Kategoriarkiv: historia 1a1

Forntiden

Flodkulturerna – de första civilisationerna

Omkring år 3000 f vt hade de områden där man först börjat med jordbruk utvecklats så mycket att samhällena blev ännu mer organiserade. Dessa första civilisationer uppstod i Mesopotamien, Egypten, nordvästra Indien och norra Kina.

De första civilisationerna, från vänster: Egypten, Sumer, Harappakulturen, Shangdynastin

De första civilisationerna hade vissa saker gemensamt:

•    Alla uppkom längs med en flod. I området runt floden fanns bördig mark, och floden kunde avledas för att konstbevattna och därmed odla upp andra områden.

•    Tack vare den goda tillgången på jordbruksmark blev befolkningstätheten i dessa områden hög, och städer uppstod.

•    Alla präglades av tydliga klasskillnader. Högst i samhällshierarkin stod överklassen (präster och krigare), medan handelsmän, hantverkare och bönder utgjorde merparten av befolkningen. Längst ner fanns slavarna.

•    För att effektivt kunna styra riket utsågs en ledare. Med tiden blev ledarpositionen ärftlig, och ledaren blev då kung. Lagar och polisväsende utvecklades för att upprätthålla ordningen, och kungen utkrävde skatt av befolkningen för att bekosta det militära försvaret och rättsväsendet. På så sätt uppstod en statsapparat.

Statens uppkomst och utveckling underlättades av två uppfinningar. Den ena var skrivkonsten, som gjorde det möjligt att skriva ner affärsavtal, lagar och regler, men också möjlighet att föra statistik över mängden människor i riket och hur mycket de betalade i skatt. Den andra var den byråkratiska principen, det vill säga tanken att en person (t ex en polis eller skatteindrivare) kunde representera staten. I nomadsamhället byggde makten på släktrelationer och personlig förmåga. Även om dessa faktorer fortfarande var viktiga för att kungen skulle kunna upprätthålla sin makt, så innebar den byråkratiska principen att statsmakten kunde utsträckas långt utanför kungafamiljens omedelbara räckvidd.

För att hålla ihop riket och få folket att känna lojalitet mot härskaren utvecklades också en organiserad religion.

Sumer
Mesopotamien (ungefär nuvarande Irak) domineras av två floder, Eufrat och Tigris. Där floderna möts innan de mynnar ut i Persiska viken uppstod ett floddelta med mycket bördig mark, och här växte den allra första civilisationen, den sumeriska, fram.

Sumererna levde inte i ett sammanhållet rike, utan de olika städerna styrde sig själva som enskilda stater (stadsstater). Varje stad hade sin egen skyddsgud, som dock troddes ha makt just i den staden och inte andra. Om man besökte en främmande stad var man därför tvungen att respektera den stadens gud.  Den sumeriska religionen var alltså polyteistisk – den bestod av många olika gudar som respekterades av människorna.

Varje stadsstat styrdes först och främst av prästerna, och templet var den centrala byggnaden i staden. Prästerna skötte här de religiösa ceremonierna och fattade politiska beslut, men templet fungerade också som centralt matförråd för stadsbefolkningen.

sumeriskt tempel (ziggurat)Tempel (ziggurat) i den sumeriska staden Urhttp://en.wikipedia.org/wiki/Ur)

Sumererna handlade med varandra och så småningom med Egypten och Indien. För att underlätta affärstransaktioner utvecklade sumererna ett skriftsystem, kilskriften, som ristades in i lertavlor. Dessutom utvecklade sumererna grundläggande matematik och präglade mynt för att handeln skulle kunna fungera smidigare.

