Den ryska revolutionen

En av de viktigaste följderna av första världskriget var att det gamla ryska tsarväldet gick under och ersattes av Sovjetunionen, den första stat i världen som valde att kalla sig kommunistisk. Här kommer vi att undersöka vad det var som hände, och hur just kommunisterna kunde komma till makten.

Videopresentation del 1 (orsakerna)

Ladda ner powerpointen här

Videopresentation del 2 (följderna)

Ladda ner powerpointen 

Förutsättningar för revolutionen

I början av 1800-talet var Ryssland en av Europas dominerande stormakter. Till skillnad från de andra stormakterna hade dock Ryssland inte upprättat något som liknade en riksdag, utan styrdes enväldigt av härskaren, tsaren. Samhället var närmast feodalt: landsbygden präglades av en jordägande adel, och majoriteten av bönderna var livegna.

Det här betydde att Ryssland trots sin storlek och sina resurser var känsligt för inre oroligheter. Dessutom gick den tekniska och ekonomiska utvecklingen långsamt, eftersom den var så kontrollerad av staten. Rysslands styrka var därför inte så stor som den kunde tyckas.

Rysslands problem blev först uppenbara i Krimkriget 1854-56, då Ryssland besegrades av en allians mellan England, Frankrike och Osmanska riket. Detta nederlag satte igång en våg av reformer. Tsar Alexander II avskaffade livegenskapen år 1861, och försök till industrialisering påbörjades under 1870-talet. Ryssland utvecklade också en nationalistisk ideologi, panslavismen, för att öka befolkningens lojalitet och fosterlandskärlek.

Samtidigt fanns det många radikala tänkare och aktivister som menade att landet måste förändras från grunden för att kunna fortleva. Det de oftast siktade in sig på var tsarens enväldiga makt. Den ryska militären krossade dock skoningslöst alla försök till uppror, och det ledde till att aktivisterna gick under jorden och planerade terroristhandlingar istället.

Vid 1900-talets början hade tsarerna fortfarande enväldig makt, men en viss industrialisering hade påbörjats, och många fruktade Rysslands växande makt. Men så förlorade Ryssland kriget mot Japan 1905. Följden blev våldsamma revolter i landet, och i ”Revolutionen 1905” tvingades tsaren gå med på bildandet av en riksdag, Duman, och bildandet av politiska partier. När väl lugnet hade återställts valde dock tsaren i att strunta i duman, som fortsatte att finnas men bara  som en symbol.

Världskrigets följder

När världskriget utbröt 1914 såg Ryssland ut att vara starkare än på länge. Men under ytan dolde sig samma problem som tidigare. Duman var utan verklig makt, och förtroendet för myndigheterna vilade alltså ytterst på tsar Nikolaj II i egenskap av envåldshärskare. Avskaffandet av livegenskapen hade i praktiken inte förändrat situationen för den stora massan av Rysslands bönder, och industrialiseringen var fortfarande i sitt inledningsstadium.

Under det totala krigets tryck bröt den ryska staten samman. Större delen av Rysslands industri och järnvägssystem fanns i västra delen av landet, och dessa områden erövrades av tyskarna. Följden blev att Ryssland fick stora problem med att forsla mat och utrustning både till städerna och till sina arméer. Tsar Nikolaj försökte vända på krigslyckan genom att själv ta över befälet över arméerna, men detta gjorde bara att hans namn kopplades ännu tydligare till de nederlag som de ryska arméerna led i kriget.

Februarirevolutionen

I början av 1917 hade Rysslands folk fått nog av umbäranden. Soldaterna började ifrågasätta sina order, och i olika ryska städer bildades ”sovjeter”, spontana sammanslutningar av arbetare och soldater som krävde reformer och fred. När det blev uppenbart att han inte längre kunde lita på armén valde tsar Nikolaj att abdikera. I det som kommit att kallas ”februarirevolutionen” tog duman över makten. Det gamla enväldet och ståndssamhället var avskaffat.

