. Prästerna var kyrkans män och hade en särskild ställning med tanke på deras koppling till Gud. Prästerna skulle ägna sig åt att upprätthålla Guds ordning på Jorden. De lydde egentligen ytterst under påven, och hade sitt helt egna lagsystem, men de samarbetade med kungamakten. En särskild undergrupp i ståndet utgjordes av munkar och nunnor, som avsade sig nästan all kontakt med omvärlden för att ägna sig helt åt sin religion. Munkar och nunnor levde i särskilda gemensamma boningar, kloster.

Adel och präster brukar gemensamt kallas frälse. Det betyder att de inte behövde betala skatt till kungen: istället hjälpte de kungamakten på andra sätt; de var alltså ”frälsta” från skatt.

3) Bönder: de som arbetade. Den stora massan av befolkningen utgjordes av de vanliga bönderna. Även bland bönderna fanns nivåskillnader. De som hade det förhållandevis bra var de självägande bönderna. De ägde sin egen jord och hade därmed en viss säkerhet och vissa rättigheter. Värre var det för de livegna, som inte ägde sin egen mark och därmed var tvungna att hyra mark av en länsherre (kyrkan, kungen eller en adelsman). De livegna var mycket beroende av sin länsherre.

Det islamiska samhällets uppbyggnad

I kalifatet var kalifen både världsligt och religiöst överhuvud. Jämfört med Europa kan man säga att han var både kejsare och påve. Med tiden fick dock kalifens viktigaste minister, vesiren, mer makt, och kalifen blev främst en symbolisk ledare. När sedan turkiska folk kom in i Mellanöstern på 1000-talet, blev det allt mer turkiska hövdingar som grep den politiska makten i kraft av att vara militära befälhavare. En sådan härskare benämndes sultan.

Den islamiska jordbrukspolitiken är en viktig del i förståelsen av det islamiska samhällets utveckling. Muhammed hade varit handelsman, och islam uppstod i en stadskultur. Detta innebar att många frågor om jordbruk behandlades ganska översiktligt i Koranen, något som ledde till ett problem när muslimerna under Umar erövrade stora områden. I de fall ursprungsägarna stannade kvar så fick de fortsätta bruka jorden, men många dödades i strider eller flydde. Vad skulle man göra med den erövrade marken? De olika arabiska hövdingarna ville förstås gärna själva lägga beslag på markområden, men Umar menade att marken och dess rikedomar hör till alla muslimer. Han lyckade hitta stöd för detta i Koranen, och den islamiska statspolitiken kom att följa hans rättesnöre.

Umars lösning innebar att jorden blev ägd av staten (dvs kalifen). För att förvalta jorden delade denne ut markområden till olika tjänstemän och krigare, oftast som belöning för lång och trogen eller väl utförd tjänst. Marken kunde gå i arv till förvaltarens son, men kalifen kunde också dra tillbaka jorden för att fördela den på nytt. I viss mån var kalifatet alltså meritokratiskt (man belönade folk efter meriter/duglighet, inte efter familjetillhörighet).

En annan viktig faktor var den religiösa toleransen. Enligt Koranen var judar och kristna ”Bokens folk”, vilket innebar att de och deras religion var skyddade enligt lag. Efter erövringen av Iran kom även zoroastrismenatt ses som likvärdig med kristendom och judendom.

I praktiken innebar detta att dessa religioner var fria och kunde utövas utan problem. Det fanns vissa restriktioner på hur mycket utrymme de fick ta (en stad fick t ex inte ha fler eller större kyrkor än moskéer). Dessutom betalade alla ”bokens folk” en särskild extraskatt, cizye. Denna skatt var en mycket viktig inkomst för staten, och medförde att kalifen/sultanen oftast inte hade något intresse av att konvertera folk till islam, för då skulle statsfinanserna minska.

I samband med de första muslimska inbördeskrigen ställdes de muslimska härskarna inför problem. Enligt Koranen är det strängt förbjudet för muslimer att föra krig mot varandra. Ändå krigade naturligtvis de olika kaliferna mot varandra. På 800-talet löstes detta problem med hjälp av slavar. De olika kaliferna började helt enkelt använda slavar som soldater. Dessa slavar hämtades normalt från Sydryssland och Centralasien, och var främst olika turkiska folk. Slavsoldaterna kom att kallas mamluker (av mamalik, ”en som är ägd”).

De tidigmoderna islamiska imperierna

Under perioden 1100-1400 drabbades det muslimska Mellanösterna av flera problem. Bortsett från korstågen invaderades  regionen också av mongolerna (se nästa avsnitt). Dessutom drabbades Mellanöstern mycket hårt av Digerdöden (även det kommer i nästa avsnitt). Trots dessa problem återhämtade sig den islamiska civilisationen på 1400-talet, och fram till 1500-talet byggdes nya islamiska stormakter upp.

Först och mest långlivat var det Osmanska riket, som uppstod redan omkring år 1300 och kom att dominera Anatolien, Mellanöstern, Balkan och Nordafrika. I Iran uppstod det dynamiska Safavidiska riket omkring år 1500, och ett tjugotal år senare etablerades Mogulriket i Indien. Dessa tre imperier utövade ett stort inflytande på resten av världen och spelade en dominerande roll i världspolitiken åtminstone till början av 1700-talet.

Medeltiden: religion och civilisation

I västerländsk historieskrivning brukar tiden efter romarrikets undergång kallas ”medeltiden”. Ordet betyder ”tiden mittemellan” och hade från början en nedvärderande klang. De människor som myntade begreppet på 1500-talet ansåg att medeltiden var en mörk och primitiv tidsålder utan några som helst framsteg inom några områden.

Den här negativa bilden av en tusen år lång tidsperiod är grovt missvisande. För det första är bilden helt fokuserad på Europa och struntar fullständigt i utvecklingen i andra regioner. För det andra har modern forskning visat att medeltiden även i Europa inte var så hopplöst mörk som den traditionella bilden antyder. Själva ordet ”medeltid” är dock så väl inarbetat att det är svårt att komma ifrån.

I det här avsnittet får du först en översikt över utvecklingen i västvärlden, som kom att präglas av de två stora religionerna islam och kristendom.

Världen omkring år 500 (klicka på kartan för att förstora den)

Kristendomens utveckling och splittring

I och med att romarriket föll sönder splittrades södra Europa upp politiskt, och flera löst sammanhållna småstater uppstod i imperiets ställe. De gamla romerska områdena hade dock en gemensam kultur, och genom kristendomens införande fick de också en gemensam religion.

Den största politiska maktfaktorn var Bysans, det östromerska riket. Kejsaren i Konstantinopel kunde uppbåda förhållandevis stora arméer och hade mycket att säga till om. Kyrkans religiösa överhuvud, patriarken av Konstantinopel, lydde under kejsaren och gjorde anspråk på att leda hela den kristna världen.

Kejsarens och patriarkens makt och inflytande var ansenligt men ändå begränsat. I synnerhet i Västeuropa var deras ledarskap mest symboliskt, och istället blev patriarken av Rom den dominerande religiösa ledaren. Roms patriarker tog snart titeln ”påve”, och lyckades bli ledare för den västra delen av kristenheten. Emot patriarkens östra ortodoxa (renläriga) kristendom lanserade påven sin egen variant av kristendom, den katolska (allmänna). Denna splittring kom att bli bestående.

Den katolska kyrkans makt ökade under de följande århundradena genom att kyrkan samarbetade med den politiska makten. Europeiska kungar övergick till katolicismen och hjälpte till att sprida kyrkans lära. I utbyte fick kungarna tillgång till kyrkans kunskap och kunde använda kristendomen som en sammanhållande ideologi för sina riken.

Islams framväxt

På 600-talet uppstod en ny världsreligion på den arabiska halvön. Den grundades av den arabiska köpmannen Muhammed (ca 570-632), och kom att kallas islam (ungefär ”fred genom underkastelse under Gud”), och en anhängare av religionen kallas muslim.

Islam är besläktad med judendom och kristendom. I sitt yrke reste Muhammed mycket och kom då i kontakt med judar och kristna. Han tog intryck av deras tro och utformade islam utifrån dessa intryck. Liksom kristendomen är islam en universell religion, som vem som helst kan konvertera till, men enligt islam var Jesus inte Guds son, utan en av Guds profeter (av vilka Muhammed var den sista).

Eftersom Muhammed kritiserade arabernas traditionella levnadssätt hamnade han och hans anhängare i konflikt med många av de traditionella stamhövdingarna, och muslimerna blev tvungna att slåss för att överleva. Muhammeds skicklighet som politiker och diplomat och den islamiska religionens budskap om fred och jämlikhet gjorde att muslimerna med tiden vann denna kamp. När Muhammed dog år 632 var hela den arabiska halvön under hans kontroll.

Kalifatet
Efter Muhammeds död behövdes en ny ledare för den muslimska gemenskapen. Denne ersättare var själv inte profet, men sågs som ställföreträdare för profeten och kallades kalif. Liksom Muhammed var kalifen både en religiös och politisk ledare för hela den muslimska världen.

