Etikettarkiv: från förhistoria till modern tid

Från förhistoria till modern tid

Här hittar du material för att studera de olika historiska epokerna.

Materialet är i form av översikter eller fördjupningar. Översikterna är det obligatoriska materialet, medan fördjupningar läses i mån av tid och intresse. De kan användas för olika fördjupningsuppgifter på alla historiekurser.

För varje epok, fundera över viktiga förändringsprocesser, händelser och personer.

När du studerar en händelse eller en förändringsprocess, försök att beskriva den med hjälp av orsakerförloppkonsekvenser.

1) Förhistorien (översikt)

 

2) Forntiden (översikt)

 

3) Antiken (översikt)

Assyrien och Persien (fördjupning)

Den grekiska civilisationen (fördjupning)

Filosofins uppkomst och utveckling (fördjupning)

Det romerska imperiet (fördjupning)

Det kinesiska imperiet (fördjupning)

 

4) Medeltiden: religion och civilisation (översikt)

Den medeltida världen (översikt)

Den gamla världens kris (översikt)

Det medeltida samhället (fördjupning)

Korstågen (fördjupning)

Afrikanska handelsimperier (fördjupning)

Mongolimperiet (fördjupning)

Det osmanska riket (fördjupning)

 

5) Tidigmodern tid (översikt)

De stora upptäckterna (översikt)

Reformationen (översikt)

De europeiska stormakterna (översikt)

Amerikas möte med Europa (fördjupning)

Det habsburgska riket (fördjupning)

Den svenska stormakten (fördjupning)

Nederländerna som stormakt (fördjupning)

Den franska stormakten (fördjupning)

Englands väg till dominans (fördjupning)

Preussen – armén med en stat (fördjupning)

 

6) Upplysningen (översikt)

Den naturvetenskapliga revolutionen (fördjupning)

Den gamla världens kris

Under 1300-talet drabbades civilisationerna i Asien och Europa av en allvarlig ekologisk kris. Denna kris (i Europa känds som den ”senmedeltida agrarkrisen”) berodde på överbefolkning. Alla existerande samhällen var baserade på jordbruk för matproduktion. Jordbruks-produktionen ledde till ett matöverskott, vilket möjliggjorde en befolkningsökning. Men så småningom blev mängden människor så stor att det existerande jordbruket inte räckte till. Då började man använda nya marker, som inte var lika hållbara. Med tiden utnyttjade man mer och mer mark, och slet ut marken allt hårdare. Detta ökade hela samhällets sårbarhet: om skörden slog fel ledde det till matbrist och svält.

Världen omkring år 1250 (klicka på kartan för att förstora den)

Under första hälften av 1300-talet hade befolkningen i Asien och Europa vuxit till bristningsgränsen för vad dåtidens jordbruksteknologi klarade av. Ett antal dåliga år ledde då till omfattande missväxt och svält.

Denna kris förvärrades av en epidemisk sjukdom som spreds över hela den gamla världen. Denna pestsjukdom kom att kallas för Digerdöden (den stora döden). Digerdöden uppkom i Kina år 1337, och spreds via Mongolimperiets handelsrutter över hela Eurasien på ett tiotal år. 1348 nådde pesten till Europa.

Pestbakterien Yersinia pestis (http://en.wikipedia.org/wiki/Black_death)

Hur påverkade krisen samhällena?
Pesten i kombination med jordbrukskrisen ledde till omfattande förödelse för befolkningen. Olika regioner drabbades olika hårt: i genomsnitt dog en tredjedel av befolkningen.

När en tredjedel av befolkningen dog slutade staterna att fungera. Hårdast drabbades Mongolimperiet, som sprack sönder i flera delar. Men även mindre stater kunde drabbas mycket hårt: i Norge utplånades ungefär halva befolkningen och därmed upphörde Norges självständighet som stat.

Människorna på den här tiden förstod inte hur sjukdomen spreds eller varför de drabbades, och sökte förklaringar och botemedel så gott det gick. I Europa sökte man gärna svaren i religionen: pesten var Guds straff för människornas synder. En annan populär förklaring var att skylla på främlingar. I Europa fick judarna bli syndabockar: de anklagades för att sprida pesten genom att förgifta de kristnas brunnar, och så förföljdes de. I Kina fick mongolerna skulden för katastrofen, och deras herravälde störtades på 1360-talet. Istället tog Mingdynastin makten. Mingkejsarnas tid vid makten (1368-1644) kom att präglas av misstänksamhet mot främmande kulturer samt mycket starkt centralstyre.

Digerdödens spridning i Europa (http://en.wikipedia.org/wiki/Black_death)

Samtidigt som krisen ledde till ett omfattande elände, förbättrades så småningom omständigheterna. När väl pesten ebbat ut började befolkningen och staterna att återhämta sig. Eftersom så många dött av pesten löstes den ekologiska krisen, och jordbruksmarken återhämtade sig.

I Europa ledde krisen till en omfattande brist på arbetskraft. Bönderna blev därför viktigare, och de kunde ställa krav på sina arbetsvillkor. Detta ledde till att livegenskapen försvann i en del länder, framför allt i Västeuropa.

Krisen jämnade också ut skillnaderna mellan de mer avancerade civilisationerna i Kina och Mellanöstern och den ganska outvecklade i Europa. De mer tättbefolkade områdena i Kina och Mellanöstern drabbades hårdare av krisen och tog längre tid på sig att återhämta sig.

Så småningom nådde befolkningen tillbaka till den nivå som den legat på innan krisen. Men vid det här laget hade jordbruket utvecklats med hjälp av treskifte och järnplogen (exporterad från Kina), och därför uppstod ingen ny kris. Europa fick extra avlastning i befolkningsproblemet genom upptäckten av Amerika.

Den medeltida världen

Det förra avsnittet handlade om den kristna kyrkans utveckling, samt om islams uppkomst och den islamiska världens utveckling.  I det här avsnittet ska vi titta på hur handeln utvecklades under medeltiden och gav upphov till nya statsbildningar. Vi måste då gå utanför Europa och se på  utvecklingen omkring Indiska Oceanen.

Världshandeln över Indiska Oceanen utvecklas

I början av 600-talet enades Kina på nytt under en kejsarsläkt, Tangdynastin. Vid ungefär samma tid etablerades också buddhismen i Kina. Därmed kom Kina att knytas ihop kulturellt med stora delar av övriga Asien, och handel och vidare kulturutbyte följde därpå.

Under Tangkejsarnas tid var Kina tolerant och öppet för andra kulturer. En följd av det blev en kraftigt expanderad internationell handel. Kinesiska produkter fraktades ut och såldes över hela Indiska Oceanen. Vid sidan om Kina utgjorde det politiskt splittrade med ekonomiskt dynamiska Indien den viktigaste parten i denna handel. Där kontrollerades handeln huvudsakligen av en religiös grupp, de pacifistiska jainisterna.

Denna handel ledde till att Kina blev en dominerande ekonomisk och teknologisk makt. Även om Tangdynastin kollapsade i början av 900-talet upprätthölls handel och teknisk utveckling av den efterföljande Songdynastin. Många kineser utvandrade till andra länder, i synnerhet områden i Sydostasien.
Nya statsbildningar
Kinas och Indiens handel påverkade hela regionen runt Indiska Oceanen. De områden som berördes av handeln reagerade med att bygga upp olika mer eller mindre stabila statsbildningar. Grunden i dessa stater var oftast just grupper som blivit rika på att handla med Kina och Indien.

Sydostasien innehade en nyckelposition i den här handeln, så det är inte särskilt konstigt att mäktiga statsbildningar uppstod där. Det viktigaste är förmodligen Srivijayaimperiet (ca 650-ca 1300), ett handelsimperium präglat av både hinduism och buddhism. Srivijaya kom att kontrollera Malackahalvön samt betydande delar av dagens Indonesien.