Sumererna lärde sig att smida brons, som de använde till verktyg, vapen och myntprägling. Men detta ledde i längden till problem. För att smida brons behövde man stora mängder bränsle, som sumererna fick genom att hugga ner skogen i området. Men när skogen avverkades började åkermarken att förstöras, eftersom träden tidigare bundit jorden. Sumererna försökte avhjälpa detta med omfattande konstbevattning, men detta ledde i sin tur till att jorden försaltades och till slut blev oanvändbar för jordbruk.
Följden av denna miljöförstöring var att sumererna tvingades överge sitt ursprungsområde och flytta norrut längs floderna. Där blev de mer sårbara för nomadattacker. De nomader som vid denna tid invandrade till Mesopotamien brukar kallas semiter. Semiterna blandade sig med sumererna, tog till sig deras sätt att leva och upprättade nya, mer centralstyrda riken: Babylonien i mellersta Mesopotamien och Assyrien i norra Mesopotamien.

Egypten
Den egyptiska civilisationen uppstod ungefär samtidigt som den sumeriska, alltså omkring 3000 f vt. Egyptiernas livsnerv var floden Nilen. Den bördiga floddalen runt Nilen var perfekt för jordbruk, men under flodtid svämmade floden över och hotade att förstöra den uppodlade marken. För att skydda sig undan floden behövde egypterna organisera sig och samarbeta. Kanske var det därför som Egypten fick en mycket stark centralmakt.

I spetsen för den egyptiska staten stod envåldshärskaren, med titeln farao. Teoretiskt sett styrde farao enväldigt över hela riket, men i praktiken samarbetade han med prästerskapet, som fungerade som statstjänstemän. I den egyptiska religionen var farao solgudens son och alltså själv en gud.

Slavar förekom i det egyptiska samhället, men den stora majoriteten av befolkningen var bönder. Under större delen av året jobbade bönderna på sina jordar, men när skörden varje år klarats av kommenderades befolkningen till arbete i statens tjänst. Detta bestod dels i att tygla Nilen med fördämningar och kanaler, och dels i att bygga stora monument till faraonernas ära. Den viktigaste symbolen var pyramiderna, som byggdes som gravmonument över olika faraoner. Faraos makt hade dock sina begränsningar: om arbetsvillkoren var för hårda kunde befolkningen gå ut i strejk.

Cheopspyramiden, den största av de egyptiska pyramiderna http://en.wikipedia.org/wiki/Great_pyramid)

Egypterna utvecklade ett eget skriftsystem, hieroglyferna. Hieroglyferna byggde på stiliserade bilder och skriftsystemet bestod därför av många tusen tecken. Följden blev att det var svårt att lära sig läsa och skriva; endast eliten hade tid och råd att låta sina barn utbilda sig i sådant. Egypternas liv var centrerat runt Nilen, så de flesta av deras uppfinningar byggde på deras relationer med floden. Geometri utvecklades i arbetet med konstbevattning, och egypternas kalender utgick från Nilens ebb och flod.

Med Saharaöknen som skydd mot nomader söderifrån hade Egypten en relativt säker position, och faraonerna kunde så småningom börja utsträcka sin makt utanför Nildalen, in i Mellanöstern. Omkring 1500 f vt hejdades den egyptiska expansionen av hettiterna, ett folk som levde i östra Anatolien. Hettiterna kände till järnsmide och hade därför bättre vapen än egypterna.

Egypterna var mer försiktiga i exploateringen av naturen än sumererna, och drabbades därför aldrig av en lika katastrofal miljöförstöring som dem. I någon mån var förutsättningarna också bättre: Nilens ebb och flod gjorde att försaltning av jorden inte var något stort problem, då floden sköljde bort uppkomna saltavlagringar. Å andra sidan gick utvecklingen långsammare i Egypten, och städerna blev aldrig så dominerande som i Mesopotamien. Och egypterna kunde fortfarande drabbas av nomadinvasioner. På 1200-talet f vt invaderades Mellanöstern av ett ganska okänt nomadfolk, hyksosfolket. Hyksosinvasionen slog sönder det hettitiska väldet och försvagade Egypten, som drog sig tillbaka till kärnområdet runt Nildalen. Det faraoniska väldet fanns kvar men spelade inte längre någon dominerande roll i Mellanöstern.