Att Muhammeds vän Abu Bakr blev den första kalifen var helt accepterat av alla inblandade, men därefter började olika rivaliserande grupper bildas. Vissa hävdade att kalifen skulle väljas ur de dugligaste av Muhammeds bundsförvanter, medan andra menade att kaliftiteln skulle stanna i Muhammeds familj. De senare förespråkade Muhammeds svärson Ali (gift med Fatima) som kalif. Majoriteten ansåg dock att andra var mer kvalificerade, och Ali fick stiga åt sidan för två av Muhammeds förtrogna: först Umar och sedan Uthman.

Abu Bakr (632-634) säkrade islams position i Arabien genom att hålla ihop stammarna sedan Muhammed gått bort. Under Umar (634-644) och Uthman (644-656) expanderade muslimerna snabbt och tog över hela Mellanöstern, för att sedan fortsätta in i Nordafrika och Indien.

Kalifatets utbredning fram till år 750

Varför var muslimerna så framgångsrika i sina erövringar?
De muslimer som genomförde erövringarna menade att de lyckades så bra för att Gud stod på deras sida. En sådan förklaring kan knappast underbyggas vetenskapligt. Historieforskningen brukar istället peka på följande faktorer:

1) Nomadkrigföring. Araberna var vid denna tid fortfarande halv- eller helnomadiska, och nomader har nästan ända till modern tid varit överlägsna i krig gentemot bofasta samhällen. Nomadkrigarna var härdade av sitt kringvandrande liv och var dessutom mycket mer rörliga än de bofasta, som var så illa tvungna att försvara sina städer, byar och jordbruksmarker.

2) Islam som sammanhållande ideologi. Tidigare hade araberna varit splittrade och lika gärna krigat inbördes som mot andra. Men Muhammeds ledning och islams lära om att alla kunde vara med överbryggade gamla stamkonflikter och fick araberna att uppfatta sig som ett folk med en gemensam uppgift: att sprida den sanna tron.

3) Splittrade eller försvagade motståndare. Det romerska imperiet hade fallit sönder vid tiden för den muslimska expansionen. Dess efterträdare, Bysans, hade precis utkämpat ett långt och blodigt krig mot det nypersiska riket. Detta krig lämnade båda imperierna utmattade och försvagade, så att de hade svårt att bjuda något allvarligt motstånd.

4) Religiös tolerans. Muslimerna tvingade inte människorna i erövrade områden att konvertera till islam, utan lät det vara upp till var och en. I synnerhet åtnjöt judar och kristna en särskild skyddad (men underordnad) ställning som ”bokens folk”. Detta tillvägagångssätt skilde sig märkbart från framför allt Bysans, som försökte tvinga sina undersåtar att följa en strängt renlärig form av kristendom. Många kristna i t ex Syrien och Egypten blev därför ganska tillfreds med det muslimska styret när den första chocken väl hade lagt sig.

Splittring och inbördeskrig
Den snabba expansionen ledde till problem: vissa, framför allt befälhavarna och ledarna runt kalifen, blev mycket rika på erövringarna, medan de vanliga soldaterna blev allt mer missnöjda och kände sig utnyttjade. Kalifen Uthman gav också fördelar åt sin egen familj. Bland annat tillsatte han sin släkting Muawiyya, son till en av Muhammeds gamla fiender, till guvernör i Syrien. Till slut revolterade soldaterna, och Uthman mördades. Därefter blev Ali kalif, men Muawiyya revolterade och störtade honom.

Detta ledde till en bestående splittring inom islam. De som stödde Ali och hans efterkommandes rätt till kaliftiteln betecknades shîat Ali, ”Alis parti”. Shiiterna var i minoritet, och oftast i opposition till makten. Majoriteten, som accepterade Muawiyyas maktövertagande, kom att kallas sunnimuslimer (ungefär ”renläriga”).

Fördjupningar:

Korstågen – en religiös konflikt?

Det medeltida samhället

Det romerska imperiet

Samtidigt som den kinesiska imperiestaten uppkom och blev en bestående influens på östra Asien, uppkom det romerska imperiet i Medelhavsområdet.

Staden Rom (enligt traditionen grundad 753 f v t) hade utmärkta geografiska förutsättningar för att dominera både Italien och Medelhavet. Staden var belägen i centrala Italien och låg på ett slättland. Själva staden grundades på sju kullar som förbättrade försvarsmöjligheterna. Staden låg också vid floden Tibern och hade därmed nära tillgång till vattentransport. Italiens centrala läge i Medelhavet gav romarna möjlighet att nå över hela regionen, där Rom kom att utgöra mittpunkten. Samtidigt låg Rom lite vid sidan om för de gamla civilisationerna i Mellanöstern, som inte orkade ta sig ända bort till Italien. Rom kunde alltså bygga upp sin styrka utan att hotas av något annat imperium.

Bortsett från de geografiska fördelarna hade romarna också möjlighet att bygga vidare på andra folks tekniska och kulturella framsteg. I norra Italien levde de gåtfulla etruskerna, ett folk som dominerade Italien innan romarna tog över. Etruskerna var skickliga hantverkare och ingenjörer, och det lärde sig också romarna att bli.

Den andra stora influensen var grekerna, som bland annat bosatt sig på Sicilien och i södra Italien. I kontakt med dem tog romarna till sig den grekiska kulturen filosofin. Därigenom blev romarna inlemmade i den hellenistiska kulturvärlden, vilket underlättade deras herravälde i den östra delen av Medelhavsvärlden.

Romarrikets största utbredning

Den romerska republiken

Romarna gynnades dessutom av sitt mycket säregna statsskick. Från början hade romarna en kung, men kungafamiljen avsattes genom en revolt år 509 f v t, och i kungens ställe upprättades en republik (av latin res publica, från folket).

Den romerska republiken var ett system som kom till för att undvika att någon enskild person skulle kunna styra som en kung över riket. Basen i systemet var senaten, som var en församling med 300 platser. Man kunde bli senator som ett slags hedersuppdrag efter att ha åtagit sig minst ett tjänstemannauppdrag (se nedan). Endast den man som kom från en gammal fin familj (patricierna) kunde utses till senator. En senator hade sitt ämbete hela livet.

Senatens sammanträdeshus, kurian, i Rom (eget foto)

För att sköta statens angelägenheter valde folket olika tjänstemän. Alla romerska medborgare hade rösträtt (utom kvinnorna), men bara män ur patricierklassen var valbara till ämbetena. De viktigaste var konsulerna, som fungerade ungefär som statsministrar. Typiskt för den romerska republiken var att man hade minst två av varje typ av ämbete: man utsåg alltså två konsuler, inte en enda. Varför minst två? Huvudtanken var att undvika att en person fick för mycket makt. Med tiden kunde de betungande arbetsuppgifterna också göra att det behövdes fler av en viss typ av ämbeten. Varje ämbetsman satt ett år i taget på sin post.

Det republikanska beslutssystemet var stabilt men långsamt, och det kunde ställa till problem i kristider när snabba beslut behövdes. Därför hade senaten möjlighet att utse en diktator, en ämbetsman som kunde styra enväldigt utan att ta hänsyn till senaten. Diktatorn fick dock bara styra i sex månader, och hade ingen kontroll över själva staden Rom.

Vilka räknades som medborgare i Rom? Till skillnad från i Aten hade romarna ett öppet medborgarskap. Det innebar att invandrare kunde bli medborgare. En stor del av hemligheten bakom Roms erövringsframgångar ligger just i detta: så fort romarna besegrat en fiende erbjöd de medborgarskap i Rom. Medborgarskapet knöt de olika erövrade folken till Romarriket och gjorde att folken kände sig delaktiga i imperiet istället för att uppleva sig som ockuperade och förtryckta. Även slavar kunde bli medborgare när de väl blivit fria. Kvinnor däremot räknades inte som fullvärdiga medborgare.

 

Republikens kris

Den romerska republiken var egentligen skapad för att fungera i en medelstor italiensk stadsstat. När Rom utvidgade till att ta över hela Medelhavsområdet tänjdes därför det republikanska systemet till bristningsgränsen.

Ett problem var att den statliga byråkratin utökades för att styra över de erövrade provinserna. Till slut var byråkratin så omfattande att den inte gick att överblicka, och korruptionen bredde ut sig.

De långa krigen gjorde att militärens prestige ökade. Samtidigt förhärjade krigen den italienska landsbygden. Romerska bondesoldater kunde tjänstgöra i krig i tio år, bara för att återvända hem och upptäcka att deras bondgård förstörts under kriget. Många gamla soldater sålde därför sin mark till storgodsägare och flyttade in till Rom, där de levde på att sälja sin rösträtt till politikerna.

Sammantaget gjorde dessa saker att skillnaderna mellan överklassen (patricierna) och medelklassen (plebejerna) ökade. Plebejernas krav på ökat inflytande ledde till att republiken modifierades. Plebejerna fick sin egen församling, folkförsamlingen. Två särskilda plebejiska ämbetsmän, folktribunerna, utsågs till att representera folkförsamlingen i senaten.

Även om dessa reformer tillgodosåg de mest akuta kraven från det vanliga folket fortsatte de gamla soldaterna att vara ett orosmoment, i synnerhet som de ofta var mycket lojala mot sina tidigare befälhavare. Till slut insåg olika romerska fältherrar detta och började utnyttja veteransoldaterna för att störta senatens makt. Den som slutgiltigt lyckades med detta var den framgångsrika fältherren och politikern Julius Caesar (100-44 f v t), som utropade sig till diktator på livstid. Caesar hade folkets stöd men hängivna republikaner mördade honom.