Eftersom kriget fortfarande pågick utlystes inga val, utan duman utsåg en provisorisk regering för att leda landet. Ganska snart trädde rustningsministern Alexander Kerenskij fram som regeringens främsta representant. Regeringen bestämde sig för att fortsätta kriget mot Tyskland, av flera olika anledningar. För det första kände regeringen ett ansvar att upprätthålla landets alliansförpliktelser och därmed bibehålla goda relationer med Storbritannien och Frankrike. Västmakterna och USA lovade också att bidra med pengar och utrustning för att hjälpa Ryssland. Dessutom trodde regeringen att ryssarnas stridsmoral skulle hämta sig nu när de stred för sina nyvunna medborgerliga rättigheter, precis som de franska soldaterna under franska revolutionskrigen, och att krigslyckan därför skulle vända.

Alexander Kerenskij

Ganska snabbt visade det sig att en eventuell moralhöjning inte spelade någon större roll i det moderna industrikriget, och Ryssland fortsatte lida nederlag. Nu blev regimens fiender allt mer aktiva. Den provisoriska regeringen utgjordes huvudsakligen av mensjeviker (socialdemokrater) och socialistrevolutionärer (socialdemokrati med några stänk anarkism). Mot dem stod de konservativa, som ville ha tillbaka tsarväldet, och bolsjevikerna, de ryska kommunisterna under ledning av Vladimir Lenin.

Vladimir Lenin, bolsjevikernas ledare

Kornilovkuppen

De konservativa hade starkt stöd inom den ryska officerskåren. Den ryska generalstabschefen Lavr Kornilov hörde till de konservativa och började under sensommaren 1917 föra en självständig politik utan att bry sig om Kerenskijs order. I september försökte Kerenskij avskeda Kornilov, men denne vägrade avgå och skickade trupper mot huvudstaden Petrograd.

General Lavr Kornilov

Kornilovs handlingar uppfattades som ett försök att gripa makten och upplösa duman. Kernskij sökte desperat efter bundsförvanter och fann dem i Lenins bolsjeviker, som hade starkt stöd inom Petrogradsovjeten. Med bolsjevikernas stöd kunde Kornilovs kuppförsök stoppas, och han fängslades. Men kuppförsöket visade att regeringen inte längre kunde lita på den sönderfallande armén. Bolsjevikernas organiserade arbetarförband hörde till de starkaste maktmedlen som existerade i det kaotiska Ryssland. Genom att hjälpa till att stoppa militärernas kupp blev bolsjevikerna också populära bland alla som inte var konservativa.

Oktoberrevolutionen

Under senhösten bestämde sig Lenin för att tiden var mogen för ett bolsjevikiskt maktövertagande. I den så kallade oktoberrevolutionen tog de bolsjevikiska arbetarsoldaterna kontroll över Petrograd, upplöste duman och organiserade ett nyval – det första demokratiska valet i Rysslands historia.

Lenin räknade med att folket skulle inse att hans parti var det bästa alternativet, men när rösterna räknades visade det sig att det socialistrevolutionära partiet hade fått de flesta rösterna. Lenin hävdade då att valet var ogiltigt och att ryssarna helt enkelt inte förstod sitt eget bästa. Lenin och bolsjevikerna behöll makten, och tog kontroll över de sovjeter som fanns i de ryska städerna. Lenin utropade ”proletariatets diktatur” och utlovade fred och bröd åt folket.

Lenin talar till folket. Till höger om talarstolen syns Trotskij.

Ryska inbördeskriget

Bolsjevikerna försökte uppfylla Lenins löfte om fred genom att kapitulera till Tyskland. I mars 1918 gick bolsjevikerna med på tyskarnas hårda krav. Lenin hoppades att revolutionen snart skulle sprida sig till resten av världen, och då skulle gränsdragningar bli ointressanta.

Att ordna mat var ett svårare problem. På landsbygden fanns det mat, men under det rådande kaoset var bönderna ovilliga att släppa ifrån sig maten, utan sparade den för egen räkning. Bolsjevikerna skickade då ut soldater som tvångskonfiskerade böndernas mat och forslade den till städerna. Detta löste matproblemen i städerna, men ledde istället till svält på landsbygden.

