Splittring och enhet, ca 500 f v t – 200

Se föregående sida för videopresentationen om den politiska utvecklingen. Videon här nedan handlar om kinesisk filosofi:

De krigande staternas tid

På 400-talet f v t splittrades Zhoustaten och rasade samman. De lokala furstarna hade blivit så starka att de kunde föra en helt självständig politik, och de följande 200 åren kom att kännetecknas av att det fanns ett flertal olika kinesiska stater som krigade och handlade med varandra. Epoken brukar benämnas De krigande  staternas tid (453-221 f v t). Kungen av Zhou fanns kvar till 256 f v t, men hade ingen makt att påverka situationen.

 

Det dussintal kinesiska stater som uppstod hade olika etniska sammansättningar, och talade olika språk som var närbesläktade. Något gemensamt skriftspråk existerade inte, och åtminstone ett halvdussin av staterna var ungefär lika kraftfulla. Det fanns en kulturell gemenskap i religion och seder, men den var egentligen inte större än den gemenskap som fanns i det medeltida Europa.  Vid denna tid var det helt klart möjligt att Kina inte hade slagits samman till ett sammanhållet imperium, utan hade fortsatt att bestå av ett antal medelstora stater, på samma sätt som det blev i Europa. De kinesiska staterna benämndes gemensamt Zhongguo, en beteckning som senare kom att leva kvar som namn på det enade Kina. Traditionellt brukar Zhongguo översättas till ”Mittens rike”, men ordets ursprungliga betydelse är ”De centrala staterna” eller ”Mittens stater”.

 

Qinrikets seger

De ständiga krigen mellan de kinesiska staterna ledde till en snabb utveckling av staterna. Varje stat behövde utnyttja sina tillgängliga resurser för att besegra sina motståndare, och härskarna försökte därför stärka kontrollen över undersåtarna för att kunna ta ut mer skatt och rekrytera fler soldater. De mest framgångsrika staterna införde en slags allmän värnplikt, vilket innebar att varje kinesisk man var tvungen att genomgå militärtjänstgöring och när som helst kunde inkallas för att delta i krig. Redan på 300-talet f v t stred alltså kineserna med massarméer av det slag som började användas i Europa först på 1800-talet.

Karta 3: De krigande staterna

 

Ur dessa ständiga konflikter trädde så småningom riket Qin fram som segrare. Qin var från början inte den mäktigaste staten, men lyckades bättre än de flesta andra. Qins chefsminister, Shang Yang, utvecklade flera strategier för att göra Qin överlägset sina motståndare. Eftersom Qin hade relativt liten befolkning uppmuntrade han invandrare och nybyggare, så att statens resurser skulle öka. Han reformerade armén så att den blev meritokratisk: befälhavare tillsattes inte längre efter vilken familj de kom ifrån, utan efter hur dugliga de var. Även den allra lägsta soldat kunde belönas och befordras om han skötte sig bra i krigen. Samtidigt straffades de som var illojala mot staten mycket hårt. Shang lär ha sammanfattat sin filosofi så här: ”Människor hatar krig. Men ett folk som fruktar statens bestraffning kommer att bli modigt, och ett modigt folk som uppmuntras av rikliga belöningar kommer att slåss till döden”. Han försökte också undertrycka konfucianismen och lade grunden för legalismen (se nedan).

 

Shang Yang dog år 338 f v t, men hans efterföljare fortsatte hans politik, och år 221 f v t var hela centrala Kina enat under Qinhärskaren Zheng, som blev Kinas förste kejsare under namnet Qin Shihuangdi.

 

Shihuangdi gjorde mycket för att sammanfoga Kina ekonomiskt och politiskt. Bland hans mest bestående förändringar var standardisering av valuta, skriftspråk, mått och vikter. Tidigare hade varje stat haft sitt eget skriftsystem, sina egna valuta- och måttsystem, men under Shihuangdis styre blev allt sådant enhetligt, vilket underlättade handel, kommunikation och statskontroll.

 

Shihuangdis styre var dock mycket hårdhänt. Han försökte förstöra alla böcker och dokument som existerat före hans tid, så att det skulle verka som om historien började med honom. Även om det inte lyckades så gick stora mängder dokument förlorade. Dessutom lät han uppföra den kinesiska muren, ett försvarsverk mot stäppens turkiska nomader. Olika befästningsverk hade redan tidigare börjat byggas längs de kinesiska staternas nordgräns, men det var under Qin som de byggdes samman till en relativt sammanhållen mur. Många människor sattes i tvångsarbete på muren, och många dog av umbärandena.

Qinriket var mycket centraliserat och så gott som allt var beroende av kejsarens förmågor och begränsningar. När Shihuangdi dog år 210 hade han ingen given tronföljare, och revolter utbröt. Qindynastin störtades och ersattes av Gaozu, som grundade Handynastin.

Kinesisk filosofi och religion

De krigande staternas tid var en kaotisk period i Kina, men gav samtidigt upphov till mycket nytänkande. Det var under denna tid som Kinas huvudsakliga filosofier utformades. En viktig anledning till det är att det inte fanns någon enskild överhöghet, utan ett antal mindre stater. Det innebar att en nytänkare alltid kunde hitta en vänligt stämd härskare i någon av Zhongguo-staterna.