Handeln över Indiska Oceanen gick ytterst västerut, till de islamiska statsbildningarna i Mellanöstern. Flera städer blev viktiga terminaler för denna fjärrhandel, främst Alexandria i Egypten, Aleppo i Syrien och Konstantinopel. I samband med korstågen kopplades även Europa in mer aktivt i denna handel, då handelsstäderna Venedig och Genua lade beslag på transporterna av dessa exotiska varor över Medelhavet.

Även Afrika berördes av handeln. Den väldiga men glesbefolkade afrikanska kontinenten hade tagit tid på sig att utveckla några betydande civilisationer söder om Sahara, men handeln stimulerade utvecklingen. I Östafrika uppstod en mängd stadsstater som gemensamt brukar benämnas Zanj. Dessa stater påverkades kulturellt av islam norrifrån, och kom att bli rika och betydelsefulla genom handeln över Indiska Oceanen.

Världen omkring år 1000 (klicka på kartan för att förstora den)

I södra Afrika uppstod också ett handelsbaserat rike på 1000-talet. Det var imperiet Mwene Mutapa (mer känt som Stora Zimbabwe) som byggde upp en avancerad stadskultur med hjälp av rikedomarna från sin guldhandel med Zanj.

Den livliga handeln över Indiska Oceanen stimulerade också handel i andra områden som inte direkt var knutna till Indiska Oceanen. Ett sådant område var Östersjön. De varor Östersjöregionen hade att erbjuda var främst trä, fisk, päls och bärnsten. Redan på 800-talet uppkom en grundläggande Östersjöhandel. Den bedrevs då främst av de skandinaviska vikingarna.

Vikingarna fungerade ungefär som nomader men till havs. Med sina långbåtar kunde vikingarna färdas över stora områden och handla och/eller plundra. Deras färdleder gick ända ner till Konstantinopel i öst och Spanien i väst. Vikingarnas höjdpunkt kom under den danske härskaren Knut den store, som på 900-talet byggde upp ett löst sammanhållet vikingaimperium i delar av Skandinavien och de brittiska öarna.

Vikingarnas roll i Östersjöhandeln togs så småningom över av det tyska handelsförbundet Hansan. Hansan var en sammanslutning av nordtyska städer. Genom att samarbeta kunde de konkurrera ut sina motståndare och förhandla på lika villkor med de olika kungariken som uppstod i området. Hansan hade sin glansperiod under 1300- till 1500-talen. Därefter blev de omgivande staterna alltför starka.

Även Västafrika påverkades indirekt av handelsutvecklingen. Här gick inte handeln över hav, utan genom den väldiga Saharaöknen. Öknen var möjlig att ta sig igenom om man bara höll sig till rätt väg. När dromedarer spreds som transportdjur i samband med arabernas expansion på 600-talet, kom dessa tåliga djur snart till användning i karavanhandeln över Sahara. Den som kontrollerade karavanrutterna kunde beskatta denna handel. Därigenom uppkom en serie mäktiga västafrikanska imperier. Det första var Ghana på 900-talet. Så småningom ersattes det av det mäktiga Mali på 1200-talet. De viktiga varor som Ghana och Mali exporterade till Nordafrika och Medelhavsvärlden var huvudsakligen guld och salt.

Handeln i Europa

I det tidiga europeiska  feodalsamhället var handeln outvecklad. Städer existerade knappast alls (de antika städerna hade i stort sett avfolkats på grund av matbrist), utan människorna levde i byar som var ganska självförsörjande. Människorna i byn kunde i stort sett själva producera de kläder och verktyg som behövdes. Pengar hade slutat användas, så folk idkade byteshandel när de behövde handla med varandra. Skatt betalades in natura, dvs att bonden överlämnade en andel av det hans familj producerat (oftast spannmål, som kunde lagras).

Genom att en internationell handel kom igång började dock handeln sätta fart även i Europa. Omkring år 1000 började städer växa fram på allvar igen i västra Europa. Den befolkning som bosatte sig i städerna kom att kallas borgare. De var oftast hantverkare, köpmän och stadstjänstemän. Med städernas hjälp utvecklades en penningekonomi på nytt. Städerna var ofta ”fria” städer, vilket betyder att de lydde direkt under kungen och inte under någon länsherre. I de fall kungen var tillräckligt svag och städerna blev tillräckligt starka kunde de senare bli helt självständiga stater. Det gällde t ex de italienska städerna Venedig och Genua, liksom de tyska städer som bildade handelsförbundet Hansan.

Ståndsriksdagen
I de flesta europeiska länder utvecklades någon form av riksdag för politiskt beslutsfattande. Varje stånd skulle representeras vid riksdagen. Beslut fattades genom att varje stånd hade en röst att lägga för eller emot ett beslut. I de flesta länder räknades inte bönderna som ett eget stånd, utan slogs ihop med borgarna.

Den vanliga principen var att kungen styrde över landets utrikespolitik, men riksdagen var med och påverkade inrikespolitiken. Riksdagens viktigaste uppgift var att den beslutade om skatten skulle höjas eller inte. Därmed utgjorde riksdagen en viktig begränsning av kungens makt.

Det medeltida samhället

I det här avsnittet får du läsa om två olika samhällstyper, det kristna feodalsamhället och det islamiska kalifatet.

Det europeiska feodalsamhället

De europeiska stater som uppkom efter Romarrikets fall var löst sammanhållna riken utan någon särskilt avancerad byråkrati. De brukar kallas för feodalsamhällen (efter lat. feodum = län).

Hur var feodalsamhället organiserat?

Feodalsamhället brukar beskrivas som decentraliserat. Det betyder att centralmakten var ganska svag. Varje del av riket fick sköta sig ganska mycket på egen hand.

Centralmakten utgjordes i de flesta fall av en kung.  Kungen var från början någon slags nomadhövding, som hade blivit så framgångsrik att andra hövdingar tvingades lyda under honom. Med tiden blev kungens position helig, och kungafamiljen ansågs vara av gudomlig härkomst. När kristendomen infördes ersattes denna tanke av föreställningen att kungafamiljen var särskilt utvald av Gud att styra över riket.

Kungen hade ingen utvecklad byråkrati för att hjälpa honom att styra riket. I stället tvingades han förlita sig på sina lydfurstar, vasallerna. Kungen gav vasallen ett landområde som län. Inom sitt län styrde vasallen som han själv ville. Men vasallen hade en skyldighet att samla in skatt åt kungen, samt att ställa upp med krigare på kungens sida om krig utbröt. Varje vasall kunde i sin tur ha sina egna vasaller.

Det här systemet innebar att kungen i verkligheten hade ganska lite makt. Han var beroende av sina vasallers lojalitet. En tillräckligt mäktig vasall kunde vända sig emot kungen, bryta ut sitt län ur riket och förvandla det till ett eget kungarike. Den mesta makten låg istället hos vasallerna, som styrde sina län som småfurstar och kunde beskatta lokalbefolkningen som de själva ville.

Den enda institution som var mäktigare än vasallerna var kyrkan. Kyrkan kom med tiden att fungera som byråkrati för kungen: det var prästerna som höll uppsikt över folket och spred information om kungens beslut. Dessutom bidrog kyrkan med religionen som en sammanhållande och legitimerande faktor. I utbyte fick kyrkan rätt att ta upp sin alldeles egna kyrkoskatt, tionde (kyrkan hade rätt till en tiondel av vad en människa producerade). Dessutom uppmuntrades rika människor att donera egendom till kyrkan för att göra bot för sina synder. Sammantaget ledde detta till att kyrkan blev oerhört rik och mäktig.