Harappakulturen
Den första indiska civilisationen växte fram omkring 2600 f vt längs Indusfloden i nordvästra Indien (nuvarande Pakistan). Civilisationen brukar kallas Harappakulturen efter dess viktigaste stad.

Harappakulturen är den av de tidiga civilisationerna vi vet minst om, främst för att mycket få skriftliga kvarlevor finns kvar, och för att ingen lyckats tyda de inskriptioner som finns. Utifrån arkeologiska fynd är det dock klart att civilisationen var högt utvecklad och hade kontakt med folken i Mesopotamien. De indiska städerna verkar ha byggts efter planer, med raka gator, standardiserade hus och ett citadell i centrum för försvar. Allt detta tyder på en stark centralmakt i stil med Egypten. Men till skillnad från Egypten har Harappakulturen inte efterlämnat några stora monument i stil med pyramiderna. Därför tror en del forskare att Harappa och övriga städer styrdes oligarkiskt, av ett råd bestående av framstående medborgare.

Harappastaden Mohenjo-Darohttp://en.wikipedia.org/wiki/Mohenjodaro)

Eftersom vi har så lite information om Harappakulturen vet vi inte säkert om de hade lika svåra miljöproblem som sumererna, men det står i alla fall klart att jordbruket spred sig från Indusdalen över hela norra Indien, med floderna Indus och Ganges som de viktigaste områdena.

Den första indiska civilisationen gick under till följd av en nomadinvasion. Omkring 1500 f vt invaderades Indien från nordväst av ett nomadfolk som kallades arier. Under hela historien fortsatte Indien att vara sårbart för sådana invasioner från nordväst.

Den kinesiska civilisationen
Den kinesiska civilisationen var den yngsta av de fyra ursprungliga civilisationerna. Skälet till detta var förmodligen Kinas relativa isolering: de andra tre låg förhållandevis nära varandra och kunde därmed utbyta varor och idéer sinsemellan, medan kineserna fick klara sig på egen hand under lång tid. Kinesisk historia delas traditionellt in efter de olika dynastierna (kunga- och kejsarfamiljer), och den allra första ska ha varit Xiadynastin (ca 2000 f vt), som vi inte vet så mycket om. Efterföljaren Shangdynastin (ca 1600 f vt) är dock mer känd.

Den kinesiska civilisationens livsnerv var Huang Ho (Gula floden), som hade ungefär samma roll för kineserna som Nilen hade för egypterna. Överhuvudtaget påminner det forntida Kina ganska mycket om faraonernas Egypten, med ett omfattande jordbruk runt Huang Ho, en relativt stark central statsmakt, och relativt få och små städer, åtminstone jämfört med Sumer. Den kinesiska kungen var sammankopplad med de religiösa föreställningarna: han ansågs vara ”Himmelens son”. Vid den här tiden utvecklades också det kinesiska skriftsystemet, som i likhet med egypternas var mycket komplicerat och därmed begränsat till en elit. En följd av detta blev att läs- och skrivförmåga kom att skattas mycket högt i Kina, och de som behärskade dessa färdigheter kunde snabbt komma upp sig i samhället.

Den kinesiska muren började uppföras under forntiden, även om den nuvarande byggdes på 1500-talet (http://en.wikipedia.org/wiki/Great_Wall_of_China)

Shangkineserna kände till och utnyttjade bronssmide. De drabbades dock inte av samma problem som sumererna, återigen av samma skäl som egypterna klarade sig skapligt bra. Hotet från nomader var dock ständigt närvarande: norr om det kinesiska hjärtlandet finns vidsträckta stäppområden, där många nomadgrupper (främst turkar och mongoler) frodades, och kineserna utsattes därför ständigt för attacker därifrån. Kungamakten växte förmodligen fram som ett sätt att upprätta en effektiv militär styrka som kunde hålla nomaderna borta.

