Vägen till kriget 1914 – en tolkning

Första världskrigets utbrott är en av världshistoriens mest omdebatterade händelser. Redan när kriget bröt ut började frågan om vem som var ansvarig diskuteras, och båda sidor i kriget beskyllde varandra. När kriget var över lades skulden på Tyskland. Men det var mer ett diktat av segrarna än en vetenskapligt fastställd sanning, så debatten blev bara mer förgiftad av detta.

Alltsedan dess har debatten gått i vågor. På tjugotalet uppstod en revisionistisk skola som menade att ententen, framför allt Frankrike och Ryssland, hade huvudansvaret. Andra världskriget gjorde dock att det blev populärt att lägga ansvaret på Tyskland igen, mest enligt baklängesresonemanget att eftersom tyskarna drev fram krigsutbrottet 1939 så måste de ha drivit fram krigsutbrottet 1914. Tesen om Tysklands ansvar fick en mer seriös utformning på 1960-talet, då tyska historiker började tala om att Tyskland hade en ”sonderweg”, en särskild utveckling som skilde det från andra europeiska länder. På 1990-talet lyfte en framstående historiker istället fram Storbritannien som huvudansvarig. Och så vidare.

En tanke som med tiden vuxit fram är att kriget egentligen inte var någons fel – eller kanske mer korrekt att det var allas fel. Denna tanke, som först formulerades av den brittiska historikern A J P Taylor, ska jag försöka presentera här. För att förstå den, ska vi titta närmare på de olika aktörernas handlingar. Vilka beslut fattade politiker och militärer under de kritiska dagarna, och på vilka grunder fattade de sina beslut?

Steg 1: Österrike och Serbien

När ärkehertig Franz Ferdinand mördades av Gavrilo Princip såg hela Europa med bestörtning på det inträffade. Österrikes officiella reaktion var chock, ilska och indignation, och den gamle kejsaren Franz Josef I:s sorg var nog så äkta. Men inofficiellt var många av de ledande statsmännen nöjda med vad som skett. Franz Ferdinand hade under sin levnad betett sig tämligen okarismatiskt och lyckats alienera många av de högfärdiga österrikiska adelsmän som utgjorde eliten i den habsburgska statsbildningen. Särskilt hade han fått Ungerns premiärminister, greve Tisza, till fiende.

Det habsburgska riket brukar alltid benämnas Österrike, men det korrekta namnet vid den här tiden var dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter att habsburgarna besegrats av Preussen 1866 var riket i upplösningstillstånd. Den tyskspråkiga minoriteten fann det allt svårare att upprätthålla kontroll över riket, och därför delade man med sig av makten till ungrarna. År 1867 blev Österrike en dubbelmonarki med två parlament, ett österrikiskt och ett ungerskt. De slaviska folken (tjecker, slovaker, kroater, slovener osv) fortsatte dock att utgöra ett orosmoment. Franz Ferdinand diskuterade möjligheten att göra om riket till en trippelmonarki, med ett slaviskt parlament också. Hur pass allvarligt menat hans förslag var kommer vi aldrig att få veta, men bara förslaget räckte för att Tisza skulle ogilla honom. Om slaverna fick erkännande och självstyre skulle Ungerns makt nämligen minska.

När Franz Ferdinand mördades såg de konservativa elementen i riket sin möjlighet. Franz Ferdinands reformistiska idéer var röjda ur vägen, och mordet gav österrikarna en ursäkt att trycka till den främsta källan till oro: Serbien. Serbien hade genom sin nationalistiska politik utmanat Österrike i årtionden. Eftersom Serbien stod under ryskt beskydd vågade Österrike normalt inte göra något riktigt allvarligt åt saken. Men nu, i skuggan av mordet på en kunglighet, skulle inte ens Ryssland ställa upp för Serbien. Det var i alla fall så Österrikes utrikesminister greve Berchtold tänkte när han formulerade sin plan. Österrike skulle överlämna ett ultimatum till Serbien. Ultimatumet innehöll stränga krav på den serbiska regeringen. Kraven var så hårt formulerade att om Serbien accepterade, skulle de i princip erkänna österrikisk överhöghet. Men Berchtold räknade med att de inte skulle acceptera: Wien ville ha krig. Inte ett storkrig, utan en snabb straffexpedition där Serbien besegrades och Belgrad ockuperades för en tid. Något erövringskrig var det inte fråga om: Österrike hade nog problem med de serber som redan fanns inom landets gränser.