Ståndssamhället
Med tiden utvecklades tydliga samhällsgrupper i feodalsamhället. De brukar kallas för stånd. En människa föddes in i sitt stånd – man fick samma sociala tillhörighet som sina föräldrar – och fortsatte normalt att höra till det i hela sitt liv. Här skilde sig alltså det kristna Europa tydligt från den angränsande muslimska världen, där meriter spelade en mycket större roll.

I det tidiga feodalsamhället fanns tre olika stånd:

1) Adel: de som krigade. Adeln var den grupp som ägnade sig åt krigföring. Högst i rang stod kungens närmaste rådgivare och soldater, samt kungens vasaller (med titlar som hertig, greve, baron). Adelns lägsta skikt utgjordes av riddarna, som var adelsmän utan egen jordegendom.

2) Präster: de som bad. Prästerna var kyrkans män och hade en särskild ställning med tanke på deras koppling till Gud. Prästerna skulle ägna sig åt att upprätthålla Guds ordning på Jorden. De lydde egentligen ytterst under påven, och hade sitt helt egna lagsystem, men de samarbetade med kungamakten. En särskild undergrupp i ståndet utgjordes av munkar och nunnor, som avsade sig nästan all kontakt med omvärlden för att ägna sig helt åt sin religion. Munkar och nunnor levde i särskilda gemensamma boningar, kloster.

Adel och präster brukar gemensamt kallas frälse. Det betyder att de inte behövde betala skatt till kungen: istället hjälpte de kungamakten på andra sätt; de var alltså ”frälsta” från skatt.

3) Bönder: de som arbetade. Den stora massan av befolkningen utgjordes av de vanliga bönderna. Även bland bönderna fanns nivåskillnader. De som hade det förhållandevis bra var de självägande bönderna. De ägde sin egen jord och hade därmed en viss säkerhet och vissa rättigheter. Värre var det för de livegna, som inte ägde sin egen mark och därmed var tvungna att hyra mark av en länsherre (kyrkan, kungen eller en adelsman). De livegna var mycket beroende av sin länsherre.

Det islamiska samhällets uppbyggnad

I kalifatet var kalifen både världsligt och religiöst överhuvud. Jämfört med Europa kan man säga att han var både kejsare och påve. Med tiden fick dock kalifens viktigaste minister, vesiren, mer makt, och kalifen blev främst en symbolisk ledare. När sedan turkiska folk kom in i Mellanöstern på 1000-talet, blev det allt mer turkiska hövdingar som grep den politiska makten i kraft av att vara militära befälhavare. En sådan härskare benämndes sultan.

Den islamiska jordbrukspolitiken är en viktig del i förståelsen av det islamiska samhällets utveckling. Muhammed hade varit handelsman, och islam uppstod i en stadskultur. Detta innebar att många frågor om jordbruk behandlades ganska översiktligt i Koranen, något som ledde till ett problem när muslimerna under Umar erövrade stora områden. I de fall ursprungsägarna stannade kvar så fick de fortsätta bruka jorden, men många dödades i strider eller flydde. Vad skulle man göra med den erövrade marken? De olika arabiska hövdingarna ville förstås gärna själva lägga beslag på markområden, men Umar menade att marken och dess rikedomar hör till alla muslimer. Han lyckade hitta stöd för detta i Koranen, och den islamiska statspolitiken kom att följa hans rättesnöre.

Umars lösning innebar att jorden blev ägd av staten (dvs kalifen). För att förvalta jorden delade denne ut markområden till olika tjänstemän och krigare, oftast som belöning för lång och trogen eller väl utförd tjänst. Marken kunde gå i arv till förvaltarens son, men kalifen kunde också dra tillbaka jorden för att fördela den på nytt. I viss mån var kalifatet alltså meritokratiskt (man belönade folk efter meriter/duglighet, inte efter familjetillhörighet).

En annan viktig faktor var den religiösa toleransen. Enligt Koranen var judar och kristna ”Bokens folk”, vilket innebar att de och deras religion var skyddade enligt lag. Efter erövringen av Iran kom även zoroastrismenatt ses som likvärdig med kristendom och judendom.

I praktiken innebar detta att dessa religioner var fria och kunde utövas utan problem. Det fanns vissa restriktioner på hur mycket utrymme de fick ta (en stad fick t ex inte ha fler eller större kyrkor än moskéer). Dessutom betalade alla ”bokens folk” en särskild extraskatt, cizye. Denna skatt var en mycket viktig inkomst för staten, och medförde att kalifen/sultanen oftast inte hade något intresse av att konvertera folk till islam, för då skulle statsfinanserna minska.

I samband med de första muslimska inbördeskrigen ställdes de muslimska härskarna inför problem. Enligt Koranen är det strängt förbjudet för muslimer att föra krig mot varandra. Ändå krigade naturligtvis de olika kaliferna mot varandra. På 800-talet löstes detta problem med hjälp av slavar. De olika kaliferna började helt enkelt använda slavar som soldater. Dessa slavar hämtades normalt från Sydryssland och Centralasien, och var främst olika turkiska folk. Slavsoldaterna kom att kallas mamluker (av mamalik, ”en som är ägd”).

De tidigmoderna islamiska imperierna

Under perioden 1100-1400 drabbades det muslimska Mellanösterna av flera problem. Bortsett från korstågen invaderades  regionen också av mongolerna (se nästa avsnitt). Dessutom drabbades Mellanöstern mycket hårt av Digerdöden (även det kommer i nästa avsnitt). Trots dessa problem återhämtade sig den islamiska civilisationen på 1400-talet, och fram till 1500-talet byggdes nya islamiska stormakter upp.

Först och mest långlivat var det Osmanska riket, som uppstod redan omkring år 1300 och kom att dominera Anatolien, Mellanöstern, Balkan och Nordafrika. I Iran uppstod det dynamiska Safavidiska riket omkring år 1500, och ett tjugotal år senare etablerades Mogulriket i Indien. Dessa tre imperier utövade ett stort inflytande på resten av världen och spelade en dominerande roll i världspolitiken åtminstone till början av 1700-talet.

Medeltiden: religion och civilisation

I västerländsk historieskrivning brukar tiden efter romarrikets undergång kallas ”medeltiden”. Ordet betyder ”tiden mittemellan” och hade från början en nedvärderande klang. De människor som myntade begreppet på 1500-talet ansåg att medeltiden var en mörk och primitiv tidsålder utan några som helst framsteg inom några områden.

Den här negativa bilden av en tusen år lång tidsperiod är grovt missvisande. För det första är bilden helt fokuserad på Europa och struntar fullständigt i utvecklingen i andra regioner. För det andra har modern forskning visat att medeltiden även i Europa inte var så hopplöst mörk som den traditionella bilden antyder. Själva ordet ”medeltid” är dock så väl inarbetat att det är svårt att komma ifrån.

I det här avsnittet får du först en översikt över utvecklingen i västvärlden, som kom att präglas av de två stora religionerna islam och kristendom.

Världen omkring år 500 (klicka på kartan för att förstora den)

Kristendomens utveckling och splittring

I och med att romarriket föll sönder splittrades södra Europa upp politiskt, och flera löst sammanhållna småstater uppstod i imperiets ställe. De gamla romerska områdena hade dock en gemensam kultur, och genom kristendomens införande fick de också en gemensam religion.

Den största politiska maktfaktorn var Bysans, det östromerska riket. Kejsaren i Konstantinopel kunde uppbåda förhållandevis stora arméer och hade mycket att säga till om. Kyrkans religiösa överhuvud, patriarken av Konstantinopel, lydde under kejsaren och gjorde anspråk på att leda hela den kristna världen.

Kejsarens och patriarkens makt och inflytande var ansenligt men ändå begränsat. I synnerhet i Västeuropa var deras ledarskap mest symboliskt, och istället blev patriarken av Rom den dominerande religiösa ledaren. Roms patriarker tog snart titeln ”påve”, och lyckades bli ledare för den västra delen av kristenheten. Emot patriarkens östra ortodoxa (renläriga) kristendom lanserade påven sin egen variant av kristendom, den katolska (allmänna). Denna splittring kom att bli bestående.