Den tidiga kinesiska civilisationen gick inte under till följd av miljöproblem, och övertogs heller inte av invaderande nomader. Det som fällde Shangdynastin var istället bristande kontroll över de olika provinserna. På 1000-talet f vt gjorde provinsen Zhous lokala ledare uppror och besegrade Shang. Zhoudynastin byggde dock vidare på Shangs statsbildning, och på så sätt fortlevde den kinesiska civilisationen, men under en ny kungafamilj.

Förhistorisk tid

Stämningsmusik:
[ca_audio url=”http://www.historia2.se/historia123/wp-content/uploads/2013/01/ashitaka.mp3″ width=”WIDTH” height=”HEIGHT” css_class=”CSS_CLASS”]

Videopresentation av jordbruksrevolutionen

Ladda ner powerpointen 

Tro eller vetande?

Det finns två olika föreställningar om hur världen och människorna har uppkommit. Den ena, skapelseberättelsen, går ut på att världen och människan har skapats av en högre stående varelse, en gud. Varje religion har sin egen skapelseberättelse. Huvudtanken i dem är densamma: sedan guden har skapat världen skapar han människor som ska styra över världen.Den andra föreställningen brukar kallas den vetenskapliga: enligt den har världen och människorna uppkommit som en följd av olika naturkrafter som verkar i universum.

Den viktiga skillnaden mellan de här två synsätten är att den religiösa föreställningen utgår från att människan är ämnad att styra över världen: allt annat existerar så att säga på människans villkor, och hela denna situation är godkänd av Gud.  Något liknande förutsätts inte i den vetenskapliga föreställningen.

Det här materialet utgår ifrån den vetenskapliga föreställningen. Det betyder att jag i den här framställningen kommer att behandla religioner som historiska, sociala och kulturella rörelser. Jag utgår inte från att någon av religionerna skulle vara ”sann”.

När började historien?

Vid vilken tidpunkt bör en skildring av världens historia börja? En extrem möjlighet är att börja med vad modern astronomi har lyckats fastställa som universums uppkomst: Big Bang för cirka 15 miljarder år sedan. En annan möjlighet skulle kunna vara att begränsa skildringen till bara vårt solsystems uppkomst, för cirka 4,6 miljarder år sedan. Men i så fall skulle den här skildringen nästan bara handla om astronomi, om stjärnor, galaxer och planeter. Sådant brukar räknas till astronomi och inte historia, så vi får försöka hitta en annan startpunkt.

Historia brukar fokusera på arten människa, så en rimligare startpunkt skulle kunna vara människans uppkomst. Problemet med de tidiga människorna är att vi inte vet så mycket om dem, eftersom de inte lämnat så mycket spår efter sig. Först med skrivkonstens uppkomst för cirka 5000 år sedan börjar vi få så pass goda källor att vi kan börja säga något någorlunda säkert om hur människorna på den tiden levde och tänkte.

I den här skildringen kommer det mesta utrymmet ägnas åt den egentliga historien, alltså de senaste femtusen åren. Men flera viktiga förändringar i hur vi människor lever inträffade redan under förhistorisk tid, så vi kommer att börja med att undersöka vad vi vet om den tiden.

De första människorna

De första klart urskiljbara människorna, homo erectus, uppkom i östra Afrika för cirka 2 miljoner år sedan. Homo erectus skilde sig från sina släktingar, gorillor och schimpanser, genom att hon gick på två ben. Detta gav människorna en fördel i livet på de afrikanska savannerna, eftersom den upprätta gången gjorde det lätt för dem att överblicka det höga savanngräset och upptäcka bytesdjur och faror. Men det frigjorde också händerna, så att människorna i mycket högre utsträckning kunde använda sig av verktyg. Forskarna tror att det var detta bruk av verktyg som stimulerade utvecklingen av den mänskliga hjärnan.