 

I kinesisk idéhistoria brukar man tala om ”de hundra filosofiska skolorna” för att beteckna den rika flora av filosofi som frodades under perioden. Här kan vi bara gå in på de allra viktigaste. Eftersom detta är en kurs i historia och inte filosofi så kommer vi att fokusera på filosofiernas politiska och sociala dimensioner.

 

Daoismen

Begreppet ”dao” (tao), med grundbetydelsen ”väg”, fick under kinesisk forntid en särskild andlig betydelse. Med dao syftade man på Himlens eller naturens väg, alltså någon slags grundläggande harmoni i universum. Under De krigande staternas tid utvecklades en livsfilosofi med utgångspunkt i begreppet. Vanliga människor upplevde mycket kaos och elände på grund av krigen och den politiska oron. Hur skulle man kunna leva på ett vettigt sätt? Daoismens svar var: genom att följa dao, naturens gång. Strunta i de mäktiga herrarna och deras idéer om makt och ära! Våld löser ingenting, utan skapar bara mer lidande. Daoismens grundare, den halvt mytologiske Laozi, formulerade principen wuwei, ”handling genom icke-handling”.  Det betyder inte att man ska avstå från att göra någonting alls, utan handlar mer om att inte fastna i begär efter makt och rikedom.  Universums harmoni finns i allt, även inom dig själv. Det viktiga i livet är att finna sin egen, inre harmoni, och därigenom komma i samklang med universum.

Daoismen blev populär bland vanliga människor, eftersom den kunde hjälpa en att uthärda orättvisor och hemskheter. Om den lokala fursten kom och rövade bort ens ägodelar, kunde en god daoist ändå finna sig i situationen, och söka efter sin egen, inre harmoni.

 

Konfucianismen

Det är osäkert om daoismens grundare Laozi verkligen existerade, men om han gjorde det var han ungefär samtida med en annan filosof, nämligen Konfucius (Kong Fu Zi) (ca 551-479 f v t). Konfucius läror gick ut på att försöka avgöra hur man som människa ska leva ett bra liv. Till skillnad från daoismen är det inom konfucianismen mycket viktigt att även staten styrs på rätt sätt: även om du är en god människa kan du inte leva väl om staten är orättfärdig.

Enligt Konfucius var respekt för ens medmänniskor grunden för ett rättfärdigt liv. Han betonade i synnerhet vikten av att respektera relationerna inom släkt och familj, men även vänskapsrelationer.

Utifrån hur det kinesiska samhället såg ut formulerade senare konfucianer några grundläggande relationer:

Om man var i lägre ställning skulle man respektera och lyda den i högre ställning, under förutsättning att den som var i högre ställning i sin tur behandlade en med respekt.

Konfucius syn på staten byggde på en tilltro till människor. Den rättfärdiga staten styr genom att appellera till människors inneboende känsla för rätt och fel, inte genom att hota med våld. Statens lagar måste bygga på människornas moral, annars kommer den att bli tyrannisk. Konfucius stödde tanken på en enväldig härskare, antagligen för att få slut på de ständiga krigen, men härskaren måste vara rättfärdig, ärlig och ha människornas bästa för ögonen. Annars bröt han mot det Himmelska mandatet, och i så fall var det legitimt att störta honom.

Konfucianismen, med dess betoning av respekt för medmänniskor och för kinesiska traditioner, blev mycket populär i Kina och spriddes snabbt.

 

Legalismen

Den minst kända, men för den kinesiska staten kanske viktigaste filosofin, var legalismen. Legalismen var en politisk lära, utvecklad främst av Han Fei (ca 280-233 f v t). Han Fei ansåg tvärtemot Konfucius att människor var onda och dumma, och att staten måste hålla människorna i schack med lagar (därav beteckningen legalism). Endast därigenom kunde staten bli rik och mäktig. Legalismen uppmuntrade härskaren att använda sin makt för att tvinga undersåtarna till lydnad, och menade också att härskaren hela tiden måste dölja sina verkliga avsikter, så att ingen konkurrent kunde överlista honom och gripa makten själv.

Av de tre nyssnämnda filosofiska skolorna blev daoismen populär bland folket, medan konfucianismen blev populär både bland vanliga människor och de högre samhällsklasserna. Legalismen fick förståeligt nog ingen spridning bland folket, men var heller inte till för det. Det var en härskarfilosofi, och var bara avsedd för den yttersta eliten. De dominerande tankesätten inom kinesisk härskarkultur var därför legalism och konfucianism, medan den folkliga kulturen präglades av daoism och konfucianism.

 

Handynastins storhetstid och fall

Kejsar Gaozu (202-195 f v t) enade återigen det kinesiska imperiet, och under hans efterföljare byggdes riket upp till en verklig supermakt. Hankejsarna kunde dra fördel av Qindynastins reformer, så att det var relativt enkelt att kontrollera den väldiga staten. Samtidigt aktade de sig för att förtrycka folket så hårt som den förste kejsaren hade gjort, just för att undvika folkliga uppror.

