Det tidigmoderna Kina, ca 900-1644

Videopresentation:

Den traditionella historiska epokindelningen har utvecklats för att passa Västeuropas historia, och det är därför tveksamt om den går att överföra på någon annan kultur, inte minst den kinesiska. Ändå har jag valt att kalla föregående avsnitt för Kinas ”medeltid”, och avser då främst det faktum att kavalleriet, liksom i det medeltida Europa, var det viktigaste militära vapenslaget. Att fortsätta en sådan tanke leder dock till problem. I västeuropeisk historia brukar tiden efter medeltiden kallas den ”tidigmoderna”. Det som kännetecknade den tidigmoderna perioden var att krutvapen kom att dominera krigföringen, att statsmakten (i de flesta fall) blev allt starkare, samt att det medeltida ståndssamhället, där en människas position i samhället bestämdes av ens börd, alltmer luckrades upp till förmån för ett mer meritokratiskt system, där människors samhällsposition avgjordes av deras handlingar (meriter).

 

Om vi tar fasta på en stark statsmakt så är det uppenbart att Kina i det avseendet var modernt redan i slutet av de krigande staternas tid, på 300-talet f v t. Vad beträffar ett meritsystem så utvecklades det också i Qinriket under de krigande staternas tid, men i Kinas fall är utvecklingen på denna punkt inte helt rätlinjig: under Hanriket började positioner återigen att gå i arv. Tangdynastin försökte återgå till en meritokrati, men lyckades bara delvis. Den enda punkt som återstår för att benämna Kina tidigmodernt först på 900-talet är alltså den rent tekniska utvecklingen: på 900-talet slog krutvapen igenom i den kinesiska krigföringen, och kavalleriets betydelse minskade.

 

Song- och Jindynastierna

Efter Tangdynastins fall rådde inbördeskrig, men efter ungefär femtio år enades Kina under kejsar Taizu (r. 960-976), vars släkt blev känd som Songdynastin. Songkejsarna eliminerade de starka krigsherrarna och förlade sin huvudstad till Kaifeng.

 

Songkejsarnas Kina hade dock inte tillräcklig militär styrka för att kunna återuppta någon expansion och expandera så mycket som Tangkejsarna. Song fick aldrig någon ordentlig kontroll över nomaderna i norr, och i början av 1100-talet invaderades Kina av jurchenfolket från Manchuriet. Dessa nomader erövrade hela norra Kina, och på sätt uppstod två kejsardömen i Kina: jurchenfolkets Jindynasti i norr och Songdynastin i söder. Detta berodde mycket på de stora geografiska och kulturella skillnaderna mellan norra och södra Kina. Norr var Kinas traditionella politiska centrum, och präglades av relativt öppen terräng som gjorde att ryttare var snabba och effektiva krigare i området. Därför var nomadkavalleri så betydelsefullt, och Jinhärskarnas militära styrka byggde just på sådant kavalleri. Söder om Chang Jiang-floden var dock terrängen dominerad av berg, skog och floder, och där blev det svårare för kavalleristyrkor att användas effektivt. Songdynastin, med sin maktbas i södra Kina (den nya huvudstaden blev Hangzhou), kom därför att förlita sig på en krigsflotta för att kontrollera Chang Jiang, samt på teknisk utveckling. På 800-talet hade kineserna uppfunnit krutet, och Songkineserna blev experter på att utveckla tidiga krutvapen. Därför lyckades Jinhärskarna aldrig slå sig in i södra Kina, och Songdynastin höll ställningarna där.

Mongolerna och Yuandynastin

Ett annat nomadfolk, mongolerna, kom snart att överskugga jurchenfolket. Djingis Khan (ca 1167-1227) enade mongolerna och strukturerade dessa nomadkrigare till en så gott som oövervinnelig krigsmaskin. På 1210-talet invaderade mongolerna norra Kina, erövrade Jindynastins huvudstad Beijing 1215 och krossade jurchenfolkets herravälde. Chang Jiang-floden var dock en svår barriär även för mongolerna, så Songdynastin fick en respit medan mongolerna vände sig västerut och erövrade Centralasien, Ryssland och Mellanöstern.