Utvecklingen från homo erectus till den moderna människan, homo sapiens, var färdig för cirka 150 000 år sedan. De människor som då levde var fysiologiskt helt lika moderna människor. Vid sidan om homo sapiens existerade en annan människoart, neanderthalmänniskorna. Neanderthalarna minskade dock med tiden i antal och försvann slutgiltigt för cirka 30 000 år sedan. Varför? Homo sapiens verkar ha varit mer anpassningsbara, för de spred sig över större områden. En möjlighet är att de mer talrika homo sapiens helt enkelt slog ihjäl sina konkurrenter. En annan är att de två människotyperna blandade sig med varandra och fick gemensamma barn. Med tiden försvann då neanderthalarnas särdrag, eftersom de var få i jämförelse med homo sapiens.

Människorna under förhistorisk tid levde som nomader. Det innebar att de levde ett kringvandrande liv utan någon fast bosättning. En nomadgrupp kunde bestå av 20-30 individer till flera hundra, kanske ännu fler. Det som styrde deras vandringar var mattillgången: människorna levde av jakt, fiske och samling av växter och frukter. När tillgången på mat minskade flyttade man till en annan plats. Med tiden spred sig människorna över hela Jorden.

Grottmålning av kor

Tidiga uppfinningar

Under den långa tiden från homo erectus uppkomst till neanderthalarnas undergång utvecklade människorna flera hjälpmedel. Det mest grundläggande var bruket av eld, som gav möjlighet att bereda mat och kunde användas för jakt. Redskap och vapen gjordes av trä, sten, och ben. Men människorna försökte också förstå världen och göra den begriplig. Därigenom uppkom animismen, den mest grundläggande formen av religion. Enligt detta tänkande är hela världen besjälad och besitter magiska krafter. För att överleva måste man känna till dessa krafter och försöka leva i harmoni med dem. Inom områden som var mycket viktiga för människornas överlevnad (som t ex väder och vind, tillgång på djur och växter) tänkte man sig att mycket starka krafter verkade, och dessa var människorna tvungna att hålla sig väl med för att få mat och skydd. Om en jakt var lyckosam var man noga med att tacka djurens andar, så att de inte skulle bli arga. På så sätt uppstod med tiden olika religiösa ceremonier.

Det religiösa tänkandet lämnade spår genom att det uppmuntrade utvecklingen av konst (grottmålningar och hällristningar). Andra konstformer, som sångmusik och dans, kom att stärka känslan av gemenskap inom den egna gruppen.

Avbildning av musiker i det forntida Mesopotamien (eget foto, Museum of Anatolian Civilizations, Ankara)

Jordbruksrevolutionen

Den viktigaste förändringen som skedde för människorna under förhistorien var jordbruksrevolutionen, som innebar att människorna började övergå till att bruka jorden och ha tamboskap.  Detta började ske för ungefär 10 000 år sedan.

Övergången till jordbruk var en långvarig process. Människorna kom på att de inte behövde vara helt beroende av den föda som vildmarken gav, utan att de kunde odla växter och föda upp djur för att få mat. De viktigaste grödorna var vete, majs och ris, och de viktigaste djuren var får, getter, grisar och kor.

Varför övergick människor till jordbruk?
Att bruka jorden gav människorna en del fördelar. Viktigast var nog att tillgången på mat blev säkrare och mer förutsägbar: genom att odla mat och hålla boskap kunde man lättare veta hur mycket mat man hade. Dessutom kunde spannmål som vete och ris lagras i förråd, så att man kunde överleva även under vintersäsonger eller perioder av missväxt.

När och var skedde jordbruksrevolutionen?
Övergången till jordbruk skedde på olika platser i världen och vid olika tillfällen. Jordbruket spreds med tiden till omkringliggande folk, men folk på varje kontinent uppfann jordbruket oberoende av varandra. Tidigast skedde det för cirka 10 000 år sedan, i Mellanöstern, Indien och Kina

De grönfärgade områdena visar var jordbruk utvecklades utan att det lånades in från någon annan

Varför tog det olika lång tid för folk i olika delar av världen?
De fyra områden som tidigast gick över till jordbruk ligger alla på den största landmassan på Jorden, Eurasien (Europa + Asien). Landmassans storlek och utsträckning gav människorna i den delen av världen flera fördelar.

