Världskrig och demokratisering

Under 1900-talets första årtionde fortsatte arbetarrörelsen att växa i styrka.  Fackföreningarna skapade en nationell organisation, Landsorganisationen (LO), medan arbetsgivarna bildade sin egen intresseförening, SAF. 1909 utmanade LO arbetsgivarna genom att utlysa en storstrejk. Strejken varade i fyra månader och slutade i nederlag för fackföreningarna, men var en tydlig signal om att det skulle bli fler konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Samtidigt hade det parlamentariska styret blivit relativt stabilt i Sverige. Uppkomsten av SAP ledde till att liberala och konservativa partier bildades för att motverka socialdemokratins utbredning. SAPs  främsta konkurrenter om makten var det liberala partiet och Allmänna valmansförbundet (högerpartiet). Den svenska kungen Gustav V gjorde 1914 ett politiskt utspel – borggårdstalet – i ett försök att använda svensk nationalism till stöd för en starkare kungamakt. Detta ledde till att den sittande liberala regeringen störtades, till förmån för en konservativ under Hjalmar Hammarskjöld.

Det stora steget mot en mer utvidgad demokrati i Sverige kom av första världskriget 1914-18.  När kriget bröt ut förklarade sig Sverige neutralt, liksom de övriga skandinaviska länderna.  Samtidigt låg de svenska sympatierna främst hos Tyskland, som man uppfattade som ett skydd mot tänkbar rysk aggression.

När kriget bröt ut började Storbritannien blockera tyska hamnar för att stoppa tysk import av krigsmateriel och livsmedel, och Tyskland kontrade med att bedriva ubåtskrig emot brittisk handel. Inledningsvis avstod båda sidor från att attackera eller stoppa neutrala fartyg. Därför förlitade sig båda sidor på handel via neutrala stater. Medan Storbritannien förlitade sig på USA, tog Tyskland hjälp av neutrala grannländer, i synnerhet Nederländerna och Sverige. Allt eftersom kriget fortskred ledde detta till att båda sidor började slå även mot neutrala fartyg.

För Sveriges del innebar detta att Sverige kom att utsättas för den brittiska handelsblockaden mot Tyskland. Den svenska ransoneringspolitiken fungerade dåligt – liksom alla andra länder var Sverige dåligt förberett på ett världskrig där även neutrala stater drabbades av kriget.

1917 hade blockaden lett till att det rådde hungersnöd i Sverige. Denna nöd kombinerades med arbetarklassens frustration över de rådande klassmotsättningarna, och under våren 1917 utbröt kravaller i Stockholm.  Regeringen Hammarskjöld avgick på hösten, och en ny regering bildades under ledning av liberalernas Nils Edén. Edéns regering var en koalitionsregering med socialdemokraterna, som nu för första gången hamnade i en svensk regering (SAP:s ordförande Hjalmar Branting blev finansminster). Kungen tvingades nu lova att inte använda sig av icke-officiella rådgivare: endast riksdag och regering skulle få påverka beslutsfattandet. Därmed eliminerades kungens möjligheter att påverka regeringens politik med andra krafter än sina egna och eventuella sympatisörer i riksdagen.

Edén och Branting tog på våren 1918 upp frågan om att reformera rösträtten, men deras proposition röstades ned av riksdagens första kammare, som dominerades av högern.  Men utvecklingen i Europa förändrade läget. I november 1917 hade Lenins bolsjeviker gripit makten i Ryssland. Under hösten 1918 bröt Centralmakterna, Tysklands allians i första världskriget, samman och anhöll om vapenstillestånd. Över hela Centraleuropa svalt människor och stater befann sig i upplösningstillstånd. I Ryssland började inbördeskriget luta åt en bolsjevikisk seger. I Tyskland och Ungern utbröt kommunistiskt inspirerade revolutionsförsök som slogs ned.

När regeringen på nytt föreslog en rösträttsreform valde högerledarna att lyssna. Det viktigaste skälet var den revolutionära utvecklingen: de konservativa fruktade att en revolution skulle kunna utbryta i Sverige. Bidragande var också det faktum att socialdemokraterna, som nu var i regeringsposition, inte uttryckte något stöd för en revolution utan fungerade inom det parlamentariska systemet. Därmed kunde storindustrins representanter hoppas på att det skulle gå att samarbeta med SAP och bibehålla stabiliteten i landet.

Följden blev rösträttsreformen som antogs först 1919 och sedan definitivt 1921. Denna reform innebar bland annat följande:

– Kvinnor fick rösträtt till riksdagens andra kammare (män hade det sedan 1909).

– Kraven på att man skulle ha en viss inkomst eller förmögenhet för att få rösta togs bort.

– Den inkomstgraderade röstskalan togs bort från alla val – hädanefter gällde att en person hade en röst.

Referenser

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993)

Den svenska historien

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.