Kinas medeltid, ca 300-900

Videopresentation:

Efter Hanrikets fall följde en ny lång period av splittring och inre strider. Under en tid lyckades en ny kejsardynasti, Jin, sammanfoga riket, men Jinriket föll samman på 400-talet, och nya inre konflikter uppstod. Först i slutet av 500-talet lyckades Suidynastin återigen dominera hela Kina, men precis som Qinriket föll Sui offer för inre revolter, och Tangynastin tog över i början av 600-talet.

 

Under den fyrahundra år långa perioden från Hanrikets fall till Tangdynastins återskapande av ett enat imperium förändrades Kina mycket. Här kan vi bara gå in på de två viktigaste förändringarna.

 

Hotet från nomaderna i nordväst fortsatte att vara påtagligt, även om Xiongnu föll samman och ersattes av nya stamförbund. Men de turkar och mongoler som bosatt sig i norra Kina blev med tiden alltmer integrerade i kinesisk kultur, och norra Kina kom därför att präglas av en blandkultur. Nomaderna var militärt överlägsna, men beundrade och tog till sig den högtstående kinesiska kulturen. De nomaderna blev med tiden lojala mot den kinesiska staten, och med hjälp av deras stridsvana kunde kineserna bättre stå emot andra nomadattacker. Kavalleristyrkor blev den viktigaste delen av de kinesiska arméerna, och de som förstod sig på att föra krig med ryttarstyrkor kom att dominera Kina. Hjärnan bakom Tangdynastins uppgång, Li Shimin (senare kejsare Taizong), var en mästare på beriden krigföring. Nomadkavalleriet fick alltså en roll som påminde om riddarnas i det medeltida Europa.

 

Den andra stora förändringen var buddhismens intåg. Buddhismen uppstod i Indien och dess grundare, i Kina kallad Shakyamuni, levde ungefär samtidigt som Konfucius. Buddhismens grundtanke är att allt levande ständigt återföds. Livet är dock ett oändligt lidande. Målet är därför att bryta de ständiga återfödelserna och uppnå nirvana, det stora utslocknandet, varefter man inte längre kommer att återfödas. För att uppnå nirvana måste man leva ett etiskt liv och undvika att göra sådant som skadar andra. Alla de skador man åsamkar andra blir nämligen en del av ens karma, ett slags själsligt konto som följer med en genom alla de liv man lever.

 

Buddhismen spreds till Kina via landhandeln. Buddhistiska handelsmän från norra Indien och Centralasien reste till Kina och förde med sig sin religion. Från början var buddhismen i Kina därför främst en invandrarreligion, men när Handynastin kollapsade och förtroendet för de traditionella auktoriteterna därigenom undergrävdes, blev buddhismen populär bland kineserna.

 

 

Buddhastaty


Det finns många olika former av buddhism. Den inriktning som fick störst spridning i Kina var Mahayana-buddhismen. Enligt Mahayana ska man inte bara sträva efter att själv nå nirvana. En riktigt god människa avstår från att helt inträda i nirvana utan stannar kvar i världen som en bodhisattva, en vishetslärare som medvetet skjuter upp sitt nirvana-inträde för att hjälpa andra människor att nå dit.

 

Buddhismen hade en hel del likheter med konfucianismen och daoismen, och det gjorde det lättare för kineserna att acceptera den nya läran. Buddhistiska missionärer ansträngde sig också för att anpassa buddhismen till traditionella kinesiska värderingar, så att den blev mer acceptabel även för stränga konfucianer. I början av 600-talet var buddhismen spridd över hela Kina.