För det första innebar landmassans storlek att det fanns större biologisk variation. Det fanns alltså flera olika arter av växter och djur som kunde användas av människorna. Alla de viktigaste boskapsdjuren (får, getter, grisar, kor och hästar) kommer från Eurasien, liksom de viktigaste spannmålsväxterna (vete och ris).

För det andra medförde landmassans storlek också att flera olika jordbrukskulturer kunde uppkomma oberoende av varandra men ändå någorlunda nära varandra. Detta gav människorna möjlighet att resa och börja handla med varandra. På så sätt kunde de utbyta varor och uppfinningar med varandra, och samhällena stimulerades på så sätt till en snabbare utveckling.

Jordbrukarna i Amerika och Afrika var mer isolerade än de i Eurasien; de hade svårare geografiska hinder (berg, djungler och öknar) att ta sig förbi innan de kunde få kontakt med varandra. Även om de lyckades, var klimatet så annorlunda att det inte gick att utan vidare överföra ett djur från ett område till ett annat. Till exempel kunde människorna i Sydamerika använda laman som transportdjur, men laman kan inte planteras in i Centralamerika (Mexico): den klarar inte det klimatet. I Eurasien däremot kunde får, hästar, getter och grisar spridas över hela det utvecklade området från Kina till Mellanöstern.

Konsekvenser av jordbruksrevolutionen
De direkta effekterna av jordbruksrevolutionen var att de jordbrukande människorna blev bofasta och slutade flytta så mycket på sig, samt att de fick mer mat. Med jordbruk kunde människorna producera mer mat än de kunde äta. Eftersom man heller inte behövde flytta runt så kunde man skaffa fler barn, och människobefolkningen ökade därför kraftigt efter jordbruksrevolutionen.

Samtidigt som de bofasta människorna hade mer att äta och kunde föröka sig i snabb takt, så medförde jordbruket också en del nackdelar. Kosten var helt baserad på bröd och mjölkprodukter och var därför mer ensidig än nomadernas varierade kost. De bofasta fick därför lättare bristsjukdomar. Den ökande befolkningstätheten medförde också att epidemiska sjukdomar kunde sprida sig snabbt och ta kål på många. Jordbruket krävde också mer arbetstid än nomadlivet. På det hela taget innebar allt detta att medellivslängden för bofasta människor sjönk jämfört med nomaderna, men jordbrukarnas snabbare förökningstakt gjorde att de bofasta ändå blev många fler.

Jordbruksrevolutionen innebar också att tydliga gränsdragningar uppstod mellan människor. Den första, och kanske mest grundläggande, var mellan män och kvinnor. I nomadsamhället fanns ingen fast arbetsdelning mellan könen. Många forskare tror att männen i högre grad ägnade sig åt jakt medan kvinnorna i högre grad skötte insamlingen av växter och frukter samt det begynnande jordbruket. Anledningen är att kvinnor som var gravida eller hade småbarn inte kunde röra sig lika fritt i jakten på villebråd, och därför uppstod denna form av tidig arbetsfördelning. Det bör dock påpekas att nomadfolk längre fram i historien ofta kännetecknades av att både kvinnor och män var jägare och krigare, så arbetsdelningen berodde inte på kön, utan på förmåga: de som av olika skäl (graviditet, sjukdom, ålderdom) inte kunde följa med jägarna och krigarna stannade hemma.

I jordbrukssamhället blev dock könsgränserna fastare. Eftersom man inte begränsades av tillgången på mat skaffade man många barn, vilket medförde att kvinnan kom att stanna i hemmet för att ta hand om barnen och sköta de sysslor som kunde utföras i nära anslutning till hemmet, medan mannen skötte jordbruksmarken.

