Den transatlantiska slavhandeln

Den förmodligen mest ökända historiska process som påverkat Afrika är slavhandeln över Atlanten (den transatlantiska slavhandeln). Men vad berodde den på, och vad fick den för konsekvenser? Det ska jag försöka förklara i det här avsnittet.

Bakgrund: slaveriet i Afrika

Slaveri har existerat i alla mänskliga samhällen, men kom i synnerhet att prägla Afrika. Skälet är det grundläggande faktum att Afrika är, och alltid har varit, relativt glesbefolkat. Det medförde att människor i Afrika inte mätte rikedom i mark (som det fanns relativt gott om) utan i människor, det vill säga slavar. Traditionell afrikansk krigföring gick därmed inte ut på att erövra mark, utan på att erövra människor.

Slaveriet existerade alltså i Afrika långt innan européerna kom dit. Redan under antiken existerade också en slavhandel via Nordafrika till Romarriket. Denna östliga slavhandel kom så småningom att domineras av de muslimska araberna.

Det finns olika former av slaveri. Det traditionella afrikanska slaveriet påminde om det som existerade i Rom och i den islamiska världen. I denna form av slaveri sågs slaven som en slags familjemedlem. Slaven ingick i ägarens familjenätverk, och det fanns en relation mellan dem. Det var naturligtvis en ojämn maktrelation: ägaren bestämde och slaven lydde. Men i tänkandet ingick att ägaren hade ansvar för sina slavar och inte kunde behandla dem hur som helst. Ofta hade man status som slav en viss tid (ofta tio år) innan man blev frigiven. Den frigivna slaven fortsatte vara en del av sin forna ägares familjenätverk, men nu som en medlem med högre status.

Den transatlantiska slavhandeln

När Spanien och Portugal upprättade sina kolonialimperier i Amerika på 1500-talet behövde de arbetskraft till de gruvor och plantager de berikade sig på. Först utnyttjades den amerikanska urbefolkningen för detta ändamål, men indianerna dog i oerhörda mängder av européernas brutala behandling och (i synnerhet) av de sjukdomar som européerna fört med sig. I mitten av 1500-talet hade Amerikas befolkning krympt till en bråkdel av vad den varit före 1492. Indianerna befann sig också på hemterritorium, och kunde därför lätt fly.

Europeiska arbetare var en annan grupp som kunde förslavas i kolonierna, och det gjordes också. Men européerna blev i sin tur infekterade av tropiska sjukdomar och dog i mängder.

Istället började Portugal köpa slavar från de afrikanska staterna. De svarta slavarna tålde de tropiska sjukdomarna, och dog därför inte i samma antal som indianerna eller européerna.

Portugal hade redan under 1400-talet letat sig ner längs Afrikas västkust och etablerat handelsstationer på strategiska platser längs kusten. Nu kom dessa utposter till användning för att etablera permanenta handelskontakter med de olika afrikanska staterna. Portugal dominerade slavhandeln under 1500-talet, men på 1600-talet togs handeln över av främst England, Frankrike och Nederländerna.

Den transatlantiska handeln med slavar (triangelhandeln) (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Triangle_trade2.png)

Villkoren i den transatlantiska slavhandeln skilde sig radikalt från det traditionella afrikanska slaveriet. De europeiska slavhandlarna uppfattade inte slaveriet som något slags släktförhållande, utan såg slavarna enbart som billig arbetskraft. För att undvika att slavarna skulle kunna organisera sig splittrades de också upp: slavar från olika områden och med olika språk blandades, och när hela familjer såldes som slavar splittrades de. De slavar som såldes till européerna slets därmed ut ur hela sitt kulturella och sociala sammanhang.

Överfarten till Amerika var också en stor riskfaktor. Dödligheten på slavskeppen var mycket hög, inte minst på grund av att slavarna hölls tätt packade under däck för att de inte skulle kunna kapa fartyget. Detta ledde till mycket bristfällig hygien och stor risk för sjukdomsspridning. Det faktum att så många slavar dog under överfarten ökade förstås efterfrågan på ännu fler slavar.

Poster över hur slavar skulle ”packas” på ett engelskt slavskepp (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Slaveshipposter.jpg)

Väl framme behandlades slavarna mycket brutalt. Det var delvis en följd av att de användes i tungt arbete i gruvor och på plantager, där ägarnas mål var att tjäna så mycket pengar som möjligt. Slavägarna behövde inte heller bekymra sig för att slavarna dog av behandlingen, eftersom det fanns många fler att hämta i Afrika. Men hårdheten i behandlingen berodde också på de tydliga skillnaderna mellan slavar och slavägare. När slavägarna var vita européer och slavarna svarta afrikaner var det lättare att upprätthålla tydliga gränser mellan dem, och lättare att legitimera den brutala behandlingen genom att peka på olikheterna. Den dominerande synen på slavarna var att de inte var människor, utan djur. Under detta låg också en osäkerhet: i många kolonier var de vita mycket färre till antalet än de svarta, och de ansåg sig då nödgade att vara oerhört hårda och brutala för att upprätthålla kontrollen över ett så stort antal slavar. Ett tydligt exempel på detta är den engelska kolonin Barbados.

2 reaktioner på ”Den transatlantiska slavhandeln”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.