Utrikespolitik och skandinavism

Situationen i Europa efter 1815 kom att präglas av maktkampen mellan de två dominerande stormakterna, Ryssland och Storbritannien. Karl XIV Johan förde en rysslandsvänlig politik, vilket innebar att alla planer på en återerövring av Finland övergavs, samtidigt som han aktade sig för att hamna i bråk med England. Detta var en realistisk politik, men retade upp två läger, dels de liberala som helst ville se ett närmande till den liberala stormakten England, dels de konservativa romantiker som längtade efter att återerövra Finland.

Framemot mitten av 1800-talet förändrades situationen i Europa av liberalismens och nationalismens spridning. Vid denna tid gick de två ideologierna hand i hand: nationalismens krav på ”ett land för varje folk” stämde bra överens med liberalismens krav på ökade fri- och rättigheter. Varje stat blev tvungen att förhålla sig till dessa ideologier, genom att antingen försöka trycka ner dem eller, om de blev för starka, utforma en egen liberal politik och nationell identitet.

Sverige hade vissa problem att skapa en nationell identitet, eftersom riket var i union med Norge sedan 1814. Rikets ledning ville därför helst stöda en nationalism som kunde förena både svenskar och norrmän.

En sådan nationalistisk rörelse uppkom i den så kallade skandinavismen, som först uppstod i Danmark omkring 1840.  Skandinavisterna ville tona ner den traditionella fiendskapen mellan Danmark och Sverige och istället framhålla den kulturella gemenskapen.  Snart utvecklade skandinavisterna ett politiskt program som gick ut på att de skandinaviska staterna skulle sluta sig samman till en enda stat. I denna skulle även Finland ingå.

I detta program går det att skönja varför skandinavismen uppkom. Både Danmark och Sverige var vid det här laget ganska små stater utan någon större betydelse i den europeiska stormaktspolitiken. Båda staternas ledningar drömde dock om att återfå en viktigare roll, något som tänkbart skulle kunna uppnås genom en skandinavisk union. Samtidigt upplevde båda hot från närliggande stormakter. I Danmarks fall handlade det om Preussen, som var i färd med att skapa ett sammanhållet tyskt rike. I Sveriges fall var det Ryssland som upplevdes som ett hot. En skandinavisk union skulle kanske trygga länderna undan dessa hot.

Skandinavismen hade inget stöd alls hos Karl XIV Johan, men båda hans efterträdare, Oskar I och Karl XV, sympatiserade med skandinavismen och försökte få till ett närmande mellan Sverige och Danmark.

Skandinavismens öde avgjordes i den Slesvigska krisen 1863, då Danmark hamnade i konflikt med Preussen om provinserna Slesvig och Holstein, som båda kontrollerades av Danmark men innehöll tyskspråkiga människor. Danmark bad Sverige om hjälp och kungen ville skicka armén för att understöda Danmark, men den svenska regeringen vägrade riskera ett krig med Preussen. Sverige stod därmed vid sidan om när Danmark besegrades av Preussen i det dansk-tyska kriget 1864.

Den slesvigska krisen innebar att skandinavismen bröt samman som realistiskt politiskt alternativ. Danmark och Sverige bildade inget försvarsförbund. Sverige kom istället att närma sig det nybildade Tyskland, som snabbt blev en dominerande stormakt och som ansågs kunna skydda Sverige undan rysk aggression.  Istället för att bygga en gemensam skandinavisk identitet fick de skandinaviska staterna försöka bygga egna nationella identiteter, där en viktig del var just att inte gå i direkt allians med andra stater.

Även om skandinavismen misslyckades hade den inneburit ett kulturellt närmande mellan Sverige och Danmark. Efter denna tid var den gamla fiendskapen mellan Sverige och Danmark glömd.

Referenser

Bo Hugemark (red.), Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809-1985 (Militärhistoriska förlaget 1986)

Den svenska historien

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.