Den katolska kyrkans makt ökade under de följande århundradena genom att kyrkan samarbetade med den politiska makten. Europeiska kungar övergick till katolicismen och hjälpte till att sprida kyrkans lära. I utbyte fick kungarna tillgång till kyrkans kunskap och kunde använda kristendomen som en sammanhållande ideologi för sina riken.

Islams framväxt

På 600-talet uppstod en ny världsreligion på den arabiska halvön. Den grundades av den arabiska köpmannen Muhammed (ca 570-632), och kom att kallas islam (ungefär ”fred genom underkastelse under Gud”), och en anhängare av religionen kallas muslim.

Islam är besläktad med judendom och kristendom. I sitt yrke reste Muhammed mycket och kom då i kontakt med judar och kristna. Han tog intryck av deras tro och utformade islam utifrån dessa intryck. Liksom kristendomen är islam en universell religion, som vem som helst kan konvertera till, men enligt islam var Jesus inte Guds son, utan en av Guds profeter (av vilka Muhammed var den sista).

Eftersom Muhammed kritiserade arabernas traditionella levnadssätt hamnade han och hans anhängare i konflikt med många av de traditionella stamhövdingarna, och muslimerna blev tvungna att slåss för att överleva. Muhammeds skicklighet som politiker och diplomat och den islamiska religionens budskap om fred och jämlikhet gjorde att muslimerna med tiden vann denna kamp. När Muhammed dog år 632 var hela den arabiska halvön under hans kontroll.

Kalifatet
Efter Muhammeds död behövdes en ny ledare för den muslimska gemenskapen. Denne ersättare var själv inte profet, men sågs som ställföreträdare för profeten och kallades kalif. Liksom Muhammed var kalifen både en religiös och politisk ledare för hela den muslimska världen.

Att Muhammeds vän Abu Bakr blev den första kalifen var helt accepterat av alla inblandade, men därefter började olika rivaliserande grupper bildas. Vissa hävdade att kalifen skulle väljas ur de dugligaste av Muhammeds bundsförvanter, medan andra menade att kaliftiteln skulle stanna i Muhammeds familj. De senare förespråkade Muhammeds svärson Ali (gift med Fatima) som kalif. Majoriteten ansåg dock att andra var mer kvalificerade, och Ali fick stiga åt sidan för två av Muhammeds förtrogna: först Umar och sedan Uthman.

Abu Bakr (632-634) säkrade islams position i Arabien genom att hålla ihop stammarna sedan Muhammed gått bort. Under Umar (634-644) och Uthman (644-656) expanderade muslimerna snabbt och tog över hela Mellanöstern, för att sedan fortsätta in i Nordafrika och Indien.

Kalifatets utbredning fram till år 750

Varför var muslimerna så framgångsrika i sina erövringar?
De muslimer som genomförde erövringarna menade att de lyckades så bra för att Gud stod på deras sida. En sådan förklaring kan knappast underbyggas vetenskapligt. Historieforskningen brukar istället peka på följande faktorer:

1) Nomadkrigföring. Araberna var vid denna tid fortfarande halv- eller helnomadiska, och nomader har nästan ända till modern tid varit överlägsna i krig gentemot bofasta samhällen. Nomadkrigarna var härdade av sitt kringvandrande liv och var dessutom mycket mer rörliga än de bofasta, som var så illa tvungna att försvara sina städer, byar och jordbruksmarker.

2) Islam som sammanhållande ideologi. Tidigare hade araberna varit splittrade och lika gärna krigat inbördes som mot andra. Men Muhammeds ledning och islams lära om att alla kunde vara med överbryggade gamla stamkonflikter och fick araberna att uppfatta sig som ett folk med en gemensam uppgift: att sprida den sanna tron.

3) Splittrade eller försvagade motståndare. Det romerska imperiet hade fallit sönder vid tiden för den muslimska expansionen. Dess efterträdare, Bysans, hade precis utkämpat ett långt och blodigt krig mot det nypersiska riket. Detta krig lämnade båda imperierna utmattade och försvagade, så att de hade svårt att bjuda något allvarligt motstånd.

4) Religiös tolerans. Muslimerna tvingade inte människorna i erövrade områden att konvertera till islam, utan lät det vara upp till var och en. I synnerhet åtnjöt judar och kristna en särskild skyddad (men underordnad) ställning som ”bokens folk”. Detta tillvägagångssätt skilde sig märkbart från framför allt Bysans, som försökte tvinga sina undersåtar att följa en strängt renlärig form av kristendom. Många kristna i t ex Syrien och Egypten blev därför ganska tillfreds med det muslimska styret när den första chocken väl hade lagt sig.

Splittring och inbördeskrig
Den snabba expansionen ledde till problem: vissa, framför allt befälhavarna och ledarna runt kalifen, blev mycket rika på erövringarna, medan de vanliga soldaterna blev allt mer missnöjda och kände sig utnyttjade. Kalifen Uthman gav också fördelar åt sin egen familj. Bland annat tillsatte han sin släkting Muawiyya, son till en av Muhammeds gamla fiender, till guvernör i Syrien. Till slut revolterade soldaterna, och Uthman mördades. Därefter blev Ali kalif, men Muawiyya revolterade och störtade honom.

Detta ledde till en bestående splittring inom islam. De som stödde Ali och hans efterkommandes rätt till kaliftiteln betecknades shîat Ali, ”Alis parti”. Shiiterna var i minoritet, och oftast i opposition till makten. Majoriteten, som accepterade Muawiyyas maktövertagande, kom att kallas sunnimuslimer (ungefär ”renläriga”).

Fördjupningar:

Korstågen – en religiös konflikt?

Det medeltida samhället

Antiken

Under det första årtusendet f vt gick utvecklingen av civilisationerna i Eurasien in i en ny fas. Från att ha varit regionala statsbildningar övergick civilisationerna till att skapa imperier, vidsträckta stater som försökte lägga under sig en så stor del av världen som möjligt. I det här kapitlet ska vi undersöka dessa imperiebyggen och fundera över konsekvenserna av dem.

Under denna period uppkom också nya sätt att tänka och försöka förstå världen. Vi kommer att titta närmare på dessa nya tänkesätt och vad de fick för påverkan på världens fortsatta utveckling.

Den här tidsperioden brukar ofta kallas Antiken. Det begreppet är särskilt förknippat med de grekiska och romerska civilisationerna.

Världen omkring år 1000 f v t (klicka på kartan för att förstora den)

Vad är ett imperium?
Ett imperium är en särskild form av statsbildning. Ett imperium brukar kännetecknas av dessa drag:

•    Ett imperium gör anspråk på herravälde över hela världen, eller åtminstone en så stor del av världen som möjligt;
•    Ett imperium har inga fasta gränser, utan gränserna kan utvidgas eller dras samman beroende på imperiets framgång;
•    Ett imperium försöker kontrollera sin omgivning, men graden av kontroll varierar. Nära imperiets centrum är kontrollen mycket stark, men avtar sedan för att bli ganska svag i imperiets utkanter;
•    Ett imperium ser inte sina grannar som jämbördiga med sig själv. Imperiet gör anspråk på överhöghet; andra statsbildningar ses därför antingen som fiender eller i bästa fall som lydriken.

För att utbreda och befästa sitt herravälde använder sig imperiet av olika maktmedel. Det mest uppenbara är militärmakt för att kunna erövra områden. Nästa är ekonomisk makt, som ger imperiet möjlighet att köpa vad det vill ha av andra. Det tredje maktmedlet är imperiets ideologi, som kan användas för att rättfärdiga erövringar och få underlydande folk att acceptera imperiets herravälde.

