Liberalism mot konservatism

Under hela första hälften av 1800-talet stod den politiska kampen i Sverige, liksom i övriga Europa, mellan liberaler och konservativa.  Det fanns flera skillnader mellan dem, men den viktigaste på den tiden var inställningen till den industriella revolutionen. De konservativa såg med oro på utvecklingen i England, där industrialiseringen hade skapat stora klasskillnader och dessutom reducerat den gamla adelns makt. Klassmotsättningarna hotade att slå sönder det traditionella samhället. De konservativa ville hålla fast vid en stark kungamakt och ordentligt med skyddstullar för att hindra svensk näringsverksamhet från att bli utkonkurrerad.  Konservatismen hade sina främsta företrädare inom adeln och prästerskapet.

I motsats till konservatismen välkomnade liberalismen den industriella revolutionen med öppna armar. Liberalerna menade att den fria konkurrensen skulle skapa ett mer rättvist samhälle, där var och en fick sin position efter sin konkurrenskraft. Liberalerna ville begränsa kungens makt och stärka riksdagens, och de ville helst inte ha några tullar alls. Liberalismens sympatisörer kom främst från medelklassen: de var handelsmän, företagare och framgångsrika bönder.

Medan kungen försökte föra en politik som balanserade mellan de två ideologierna, fick han stöd främst från de konservativa. De liberala kritiserade kungen allt kraftigare. De hade stöd inom det i hög grad liberala tidningsväsendet. Tidningen Aftonbladet, grundad 1830 av Lars Johan Hierta, blev det främsta språkröret för kritiken mot kungen. Karl XIV Johan utnyttjade indragningsmakten för att tysta Aftonbladet, men varje gång tidningen tvingades upphöra startade Hierta en ny tidning, med namn som ”det andra Aftonbladet”, ”det tredje Aftonbladet” och så vidare. När han nått till det tjugoförsta Aftonbladet gav kungen upp och lät tidningen publiceras.

Liberalismens genombrott

Efter Karl XIV Johans död 1844 kom Oskar I (r. 1844-59) till makten. Liberalerna hoppades mycket på honom, men han visade sig stå för en fortsatt konservativ politik. Samtidigt nådde liberalernas krav på ökade fri- och rättigheter kokpunkten i Europa. 1848 utbröt revolutioner och oroligheter i stora delar av Europa.

Även i Sverige var liberalerna så pass missnöjda att de delvis gjorde uppror. I de så kallade marsoroligheterna i Stockholm 1848 genomförde liberalerna våldsamma demonstrationer som slogs ner av militär och polis. Ett trettiotal människor dödades, och kungen blev ännu mer orolig för liberalismens hot.

Det kom att dröja till efterträdaren Karl XV:s tid (1859-1872) innan liberalismen segrade i Sverige.  Karl försökte hävda kungamaktens rätt att forma utrikespolitiken på egen hand, men regeringen motsatte sig detta., eftersom den kungliga utrikespolitiken ansågs alltför riskabel. Till slut tvingades kungen backa. Stärkt av denna framgång lyckades en liberalt präglad  regering under Louis De Geer genomdriva en riksdagsreform 1865. I denna reform upplöstes den traditionella ståndsriksdagen och ersattes av en tvåkammarriksdag, där varje riksdagsledamot hade en röst.

Riksdagens två kamrar var likställda. För att riksdagen skulle kunna ändra en lag krävdes omröstning i båda kamrar, och att båda kamrar biföll förslaget. Man fick rösta på ledamöter till Andra kammaren om man var av manskön, hade fyllt 21 år och hade en viss årsinkomst eller jordegendom. Det innebar att alla arbetare och många mindre jordägare var utestängda, liksom alla kvinnor. De som hade rösträtt hade en röst var.

För att ha rätt att rösta in ledamöter till Första kammaren krävdes att man hade en rätt hög inkomst eller förmögenhet. Rösträtt till Första kammaren gavs till både kvinnor och män som var tillräckligt rika.  Dessutom hade bolag rösträtt till Första kammaren.

Den här riksdagsreformen var en kompromiss mellan de konservativa och liberala intressena.  Första kammarens starka ställning var till för att stoppa alltför snabba reformer, som kunde oroa de konservativa. Genom röstsystemets utformning var det medel- och överklassen som bestämde politiken.  Arbetare och fattiga bönder hade ingen som helst möjlighet att påverka.  Samtidigt kom de liberala intressena med tiden att bli alltmer dominerande, eftersom liberalt präglade företagare och deras bolag tjänade mycket pengar och därmed fick mer inflytande i Första kammaren. Den gamla adeln slog antingen om och blev företagare de också, eller förlorade långsamt sitt inflytande.

Referenser

Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell 1993).

Den svenska historien band 8

En reaktion på ”Liberalism mot konservatism”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.