Julius Caesar

Efter Caesars död utbröt ett långt inbördeskrig, som slutade år 31 f v t med att Caesars adoptivson Octavianus stod som segrare och de facto härskare över romarriket.

Det romerska kejsardömet

Octavianus etablerade sig som Roms första kejsare under namnet Augustus. Han reformerade det politiska systemet så att senaten blev i stort sett maktlös; all avgörande makt låg hos kejsaren. Detta medförde att rikets politik blev beroende av härskarens personliga egenskaper: så länge kejsaren var duglig fungerade politiken, men om kejsaren var inkompetent blev det snabbt problem.

Augustus förde en politik som främjade fred, stabilitet och handel. Även om romarna fortsatte att expandera militärt var den här tiden mycket lugn och trygg för merparten av rikets invånare, och tiden blev därför känd som ”Pax Romana” – den romerska freden.

Under kejsartiden förbättrades också situationen väsentligt för de romerska kvinnorna. Augustus genomdrev kvinnofridslagar och stärkte kvinnans juridiska ställning så att hon fick möjlighet att skilja sig från en make som behandlade henne illa. I storstäder som Rom kunde kvinnor bedriva egen affärsverksamhet, och det ansågs inte vara konstigt att kvinnorna rörde sig fritt ute på stadens gator och hade en egen social umgängeskrets. Samtidigt fortsatte homosexualitet att odlas som en del av överklasskulturen.

Colosseum i Rom har blivit symbol för de romerska kejsarnas vilja att hålla befolkningen lugn med ”bröd och skådespel”. På Colosseums arena utkämpades gladiatorstrider inför publik.

Romarrikets undergång

Augustus lösning av Roms problem fungerade under en tid, men så småningom uppstod nya kriser. Ett dilemma som Augustus aldrig själv lyckades lösa var hur tronföljden skulle säkras. Varje gång en kejsare dog uppstod frågan om vem som skulle bli ny kejsare. Framsynta kejsare planerade för detta långt i förväg, men alla var inte fullt så kloka, och när en kejsare dog utan given efterträdare kunde det lätt utbryta inbördeskrig om makten. Dessa krig försvagade riket och hotade att slita sönder det i mindre delar.

Ett smygande problem som kom att bli alltmer hotfullt var miljöförstöringen. Det romerska jordbruket förstörde den bördiga marken som inte fick tid att återhämta sig: med tiden blev det allt svårare att producera tillräckligt med mat, och ett år med dåliga skördar ledde till omfattande svält. Dessutom avverkade romarna stora mängder skog för produktion av fartyg, krigsmaskiner och annat. Skogsavverkningen ledde till att ännu mer jordbruksmark förstördes, och i en del områden bredde sumpmarker ut sig och drog till sig malariamyggor.

På 200-talet förvärrades dessa problem av att olika nomadfolk (germaner och hunner) började attackera rikets gränser i Centraleuropa. Nomaderna var oftast inte starka nog att anfalla Rom på egen hand, men passade på att plundra när romarna var upptagna av inbördes strider.

De romerska kejsarna försökte råda bot på problemen, men deras lösningar skapade i sin tur nya problem. För att hålla tillbaka nomaderna började man rekrytera nomader som gränssoldater. Även om dessa var effektiva krigare så kände de ingen särskild lojalitet mot Rom, och arméns pålitlighet urholkades därför i det långa loppet. För att undvika maktkamper delades riket upp i mindre delar, men detta ledde bara till nya maktstrider. Ett sista försök var att sprida en sammanhållande ideologi, kristendomen. Men denna religion visade sig vara enande i vissa fall, splittrande i andra fall.

 

Kristendomen

Den kristna religionen började som en judisk sekt, men avskiljdes från judendomen under det första århundradet av vår tideräkning. Även om likheterna med judendomen är många så skiljer sig kristendomen på en mycket avgörande punkt: till skillnad från judendomen är kristendomen en universell religion som vem som helst kan gå med i. Det kristna budskapet att alla människor är lika inför Gud tilltalade också många, i synnerhet slavar och kvinnor, som hade en underordnad position i det romerska samhället.

Men kristendomen skapade också konflikter i det romerska samhället. Till skillnad från de antika religionerna är nämligen kristendomen en uteslutande religion på så sätt att en kristen bara får ha en Gud, den kristna. Det betydde att den som blev kristen avsade sig tron på alla andra gudar, vilket gjorde anhängarna av dessa andra gudar oroliga för hur gudarna skulle reagera. Därför förbjöds kristendomen.

Den romerska kejsaren Konstantin den store (300-talet) gjorde till slut kristendomen laglig i romarriket. Han använde kristendomen för att försöka ena det sönderfallande imperiet. Under hans tid fastställdes den officiella ortodoxa (renläriga) versionen av kristendom, och Bibeln som den gemensamma texten för de kristna.

Kristendomen var dock inte tillräcklig för att hålla ihop romarriket, som slutgiltigt splittrades i en östlig och en västlig del år 395. Den västra imperiehalvan erövrades snart av nomader och kollapsade för gott år 476, medan den östra halvan levde vidare i ytterligare tusen år. Östrom brukar också kallas för Bysans eller det Bysantinska riket.

Referenser:

Adrian Goldsworthy, Puniska krigen. Kampen mellan Rom och Karthago (Historiska Media 2003)

Peter Jones & Keith Sidwell (red.), The World of Rome. An introduction to Roman Culture (Cambridge University Press 1997)

Det kinesiska imperiet

De krigande staternas tid

På 400-talet f v t splittrades den gamla kinesiska Zhoustaten och rasade samman. De lokala furstarna hade blivit så starka att de kunde föra en helt självständig politik, och de följande 200 åren kom att kännetecknas av att det fanns ett flertal olika kinesiska stater som krigade och handlade med varandra. Epoken brukar benämnas De krigande staternas tid (453-221 f v t). Kungen av Zhou fanns kvar till 256 f v t, men hade ingen makt att påverka situationen.

Kina på de krigande staternas tid

Qinrikets seger

De ständiga krigen mellan de kinesiska staterna ledde till en snabb utveckling av staterna. Varje stat behövde utnyttja sina tillgängliga resurser för att besegra sina motståndare, och härskarna försökte därför stärka kontrollen över undersåtarna för att kunna ta ut mer skatt och rekrytera fler soldater. De mest framgångsrika staterna införde en slags allmän värnplikt, vilket innebar att varje kinesisk man var tvungen att genomgå militärtjänstgöring och när som helst kunde inkallas för att delta i krig. Redan på 300-talet f v t stred alltså kineserna med massarméer av det slag som började användas i Europa först på 1800-talet.

Ur dessa ständiga konflikter trädde så småningom riket Qin fram som segrare. Qin var från början inte den mäktigaste staten, men lyckades bättre än de flesta andra. Qins chefsminister, Shang Yang, utvecklade flera strategier för att göra Qin överlägset sina motståndare. Eftersom Qin hade relativt liten befolkning uppmuntrade han invandrare och nybyggare, så att statens resurser skulle öka. Han reformerade armén så att den blev meritokratisk: befälhavare tillsattes inte längre efter vilken familj de kom ifrån, utan efter hur dugliga de var. Även den allra lägsta soldat kunde belönas och befordras om han skötte sig bra i krigen. Samtidigt straffades de som var illojala mot staten mycket hårt.

År 221 f v t var hela centrala Kina enat under Qinhärskaren Zheng, som blev Kinas förste kejsare under namnet Qin Shihuangdi.

Shihuangdi gjorde mycket för att sammanfoga Kina ekonomiskt och politiskt. Bland hans mest bestående förändringar var standardisering av valuta, skriftspråk, mått och vikter. Tidigare hade varje stat haft sitt eget skriftsystem, sina egna valuta- och måttsystem, men under Shihuangdis styre blev allt sådant enhetligt, vilket underlättade handel, kommunikation och statskontroll.

Shihuangdis styre var dock mycket hårdhänt. Han försökte förstöra alla böcker och dokument som existerat före hans tid, så att det skulle verka som om historien började med honom. Även om det inte lyckades så stora mängder dokument förlorade. Dessutom lät han uppföra den kinesiska muren, ett försvarsverk mot stäppens turkiska nomader. Olika befästningsverk hade redan tidigare börjat byggas längs de kinesiska staternas nordgräns, men det var under Qin som de byggdes samman till en relativt sammanhållen mur. Många människor sattes i tvångsarbete på muren, och många dog av umbärandena.

Qinriket var mycket centraliserat och så gott som allt var beroende av kejsarens förmågor och begränsningar. När Shihuangdi dog år 210 hade han endast en svag tronföljare, och revolter utbröt. Qindynastin störtades och ersattes av Gaozu, som grundade Handynastin.

Kina på Qin- och Handynastins tid

Handynastins storhetstid och fall

Kejsar Gaozu (202-195 f v t) enade återigen det kinesiska imperiet, och under hans efterföljare byggdes riket upp till en verklig supermakt. Hankejsarna kunde dra fördel av Qindynastins reformer, så att det var relativt enkelt att kontrollera den väldiga staten. Samtidigt aktade de sig för att förtrycka folket så hårt som den förste kejsaren hade gjort, just för att undvika folkliga uppror.