Varför uppkom imperier?
Den viktigaste förutsättningen för att ett imperium skulle kunna uppkomma var att det fanns en fungerande statsapparat, dvs en byråkratisk organisation som kunde avkräva resurser från befolkningen i form av skatt och manskap till militären. Men varför ville folk skapa imperier?

Det var sällan så att det fanns någon medveten plan. Snarare började en civilisation att använda sig av sin krigsmakt för att attackera grannområden och plundra dem på värdesaker och människor. Fångarna gjordes till slavar, medan krigsbytet berikade samhällseliten (krigare och präster). På så sätt betalade sig den dyra krigsmakten. Efter ett tag tog man över området man tidigare plundrat, antingen för att lättare komma åt andra områden som inte plundrats ännu eller för att kunna kontrollera områdets handel och värdefulla resurser.

Vad blev konsekvenserna av ett imperiums uppkomst?
Om ett imperium kunde byggas upp framgångsrikt så ledde det till att enorma mängder rikedom och makt samlades i imperiets centrum. Imperiets ledning kunde använda dessa rikedomar till enorma byggnadsverk och monument för att demonstrera imperiets makt. Men rikedomarna användes också för att förbättra tillvaron för de vanliga medborgarna i imperiet, så att de också fick ut något av imperiebygget.

Så länge imperiet var framgångsrikt fick den egna befolkningen betala ett pris i form av soldatrekrytering, men i gengäld fick de en hög grad av säkerhet och trygghet. Särskilt de som sysslade med hantverk och handel kunde tjäna mycket på att handelsvägarna skyddades av imperiets militärmakt.

När imperiet expanderade kom många olika folk att hamna under dess välde. Därmed kom folken att blandas med varandra, och detta främjade utbytet av idéer och uppfinningar, samt innebar att olika folks kulturer blandades. Ofta hade imperiets egna ursprungsfolk (det imperiebärande folket) särskilda rättigheter, men i en del imperier fanns stora möjligheter även för de underkuvade folken. De nya idéerna och uppfinningarna kunde leda till snabbare utveckling och ökad befolkning, vilket i sin tur kunde skapa påfrestningar på jordbruket, som skulle föda hela befolkningen.

Imperiebygget ledde till en känsla av stolthet över framgångarna hos befolkningen i stort, något som rikets ledning uppmuntrade. Denna stolthet kunde dock lätt slå över i en känsla av överlägsenhet gentemot andra folk. Folket i ett imperium uppfattade gärna sig själva som ”civiliserade”, medan folk utanför imperiet föraktfullt betecknades som ”barbarer”.

De omkringliggande folk som underkuvades av ett imperium var inte alltid nöjda med att låta sig styras från en huvudstad som ofta låg långt utom räckhåll och inte nödvändigtvis tillvaratog deras lokala intressen. Därför ledde ett imperiums expansion ofta till krig, och även om imperiet segrade kunde den underkuvade befolkningen göra uppror om möjligheten fanns. Folken som levde i imperiets centrum blev också vana vid en hög levnadsstandard. Om imperiet led ekonomiska eller militära nederlag kunde denna levnadsstandard hotas, vilket medförde att många blev missnöjda med imperiestyret.

Periodens imperier i översikt
I Mellanöstern uppstod det assyriska imperiet och styrde med terror och brutalitet. I mitten av 600-talet störtades imperiet av uppror, och så småningom uppstod det mer toleranta och stabila persiska imperiet, som lyckades ta över alla de gamla civilisationerna i Mellanöstern. På 400-talet invecklade sig dock perserna i strider med grekerna, och riket försvagades för att till slut erövras av Alexander av Makedonien på 300-talet f v t.. Alexanders eget rike splittrades dock efter hans död, och imperiebyggandet försköts västerut, till Rom. Under en period på 300 år byggde romarna upp ett imperium runt Medelhavet, större än något tidigare. Det romerska imperiet fungerade bra fram till ungefär år 200 v t. Sedan började det försvagas, för att slutligen splittras och falla sönder omkring år 400.

Världen omkring år 500 f v t. (Klicka på kartan för att förstora den)

I Indien tog det lång tid innan imperiestater uppkom, men efter att Alexander av Makedonien utsträckt sina erövringståg till nordvästra Indien lät sig indiska furstar inspireras av hans exempel. Furstefamiljen Maurya byggde under några generationer upp sitt eget imperium, som kom att omfatta nästan hela Indien.   Riket föll dock sönder på 100-talet f v t, och Indien blev återigen splittrat.

Det mest framgångsrika imperieprojektet var det kinesiska. Efter en lång tid av splittring och krig mellan olika furstefamiljer byggdes ett centralstyrt kinesiskt imperium upp av Qin- och Handynastierna. Handynastins Kina tävlade med Rom om att vara det mäktigaste i världen. Riket splittrades på 200-talet v t, men den statliga byråkrati och gemensamma ideologi som byggts upp under kejsartiden medförde att det kinesiska imperiet fortlevde under nya härskare, med kortare perioder av splittring och inbördeskrig.

Världen omkring vår tideräknings början (klicka på kartan för at förstora den)

Fördjupning: Assyrien och Persien

Fördjupning: antikens Grekland

Fördjupning: Filosofins uppkomst och utveckling

Fördjupning: det romerska imperiet

Fördjupning: det kinesiska imperiet

 

 

Forntiden

Flodkulturerna – de första civilisationerna

Omkring år 3000 f vt hade de områden där man först börjat med jordbruk utvecklats så mycket att samhällena blev ännu mer organiserade. Dessa första civilisationer uppstod i Mesopotamien, Egypten, nordvästra Indien och norra Kina.

De första civilisationerna, från vänster: Egypten, Sumer, Harappakulturen, Shangdynastin

De första civilisationerna hade vissa saker gemensamt:

•    Alla uppkom längs med en flod. I området runt floden fanns bördig mark, och floden kunde avledas för att konstbevattna och därmed odla upp andra områden.

•    Tack vare den goda tillgången på jordbruksmark blev befolkningstätheten i dessa områden hög, och städer uppstod.

•    Alla präglades av tydliga klasskillnader. Högst i samhällshierarkin stod överklassen (präster och krigare), medan handelsmän, hantverkare och bönder utgjorde merparten av befolkningen. Längst ner fanns slavarna.

•    För att effektivt kunna styra riket utsågs en ledare. Med tiden blev ledarpositionen ärftlig, och ledaren blev då kung. Lagar och polisväsende utvecklades för att upprätthålla ordningen, och kungen utkrävde skatt av befolkningen för att bekosta det militära försvaret och rättsväsendet. På så sätt uppstod en statsapparat.

Statens uppkomst och utveckling underlättades av två uppfinningar. Den ena var skrivkonsten, som gjorde det möjligt att skriva ner affärsavtal, lagar och regler, men också möjlighet att föra statistik över mängden människor i riket och hur mycket de betalade i skatt. Den andra var den byråkratiska principen, det vill säga tanken att en person (t ex en polis eller skatteindrivare) kunde representera staten. I nomadsamhället byggde makten på släktrelationer och personlig förmåga. Även om dessa faktorer fortfarande var viktiga för att kungen skulle kunna upprätthålla sin makt, så innebar den byråkratiska principen att statsmakten kunde utsträckas långt utanför kungafamiljens omedelbara räckvidd.

För att hålla ihop riket och få folket att känna lojalitet mot härskaren utvecklades också en organiserad religion.

Sumer
Mesopotamien (ungefär nuvarande Irak) domineras av två floder, Eufrat och Tigris. Där floderna möts innan de mynnar ut i Persiska viken uppstod ett floddelta med mycket bördig mark, och här växte den allra första civilisationen, den sumeriska, fram.

