Utvecklingen i Centralafrika

Runt Kongofloden växte det under 1300- och 1400-talen fram ett antal kungariken, varav riket Kongo var det viktigaste. Andra riken, som Loango och Tio, uppstod vid ungefär samma tid.

Kongoriket hade under 1500-talet 2-5 miljoner invånare. Riket styrdes av en kung som valdes av ett kungligt råd bestående av tolv medlemmar (varav fyra var kvinnor) som representerade de olika maktgrupperna i riket. Samhället var strikt indelat i tre sociala grupper: adel (kungens släkt + statstjänstemän), bybor och slavar. Adelsskapet var inte ärftligt, utan varje ny kung kunde avsätta och tillsätta adelsmän som han ville. Riket var alltså starkt centraliserat, med gemensam valuta och en stående kunglig armé om ca 20 000 soldater.

Portugisiska sändebud på audiens hos kungen av Kongo (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Kongo_audience.jpg)

Under kung Nzinga Mbembas regeringstid (1506-43) blev kontakten med Portugal central i Kongorikets utveckling. Kungen tog intryck av européerna och införde katolicismen som statsreligion i riket, samt bytte namn till Afonso I. Han utnämnde sin son Henrique till biskop och skickade honom till Rom för att få påvens godkännande. Portugiser tilläts bosätta sig i riket och upprätta handelsstationer, av vilka Luanda blev den viktigaste.

Den viktigaste handelsvaran här var slavar, och kungen försökte upprätthålla statlig kontroll över slavhandeln, men portugiserna kunde lätt kringgå bestämmelserna, om inte annat så genom att handla med Kongorikets grannar. Portugiserna ville också försöka ta kontroll över Kongorikets koppar- och järnproduktion, vilket kungen motarbetade. Dessa motsättningar ledde till att Kongo 1561 avbröt alla förbindelser med Portugal, men dessa handlade då med Kongos grannar. Efter att ha förlorat ett krig mot Tio 1566-67 invaderades Kongo också av Jaganomader österifrån, och riket splittrades i flera delar. Portugal tog över Angolas kust.

Kung Garcia II av Kongo möter missionärer (http://en.wikipedia.org/wiki/File:King_Dom_Garcia_of_Kongo.JPG)

I mitten av 1600-talet ockuperades Angola av Nederländerna, som var ute efter att ta över portugisernas handelsvälde. Men holländarna kastades ut av Portugals koloni Brasilien, som tog över kontrollen över Angola. Emot den portugisisk/brasilianska kontrollen stred kungariket Ndongo, som leddes av krigardrottningen Nzinga Mbande (ca 1583-1663).

Nzinga Mbande (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Nzinga.jpg)

Under tiden slets Kongo sönder av ett inbördeskrig. Ett försvagat Kongo återupprättades i början av 1700-talet, men kungen kunde inte få någon kontroll över handeln, som kontrollerades av Brasilien. På samma sätt gick det för Loango, där England och Frankrike förbigick kungens lagar och slöt avtal med de enskilda handelsmännen. Därigenom underminerades kungens makt, och riket försvagades. Endast Tio tycks ha klarat sig någorlunda in på 1700-talet.

Handeln med Europa var inte den enda som Kongo och dess grannar ägnade sig åt. Ett antal handelsrutter gick österut genom inlandet och länkade ihop Centralafrika med Zanj-staterna i öst. De grupper som kontrollerade dessa handelsrutter, och dessutom hade tillgång till vatten för jordbruk, kunde upprätta stater i inlandet, och så skedde också. De viktigaste av dessa stater var kungarikena Lunda och Luba, men runt de stora sjöarna uppkom ett antal småriken, där Burundi, Buganda och Bunyoro var viktigast.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.