Höjdpunkten kom under kejsar Wudi (r. 141-87), som utsträckte Kinas herravälde långt in i Centralasien. Den gamla adelns makt trycktes tillbaka, och den kejserliga byråkratin fick mer och mer inflytande. Wudi betonade konfucianska värderingar för att få folk lojala mot kejsaren, inte bara rädda. Handeln västerut utvecklades också, framför allt via den strategiskt viktiga Sidenvägen, ett nätverk av handelsrutter som sträckte sig från huvudstaden Xian (då kallad Chang’an) i centrala Kina ända bort till Iran och vidare till Medelhavskusten. Kina tjänade mycket på att exportera värdefulla resurser till folken i Mellanöstern. Den viktigaste varan var, som vägens namn antyder, siden.

Samtidigt fanns det flera problem i riket. Ett av de allvarligaste var hotet från nomaderna. Redan när Qindynastin föll började de turkiska och mongoliska folken att organisera sig till en relativt sammanhållen stamkonfederation, kallad Xiongnu. Förmodligen var detta en reaktion på att det kinesiska imperiet bildades. För att ha möjligheter att fortsätta göra räder mot den starka kinesiska statsbildningen var nomaderna tvungna att själva organisera sig.

Mot Xiongnu var den kinesiska muren helt otillräcklig. Dessutom bestod de kinesiska arméerna övervägande av värnpliktiga fotsoldater, som var helt underlägsna nomadryttarna i strid. Hankejsarna blev därför tvungna att tillåta nomader att bosätta sig innanför rikets gränser. Dessa nomader kunde sedan användas som skydd mot Xiongnu-räder. Problemet med detta var dock att nomadsoldaterna var svåra att kontrollera och lika gärna kunde härja runt på egen hand. Med tiden förlorade kejsarna därför kontrollen över rikets försvar. Denna utveckling påminner om Romarrikets motsvarande problem med nomadinvasioner.

Ett annat problem som bidrog till Hanrikets kollaps var den starka byråkratin. När riket växte blev byråkratin alltmer svåröverskådlig, och kejsarna förlorade överblicken över rikets angelägenheter. Då kunde statliga byråkrater och funktionärer kapa åt sig mycket lokal makt, och korruptionen frodades. Till slut rasade Hanriket samman i början av 200-talet v t, och imperiet sprack upp i tre mindre kungariken.

Referenser:

Mark Edward Lewis, The Early Chinese Empires. Qin and Han (The Belknap Press of Harvard University Press 2007)

Den grekiska civilisationen

Det karga, bergiga Grekland verkar vid första anblick inte vara någon lämplig plats för en civilisations uppkomst. Ändå bosatte sig människor här, som så småningom kom att kallas greker. Eftersom marken var ganska dålig för jordbruk så ägnade sig grekerna mer åt fiske för att få ordentligt med mat, och med tiden blev de skickliga sjöfarare. Precis som fenicierna färdades grekerna över hela Medelhavet och upprättade kontakt med andra folk. På så sätt kom de i kontakt med och tog intryck av Mellanösterns civilisationer.

Något som hjälpte grekernas utveckling var att de var vana sjöfarare. På den här tiden var vattenvägar det säkraste och snabbaste sättet att färdas. På land var vägarna ofta dåliga (om det fanns några överhuvudtaget) och i skogarna kunde det gömma sig rövare som överföll ensamma resenärer.

Den första grekiska civilisationen av betydelse uppstod på Kreta omkring 1900 f vt. Kretensarna dominerade en tid handeln över havet, men drabbades av en naturkatastrof: ca 1500 f vt exploderade en vulkan i närheten av Kreta och skadade riket svårt. Därefter blev det grekiska fastlandet viktigare.

De grekiska stadsstaterna
På 700-talet f vt hade den grekiska civilisationen utvecklat städer. På grund av den bergiga terrängen var det svårt att upprätthålla effektiv kontroll över mer än ett litet område, och grekerna utgjorde därför inte ett rike, utan en massa små stadsstater (ungefär som om varje kommun i Sverige skulle vara en egen stat). Varje stad hade sin egen regering, armé och skyddsgud. Trots detta hade de ett gemensamt språk, en gemensam litteratur och gemensamma högtider till gudarnas ära.

De grekiska stadsstaterna styrdes på många olika sätt, men det fanns ett gemensamt, grundläggande drag som gjorde stadsstaten speciell: tanken om medborgarskap. En medborgare hade vissa rättigheter och vissa skyldigheter som andra inte hade. Till rättigheterna hörde möjligheten att vara med och bestämma om det politiska styret. Denna rätt tog sig oftast formen av rätt att vara med och utse de ämbetsmän som skulle styra stadsstaten. Ämbetsmännen valdes oftast en gång om året.

Medborgarskapet innebar dock också skyldigheter. En sådan skyldighet var att faktiskt intressera sig för hur samhället styrdes och delta i beslutsprocessen. En person som inte deltog i samhällsaffärerna och använde sin rösträtt kallades av grekerna för en idiot (gr., en som bara tänker på sig själv).  En annan skyldighet var att delta i försvaret av staden när så behövdes: varje medborgare skulle själv se till att han hade vapen och rustning så att han kunde ta sitt ansvar om det blev krig. Detta innebar att kvinnor och slavar per automatik uteslöts från medborgarskap, eftersom de i de flesta fall inte fick äga något. Dessutom var grekerna mycket restriktiva med vilka som kunde få medborgarskap, och gav det bara till den egna befolkningen.

Två stadsstater: Aten och Sparta

Aten
Aten var den största grekiska stadsstaten, med uppemot 400 000 invånare när den var som störst. Stadens makt byggde på handel, och för att skydda handeln byggde Aten en mycket stark flotta. Aten förde sällan några direkta erövringskrig, utan försökte istället dominera de andra grekiska staterna genom diplomati och allianssystem.

På 400-talet f v t var Aten en demokrati. Den atenska demokratin skilde sig en hel del från modern västerländsk demokrati. Det viktigaste var att många var utestängda från det politiska systemet: bara fria män av atensk härkomst som fyllt 20 år räknades som medborgare. Detta innebar i realiteten att kanske 20-30 000 av stadens befolkning faktiskt hade rösträtt.

De som hade rösträtt hade dock ett mycket reellt inflytande över statens politik. Politiska beslut fattades genom direkt folkomröstning, då medborgarna möttes på agora, det stora torget i Aten. För att genomföra besluten utsågs ett styrande råd genom lottning, där alla medborgare hade lika stor möjlighet att väljas. Varje år valdes 500 män till att styra staten. De delades upp i 10 grupper om 50 man vardera. Varje grupp styrde staden under en tiondel av året, och varje man hade den högsta verkställande makten (som en statsminister) under en dag (regeringen valdes om varje år). Forskarna har beräknat att varje medborgare hade högsta verkställande makten åtminstone någon gång under sitt liv.

Parthenontemplet i Aten (http://en.wikipedia.org/wiki/Parthenon)

För dem som inte räknades som medborgare var livet hårdare. Invandrare från andra städer eller områden utanför själva Grekland kunde röra sig förhållandevis fritt, men hade inga chanser att få politiskt inflytande. De kunde också misstänkas för spionage. Det tyngsta arbetet i samhället sköttes av slavar. En slav kunde med tiden bli fri, men medan de var slavar ansågs de vara mindervärdiga och sågs som ägodelar. Om en fri människa dödade en slav fick han betala skadestånd till slavens ägare.

Kvinnorna i Aten var bara ett steg över slavarna, och sågs i stort sett som männens ägodelar. Kvinnan skulle hålla sig i hemmet och föda barn. Hon var omyndig och hade ingen äganderätt. Ju mindre hon syntes utomhus, desto bättre. Bland de fria männen var homosexualitet utbrett och accepterat, och det ansågs passande att en äldre man skulle ta en yngre man till älskare.

Sparta
Sparta var Atens främsta rival om makten i Grekland. Sparta var mindre, med ca 100 000 invånare, och låg dessutom i inlandet på halvön Peloponnessos. Invånarna levde främst av jordbruk och boskapsskötsel. Det som gjorde Sparta till en maktfaktor var deras armé. Det spartanska samhället var fullkomligt militariserat och genomorganiserat. Alla pojkar tränades från sju års ålder till att bli soldater på heltid. Deras soldater var därför de bäst tränade i hela Grekland.

Den spartanska staten använde soldaterna till att attackera och ta över städer runtomkring. De besegrade städerna anslöts till det spartanska väldet, och befolkningen gjordes till slavar som arbetade med jordbruket och boskapsskötseln. Genom detta slavarbete var det möjligt för de spartanska männen att vara krigare på heltid.

De spartanska kvinnorna hade en bättre ställning än några andra kvinnor i Grekland. Medan männen var ute på ständiga krigståg var det kvinnorna som övervakade slavarna och såg till att arbetet sköttes ordentligt. Kvinnorna rörde sig därför fritt i samhället, kunde äga egna jordegendomar och fick en ordentlig utbildning. En av deras viktigaste roller var också att föda nya, friska söner som kunde bli soldater i den spartanska krigsmaskinen.