Sumererna levde inte i ett sammanhållet rike, utan de olika städerna styrde sig själva som enskilda stater (stadsstater). Varje stad hade sin egen skyddsgud, som dock troddes ha makt just i den staden och inte andra. Om man besökte en främmande stad var man därför tvungen att respektera den stadens gud.  Den sumeriska religionen var alltså polyteistisk – den bestod av många olika gudar som respekterades av människorna.

Varje stadsstat styrdes först och främst av prästerna, och templet var den centrala byggnaden i staden. Prästerna skötte här de religiösa ceremonierna och fattade politiska beslut, men templet fungerade också som centralt matförråd för stadsbefolkningen.

sumeriskt tempel (ziggurat)Tempel (ziggurat) i den sumeriska staden Urhttp://en.wikipedia.org/wiki/Ur)

Sumererna handlade med varandra och så småningom med Egypten och Indien. För att underlätta affärstransaktioner utvecklade sumererna ett skriftsystem, kilskriften, som ristades in i lertavlor. Dessutom utvecklade sumererna grundläggande matematik och präglade mynt för att handeln skulle kunna fungera smidigare.

Sumererna lärde sig att smida brons, som de använde till verktyg, vapen och myntprägling. Men detta ledde i längden till problem. För att smida brons behövde man stora mängder bränsle, som sumererna fick genom att hugga ner skogen i området. Men när skogen avverkades började åkermarken att förstöras, eftersom träden tidigare bundit jorden. Sumererna försökte avhjälpa detta med omfattande konstbevattning, men detta ledde i sin tur till att jorden försaltades och till slut blev oanvändbar för jordbruk.
Följden av denna miljöförstöring var att sumererna tvingades överge sitt ursprungsområde och flytta norrut längs floderna. Där blev de mer sårbara för nomadattacker. De nomader som vid denna tid invandrade till Mesopotamien brukar kallas semiter. Semiterna blandade sig med sumererna, tog till sig deras sätt att leva och upprättade nya, mer centralstyrda riken: Babylonien i mellersta Mesopotamien och Assyrien i norra Mesopotamien.

Egypten
Den egyptiska civilisationen uppstod ungefär samtidigt som den sumeriska, alltså omkring 3000 f vt. Egyptiernas livsnerv var floden Nilen. Den bördiga floddalen runt Nilen var perfekt för jordbruk, men under flodtid svämmade floden över och hotade att förstöra den uppodlade marken. För att skydda sig undan floden behövde egypterna organisera sig och samarbeta. Kanske var det därför som Egypten fick en mycket stark centralmakt.

I spetsen för den egyptiska staten stod envåldshärskaren, med titeln farao. Teoretiskt sett styrde farao enväldigt över hela riket, men i praktiken samarbetade han med prästerskapet, som fungerade som statstjänstemän. I den egyptiska religionen var farao solgudens son och alltså själv en gud.

Slavar förekom i det egyptiska samhället, men den stora majoriteten av befolkningen var bönder. Under större delen av året jobbade bönderna på sina jordar, men när skörden varje år klarats av kommenderades befolkningen till arbete i statens tjänst. Detta bestod dels i att tygla Nilen med fördämningar och kanaler, och dels i att bygga stora monument till faraonernas ära. Den viktigaste symbolen var pyramiderna, som byggdes som gravmonument över olika faraoner. Faraos makt hade dock sina begränsningar: om arbetsvillkoren var för hårda kunde befolkningen gå ut i strejk.

Cheopspyramiden, den största av de egyptiska pyramiderna http://en.wikipedia.org/wiki/Great_pyramid)

Egypterna utvecklade ett eget skriftsystem, hieroglyferna. Hieroglyferna byggde på stiliserade bilder och skriftsystemet bestod därför av många tusen tecken. Följden blev att det var svårt att lära sig läsa och skriva; endast eliten hade tid och råd att låta sina barn utbilda sig i sådant. Egypternas liv var centrerat runt Nilen, så de flesta av deras uppfinningar byggde på deras relationer med floden. Geometri utvecklades i arbetet med konstbevattning, och egypternas kalender utgick från Nilens ebb och flod.

Med Saharaöknen som skydd mot nomader söderifrån hade Egypten en relativt säker position, och faraonerna kunde så småningom börja utsträcka sin makt utanför Nildalen, in i Mellanöstern. Omkring 1500 f vt hejdades den egyptiska expansionen av hettiterna, ett folk som levde i östra Anatolien. Hettiterna kände till järnsmide och hade därför bättre vapen än egypterna.

Egypterna var mer försiktiga i exploateringen av naturen än sumererna, och drabbades därför aldrig av en lika katastrofal miljöförstöring som dem. I någon mån var förutsättningarna också bättre: Nilens ebb och flod gjorde att försaltning av jorden inte var något stort problem, då floden sköljde bort uppkomna saltavlagringar. Å andra sidan gick utvecklingen långsammare i Egypten, och städerna blev aldrig så dominerande som i Mesopotamien. Och egypterna kunde fortfarande drabbas av nomadinvasioner. På 1200-talet f vt invaderades Mellanöstern av ett ganska okänt nomadfolk, hyksosfolket. Hyksosinvasionen slog sönder det hettitiska väldet och försvagade Egypten, som drog sig tillbaka till kärnområdet runt Nildalen. Det faraoniska väldet fanns kvar men spelade inte längre någon dominerande roll i Mellanöstern.

Harappakulturen
Den första indiska civilisationen växte fram omkring 2600 f vt längs Indusfloden i nordvästra Indien (nuvarande Pakistan). Civilisationen brukar kallas Harappakulturen efter dess viktigaste stad.

Harappakulturen är den av de tidiga civilisationerna vi vet minst om, främst för att mycket få skriftliga kvarlevor finns kvar, och för att ingen lyckats tyda de inskriptioner som finns. Utifrån arkeologiska fynd är det dock klart att civilisationen var högt utvecklad och hade kontakt med folken i Mesopotamien. De indiska städerna verkar ha byggts efter planer, med raka gator, standardiserade hus och ett citadell i centrum för försvar. Allt detta tyder på en stark centralmakt i stil med Egypten. Men till skillnad från Egypten har Harappakulturen inte efterlämnat några stora monument i stil med pyramiderna. Därför tror en del forskare att Harappa och övriga städer styrdes oligarkiskt, av ett råd bestående av framstående medborgare.

Harappastaden Mohenjo-Darohttp://en.wikipedia.org/wiki/Mohenjodaro)

Eftersom vi har så lite information om Harappakulturen vet vi inte säkert om de hade lika svåra miljöproblem som sumererna, men det står i alla fall klart att jordbruket spred sig från Indusdalen över hela norra Indien, med floderna Indus och Ganges som de viktigaste områdena.

Den första indiska civilisationen gick under till följd av en nomadinvasion. Omkring 1500 f vt invaderades Indien från nordväst av ett nomadfolk som kallades arier. Under hela historien fortsatte Indien att vara sårbart för sådana invasioner från nordväst.

Den kinesiska civilisationen
Den kinesiska civilisationen var den yngsta av de fyra ursprungliga civilisationerna. Skälet till detta var förmodligen Kinas relativa isolering: de andra tre låg förhållandevis nära varandra och kunde därmed utbyta varor och idéer sinsemellan, medan kineserna fick klara sig på egen hand under lång tid. Kinesisk historia delas traditionellt in efter de olika dynastierna (kunga- och kejsarfamiljer), och den allra första ska ha varit Xiadynastin (ca 2000 f vt), som vi inte vet så mycket om. Efterföljaren Shangdynastin (ca 1600 f vt) är dock mer känd.