Vit krigspropaganda från ryska inbördeskriget. Den vita armén symboliseras av en vit riddare som dödar den röda bolsjevikdraken

Landsortsborna protesterade naturligtvis mot detta, och bolsjevikernas politiska motståndare organiserade sig i ett försök att återta makten. De ”vita”, som bolsjevikernas fiender kallades, bestod av alla möjliga grupperingar, från mensjeviker till tsaranhängare. Många ur den gamla ryska officerskåren anslöt sig till de vita, och organiserade militära förband som började ockupera ryskt territorium. Det ryska inbördeskriget hade börjat.

Bolsjevikerna svarade på det vita hotet på två sätt. Lenins närmaste man, Lev Trotskij, byggde upp och organiserade en militär styrka, Röda armén. Bolsjevikerna kontrollerade fortfarande de stora städerna och därmed den största delen av befolkningen, så under Trotskijs ledningen växte armén till att bli överlägsen de vita styrkorna. Den andra åtgärden var att upprätta en hemlig polis, tjekan, under Felix Dzerzjinskij. Tjekan letade upp och fängslade regimens fiender, och utövade terror mot delar av befolkningen som inte lydde bolsjevikernas order.

Lev Trotskij

De vita misslyckades att besegra bolsjevikerna. Ett tag var bolsjevikernas position ansträngd, men krigslyckan vände och 1921 var alla vita arméer besegrade. Det berodde dels på bolsjevikernas styrka, dels på de vitas inre splittring. Den Röda armén blev snabbt en mäktig militär styrka tack vare Trotskijs organisatoriska förmåga, och bolsjevikernas kontroll över Petrograd och Moskva gav dem en central position där de kunde besegra fienden på en front i taget. De vita å sin sida kunde inte komma överens om någon gemensam politik och stred tidvis inbördes. De betedde sig ungefär lika brutalt mot civilbefolkningen som bolsjevikerna, så ingen sida lyckades göra sig särskilt populär.

Bolsjevikisk krigspropaganda med Trotskij som riddare som dödar den kontrarevolutionära draken

Sovjetunionen

Med större delen av det gamla ryska väldet under kontroll kom Sovjetunionens existens att erkännas av omvärlden 1922.  Bolsjevikerna hade lyckats ta kontroll över Ryssland och utropat världens första kommunistiska stat. Men revolutionen hade inte spritts till resten av världen: de tyska kommunisternas revolution 1918 hade slagits ner, och bolsjevikernas försök att invadera Polen 1920 hade slagits tillbaka. För tillfället var kommunismen begränsad till ett land, och en orolig omvärld försökte isolera Sovjetunionen för att den kommunistiska ”smittan” inte skulle sprida sig.

Lenins Sovjetunionen var en enpartistat där kommunistpartiet, och därmed Lenin, kontrollerade hela staten. Lenin försökte inledningsvis ta kontroll över landets ekonomi och reglera den med statliga beslut, men ekonomin var så sönderslagen av kriget att Lenins försök att styra den ledde till ännu mer utbredd hungersnöd.

När det blev uppenbart att denna så kallade ”krigskommunism” inte fungerade för att få Rysslands ekonomi på fötter, övergick Lenin istället till den ”Nya Ekonomiska Politiken”, som innebar att staten inte kontrollerade marknaderna, utan lät ekonomi och handel få utvecklas fritt.

Sovjetunionen höll fast vid principerna om allas lika värde, och införde allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. I praktiken betydde det inget, eftersom det bara gick att rösta på ett enda parti. Men kommunisterna försökte fortsätta landets industrialisering och förbättra folks levnadsstandard. Eftersom landet var svårt förhärjat av krig gick det dock långsamt. Nöden var fortfarande svår, särskilt på landsbygden. Kommunisterna lärde ut att svårigheterna berodde på kapitalisterna, som gjorde allt för att förinta arbetarnas egen republik. Internationellt sett fanns det visst fog för detta påstående, eftersom resten av världens stater fruktade Sovjetunionen och ville ha så lite som möjligt att göra med landet, som sågs som ett farligt revolutionärt hot. Men kommunisternas propaganda kom i praktiken att oftast drabba ”kulakerna”, de ryska självägande bönderna, som drabbades av förföljelser och sattes i fångläger.

