Nordafrika på 1800-talet

I slutet av 1700-talet var Osmanska riket så försvagat att det förlorade kontrollen över Nordafrika. Napoleons invasion av Egypten 1798 kom som en svår chock för osmanerna, och även om Napoleon kastades ut blev det svårt för sultanen att återupprätta sin auktoritet i Nordafrika. Guvernörerna i Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten slutade ta order från Istanbul. Osmanerna lyckades 1835 återta kontrollen över Libyen, men förmådde inte göra något åt de övriga.

Algeriet och Tunisien hade i århundraden varit en tillflyktsort för muslimska pirater som hotade europeisk handel. När Maghreb nu var utanför osmansk kontroll var de lovligt byte för europeiska stormakter. 1830 invaderade Frankrike Algeriet och lade det under sig efter ett långt och blodigt krig. Tunisien lyckades behålla sin självständighet till 1880-talet, Marocko till 1911.

Det fransk-algeriska kriget 1830-47 blev stilbildande för de senare imperialistiska erövringskrigen i Afrika. Frankrike använde piratfaran som förvändning för att ockupera den algeriska kusten, men ockupationen övergick snabbt i kolonisering. Den franska regeringen uppmuntrade bönder och hantverkare som blivit arbetslösa på grund av industrialiseringen att flytta till Algeriet och ta mark i besittning. Detta retade den muslimska befolkningen, och den karismatiska ledaren Abd el-Kader utropade jihad emot inkräktarna.

Abd el-Kader (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Abd_al-Qadir.jpg)

Abd el-Kader sökte stöd hos befolkningen på landsbygden, och förde ett ihärdigt gerillakrig emot de franska trupperna. Frankrike vann kriget genom att tillsätta en ny chef, general Bugeaud, som var beredd att bedriva kriget med extrema metoder. Bugeaud vann kriget genom att utplåna basen för Abd el-Kaders styrkor. Denna bas var civilbefolkningens jordbruk och boskapsskötsel. Bugeauds trupper gjorde ”räder” som gick ut på att bränna byar och åkrar och döda all boskap. De algerier som inte accepterade fransk överhöghet hade svältdöden att vänta sig. Under detta tryck kollapsade stödet för Abd el-Kader, och 1847 hade Algeriet gett upp kampen.

Bugeauds hänsynslösa attityd och strategi kom att inspirera alla senare imperialistiska krig i Afrika.

Egypten hade vid samma tid en ny period som regional stormakt.  Den osmanska paschan Mehmed Ali tog makten där 1805, och han satsade på att göra Egypten starkt och självständigt från Istanbul.  Ali försökte modernisera Egypten med industrier och en modern armé. Han lyckades bäst beträffande det militära: på 1830-talet kunde Egypten besegra osmanska arméer som försökte återta kontrollen över landet. Därefter var Egypten självständigt i allt utom rent formellt. Den egyptiska regimen påbörjade under denna tid en erövringspolitik söderut, och kom att dominera östra Sudan.

Mehmed Alis hov i Kairo (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Muhammad_Ali_Dynasty_portrait.jpg )

Mehmed Alis efterträdare försökte fortsätta hans reformpolitik, men lyckades inte så bra. Kediv Ismail blev tvungen att låna stora summor av England och Frankrike för att investera i industri, men industrialiseringen gick trögt, och Ismail hade svårt att betala tillbaka. När européerna också hade ett strategiskt intresse av att kontrollera Suezkanalen (färdigbyggd år 1869) invaderade Storbritannien år 1882 och ockuperade landet.

2 reaktioner på ”Nordafrika på 1800-talet”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.