Först med Djingis Khans sonson, Kublai Khan (r. 1260-1294), fattade mongolerna åter intresse för Kina. Kublai beundrade den kinesiska civilisationen, och mongolerna i stort var intresserade av att lägga beslag på kinesernas rikedomar. Kublai flyttade mongolväldets huvudstad till Beijing, började använda kinesiska hovceremonier och kallade sin släkt för Yuandynastin. Men viktigare var att han lät konstruera en flotta som besegrade Songdynastins flotta. Med kontrollen över Chang Jiang säkrad kunde mongolerna invadera och ockupera södra Kina. Songdynastin upphörde att existera 1279, men samtidigt sprack mongolriket upp i flera delar, så Kublai och hans efterträdare kom att styra över själva Kina, medan andra mongoldynastier styrde de andra delarna av det forna världsväldet.

 

Handel och industri under Song och Yuan

Kinas politiska splittring under övergången från Tang till Song tycks ha stimulerat den ekonomiska utvecklingen. Risodlingen i centrala och södra Kina expanderade kraftigt under denna tid, vilket ledde till en befolkningsexplosion: från 750 till 1100 dubblades Kinas befolkning från 50 till 100 miljoner. Befolkningstätheten ledde i sin tur till ökad handel och möjligheter till specialisering. Jordbrukare kunde ägna sig åt vin-, pappers- och sidenproduktion vid sidan om det huvudsakliga jordbruket. Andra kommersiellt viktiga jordbruksprodukter var te, apelsiner, trä och bomull. Den ökade handeln ledde till transportbehov, vilket ökade båtbyggandet. Handeln var så intensiv att Songdynastin fick övergå till att trycka sedlar.

Kinas handel spreds långt utanför landets gränser. Songhärskarna uppmuntrade utrikeshandel, och skickade kejserliga sändebud till asiatiska länder för att upprätta stadiga handelsförbindelser. Kinesiska produkter kom att dominera handeln över Indiska Oceanen: bara Indien hade en jämförbar produktion.

 

Den ekonomiska expansionen ledde till effektivisering av produktionen av siden, papper, keramik och järn. I städer som Kaifeng och Hangzhou utvecklades manufakturer (tidiga industrier) för dessa viktiga varor.

 

När norra och södra Kina enades under Yuan fortsatte Kinas ekonomiska expansion: under mongolernas herravälde var landvägarna västerut säkrare än någonsin tidigare, och kinesiska varor letade sig ända bort till Europa. Därigenom fick européerna ta del av Kinas uppfinningar, däribland de ”fyra stora”: papper, kompass, krut och boktryckarkonst. Dessa blev viktiga förutsättningar för Europas senare expansion under 1500-talet.

 

Yuandynastins nedgång

Den mongoliska Yuandynastin överlevde i knappt hundra år. En sak som ställde till det för dem var etniska motsättningar. Kublai Khan hade verkat för att integrera kineser och mongoler, men hans efterträdare gjorde tvärtom; de favoriserade icke-kineser och diskriminerade kineser. Detta ledde till omfattande missnöje, i synnerhet inom den gamla kinesiska eliten. Det som på ett avgörande sätt försvagade Yuanregimen var dock epidemiska sjukdomar, där den allvarligaste bröt ut på 1330-talet (och förmodligen är identisk med den pestsjukdom som i Europa blev känd som Digerdöden). Farsoterna försvagade statens kontroll, och följden blev en serie inbördeskrig som slutade först med Yuandynastins fall 1368.

 

Mingdynastin: Kina vänder sig inåt

När Yuandynastin störtats blev en av upprorsledarna av fattig bondesläkt ny kejsare. Hans namn som kejsare var Hongwu (r. 1368-1398), och med honom grundlades Mingdynastin.