Stalin tar över

Lenin dog 1924. Eftersom han skapat en toppstyrd struktur med sig själv högst upp, uppstod ett maktvakuum efter hans död, och kommunistpartiet sökte efter en ersättare. Det uppenbara valet var den karismatiske Trotskij, Röda arméns skapare. Men Trotskij visade sig i praktiken vara en dålig politisk strateg. Han blev utmanövrerad av partiets sekreterare, Josef Stalin. Efter några år tvingades Trotskij fly från landet, och Stalin blev Sovjetunionens obestridde ledare.

Josef Stalin

Stalin fortsatte utvecklingen av Sovjetunionen till en stenhård diktatur. Allt motstånd inom partiet krossades. Fånglägren byggdes ut till ett enormt lägerkomplex, kallat Gulag.

1929 hade landets ekonomi återhämtat sig så pass att Stalin övergav den Nya Ekonomiska Politiken och satte igång en statligt kontrollerad planekonomi. Genom denna storsatsning utvecklades den sovjetiska tunga industrin mycket kraftigt under 1930-talet. Samtidigt slog planekonomin fullständigt slint på landsbygden och orsakade matbrist och förnyad hungersnöd. Stalin utnyttjade detta för att krossa regionalt motstånd mot den sovjetiska centralmakten. Ukraina och sovjetiska Centralasien drabbades av att Röda armén tvångskonfiskerade maten på landsbygden, så att befolkningen svalt ihjäl i miljontal.

Tvångsarbete i Gulag

Den ryska revolutionens betydelse

Genom den ryska revolutionen uppkom Sovjetunionen, en stat som utgav sig för att vara den första kommunistiska staten. Även om Sovjetunionen i realiteten utvecklades till en förtryckande diktatur var det revolutionära arvet mycket levande för omvärlden. De traditionella makthavarna fruktade Sovjetunionens inflytande på arbetarna i de egna länderna. Skräcken för en kommunistisk revolution var en viktig bidragande orsak till rösträttsreformerna i de flesta länderna efter första världskriget, t ex i Sverige.

De arbetare som lockades att resa till Sovjetunionen för att hjälpa till att bygga ”Arbetarnas och böndernas republik” blev dock i de flesta fall djupt besvikna. I Stalins Sovjet rådde en paranoid stämning. Utlänningar misstänktes nästan automatiskt för att vara kapitalistiska spioner, och sattes därför gärna i fångläger. Samtidigt var den kommunistiska utopin så lockande att kommunistpartierna i Europa valde att antingen stöda Stalins brutala regim eller inte låtsas om dess brutalitet. Följden blev i förlängningen att hela den kommunistiska ideologin kom att associeras intimt med just Sovjetunionen och dess form av kommunism.

Den ryska revolutionen blev 1900-talets modell för hur revolutioner skulle gå till. Revolutionärer i Kina (Mao Zedong), Vietnam (Ho Chi Minh), Sydamerika (Che Guevara) med flera såg till Lenin och bolsjevikerna som en förebild.

Stalins ekonomiska politik kostade oerhört många människor livet, men stärkte Sovjetunionens industri så att landet klarade av de ekonomiska påfrestningarna under andra världskriget. Om det hade gått att genomföra en så snabb industrialisering utan Stalins brutala politik har förblivit en omtvistad fråga.

Referenser

Standardverket på svenska om denna händelse är Richard Pipes Den ryska revolutionen (Natur & Kultur 1997). Pipes har dock kritiserats för sin starka betoning av Lenins roll i revolutionen och Sovjetunionens utformning. För ett motperspektiv som betonar strukturer i högre grad, se Sheila Fitzpatrick, The Russian Revolution (Oxford University Press 1994). Andra skribenter intar en mellanposition mellan dessa extrempunkter. För sådana positioner, se W Bruce Lincoln, Red Victory: A History of The Russian Civil War 1918-21 (Da Capo Press 1999) och Evan Mawdsley, The Russian Civil War (Birlinn Limited 2002).

4 reaktioner på ”Den ryska revolutionen”

  1. Tack för denna fina sida. Den är neutral, saklig, verklighetsbaserad, informativ och analytisk. Jag är glad över att jag har hittat denna sida.
    Stort tack till alla som har medverkat i förverkligandet av denna sida. Tack för kunskapsförmedlandet!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.