Staty av spartansk soldat (http://en.wikipedia.org/wiki/Sparta)

Det politiska styret i Sparta var komplicerat. Staten hade två kungar, men dessa hade inget direkt politiskt inflytande utan ledde religiösa ceremonier samt förväntades leda armén i strid. Den verkliga makten låg istället hos senaten, som bestod av 28 män från de äldsta och finaste familjerna. Senaten stiftade lagar och hade slutlig beslutsrätt, men ofta fattades beslut genom folkomröstning, där alla spartanska män som fyllt 30 år hade rätt att delta. Fem ämbetsmän, eforerna, utsågs årligen till att ha den verkställande makten och genomföra senatens beslut.

Liksom i Aten var homosexualitet helt accepterat i Sparta. De spartanska soldaterna uppmuntrades att ha kärleksförhållanden med varandra, eftersom det skulle stärka deras mod och lojalitet gentemot varandra i strid.

Det makedoniska mellanspelet
Tillståndet i den grekiska världen var alltid instabilt: de grekiska stadsstaterna krigade ofta och gärna mot varandra, och de dominerande staterna Sparta och Aten bråkade om vem som skulle styra över hela Grekland. I början av 400-talet f v t försökte Persien invadera Grekland, men Sparta och Aten lyckades samarbeta och slog tillbaka det mäktiga imperiet. Så fort det persiska hotet avtagit fortsatte dock atenare och spartaner att slåss mot varandra. Det skulle bli en annan stat, Makedonien, som slutligen tog över hela Grekland.

Makedonien var ett kungarike strax norr om det egentliga Grekland. Makedonierna var besläktade med grekerna och talade en dialekt av grekiska, men sågs som ociviliserade barbarer av de grekiska stadsstaterna. Men på 300-talet f v t byggde kung Filip II av Makedonien upp en mycket effektiv armé efter grekisk modell. Med hjälp av den och genom att utnyttja motsättningarna mellan stadsstaterna tog han över merparten av stadsstaterna och byggde upp en kraftfull stat. Hans son Alexander använde sedan den makedoniska armén i ett enormt erövringståg. Alexander (av eftervärlden känd som ”den store”) utnyttjade konflikter om den persiska imperietronen för att erövra hela det persiska väldet. Han fortsatte sitt krigståg ända in i nordvästra Indien innan han blev tvungen att vända tillbaka för att organisera sitt väldiga rike. Ganska snart efter sin återkomst insjuknade han och dog. Alexanders välde överlevde inte honom själv: hans generaler började slåss inbördes om vem som skulle efterträda honom, och riket splittrades upp i flera delar.

Alexander den store (till häst) i strid. Detalj från sarkofag. (eget foto, Istanbuls arkeologiska museum)

Hellenismen: ett multikulturellt kulturarv
Alexanders rike blev kortvarigt, men fick mycket stor påverkan på eftervärlden. Hans mål var att skapa ett världsimperium, och för att göra det skulle varje form av alternativ till det grekisk-makedoniska väldet förintas. Därför lät Alexander förstöra Persepolis, och försökte också bränna alla skrifter som existerade i det persiska riket.

Men Alexander inspirerades också av styrkan i det persiska imperiebygget, och tog över persernas tolerans mot andra religioner. I samband med att han erövrade områden såg han till att greker och makedonier bosatte sig på strategiska platser i Persien, Mesopotamien och Egypten. Efter Alexanders död stannade dessa människor kvar och blandade sig och sina sedvänjor med den lokala befolkningen. Resultatet blev att hela det östra Medelhavsområdet förenades i en gemensam kultur, som brukar kallas hellenismen. Hellenismen var en blandning av grekisk, persisk, mesopotamisk och egyptisk kultur (med lite indiska inslag också).

Referenser

Framställningen bygger i huvudsak på McKay/Hill/Buckner, A History of World Societies (1992). Ytterligare information har tagits från H.D.F Kitto, The Greeks (1952, nyutgåva av Penguin 1991). Kittos bok har en del ålderdomliga värderingar, men faktan i den håller bra. För ytterligare information om den atenska demokratin, se Roger Osborne, Of the People, by the People: a new History of Democracy (The Bodley head, London 2011).

Assyrien och Persien

I det maktvakuum som uppstått i östra Medelhavsområdet sedan hettiternas undergång och Egyptens försvagning uppstod flera nya civilisationer. Alla tog intryck från civilisationerna i Mesopotamien och från Egypten, och vidareutvecklade deras uppfinningar.

Sedan den sumeriska civilisationens undergång hade Mellanöstern fyllts av invandrade nomader som talade besläktade språk. Eftersom språken kallas semitiska så brukar folken kallas för semiter. Semiterna tog över och byggde vidare på sumerernas kultur, och en del semitiska stammar blev bofasta, medan andra fortsatte att leva som nomader. En grupp av semiter bosatte sig längs den syriska kusten och upprättade den feniciska civilisationen. Längre söderut byggde ett annat semitiskt folk, judarna, upp kungariket Israel i Palestina, alldeles på gränsen till det egyptiska riket.

Fenicierna levde i flera små stadsstater, där de viktigaste var Tyrus och Sidon, och blev skickliga handelsmän och sjöfarare. Feniciska fartyg färdades över hela Medelhavet och upprättade handelskontakter. Fenicierna bosatte sig också nya platser de hittade; en av de viktigaste blev staden Kartago i Nordafrika. Fenicierna utvecklade också den sumeriska kilskriften till ett alfabet, som andra folk sedan kopierade och fortsatte att använda.

Det assyriska imperiet

De semiter som bosatte sig i Mesopotamien och byggde vidare på sumerernas kultur upprättad flera statsbildningar som kom att dominera Mellanöstern. Den mest kända statsbildningen är förmodligen Babylonien. Men norr om Babylonien byggdes den assyriska civilisationen upp. Assyrien hade inga naturliga skydd mot nomadinvasioner, och byggde därför upp en enormt stark militärmakt för att kunna försvara sig. Så småningom kom de assyriska kungarna på att de kunde använda sin starka armé för att behärska och utplundra grannfolken, och så skapades det assyriska imperiet.

Det assyriska imperiet

Assyriernas imperium byggde på våld och hot om våld. Från huvudstaden Nineveh skickade de assyriska kungarna ut plundringsexpeditioner som rövade från grannfolken och förde hem rikedomarna. Babylonien, Fenicien, de israeliska staterna och till och med Egypten reducerades till lydstater som kunde undkomma plundringsräderna genom att betala en årlig tribut till den assyriske kungen.  De som vägrade eller gjorde motstånd straffades med stor brutalitet.

Dåtidens spjutspetsteknologi: en assyrisk stridsvagn(eget foto, Museum of Anatolian Civilizations, Ankara)

Assyrierna var på så sätt först med att bygga ett imperium på systematisk plundringsekonomi och terror mot dem som gjorde motstånd. De assyriska kungarna brydde sig inte om att försöka få folk att gilla dem, utan använde skräck som redskap för att hålla ihop riket. Detta medförde att de också blev allmänt avskydda, och de underkuvade folken väntade bara på ett tillfälle att revoltera mot sina hatade härskare. Tillfället kom när Babylonien till slut lyckades sluta förbund med de ännu halvnomadiska folken i Iran. Dessa folk, som omväxlande benämndes perser, parther och meder, genomförde en avgörande attack. Det assyriska imperiet föll samman och huvudstaden Nineve erövrades och förstördes. Assyrierna levde kvar, men kom aldrig mer att utgöra ett hot mot de andra folken.

Vägen till persiskt herravälde

Efter Assyriens undergång kom Babylonien att dominera Mellanöstern en tid, och försökte ta över de områden som Assyrien styrt över. I samband med det uppkom en ny viktig utveckling i religionen. Ett av de folk som kom att styras av Babylonien var judarna, som gjorde motstånd. Babylonierna lät då deportera hela det judiska samhällets elit till Babylon, i förhoppningen att lättare kunna kontrollera det judiska folket när ledningen blivit isolerad. Under denna tid i fångenskap blev judarna tvungna att ifrågasätta den traditionella gudsbilden, där ett folk hade en gud som skyddade folkets traditionella område. Hur var det med judarnas gud Jahve, nu när det judiska folket var geografiskt uppsplittrat? Lösningen blev att upphöja Jahve till en universell Gud, en Gud (med stort G) som inte var begränsad av tid och rum utan som skyddade judarna var de än befann sig i världen. På så sätt blev judendomen den första monoteistiska religionen.

Det babyloniska herraväldet blev dock inte så långvarigt: på 500-talet enades de olika folken i Iran under den persiske hövdingen Cyrus, och därmed uppstod det persiska imperiet. Iran var ett gränsområde mellan nomadfolkens områden i Centralasien och de bofasta civilisationerna i Mellanöstern, och folken i Iran kunde därför kombinera nomadfolkens militära fördelar med jordbrukarnas effektiva matproduktion, och blev därigenom totalt dominerande i Mellanöstern i över tvåhundra år.

