Hur var imperialismen möjlig?

I början av 1800-talet var den europeiska närvaron i Afrika fortfarande marginell. Med undantag av kapkolonin i Sydafrika var européerna begränsade till ett antal kuststräckor, och de kunde hålla fast vid dessa territorier främst för att de tolererades av de afrikanska härskarna. Men i slutet av 1800-talet hade i stort sett hela Afrika uppslukats av de europeiska stormakternas imperialism. Vad var orsakerna till denna utveckling?

Förklaringarna till imperialismens framgångar i Afrika kan sökas dels i inomafrikanska förhållanden, dels i utomafrikanska. Vi börjar med att titta på de utomafrikanska (externa).

Det är ganska givet att en viktig uppsättning förklaringar står att finna hos de blivande erövrarna. Det som gjorde Europa till den överlägset dominerande kontinenten under 1800-talet var den industriella revolutionen. I detta sammanhang är industrialiseringen intressant ur två aspekter. för det första var den expanderande industrin en viktig drivkraft för stater och privata intressen: det gällde att hitta nya råvaror och marknader för att hålla igång den växande industriella ekonomin.

Men detta förklarar bara att stormakterna hade ett intresse av att få inflytande i Afrika. Den industriella utvecklingen kom dock också att påverka den vapentekniska utvecklingen. Fram till mitten av 1800-talet var inte européernas beväpning nämnvärt överlägsen någon annan del av världen. Men den industriella utvecklingen drev på en allt hårdare konkurrens, och därmed en allt snabbare teknisk och vapenteknisk utveckling. Ashanti-arméns gevär var helt t ex acceptabla i kriget mot britterna på 1860-talet, men tio år senare var de hopplöst föråldrade.  Detta var inget unikt för Afrika, utan drabbade alla Europas motståndare. Det skedde också i Europa, där Preussens segrar på 1860- och 70-talen mot Danmark, Österrike och Frankrike demonstrerade hur viktigt det var att hänga med i den vapentekniska utvecklingen.

En bidragande faktor var den medicinska vetenskapen, som åtminstone delvis stimulerades av den industriella utvecklingen. Medicinska framsteg gjorde att européerna blev bättre på att vårda sina sårade, men framför allt hjälpte de till att lindra de annars förödande effekterna av tropiska sjukdomar på europeiska trupper. Särskilt upptäckten att kinin (från det sydamerikanska kinaträdet) kunde hejda malaria var viktigt.

Vid sidan om dessa materiella förutsättningar kan vi också ta den europeiska mentaliteten i beaktande. Här kommer förstås rasismen in; européernas föreställning att de var överlägsna och därmed hade ”rätt” att styra över andra folk var åtminstone en tanke som legitimerade erövringar. Traditionen med slavhandel förstärkte det rasistiska tänkandet och gjorde det lätt för européerna att uppfatta afrikanerna som barbarer. Paradoxalt nog kunde just förekomsten av slavhandel i Afrika användas av européerna som ett argument för att Europa borde styra över Afrika.

En annan ”mental” faktor var den europeiska inställningen till krig. Alla kända samhällen har i ett eller annat avseende bedrivit krig, men i Europa kom krigföringen att präglas av den långa och hårda konkurrensen mellan ett flertal ungefär jämstarka stater. Detta utvecklade en särskilt hänsynslös typ av krigföring, som gick ut på att krigets mål var att så fullständigt som möjligt förinta fiendens förmåga att göra motstånd. Detta tänkande nådde sin logiska slutpunkt i det totala krigets idé på 1900-talet, men principerna fanns där redan under napoleonkrigen i början av 1800-talet.

I imperialismens fall visade sig denna hänsynslösa attityd dels i européernas tendens att attackera civilbefolkningen för att tvinga afrikanska trupper att ge upp kampen, dels i europeiska befälhavares uppfattning att allt afrikanskt motstånd måste krossas i grunden: det kunde inte bli tal om fredsförhandlingar, utan afrikanerna måste ge sig villkorslöst eller förintas.

Denna totala krigs-attityd fick också spektakulära effekter när den ställdes emot de afrikanska staternas krigskultur. I Afrika fanns flera stater med utvecklad krigskultur, som t ex Ashanti och Dahomey i Västafrika, men dessa byggde just på slaveritraditionen: krig var framför allt ett sätt att få handelsvaror (slavar) för att hålla igång statens ekonomi. Därmed hade de västafrikanska krigarna inget intresse av att totalt krossa sina fiender. Istället hade krigen karaktär av regelbundna räder, där härskarna varje år valde ut lämpliga offer bland grannarna, vilka sedan attackerades. När dessa afrikanska stater ställdes mot den totala krigsattityden som européerna förde med sig fick de svårt att hävda sig. Den enda statsbildning som hade en krigskultur som liknade européernas var Zulu i Sydafrika.

Vad beträffar de inomafrikanska faktorerna kan vi för det första ta fasta på den grundläggande förutsättning som präglat Afrika genom historien: relativt få människor på ett relativt stort territorium. På detta följer att afrikanska stater överlag hade relativt svag kontroll över territorier utanför statens kärnområde. Till skillnad från i Europa fanns inga territorialstater med fasta gränser och ett utvecklat regelsystem för hur dessa gränser skulle fungera. Det fanns följaktligen i alla områden grupper av människor som inte kände så stor samhörighet med någon av de afrikanska staterna, utan lika gärna kunde samarbeta med européerna. Det är talande att de arméer som imperiemakterna använde för att kriga i Afrika till största delen bestod av afrikanska trupper, inte av européer.

Till detta kan läggas att stora delar av Afrika under 1800-talet befann sig mer eller mindre revolutionära omvälvningar. 1800-talets jihad i Sudanregionen medförde att många traditionella Sudanstater rasade samman och ersattes av olika islamiska kalifat, främst Sokoto och Tukolor. På samma sätt ledde mfekane i södra Afrika till upprättandet av Zulustaten. Dessa statsbildningar var imponerande på många sätt, men hade ingen djupare förankring i regionernas historia, och därför är det svårt att se att folken kände någon djupare samhörighet med dessa riken. I synnerhet jihadstaterna byggde på enskilda ledares karisma, och när dessa ledare dog eller besegrades föll staterna sönder.

För att se betydelsen av dessa faktorer kan vi ta exemplet Etiopien, den enda afrikanska statsbildning som lyckades bibehålla sin självständighet under imperialismen. Etiopien skilde sig dock från de flesta andra afrikanska stater genom att ha en stark jordbruksbas och därmed en förhållandevis stark territoriell kontroll. Staten var också mycket gammal och väl förankrad i regionens traditioner. Etiopien präglades förstås också av kristendomen, som fungerade som en gemensam ideologi och identitet.

En reaktion på ”Hur var imperialismen möjlig?”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.