 

Mingdynastin kom att präglas av sin förste kejsare och omständigheterna kring hans upphöjelse till makten. Eftersom kineserna hade förtryckts av ett främmande folk blev de mycket misstänksamma mot främlingar. Och eftersom Hongwu hade kommit till makten genom att leda ett uppror mot den siste Yuankejsaren var han mycket medveten om att samma sak skulle kunna drabba honom. Detta ledde för det första till att den traditionella kinesiska hovkulturen och statsbyråkratin återupprättades efter ”klassisk” modell, vilket innebar att den lärda eliten återigen kom att dominera statsapparaten. För det andra skapade Hongwu en mycket stark centralisering av makten till hans egen person, och eliminerade flera viktiga ämbetspositioner som skulle kunna fungera som motståndspunkter mot honom.

Följden av dessa förändringar blev en oerhört centralstyrd statsapparat som var beroende av kejsarens kompetens. Detta fungerade så länge kejsaren faktiskt var kompetent, men Mings härskarsystem blev mycket sårbart för en kejsares eventuella dåliga beslut.

 

Som bondeson sympatiserade Hongwu med den jordbrukande befolkningen, och genomförde lagändringar för att stärka deras ställning samt lättade på skattebördan. Detta gjorde att Kinas befolkning snabbt hämtade sig från pesthärjningarna i mitten av 1300-talet, och befolkningen fortsatte att växa snabbt. Å andra sidan förstod sig kejsaren inte särskilt bra på ekonomi och handel, och hans beslut att låta trycka sedlar i stor mängd ledde till en så våldsam inflation att Kina på 1400-talet tvingades sluta använda sedlar som valuta, något som drabbade handeln. Dessutom förbjöd han privat utrikeshandel, som hädanefter låg i statsbyråkratins händer.

 

Kinas världsupptäckter

Trots Mingdynastins grundläggande problem fortsatte den kinesiska expansionen i världen. Under perioden 1405-1433 sände Kina ut ett antal stora flottexpeditioner över världen. Alla expeditionerna leddes av amiralen Zheng He, och färdades över hela Indiska Oceanen och delar av Stilla havet. De kinesiska fartygen nådde till Afrikas östkust, och vissa forskare hävdar att de kan ha tagit sig ända till Amerika (men detta har inte kunnat bevisas).

Med denna väldiga satsning är det värt att fundera över varför Kina inte betedde sig som européerna. Ungefär tjugo år efter att den första kinesiska flottan sänts ut började Portugal med sina första flottexpeditioner längs Afrikas västkust, något som i förlängningen ledde till Europas handelsdominans över världshaven och erövringen av Amerika. Varför gjorde inte kineserna samma sak?

 

Förklaringen ligger förmodligen främst i att de inte hade något intresse av det. Zheng Hes flottor förde med sig exotiska tributer från olika asiatiska och afrikanska stater tillbaka till kejsarhovet, men efter att nyhetens behag falnat kunde kejsarna konstatera att staten lade ut väldigt mycket pengar på färderna, men inte fick så mycket tillbaka. Enkelt uttryckt fanns det ingenting utanför Kina som kineserna hade behov av. Kina var i stort sett självförsörjande, och de få förnödenheter det inte producerade självt fick det från småskalig handel med Indien och Sydostasien. Därför fattade kejsarna på 1430-talet beslutet att upphöra med de storslagna expeditionerna, och det toppstyrda statssystemet försäkrade att beslutet efterlevdes. De stora segelfartygen ruttnade bort i varven (eller brändes möjligen).

 

För Europa var situationen den omvända: det fattiga Europa hade behov av det mesta, och de värdefulla resurserna kunde erhållas i Indiska Oceanen. För europeiska furstar var det därför värt risken att understöda långväga och farliga expeditioner.