Det persiska imperiebygget

Perserna hade lärt sig av sina föregångares erfarenheter, och undvek därför så långt det var möjligt att terrorisera de underkuvade folken. Istället förde de persiska storkungarna en tolerant politik, där lydfolken fick fortsätta ha sin egen religion och sina kulturella seder, så länge de betalade skatt och lydde. Ett tydligt fall är just judarna, som löstes ur den babyloniska fångenskapen och fick återvända hem. Perserna försökte också uppmuntra de olika lydfolken att känna stolthet över att vara en del i imperiet, genom att bygga gemensamma monument där flera folk bidrog med sina talanger. Resultatet blev tydligast i den mäktiga persiska huvudstaden Parsa (Persepolis), medvetet fylld med monument och palats för att imponera på besökare.

Persepolis (http://en.wikipedia.org/wiki/Persepolis)

Perserna byggde också vägar för att lättare kunna hålla kontroll över det väldiga riket. Riket kunde inte styras av en enda härskare, och därför delades det in i mindre områden. Varje område styrdes av en guvernör (satrap) med den administrativa makten, en skatteindrivare med makt över områdets ekonomiska tillgångar samt en militär officer. På så sätt uppstod förhoppningsvis en maktbalans där ingen lokal härskare hade så mycket makt att han kunde göra uppror mot kungen.

Det persiska imperiebygget var i många avseenden framgångsrikt. Eftersom lydfolken i stort fick sköta sig själva upplevde de att de fick trygghet och säkerhet av det persiska väldet, utan att de behövde offra sitt eget sätt att leva. Den höga graden av frihet kom också kvinnorna till del, som fritt kunde röra sig och agera i riket (till skillnad från i många andra samtida civilisationer).

Det persiska imperiet

Däremot uppstod då och då strider om tronföljden, och det fanns alltid en eller annan persisk furste som kunde försöka hota tronen om den regerande kungen drabbades av motgångar. Så småningom var det just detta som skulle få riket att vackla, när perserna blandade sig i affärerna hos deras synbarligen oansenliga grannar i väster: grekerna.

Specifika källor för detta avsnitt:

Lindsay Allen, The Persian Empire (University of Chicago Press 2005)

Doyne Dawson, The First Armies (Cassell & Co 2001)

Filosofins uppkomst och utveckling

I samband med att mer avancerade civilisationer och imperier uppkom började människorna också att utveckla sitt tänkande. De antika tankesystemen brukar betecknas med det grekiska uttrycket filosofi (”kärlek till vishet”). Filosofin brukar ses som en föregångare till vetenskapen: än idag ägnar sig filosoferna just åt de frågor som vetenskapen inte har lyckats finna några svar på.

Filosofi och religion kan ofta hänga samman, men de skiljer sig åt på en väsentlig punkt: inom religionen är det OK att förklara något genom att hänvisa till Gud. Något liknande är egentligen inte acceptabelt inom filosofin, som utgår från att världen kan begripas av oss människor utan att hänvisa till högre makter.

Den första filosofin utvecklades i Indien. Den indiska samhällsuppbyggnaden med mycket skarpa klasskillnader gav stor makt åt brahminerna (prästerna). Brahminerna behövde inte själva ägna sig åt fysiskt arbete, utan kunde lägga sin energi på att fundera över hur världen hänger ihop och vilken plats vi människor har i den. Så föddes den första filosofin.

Brahminernas vediska filosofi fortsatte att utvecklas och förfinas under många hundra år. Just i Indien var deras tankesystem tydligt sammankopplat med det religiösa tänkandet, och så småningom utvecklades hela tankesystemet till den religion som idag kallas hinduism. Men det vediska tänkandet utmynnade också i andra läror som buddhism och jainism.

Det är osäkert om den vediska filosofin spreds från Indien till omgivande kulturer, eller om de andra kulturerna utvecklade likartade tankemönster på egen hand. Något som däremot är säkert är att filosofin formligen exploderade under perioden 500-300 f v t. De civilisationer som tydligast kom att stå för den filosofiska guldåldern var Kina och Grekland.

Den antika filosofin kan något förenklat delas in i två avdelningar: naturfilosofi och samhällsfilosofi.

Naturfilosofi: vad finns?
En del av de frågor filosoferna funderade över handlade om världen, hur den uppkommit och vad den består av. Den grundläggande frågan här var: vad finns egentligen? Består världen kanske egentligen bara av en enda sak, ett slags urämne? Eller finns det flera olika urämnen?
Så småningom kom både greker och kineser fram till att det rimligen måste finnas ett antal urämnen. Dessa urämnen kom att kallas för ”element”. Grekerna räknade med fyra (jord, eld, luft och vatten), kineserna med fem (trä, jord, eld, metall och vatten).

En grekisk filosof, Demokritos (ca 460-370 f v t), föreslog istället att all materia bestod av pyttesmå odelbara partiklar, atomer. Hans teori fick inget större genomslag då, men återupptäcktes på 1700-talet och ses idag som en föregångsteori till modern atomfysik.

Så här brukar atomer avbildas i nutida fysik

Naturfilosoferna ägnade sig också åt att fundera över vad kunskap är och hur vi egentligen kan veta något om världen runtomkring. Ur dessa resonemang kunde så småningom vetenskapliga metoder utvecklas.

Samhällsfilosofi: hur ska man leva ett gott liv?
Samhällsfilosoferna ägnade sig istället åt att fundera över människans roll i världen. De viktigaste frågorna inom samhällsfilosofin var (och är): Hur ska man leva ett gott liv? Vad är rätt och fel? Hur bör ett bra samhälle vara ordnat?

Den vediska filosofin bidrog med några grundläggande tankar om människans roll i världen. De vediska filosoferna framhåller att människan är en samhällsvarelse som alltid ingår i ett större sammanhang. Av det följer att människan måste ha en del rättigheter (som skydd mot att utnyttjas av andra människor) och en del skyldigheter (för att hon inte ska utnyttja andra människor). De vediska filosoferna framhöll också vikten av ideal: vi människor bör sträva efter att bli bättre än vad vi är.

I Kina och Grekland utvecklades samhällsfilosofin ytterligare. I Grekland stimulerades samhällsfilosofin av den öppna debatt som förekom i den atenska demokratin, och i Kina gynnades den av att riket var splittrat i många småstater som stred inbördes (se nästa avsnitt).  I båda regionerna formulerades tanken att samhället måste vara rättvist för att individen ska kunna leva ett bra liv.

Den mest framstående kinesiska samhällsfilosofen var Kong Fu Zi, i väst känd som Konfucius. Han tänkte sig att individen och samhället måste vara i harmoni med varandra, annars kommer ingen av dem att må bra. I dåtidens sätt att tänka innebar det t ex att undersåten hade skyldighet att lyda kejsaren, men kejsaren hade å sin sida skyldighet att härska med undersåtarnas bästa för ögonen. Om kejsaren inte fullgjorde sina plikter hade folket rätt att avsätta honom.

En annan kinesisk filosof, Mo Zi, formulerade den ”universella kärlekens lära”. Den innebär att man ska ta hänsyn till hela mänskligheten när man fattar beslut, inte bara till sig själv och sina närmaste. Mo Zi anses vara en föregångare till den moralfilosofi som kallas utilitarism.

I Grekland försökte filosofen Platon lösa problemet med det rättvisa samhället genom att formulera tanken på en idealstat. I Platons idealstat är människorna strikt uppdelade i tre klasser: en styrande överklass, en krigarklass och en arbetarklass. För att få denna hierarki att fungera arbetar överklassen med att hålla arbetarna okunniga, och använder rashygieniska metoder för att se till att bara de dugligaste får möjlighet att fortplanta sig.

Platon i en målning av renässanskonstnären Rafael

Platons idealstat brukar ofta fördömas som en fascistisk dröm. Ändå har den haft ett bestående inflytande: Platons statsidé har inspirerat många härskare genom tiderna.

En mindre extrem idé om samhället hade istället Platons lärjunge Aristoteles. Aristoteles menade tvärtemot Platon att det bästa samhället var ett samhälle där alla hade lite att säga till om. Aristoteles var inte demokrat. Han tänkte sig fortfarande att det skulle finnas en styrande klass, men vanliga människor skulle åtminstone kunna göra sin röst hörd, och de styrande skulle vara tvungna att ta hänsyn till dem. Aristoteles samhällssyn påminner alltså ganska mycket om Konfucius.

Byst av Aristoteles

Aristoteles nyktra samhällssyn blev dock inte lika populär som Platons drömstat. Det kan tilläggas att den enda förmildrande omständigheten med Platons idealstat var att han tänkte sig fullständig jämställdhet mellan könen. Detta bortsåg dock senare generationer fullständigt ifrån. Omvänt struntade man i Aristoteles  samhällssyn och accepterade istället hans mycket fördomsfulla syn på kvinnor som ett slags outvecklade män.

 

Antiken

Under det första årtusendet f vt gick utvecklingen av civilisationerna i Eurasien in i en ny fas. Från att ha varit regionala statsbildningar övergick civilisationerna till att skapa imperier, vidsträckta stater som försökte lägga under sig en så stor del av världen som möjligt. I det här kapitlet ska vi undersöka dessa imperiebyggen och fundera över konsekvenserna av dem.

Under denna period uppkom också nya sätt att tänka och försöka förstå världen. Vi kommer att titta närmare på dessa nya tänkesätt och vad de fick för påverkan på världens fortsatta utveckling.

Den här tidsperioden brukar ofta kallas Antiken. Det begreppet är särskilt förknippat med de grekiska och romerska civilisationerna.