Den kinesiska civilisationens livsnerv var Huang Ho (Gula floden), som hade ungefär samma roll för kineserna som Nilen hade för egypterna. Överhuvudtaget påminner det forntida Kina ganska mycket om faraonernas Egypten, med ett omfattande jordbruk runt Huang Ho, en relativt stark central statsmakt, och relativt få och små städer, åtminstone jämfört med Sumer. Den kinesiska kungen var sammankopplad med de religiösa föreställningarna: han ansågs vara ”Himmelens son”. Vid den här tiden utvecklades också det kinesiska skriftsystemet, som i likhet med egypternas var mycket komplicerat och därmed begränsat till en elit. En följd av detta blev att läs- och skrivförmåga kom att skattas mycket högt i Kina, och de som behärskade dessa färdigheter kunde snabbt komma upp sig i samhället.

Den kinesiska muren började uppföras under forntiden, även om den nuvarande byggdes på 1500-talet (http://en.wikipedia.org/wiki/Great_Wall_of_China)

Shangkineserna kände till och utnyttjade bronssmide. De drabbades dock inte av samma problem som sumererna, återigen av samma skäl som egypterna klarade sig skapligt bra. Hotet från nomader var dock ständigt närvarande: norr om det kinesiska hjärtlandet finns vidsträckta stäppområden, där många nomadgrupper (främst turkar och mongoler) frodades, och kineserna utsattes därför ständigt för attacker därifrån. Kungamakten växte förmodligen fram som ett sätt att upprätta en effektiv militär styrka som kunde hålla nomaderna borta.

Den tidiga kinesiska civilisationen gick inte under till följd av miljöproblem, och övertogs heller inte av invaderande nomader. Det som fällde Shangdynastin var istället bristande kontroll över de olika provinserna. På 1000-talet f vt gjorde provinsen Zhous lokala ledare uppror och besegrade Shang. Zhoudynastin byggde dock vidare på Shangs statsbildning, och på så sätt fortlevde den kinesiska civilisationen, men under en ny kungafamilj.

Förhistorisk tid

Stämningsmusik:
[ca_audio url=”http://www.historia2.se/historia123/wp-content/uploads/2013/01/ashitaka.mp3″ width=”WIDTH” height=”HEIGHT” css_class=”CSS_CLASS”]

Videopresentation av jordbruksrevolutionen

Ladda ner powerpointen 

Tro eller vetande?

Det finns två olika föreställningar om hur världen och människorna har uppkommit. Den ena, skapelseberättelsen, går ut på att världen och människan har skapats av en högre stående varelse, en gud. Varje religion har sin egen skapelseberättelse. Huvudtanken i dem är densamma: sedan guden har skapat världen skapar han människor som ska styra över världen.Den andra föreställningen brukar kallas den vetenskapliga: enligt den har världen och människorna uppkommit som en följd av olika naturkrafter som verkar i universum.

Den viktiga skillnaden mellan de här två synsätten är att den religiösa föreställningen utgår från att människan är ämnad att styra över världen: allt annat existerar så att säga på människans villkor, och hela denna situation är godkänd av Gud.  Något liknande förutsätts inte i den vetenskapliga föreställningen.

Det här materialet utgår ifrån den vetenskapliga föreställningen. Det betyder att jag i den här framställningen kommer att behandla religioner som historiska, sociala och kulturella rörelser. Jag utgår inte från att någon av religionerna skulle vara ”sann”.

När började historien?

Vid vilken tidpunkt bör en skildring av världens historia börja? En extrem möjlighet är att börja med vad modern astronomi har lyckats fastställa som universums uppkomst: Big Bang för cirka 15 miljarder år sedan. En annan möjlighet skulle kunna vara att begränsa skildringen till bara vårt solsystems uppkomst, för cirka 4,6 miljarder år sedan. Men i så fall skulle den här skildringen nästan bara handla om astronomi, om stjärnor, galaxer och planeter. Sådant brukar räknas till astronomi och inte historia, så vi får försöka hitta en annan startpunkt.

Historia brukar fokusera på arten människa, så en rimligare startpunkt skulle kunna vara människans uppkomst. Problemet med de tidiga människorna är att vi inte vet så mycket om dem, eftersom de inte lämnat så mycket spår efter sig. Först med skrivkonstens uppkomst för cirka 5000 år sedan börjar vi få så pass goda källor att vi kan börja säga något någorlunda säkert om hur människorna på den tiden levde och tänkte.

I den här skildringen kommer det mesta utrymmet ägnas åt den egentliga historien, alltså de senaste femtusen åren. Men flera viktiga förändringar i hur vi människor lever inträffade redan under förhistorisk tid, så vi kommer att börja med att undersöka vad vi vet om den tiden.

De första människorna

De första klart urskiljbara människorna, homo erectus, uppkom i östra Afrika för cirka 2 miljoner år sedan. Homo erectus skilde sig från sina släktingar, gorillor och schimpanser, genom att hon gick på två ben. Detta gav människorna en fördel i livet på de afrikanska savannerna, eftersom den upprätta gången gjorde det lätt för dem att överblicka det höga savanngräset och upptäcka bytesdjur och faror. Men det frigjorde också händerna, så att människorna i mycket högre utsträckning kunde använda sig av verktyg. Forskarna tror att det var detta bruk av verktyg som stimulerade utvecklingen av den mänskliga hjärnan.

Utvecklingen från homo erectus till den moderna människan, homo sapiens, var färdig för cirka 150 000 år sedan. De människor som då levde var fysiologiskt helt lika moderna människor. Vid sidan om homo sapiens existerade en annan människoart, neanderthalmänniskorna. Neanderthalarna minskade dock med tiden i antal och försvann slutgiltigt för cirka 30 000 år sedan. Varför? Homo sapiens verkar ha varit mer anpassningsbara, för de spred sig över större områden. En möjlighet är att de mer talrika homo sapiens helt enkelt slog ihjäl sina konkurrenter. En annan är att de två människotyperna blandade sig med varandra och fick gemensamma barn. Med tiden försvann då neanderthalarnas särdrag, eftersom de var få i jämförelse med homo sapiens.

Människorna under förhistorisk tid levde som nomader. Det innebar att de levde ett kringvandrande liv utan någon fast bosättning. En nomadgrupp kunde bestå av 20-30 individer till flera hundra, kanske ännu fler. Det som styrde deras vandringar var mattillgången: människorna levde av jakt, fiske och samling av växter och frukter. När tillgången på mat minskade flyttade man till en annan plats. Med tiden spred sig människorna över hela Jorden.

Grottmålning av kor

Tidiga uppfinningar

Under den långa tiden från homo erectus uppkomst till neanderthalarnas undergång utvecklade människorna flera hjälpmedel. Det mest grundläggande var bruket av eld, som gav möjlighet att bereda mat och kunde användas för jakt. Redskap och vapen gjordes av trä, sten, och ben. Men människorna försökte också förstå världen och göra den begriplig. Därigenom uppkom animismen, den mest grundläggande formen av religion. Enligt detta tänkande är hela världen besjälad och besitter magiska krafter. För att överleva måste man känna till dessa krafter och försöka leva i harmoni med dem. Inom områden som var mycket viktiga för människornas överlevnad (som t ex väder och vind, tillgång på djur och växter) tänkte man sig att mycket starka krafter verkade, och dessa var människorna tvungna att hålla sig väl med för att få mat och skydd. Om en jakt var lyckosam var man noga med att tacka djurens andar, så att de inte skulle bli arga. På så sätt uppstod med tiden olika religiösa ceremonier.

Det religiösa tänkandet lämnade spår genom att det uppmuntrade utvecklingen av konst (grottmålningar och hällristningar). Andra konstformer, som sångmusik och dans, kom att stärka känslan av gemenskap inom den egna gruppen.

Avbildning av musiker i det forntida Mesopotamien (eget foto, Museum of Anatolian Civilizations, Ankara)

Jordbruksrevolutionen

Den viktigaste förändringen som skedde för människorna under förhistorien var jordbruksrevolutionen, som innebar att människorna började övergå till att bruka jorden och ha tamboskap.  Detta började ske för ungefär 10 000 år sedan.