Höjdpunkten kom under kejsar Wudi (r. 141-87), som utsträckte Kinas herravälde långt in i Centralasien. Den gamla adelns makt trycktes tillbaka, och den kejserliga byråkratin fick mer och mer inflytande. Wudi tonade ner de legalistiska inslagen i riksstyret och betonade istället konfucianska värderingar, för att få folk lojala mot kejsaren, inte bara rädda. Handeln västerut utvecklades också, framför allt via den strategiskt viktiga Sidenvägen, ett nätverk av handelsrutter som sträckte sig från huvudstaden Xian (då kallad Chang’an) i centrala Kina ända bort till Iran och vidare till Medelhavskusten. Kina tjänade mycket på att exportera värdefulla resurser till folken i Mellanöstern. Den viktigaste varan var, som vägens namn antyder, siden.

Samtidigt fanns det flera problem i riket. Ett av de allvarligaste var hotet från nomaderna. Redan när Qindynastin föll började de turkiska och mongoliska folken att organisera sig till en relativt sammanhållen stamkonfederation, kallad Xiongnu. Förmodligen var detta en reaktion på att det kinesiska imperiet bildades. För att ha möjligheter att fortsätta göra räder mot den starka kinesiska statsbildningen var nomaderna tvungna att själva organisera sig.

Mot Xiongnu var den kinesiska muren helt otillräcklig. Dessutom bestod de kinesiska arméerna övervägande av värnpliktiga fotsoldater, som var helt underlägsna nomadryttarna i strid. Hankejsarna blev därför tvungna att tillåta nomader att bosätta sig innanför rikets gränser. Dessa nomader kunde sedan användas som skydd mot Xiongnu-räder. Problemet med detta var dock att nomadsoldaterna var svåra att kontrollera och lika gärna kunde härja runt på egen hand. Med tiden förlorade kejsarna därför kontrollen över rikets försvar. Denna utveckling påminner om Romarrikets motsvarande problem med nomadinvasioner.

 

handynastin

Karta 4: Kina på Handynastins tid

 

Ett annat problem som bidrog till Hanrikets kollaps var den starka byråkratin. När riket växte blev byråkratin alltmer svåröverskådlig, och kejsarna förlorade överblicken över rikets angelägenheter. Då kunde statliga byråkrater och funktionärer kapa åt sig mycket lokal makt, och korruptionen frodades. Till slut rasade Hanriket samman i början av 200-talet v t, och imperiet sprack upp i tre mindre kungariken.

Arvet från Qin och Han

Handynastin gick alltså under, och under hela Kinas historia fortsatte härskardynastier att bytas ut. Men de två första dynastierna efterlämnade några viktiga sammanhållande faktorer som hjälper oss att förstå varför ett sammanhållet Kina fortsatte att återuppstå.

 

Språket: Den centrala kejserliga byråkratin standardiserade det kinesiska skriftspråket, så att riksspråket mandarin uppstod. Därmed kunde människorna i riket kommunicera med varandra, och det blev lättare för staten att ge order och stifta lagar som folket kunde förstå.

 

Kejsaren: Kejsarpositionen blev en symbol för Kinas enhet, och sågs som ett förkroppsligande av själva Kina. Kejsare skulle komma att fortsätta att avsättas, och nya dynastier skulle komma till makten, men efter Handynastin var människor så vana vid tanken på att en kejsare skulle styra riket att positionen som sådan inte ifrågasattes.

 

Elit: Imperietiden byggde upp och bars i sin tur upp av en samhällelig elit av stormannafamiljer. Från början hade dessa familjer varit ekonomiskt självständiga genom att de ägde jord och idkade handel, men under Handynastin blev de alltmer beroende av att få politiska ämbeten i kejsarens byråkrati (med därtill hörande lön och privilegier). Samhällseliten hade därför ett intresse av att fortsätta upprätthålla den kejserliga byråkratin.

 

Samhörighet: Det kinesiska imperiet bestod av en mångfald av olika folkslag. Imperiet byggde på de nordliga hankinesernas överhöghet över de andra folken, men rikets lagar definierade noga vilka rättigheter och skyldigheter olika folk hade. Godtyckligt tyranni tilläts inte, och kejsarna tillät och till och med uppmuntrade att olika folk behöll sina särdrag. Därmed lyckades kejsardömet skapa en samhörighet mellan folken: de var alla förenade i imperiets hierarki och bidrog på olika sätt till statens fortlevnad.

 

Avmilitarisering av det inre: Under De krigande staternas tid byggdes massarméer upp genom att utbilda hela folket i krigföring. När kejsardömet etablerats behövdes inte detta, och befolkningen i centrala Kina avväpnades successivt, medan man istället upprätthöll stående arméer längs gränserna. Kejsarna föredrog att rekrytera icke-kinesiska nomader som soldater. Detta medförde att väpnat motstånd mot den kejserliga regimen hade mycket svårt att få fotfäste i landets inre: å andra sidan medförde det i längden att Kina blev beroende av nomadfolk och därmed sårbart för deras attacker.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.