Världen omkring år 1000 f v t (klicka på kartan för att förstora den)

Vad är ett imperium?
Ett imperium är en särskild form av statsbildning. Ett imperium brukar kännetecknas av dessa drag:

•    Ett imperium gör anspråk på herravälde över hela världen, eller åtminstone en så stor del av världen som möjligt;
•    Ett imperium har inga fasta gränser, utan gränserna kan utvidgas eller dras samman beroende på imperiets framgång;
•    Ett imperium försöker kontrollera sin omgivning, men graden av kontroll varierar. Nära imperiets centrum är kontrollen mycket stark, men avtar sedan för att bli ganska svag i imperiets utkanter;
•    Ett imperium ser inte sina grannar som jämbördiga med sig själv. Imperiet gör anspråk på överhöghet; andra statsbildningar ses därför antingen som fiender eller i bästa fall som lydriken.

För att utbreda och befästa sitt herravälde använder sig imperiet av olika maktmedel. Det mest uppenbara är militärmakt för att kunna erövra områden. Nästa är ekonomisk makt, som ger imperiet möjlighet att köpa vad det vill ha av andra. Det tredje maktmedlet är imperiets ideologi, som kan användas för att rättfärdiga erövringar och få underlydande folk att acceptera imperiets herravälde.

Varför uppkom imperier?
Den viktigaste förutsättningen för att ett imperium skulle kunna uppkomma var att det fanns en fungerande statsapparat, dvs en byråkratisk organisation som kunde avkräva resurser från befolkningen i form av skatt och manskap till militären. Men varför ville folk skapa imperier?

Det var sällan så att det fanns någon medveten plan. Snarare började en civilisation att använda sig av sin krigsmakt för att attackera grannområden och plundra dem på värdesaker och människor. Fångarna gjordes till slavar, medan krigsbytet berikade samhällseliten (krigare och präster). På så sätt betalade sig den dyra krigsmakten. Efter ett tag tog man över området man tidigare plundrat, antingen för att lättare komma åt andra områden som inte plundrats ännu eller för att kunna kontrollera områdets handel och värdefulla resurser.

Vad blev konsekvenserna av ett imperiums uppkomst?
Om ett imperium kunde byggas upp framgångsrikt så ledde det till att enorma mängder rikedom och makt samlades i imperiets centrum. Imperiets ledning kunde använda dessa rikedomar till enorma byggnadsverk och monument för att demonstrera imperiets makt. Men rikedomarna användes också för att förbättra tillvaron för de vanliga medborgarna i imperiet, så att de också fick ut något av imperiebygget.

Så länge imperiet var framgångsrikt fick den egna befolkningen betala ett pris i form av soldatrekrytering, men i gengäld fick de en hög grad av säkerhet och trygghet. Särskilt de som sysslade med hantverk och handel kunde tjäna mycket på att handelsvägarna skyddades av imperiets militärmakt.

När imperiet expanderade kom många olika folk att hamna under dess välde. Därmed kom folken att blandas med varandra, och detta främjade utbytet av idéer och uppfinningar, samt innebar att olika folks kulturer blandades. Ofta hade imperiets egna ursprungsfolk (det imperiebärande folket) särskilda rättigheter, men i en del imperier fanns stora möjligheter även för de underkuvade folken. De nya idéerna och uppfinningarna kunde leda till snabbare utveckling och ökad befolkning, vilket i sin tur kunde skapa påfrestningar på jordbruket, som skulle föda hela befolkningen.

Imperiebygget ledde till en känsla av stolthet över framgångarna hos befolkningen i stort, något som rikets ledning uppmuntrade. Denna stolthet kunde dock lätt slå över i en känsla av överlägsenhet gentemot andra folk. Folket i ett imperium uppfattade gärna sig själva som ”civiliserade”, medan folk utanför imperiet föraktfullt betecknades som ”barbarer”.

De omkringliggande folk som underkuvades av ett imperium var inte alltid nöjda med att låta sig styras från en huvudstad som ofta låg långt utom räckhåll och inte nödvändigtvis tillvaratog deras lokala intressen. Därför ledde ett imperiums expansion ofta till krig, och även om imperiet segrade kunde den underkuvade befolkningen göra uppror om möjligheten fanns. Folken som levde i imperiets centrum blev också vana vid en hög levnadsstandard. Om imperiet led ekonomiska eller militära nederlag kunde denna levnadsstandard hotas, vilket medförde att många blev missnöjda med imperiestyret.

Periodens imperier i översikt
I Mellanöstern uppstod det assyriska imperiet och styrde med terror och brutalitet. I mitten av 600-talet störtades imperiet av uppror, och så småningom uppstod det mer toleranta och stabila persiska imperiet, som lyckades ta över alla de gamla civilisationerna i Mellanöstern. På 400-talet invecklade sig dock perserna i strider med grekerna, och riket försvagades för att till slut erövras av Alexander av Makedonien på 300-talet f v t.. Alexanders eget rike splittrades dock efter hans död, och imperiebyggandet försköts västerut, till Rom. Under en period på 300 år byggde romarna upp ett imperium runt Medelhavet, större än något tidigare. Det romerska imperiet fungerade bra fram till ungefär år 200 v t. Sedan började det försvagas, för att slutligen splittras och falla sönder omkring år 400.

Världen omkring år 500 f v t. (Klicka på kartan för att förstora den)

I Indien tog det lång tid innan imperiestater uppkom, men efter att Alexander av Makedonien utsträckt sina erövringståg till nordvästra Indien lät sig indiska furstar inspireras av hans exempel. Furstefamiljen Maurya byggde under några generationer upp sitt eget imperium, som kom att omfatta nästan hela Indien.   Riket föll dock sönder på 100-talet f v t, och Indien blev återigen splittrat.

Det mest framgångsrika imperieprojektet var det kinesiska. Efter en lång tid av splittring och krig mellan olika furstefamiljer byggdes ett centralstyrt kinesiskt imperium upp av Qin- och Handynastierna. Handynastins Kina tävlade med Rom om att vara det mäktigaste i världen. Riket splittrades på 200-talet v t, men den statliga byråkrati och gemensamma ideologi som byggts upp under kejsartiden medförde att det kinesiska imperiet fortlevde under nya härskare, med kortare perioder av splittring och inbördeskrig.

Världen omkring vår tideräknings början (klicka på kartan för at förstora den)

Fördjupning: Assyrien och Persien

Fördjupning: antikens Grekland

Fördjupning: Filosofins uppkomst och utveckling

Fördjupning: det romerska imperiet

Fördjupning: det kinesiska imperiet

 

 

Forntiden

Flodkulturerna – de första civilisationerna

Omkring år 3000 f vt hade de områden där man först börjat med jordbruk utvecklats så mycket att samhällena blev ännu mer organiserade. Dessa första civilisationer uppstod i Mesopotamien, Egypten, nordvästra Indien och norra Kina.

De första civilisationerna, från vänster: Egypten, Sumer, Harappakulturen, Shangdynastin

De första civilisationerna hade vissa saker gemensamt:

•    Alla uppkom längs med en flod. I området runt floden fanns bördig mark, och floden kunde avledas för att konstbevattna och därmed odla upp andra områden.

•    Tack vare den goda tillgången på jordbruksmark blev befolkningstätheten i dessa områden hög, och städer uppstod.

•    Alla präglades av tydliga klasskillnader. Högst i samhällshierarkin stod överklassen (präster och krigare), medan handelsmän, hantverkare och bönder utgjorde merparten av befolkningen. Längst ner fanns slavarna.

•    För att effektivt kunna styra riket utsågs en ledare. Med tiden blev ledarpositionen ärftlig, och ledaren blev då kung. Lagar och polisväsende utvecklades för att upprätthålla ordningen, och kungen utkrävde skatt av befolkningen för att bekosta det militära försvaret och rättsväsendet. På så sätt uppstod en statsapparat.

Statens uppkomst och utveckling underlättades av två uppfinningar. Den ena var skrivkonsten, som gjorde det möjligt att skriva ner affärsavtal, lagar och regler, men också möjlighet att föra statistik över mängden människor i riket och hur mycket de betalade i skatt. Den andra var den byråkratiska principen, det vill säga tanken att en person (t ex en polis eller skatteindrivare) kunde representera staten. I nomadsamhället byggde makten på släktrelationer och personlig förmåga. Även om dessa faktorer fortfarande var viktiga för att kungen skulle kunna upprätthålla sin makt, så innebar den byråkratiska principen att statsmakten kunde utsträckas långt utanför kungafamiljens omedelbara räckvidd.

För att hålla ihop riket och få folket att känna lojalitet mot härskaren utvecklades också en organiserad religion.

Sumer
Mesopotamien (ungefär nuvarande Irak) domineras av två floder, Eufrat och Tigris. Där floderna möts innan de mynnar ut i Persiska viken uppstod ett floddelta med mycket bördig mark, och här växte den allra första civilisationen, den sumeriska, fram.

Sumererna levde inte i ett sammanhållet rike, utan de olika städerna styrde sig själva som enskilda stater (stadsstater). Varje stad hade sin egen skyddsgud, som dock troddes ha makt just i den staden och inte andra. Om man besökte en främmande stad var man därför tvungen att respektera den stadens gud.  Den sumeriska religionen var alltså polyteistisk – den bestod av många olika gudar som respekterades av människorna.