 

Tangdynastins storhetstid och fall

Under Tangkejsarna blev Kinas internationella inflytande ännu större än tidigare. Hela det område som Handynastin styrt över återtogs, och Tanghärskarna lyckades under perioder lägga under sig Vietnam, Korea och Tibet. De flesta områdena utanför själva Kina styrdes dock inte direkt av kejsaren, utan man nöjde sig med att ha tributstater. Överlag uppvisade Tangdynastin stor tolerans gentemot andra kulturer, och tillät och i vissa fall uppmuntrade buddhismens spridning. Den stora kulturella toleransen ledde till ökade handelsförbindelser med andra kulturer och därmed ökad rikedom. Det färgade av sig i kulturen: under tangperioden byggdes praktfulla kejserliga palats och många buddhistiska tempel, och kalligrafi och poesi utvecklades mycket.

 

Karta 5: Kina under Tangdynastin


Tangdynastin höll i viss mån kvar vid värnplikt för bönderna enligt kinesisk militärtradition, men eftersom kavalleriet var den dominerande vapengrenen hade nomadstyrkorna den största betydelsen. Det var de som skötte gränsförvaret och ledde attacker på andra stater. Från början försökte Tangkejsarna hålla kontrollen över kavalleriet genom att själva utse befälhavare efter duglighet, men med tiden blev positionerna som kavallerichefer ärftliga.

 

Kinas starka civila byråkrati levde kvar och vidareutvecklades under denna tid. Här strävade kejsarna efter ett meritsystem, så att de dugligaste skulle komma in i statens tjänst. Tidigare var det nästan bara rika familjer som hade råd att utbilda barnen i läs- och skrivförmåga, men nu inrättades statliga skolor som även en del från lägre samhällsklasser kunde komma in i.

 

I skolorna undervisades man också i konfucianism.  Om det gick tillräckligt bra kunde man försöka ta statlig examen. Det var mycket svåra prov, och bara 20-30 män om året fick en examen.

 

Kvinnor hade inte samma möjligheter till utbildning, men en viss förskjutning av de traditionella könsgränserna uppkom i slutet av 600-talet. En kejserlig konkubin lyckades då gripa makten när kejsaren blev sjuk, och denna kvinna kunde till slut utropa sig till kejsarinna som Wu Zetian (r. 690-705). Även om hon formellt regerade i femton år styrde hon i praktiken riket ända sedan 660. Som den enda kvinna som någonsin lyckats bli regerande kejsarinna i Kina var Wu en mycket hänsynslös maktpolitiker. För att säkra sin ställning i det traditionellt mansdominerade samhället stödde hon sig på buddhismen, som inte gjorde någon större åtskillnad på män och kvinnor. Hon lät också sprida buddhistiska skrifter som förutspådde att en tidigare bodhisattva skulle återfödas som en kvinnlig monark, och under hennes styre skulle hela världen befrias från sjukdomar och katastrofer.

 

Wu Zetian

 

I mitten av sjuhundratalet började Tangriket att stagnera. Territoriellt hade riket vuxit till bristningsgränsen, och kunde inte nå längre. År 751 stötte kinesiska trupper samman med trupper från det islamiska kalifatet vid Talas, och kineserna besegrades. Betydligt allvarligare var dock att den tibetanska staten började göra räder in på kinesiskt territorium. Det avgörande problemet var dock de kinesiska arméchefernas ställning. Under lång tid hade de kinesiska arméerna varit relativt självstyrande. När positionen som arméchef blev ärftlig förlorade kejsaren nästan helt kontrollen över armén. Så länge arméchefen var lojal var det inget problem, men med tiden kunde ambitiösa generaler använda sin position för att försöka gripa makten själva.

En sådan man var generalen An Lushan, som revolterade år 755. Upproret slogs till slut ned år 763, men var nära att omkullkasta kejsardömet. Tangkejsaren lyckades bara besegra An Lushan genom att gå med på sina olika generalers krav på särskilda privilegier. Resultatet blev dock att de olika generalerna i praktiken bestämde över sig själva. Tangkejsarna lyckades under lång tid spela ut generalerna mot varandra, men till slut slets riket sönder av de ständiga konflikterna. Den sista kejsaren av Tangdynastin avsattes år 907. En ny period av inre strider uppstod.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.