Den andra tydliga uppdelningen av människor var mellan bofasta och nomader. De bofasta började leva under helt andra omständigheter, där skötseln av jordbruksmark och boskap hamnade i centrum. De bofasta utvecklade tanken om privat äganderätt till mark som de behövde. Nomaderna hade ingen större förståelse för de bofastas sätt att leva och ingen uppfattning om privat äganderätt. Eftersom de vandrade omkring och lade beslag på den mat som de hittade blev de bofasta samhällena frestande måltavlor för dem. Även om nomaderna var färre till antalet var de överlägsna i strid, eftersom i stort sett varje medlem i en nomadstam var en vältränad jägare och krigare, medan de bofasta ägnade större delen av sin tid åt att bruka jorden. Eftersom nomaderna inte hade några fasta bostäder hade de heller inga områden de absolut måste försvara, utan kunde dra sig undan om fiendens övermakt blev för stor. Nomaderna kom därför att utgöra ett allvarligt hot mot de bofasta.

I de bofasta samhällena uppkom med tiden också klasskillnader. Matproduktionen var så effektiv att alla inte behövde arbeta för att få fram tillräckligt med mat. Vissa grupper i samhället kunde därför specialisera sig på andra uppgifter, och därmed uppstod olika klasser. De flesta var fortfarande jordbrukare, men en del kunde börja ägna sig åt handel och hantverk. Andra specialiserade sig på krigföring för att kunna skydda samhället undan nomadattacker. Åter andra blev religiösa ledare med uppgift att hålla kontakt med de gudar som människorna dyrkade. När väl en krigarklass uppkommit kunde dessa attackera omkringliggande områden. Grannar som besegrades gjordes till slavar. Slavarna blev de tidiga samhällenas viktigaste arbetskraft.

En sista viktig konsekvens av jordbruksrevolutionen var att människan i högre grad började påverka miljön. Nomaderna anpassade sig till miljöns krav, men de bofasta började anpassa miljön efter sina behov. Jordbruket i sig innebar att miljön påverkades. I ett första skede kunde floder avledas och dämmas upp för att ge vatten till marken. När ny mark skulle brukas använde man sig av svedjebruk: man brände helt enkelt ner de träd och buskar som fanns på marken, plöjde sedan upp marken och odlade där.

Jordbruk och boskapsskötsel innebar också att människorna påverkade de arter de använde sig av. Genom att se till att djur med passande egenskaper fick föröka sig blev boskapen fogligare. Både djur och grödor förädlades så att de gav mer och mer mat.

Referenser

Framställningen bygger huvudsakligen på William H McNeill och John R McNeill, Mänskliga nätverk (SNS Förlag 2006), samt Jared Diamond, Vete vapen och virus (Norstedts 2006). Se också William H McNeill, Plagues and Peoples.

Historiska epoker

Videopresentation:

Ladda ner powerpointen här

Historien brukar alltid delas in i olika tidsperioder, eller epoker. Det är ett sätt att göra historien mer hanterbar och lättare att få en överblick över.

Olika kulturer har gjort olika epokindelningar av historien, precis som olika kulturer har beräknat tidens gång på olika sätt. På den här sidan utgår jag ifrån den västerländska tideräkningen, som utgår från det år då den kristna gestalten Jesus (Kristus) sägs ha fötts. Denna tideräkning är allmänt accepterad i internationell historieskrivning. Numera kallas den vanligen ”vår tideräkning”, och årtal anges därför i f v t (före vår tideräknings början) och v t (enligt vår tideräkning). Normalt utelämnar jag förkortningen v t, om den inte behövs för tydlighets skull.

Vilka epoker finns?

Den europeiska historien brukar delas in i följande epoker:

Förhistorisk tid: tiden innan människor uppfann skrivkonsten. Denna epok innefattar all tid som förflutit sedan universum uppstod fram till för cirka 5000 år sedan, då skrivkonsten uppstod.