 

Mingkejsarna vände sig istället inåt, och ägnade sig åt krigsexpeditioner och monumentbyggande. På 1400-talet flyttades huvudstaden från Nanjing till Beijing, där den Förbjudna staden upprättades som kejsarens palats. Mingkejsarna lät också bygga ut och förstärka den kinesiska muren, som fick sin nuvarande utformning och utsträckning under denna tid. Dessa omfattande utgifter ledde till att Kina med tiden fick ett intresse av att handla med omvärlden: det enda Mingkejsarna var intresserade av var silver för att hålla igång ekonomin, något de kunde få från Spaniens silvergruvor i Amerika.

Mingdynastins undergång

Under Mingtiden fortsatte Kinas ekonomi att expandera trots kejsarnas tidvis okloka ekonomiska politik. Men med tiden fick staten alltmer ont om pengar. Kejsarna ägnade mycket tid åt att bygga stora palats till sig själva och sina familjer, och slösade dessutom enorma summor pengar i kostsamma krig som inte gav särskilt mycket tillbaka. Bristen på pengar ledde till högre skatter, vilket orsakade missnöje bland folket.  Den lärda eliten, mandarinerna, hade under lång tid tolererat Mingkejsarnas maktfullkomlighet och brutalitet mot tjänstemän, men när ekonomin började haverera blev även mandarinerna mer tveksamma till regimen, och uppror började bryta ut.

 

Krisen förvärrades av missväxt i centrala Kina 1627-28. Desperata människor anslöt sig till rövarband som härjade i provinserna. Mingdynastins öde avgjordes dock av handeln. Inflödet av silver till Kina gick huvudsakligen via två hamnar: Nagasaki i Japan och den spanska kolonin Manilla i Filippinerna. 1639 stängde den japanska regeringen Nagasakis hamn för handel med Kina, och bara några månader senare utbröt strider mellan kineser och spanjorer i Manilla. Därmed stoppades silverflödet för en tid, och den statliga ekonomin bröt samman. När kejsaren inte kunde betala lön till soldaterna deserterade de och anslöt sig till rövarbanden, och olika krigsherrar utropade nya kejsardynastier. Det var vid denna tid som ett nomadfolk återigen kom att spela en avgörande roll i Kinas historia. Nordöst om Kina levde de halvnomadiska manchuerna, som nu tog tillfället i akt att invadera, och det som återstod av Mingdynastin kollapsade.

3 reaktioner på ”Det tidigmoderna Kina, ca 900-1644”

  1. Hej!

    Vill tacka för en strålande genomgång av Kinas historia! En fråga: borde inte du som historialärare själv vara medveten om vikten av tydliga källhänvisningar? Ingenstans i dina texter om Kina hittar jag några referenser, vilket kan få den illvillige att tro att du ägnat dig åt patchwriting?

    1. De föll bort när jag gjorde om hemsidan, och jag hinner numera inte arbeta med att lägga in dem på alla ställen. Vad illvilliga tycker bryr jag mig inte om, men du verkar inte illvillig, så här får du en litteraturlista:

      Charles Benn, China’s Golden Age. Everyday life in the Tang Dynasty (Oxford University Press 2002)
      Patricia Buckley Ebrey, The Cambridge Illustrated History of China (Cambridge University Press 2004)
      David A. Graff, Medieval Chinese Warfare, 300-900 (Routledge 2002)
      Victoria Tin-bor Hui, War and State Formation in Ancient China and Early Modern Europe (Cambridge University Press 2005)
      Mark Edward Lewis, The Early Chinese Empires. Qin and Han (Harvard University Press 2007)
      Peter Lorge, War, Politics and Society in Early Modern China, 900-1795 (Routledge 2005)
      Robert B. Marks, Den moderna världens ursprung (Arkiv förlag, Lund 2005)
      Jonathan D. Spence, The Search for Modern China (W.W. Norton & Co, New York 1999)
      Robert Temple, The Genius of China. 3000 years of science, discovery and invention (Prion Publishing, London 2005).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.