Efter avkoloniseringen

Videopresentation:

När de europeiska kolonialväldena i Afrika rämnade efter Andra världskrigets slut ersattes de av stater. Dessa stater har i hög grad plågats av många olika problem. Ofta hänvisas problemen till imperialismens påverkan. Det är korrekt i vissa fall, men verkligheten är mer komplicerad. Här försöker jag i stora drag redogöra för de särskilda problem som moderna afrikanska stater ställts och ställs inför.

Den afrikanska faktorn

Vissa av Afrikas problem har med Afrikas specifika historiska och geografiska situation att göra. Den gamla geografiska sanningen att Afrika präglas av få människor på stor yta gäller fortfarande, och skapar specifika problem för en afrikansk stat. Kostnaderna för en stat att utsträcka sitt inflytande över vidsträckta men glesbefolkade områden är för stora, så staten struntar helt enkelt i att försöka kontrollera områden som ligger alltför långt ifrån maktens centrum.

Imperialismens påverkan

Detta typiskt afrikanska förhållande ställdes på sin spets under den koloniala eran. Européerna inympade föreställningen om den nationellt definierade territorialstaten med fasta gränser. Denna typ av statsmodell är inte anpassad till afrikanska förhållanden. Under imperialismens tid löste européerna detta genom att ”söndra och härska”: de erbjöd makt och privilegier åt de inhemska afrikanska ledare som kunde ge européerna mesta möjliga stöd till minsta möjliga kostnad.

Detta innebar att när européerna släppte kontrollen över Afrika satt de afrikanska ledarna med en statsmodell som inte var lämpad för afrikanska förhållanden och ett nationellt tänkande som inte nödvändigtvis var anpassat till hur den afrikanska staten såg ut. Om staten led av det ”afrikanska problemet” blev det lätt för andra nationaliteter än den dominerande att upprätthålla ett mer eller mindre permanent krigstillstånd genom att förskansa sig i en avlägsen och otillgänglig del av landet.  Dessutom var den afrikanska militärmakten utbildad av européer och kulturellt skild från folket, något som bidrog till militärens tendens att göra statskupp och tillsätta militärdiktatorer som gynnade den egna gruppen.

Vid sidan om detta har många forna kolonier i realiteten också fortsatt att vara ekonomiskt beroende av det forna moderlandet. Detta beror på att infrastrukturen i kolonin utformats så att den skulle passa moderlandets behov. Att börja handla med andra parter skulle därmed vara mindre effektivt, och en faktisk förändring av infrastrukturen skulle kräva en enorm satsning, något som ofta varit svårt för afrikanska stater upptagna med de politiska problem som skapats av att den europeiska statsmodellen införts på afrikansk mark.

Världsordningens roll

Ett bidragande problem är att själva världsordningen är uppbyggd utifrån ett västerländskt territorialstatstänkande. Det betyder att internationella organisationer som FN, Världsbanken och IMF inte har tolererat att förhandla med något annat än just stater av europeisk typ. Detta har uppmuntrat vidmakthållandet av den europeiska statsmodellen, eftersom omvärlden inte har accepterat något annat. Men vissa afrikanska stater har aldrig existerat som territorialstater tidigare, och där har problem uppkommit när en ”statsmakt” har försökt etablera kontroll över ovilliga territorier. Framstående exempel på detta är Somalia och Sudan.

 

Referenser

Resonemangen i detta avsnitt har hämtats från Jeffrey Herbsts bok om statsmakt i Afrika, States and Power in Africa (Princeton University Press 2000).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.