Forntiden: tiden från att skrivkonsten uppstod tills utvecklade civilisationer byggdes upp i Mellanöstern och Nordafrika, inklusive dessa äldsta civilisationers utveckling. Från ungefär år 3000 f v t till ungefär 500 f v t.

Antiken: tiden då mer utvecklade stater byggdes upp av människorna. I Europa handlar det framför allt om civilisationerna Grekland och Rom. Från ungefär år 500 f v t till 500 v t.

Medeltiden: Medeltiden är benämningen på tiden från romarrikets undergång fram tills européerna kommer i kontakt med Amerika, alltså från ungefär år 500 till ungefär år 1500.

Tidigmodern tid: Tiden från upptäckten av Amerika fram tills industriella revolutionen startar brukar benämnas tidigmodern tid. Den sträcker sig ungefär från  år 1500 till år 1800. Förr delades den in i två underavdelningar, Renässansen (ca 1500-1650) och Upplysningen (ca 1650-1800).

Modern tid: Modern tid är den tid vi lever i nu. Den anses ha börjat med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet.

Problem med epokindelningen

Det är alltid bra att vara kritisk emot indelningar av det här slaget. Den här indelningen utgår ifrån europeisk historia, och präglas av det. En epok som ”medeltiden” är svår att tillämpa i andra kulturers historia, eftersom den utgår från typiskt europeiska förhållanden.  Begreppen ”renässans” och ”upplysning” står egentligen för kulturhistoriska strömningar. Även antiken kan kritiseras för att vara en typiskt europeisk benämning.

Ändå har denna epokindelning en ganska hög grad av internationell acceptans. Det beror delvis på Europas historiska dominans under de senaste 200 åren, då historia uppkom som vetenskap. Men det beror också på att de övriga epokerna fungerar ganska bra även för många andra regioners historia. De går ganska bra att tillämpa på både kinesisk, indisk och amerikansk historia.

Det är också viktigt att komma ihåg att dessa epokindelningar är efterhandskonstruktioner. Det är historiker på 18- och 1900-talen som har delat in historien i dessa epoker. De människor som levde under medeltiden visste inte att de levde under medeltiden.

Gränsdragningarna mellan olika epoker är  ungefärliga. Det är inte så att folk vaknade på nyårsdagen år 1800 och plötsligt började leva och tänka som moderna människor, till skillnad från tidigmoderna. Epokgränserna går snarare där de flesta historiker kan enas om att tillräckligt mycket i samhället har förändrats för att det ska vara rimligt att tala om en ny epok. Det här kan förstås variera beroende på vilken region man undersöker: medeltiden upphörde t ex redan i slutet av 1300-talet om vi pratar om Italiens historia, medan den råder till början av 1500-talet i Skandinavien.

En sista sak att komma ihåg är att en del epoker har en positiv eller negativ värdeladdning. Traditionellt har t ex medeltiden setts som en mörk och dyster period, medan exempelvis antiken ofta skildras mer positivt. Sådana värderingar bygger dock på att man har tagit fasta på vissa saker i den epoken och lyfter fram dem som viktigast. Men det går att göra andra urval av vad som är viktigt – i varje tidsperiod finns det både bra saker och dåliga saker.

 Min egen epokindelning

När jag själv försöker få ett helhetsgrepp om världshistorien använder jag en egen indelning. Den består egentligen av tre delar:

1) Tiden före jordbruksrevolutionen, för ca 10 000 år sedan

2) Tiden efter jordbruksrevolutionen fram till den industriella revolutionen i mitten av 1700-talet.

3) Tiden efter den industriella revolutionen, från mitten av 1700-talet till nu.

I början av en kurs i historia är det nog nödvändigt för dig att utgå från någon annans epokindelning, men under kursens gång är det bra att fundera över hur din egen epokindelning av historia kan se ut. Du kan ta den västerländska epokindelningen, eller min egen här ovan, som utgångspunkt. Fundera över vad som är bra och dåligt med dem.