Övergången till jordbruk var en långvarig process. Människorna kom på att de inte behövde vara helt beroende av den föda som vildmarken gav, utan att de kunde odla växter och föda upp djur för att få mat. De viktigaste grödorna var vete, majs och ris, och de viktigaste djuren var får, getter, grisar och kor.

Varför övergick människor till jordbruk?
Att bruka jorden gav människorna en del fördelar. Viktigast var nog att tillgången på mat blev säkrare och mer förutsägbar: genom att odla mat och hålla boskap kunde man lättare veta hur mycket mat man hade. Dessutom kunde spannmål som vete och ris lagras i förråd, så att man kunde överleva även under vintersäsonger eller perioder av missväxt.

När och var skedde jordbruksrevolutionen?
Övergången till jordbruk skedde på olika platser i världen och vid olika tillfällen. Jordbruket spreds med tiden till omkringliggande folk, men folk på varje kontinent uppfann jordbruket oberoende av varandra. Tidigast skedde det för cirka 10 000 år sedan, i Mellanöstern, Indien och Kina

De grönfärgade områdena visar var jordbruk utvecklades utan att det lånades in från någon annan

Varför tog det olika lång tid för folk i olika delar av världen?
De fyra områden som tidigast gick över till jordbruk ligger alla på den största landmassan på Jorden, Eurasien (Europa + Asien). Landmassans storlek och utsträckning gav människorna i den delen av världen flera fördelar.

För det första innebar landmassans storlek att det fanns större biologisk variation. Det fanns alltså flera olika arter av växter och djur som kunde användas av människorna. Alla de viktigaste boskapsdjuren (får, getter, grisar, kor och hästar) kommer från Eurasien, liksom de viktigaste spannmålsväxterna (vete och ris).

För det andra medförde landmassans storlek också att flera olika jordbrukskulturer kunde uppkomma oberoende av varandra men ändå någorlunda nära varandra. Detta gav människorna möjlighet att resa och börja handla med varandra. På så sätt kunde de utbyta varor och uppfinningar med varandra, och samhällena stimulerades på så sätt till en snabbare utveckling.

Jordbrukarna i Amerika och Afrika var mer isolerade än de i Eurasien; de hade svårare geografiska hinder (berg, djungler och öknar) att ta sig förbi innan de kunde få kontakt med varandra. Även om de lyckades, var klimatet så annorlunda att det inte gick att utan vidare överföra ett djur från ett område till ett annat. Till exempel kunde människorna i Sydamerika använda laman som transportdjur, men laman kan inte planteras in i Centralamerika (Mexico): den klarar inte det klimatet. I Eurasien däremot kunde får, hästar, getter och grisar spridas över hela det utvecklade området från Kina till Mellanöstern.

Konsekvenser av jordbruksrevolutionen
De direkta effekterna av jordbruksrevolutionen var att de jordbrukande människorna blev bofasta och slutade flytta så mycket på sig, samt att de fick mer mat. Med jordbruk kunde människorna producera mer mat än de kunde äta. Eftersom man heller inte behövde flytta runt så kunde man skaffa fler barn, och människobefolkningen ökade därför kraftigt efter jordbruksrevolutionen.

Samtidigt som de bofasta människorna hade mer att äta och kunde föröka sig i snabb takt, så medförde jordbruket också en del nackdelar. Kosten var helt baserad på bröd och mjölkprodukter och var därför mer ensidig än nomadernas varierade kost. De bofasta fick därför lättare bristsjukdomar. Den ökande befolkningstätheten medförde också att epidemiska sjukdomar kunde sprida sig snabbt och ta kål på många. Jordbruket krävde också mer arbetstid än nomadlivet. På det hela taget innebar allt detta att medellivslängden för bofasta människor sjönk jämfört med nomaderna, men jordbrukarnas snabbare förökningstakt gjorde att de bofasta ändå blev många fler.

Jordbruksrevolutionen innebar också att tydliga gränsdragningar uppstod mellan människor. Den första, och kanske mest grundläggande, var mellan män och kvinnor. I nomadsamhället fanns ingen fast arbetsdelning mellan könen. Många forskare tror att männen i högre grad ägnade sig åt jakt medan kvinnorna i högre grad skötte insamlingen av växter och frukter samt det begynnande jordbruket. Anledningen är att kvinnor som var gravida eller hade småbarn inte kunde röra sig lika fritt i jakten på villebråd, och därför uppstod denna form av tidig arbetsfördelning. Det bör dock påpekas att nomadfolk längre fram i historien ofta kännetecknades av att både kvinnor och män var jägare och krigare, så arbetsdelningen berodde inte på kön, utan på förmåga: de som av olika skäl (graviditet, sjukdom, ålderdom) inte kunde följa med jägarna och krigarna stannade hemma.

I jordbrukssamhället blev dock könsgränserna fastare. Eftersom man inte begränsades av tillgången på mat skaffade man många barn, vilket medförde att kvinnan kom att stanna i hemmet för att ta hand om barnen och sköta de sysslor som kunde utföras i nära anslutning till hemmet, medan mannen skötte jordbruksmarken.

Den andra tydliga uppdelningen av människor var mellan bofasta och nomader. De bofasta började leva under helt andra omständigheter, där skötseln av jordbruksmark och boskap hamnade i centrum. De bofasta utvecklade tanken om privat äganderätt till mark som de behövde. Nomaderna hade ingen större förståelse för de bofastas sätt att leva och ingen uppfattning om privat äganderätt. Eftersom de vandrade omkring och lade beslag på den mat som de hittade blev de bofasta samhällena frestande måltavlor för dem. Även om nomaderna var färre till antalet var de överlägsna i strid, eftersom i stort sett varje medlem i en nomadstam var en vältränad jägare och krigare, medan de bofasta ägnade större delen av sin tid åt att bruka jorden. Eftersom nomaderna inte hade några fasta bostäder hade de heller inga områden de absolut måste försvara, utan kunde dra sig undan om fiendens övermakt blev för stor. Nomaderna kom därför att utgöra ett allvarligt hot mot de bofasta.

I de bofasta samhällena uppkom med tiden också klasskillnader. Matproduktionen var så effektiv att alla inte behövde arbeta för att få fram tillräckligt med mat. Vissa grupper i samhället kunde därför specialisera sig på andra uppgifter, och därmed uppstod olika klasser. De flesta var fortfarande jordbrukare, men en del kunde börja ägna sig åt handel och hantverk. Andra specialiserade sig på krigföring för att kunna skydda samhället undan nomadattacker. Åter andra blev religiösa ledare med uppgift att hålla kontakt med de gudar som människorna dyrkade. När väl en krigarklass uppkommit kunde dessa attackera omkringliggande områden. Grannar som besegrades gjordes till slavar. Slavarna blev de tidiga samhällenas viktigaste arbetskraft.

En sista viktig konsekvens av jordbruksrevolutionen var att människan i högre grad började påverka miljön. Nomaderna anpassade sig till miljöns krav, men de bofasta började anpassa miljön efter sina behov. Jordbruket i sig innebar att miljön påverkades. I ett första skede kunde floder avledas och dämmas upp för att ge vatten till marken. När ny mark skulle brukas använde man sig av svedjebruk: man brände helt enkelt ner de träd och buskar som fanns på marken, plöjde sedan upp marken och odlade där.

Jordbruk och boskapsskötsel innebar också att människorna påverkade de arter de använde sig av. Genom att se till att djur med passande egenskaper fick föröka sig blev boskapen fogligare. Både djur och grödor förädlades så att de gav mer och mer mat.

Referenser

Framställningen bygger huvudsakligen på William H McNeill och John R McNeill, Mänskliga nätverk (SNS Förlag 2006), samt Jared Diamond, Vete vapen och virus (Norstedts 2006). Se också William H McNeill, Plagues and Peoples.