Varje stadsstat styrdes först och främst av prästerna, och templet var den centrala byggnaden i staden. Prästerna skötte här de religiösa ceremonierna och fattade politiska beslut, men templet fungerade också som centralt matförråd för stadsbefolkningen.

sumeriskt tempel (ziggurat)Tempel (ziggurat) i den sumeriska staden Urhttp://en.wikipedia.org/wiki/Ur)

Sumererna handlade med varandra och så småningom med Egypten och Indien. För att underlätta affärstransaktioner utvecklade sumererna ett skriftsystem, kilskriften, som ristades in i lertavlor. Dessutom utvecklade sumererna grundläggande matematik och präglade mynt för att handeln skulle kunna fungera smidigare.

Sumererna lärde sig att smida brons, som de använde till verktyg, vapen och myntprägling. Men detta ledde i längden till problem. För att smida brons behövde man stora mängder bränsle, som sumererna fick genom att hugga ner skogen i området. Men när skogen avverkades började åkermarken att förstöras, eftersom träden tidigare bundit jorden. Sumererna försökte avhjälpa detta med omfattande konstbevattning, men detta ledde i sin tur till att jorden försaltades och till slut blev oanvändbar för jordbruk.
Följden av denna miljöförstöring var att sumererna tvingades överge sitt ursprungsområde och flytta norrut längs floderna. Där blev de mer sårbara för nomadattacker. De nomader som vid denna tid invandrade till Mesopotamien brukar kallas semiter. Semiterna blandade sig med sumererna, tog till sig deras sätt att leva och upprättade nya, mer centralstyrda riken: Babylonien i mellersta Mesopotamien och Assyrien i norra Mesopotamien.

Egypten
Den egyptiska civilisationen uppstod ungefär samtidigt som den sumeriska, alltså omkring 3000 f vt. Egyptiernas livsnerv var floden Nilen. Den bördiga floddalen runt Nilen var perfekt för jordbruk, men under flodtid svämmade floden över och hotade att förstöra den uppodlade marken. För att skydda sig undan floden behövde egypterna organisera sig och samarbeta. Kanske var det därför som Egypten fick en mycket stark centralmakt.

I spetsen för den egyptiska staten stod envåldshärskaren, med titeln farao. Teoretiskt sett styrde farao enväldigt över hela riket, men i praktiken samarbetade han med prästerskapet, som fungerade som statstjänstemän. I den egyptiska religionen var farao solgudens son och alltså själv en gud.

Slavar förekom i det egyptiska samhället, men den stora majoriteten av befolkningen var bönder. Under större delen av året jobbade bönderna på sina jordar, men när skörden varje år klarats av kommenderades befolkningen till arbete i statens tjänst. Detta bestod dels i att tygla Nilen med fördämningar och kanaler, och dels i att bygga stora monument till faraonernas ära. Den viktigaste symbolen var pyramiderna, som byggdes som gravmonument över olika faraoner. Faraos makt hade dock sina begränsningar: om arbetsvillkoren var för hårda kunde befolkningen gå ut i strejk.

Cheopspyramiden, den största av de egyptiska pyramiderna http://en.wikipedia.org/wiki/Great_pyramid)

Egypterna utvecklade ett eget skriftsystem, hieroglyferna. Hieroglyferna byggde på stiliserade bilder och skriftsystemet bestod därför av många tusen tecken. Följden blev att det var svårt att lära sig läsa och skriva; endast eliten hade tid och råd att låta sina barn utbilda sig i sådant. Egypternas liv var centrerat runt Nilen, så de flesta av deras uppfinningar byggde på deras relationer med floden. Geometri utvecklades i arbetet med konstbevattning, och egypternas kalender utgick från Nilens ebb och flod.

Med Saharaöknen som skydd mot nomader söderifrån hade Egypten en relativt säker position, och faraonerna kunde så småningom börja utsträcka sin makt utanför Nildalen, in i Mellanöstern. Omkring 1500 f vt hejdades den egyptiska expansionen av hettiterna, ett folk som levde i östra Anatolien. Hettiterna kände till järnsmide och hade därför bättre vapen än egypterna.

Egypterna var mer försiktiga i exploateringen av naturen än sumererna, och drabbades därför aldrig av en lika katastrofal miljöförstöring som dem. I någon mån var förutsättningarna också bättre: Nilens ebb och flod gjorde att försaltning av jorden inte var något stort problem, då floden sköljde bort uppkomna saltavlagringar. Å andra sidan gick utvecklingen långsammare i Egypten, och städerna blev aldrig så dominerande som i Mesopotamien. Och egypterna kunde fortfarande drabbas av nomadinvasioner. På 1200-talet f vt invaderades Mellanöstern av ett ganska okänt nomadfolk, hyksosfolket. Hyksosinvasionen slog sönder det hettitiska väldet och försvagade Egypten, som drog sig tillbaka till kärnområdet runt Nildalen. Det faraoniska väldet fanns kvar men spelade inte längre någon dominerande roll i Mellanöstern.

Harappakulturen
Den första indiska civilisationen växte fram omkring 2600 f vt längs Indusfloden i nordvästra Indien (nuvarande Pakistan). Civilisationen brukar kallas Harappakulturen efter dess viktigaste stad.

Harappakulturen är den av de tidiga civilisationerna vi vet minst om, främst för att mycket få skriftliga kvarlevor finns kvar, och för att ingen lyckats tyda de inskriptioner som finns. Utifrån arkeologiska fynd är det dock klart att civilisationen var högt utvecklad och hade kontakt med folken i Mesopotamien. De indiska städerna verkar ha byggts efter planer, med raka gator, standardiserade hus och ett citadell i centrum för försvar. Allt detta tyder på en stark centralmakt i stil med Egypten. Men till skillnad från Egypten har Harappakulturen inte efterlämnat några stora monument i stil med pyramiderna. Därför tror en del forskare att Harappa och övriga städer styrdes oligarkiskt, av ett råd bestående av framstående medborgare.

Harappastaden Mohenjo-Darohttp://en.wikipedia.org/wiki/Mohenjodaro)

Eftersom vi har så lite information om Harappakulturen vet vi inte säkert om de hade lika svåra miljöproblem som sumererna, men det står i alla fall klart att jordbruket spred sig från Indusdalen över hela norra Indien, med floderna Indus och Ganges som de viktigaste områdena.

Den första indiska civilisationen gick under till följd av en nomadinvasion. Omkring 1500 f vt invaderades Indien från nordväst av ett nomadfolk som kallades arier. Under hela historien fortsatte Indien att vara sårbart för sådana invasioner från nordväst.

Den kinesiska civilisationen
Den kinesiska civilisationen var den yngsta av de fyra ursprungliga civilisationerna. Skälet till detta var förmodligen Kinas relativa isolering: de andra tre låg förhållandevis nära varandra och kunde därmed utbyta varor och idéer sinsemellan, medan kineserna fick klara sig på egen hand under lång tid. Kinesisk historia delas traditionellt in efter de olika dynastierna (kunga- och kejsarfamiljer), och den allra första ska ha varit Xiadynastin (ca 2000 f vt), som vi inte vet så mycket om. Efterföljaren Shangdynastin (ca 1600 f vt) är dock mer känd.

Den kinesiska civilisationens livsnerv var Huang Ho (Gula floden), som hade ungefär samma roll för kineserna som Nilen hade för egypterna. Överhuvudtaget påminner det forntida Kina ganska mycket om faraonernas Egypten, med ett omfattande jordbruk runt Huang Ho, en relativt stark central statsmakt, och relativt få och små städer, åtminstone jämfört med Sumer. Den kinesiska kungen var sammankopplad med de religiösa föreställningarna: han ansågs vara ”Himmelens son”. Vid den här tiden utvecklades också det kinesiska skriftsystemet, som i likhet med egypternas var mycket komplicerat och därmed begränsat till en elit. En följd av detta blev att läs- och skrivförmåga kom att skattas mycket högt i Kina, och de som behärskade dessa färdigheter kunde snabbt komma upp sig i samhället.

Den kinesiska muren började uppföras under forntiden, även om den nuvarande byggdes på 1500-talet (http://en.wikipedia.org/wiki/Great_Wall_of_China)

Shangkineserna kände till och utnyttjade bronssmide. De drabbades dock inte av samma problem som sumererna, återigen av samma skäl som egypterna klarade sig skapligt bra. Hotet från nomader var dock ständigt närvarande: norr om det kinesiska hjärtlandet finns vidsträckta stäppområden, där många nomadgrupper (främst turkar och mongoler) frodades, och kineserna utsattes därför ständigt för attacker därifrån. Kungamakten växte förmodligen fram som ett sätt att upprätta en effektiv militär styrka som kunde hålla nomaderna borta.

Den tidiga kinesiska civilisationen gick inte under till följd av miljöproblem, och övertogs heller inte av invaderande nomader. Det som fällde Shangdynastin var istället bristande kontroll över de olika provinserna. På 1000-talet f vt gjorde provinsen Zhous lokala ledare uppror och besegrade Shang. Zhoudynastin byggde dock vidare på Shangs statsbildning, och på så sätt fortlevde den kinesiska civilisationen, men under en ny kungafamilj.