De österrikiska kraven överlämnades till Serbien den 28 juli, exakt en månad efter mordet på Franz Ferdinand. Den serbiska regeringen hade redan förberett sig på det värsta. Den sammankallades dagen därpå för att ta ställning till ultimatumet. Premiärministern Nikola Pasic föredrog dock att ta ut semester den dagen: den övriga regeringen fick skicka poliser som hämtade upp honom på Belgrads tågstation. Uppenbarligen insåg Pasic att läget var ganska mörkt och försökte undvika att behöva ta ansvaret, men poliseskorten förde honom till regeringsmötet.

Serberna funderade över sina alternativ. Att helt acceptera kraven var uteslutet. Att helt avfärda dem var likaledes uteslutet, eftersom Serbien då skulle framstå i dålig dager. Pasic och hans regeringskollegor hoppades att de skulle kunna få Rysslands stöd, men de kunde inte veta det, för den ryska ambassadören i Belgrad hade dött i en hjärtinfarkt samma dag, och därför var kontakten med Ryssland tillfälligt bruten.

I slutändan valde Serbien att lägga sig så platt som möjligt utan att totalt ge sig; de accepterade alla Österrikes krav utom ett. Det var dock inte tillräckligt för Österrike, som förklarade Serbien krig och började mobilisera.

Steg 2: Ryssland och mobiliseringens dilemma

I och med Österrikes krigsförklaring hade ett lokalt krig utbrutit på Balkan. Än så länge var inga andra stormakter inblandade. Men initiativet hamnade nu hos Ryssland, som konkurrerade med Österrike om inflytande på Balkan och hade tagit på sig rollen som Serbiens beskyddare.

Det sistnämnda faktumet var det som drev Ryssland att agera. För dåtidens nationalistiskt präglade stormakter var nationens anseende av yttersta vikt, och det ryska tsardömet hade under de senaste tio åren fått en del rejäla törnar. Kriget mot Japan 1904-05 hade blottlagt rikets inre instabilitet och slutat i ett förödmjukande nederlag. Medan Ryssland återhämtade sig från nederlaget passade Österrike på att utöka sitt inflytande på Balkan genom att annektera Bosnien 1908. Balkankrigen 1912-13 visade att Rysslands tidigare skyddslingar Serbien och Bulgarien förde en självständig politik utan hänsyn till ryska intressen. När 1914 års kris flammade upp såg den ryska ledningen sin chans att återställa en del av sin prestige. Om man inte gjorde något skulle Österrike vinna en snabb seger, stärka sin prestige, och Ryssland skulle förlora allt inflytande på Balkan. Men om Ryssland istället agerade skulle Österrike inte kunna segra, utan skulle tvingas backa och lida en prestigeförlust. Detta skulle stärka Rysslands inflytande på Balkan, och dessutom skulle Serbien står i tacksamhetsskuld till tsardömet.

För tsar Nikolaj II och hans rådgivare stod det alltså klart att Ryssland måste agera. Men vad skulle man göra? Den ryska armén var överlägsen den österrikiska, men om Ryssland angrep Österrike skulle detta kunna provocera Tyskland, Österrikes allianspartner, att ingripa i kriget. Den ryska generalstabschefen Janusjkevitj var säker på att kunna besegra Österrike, men Tyskland var en helt annan fråga. Problemet var också att Ryssland i egenskap av anfallare inte kunde räkna med att allianspartnern Frankrike skulle ingripa i kriget.

Frågan komplicerades av att Österrike redan hade satt igång sin mobilisering och börjat inleda fientliga aktioner mot Serbien. Att mobilisera, det vill säga att ställa upp sin armé, var en tidskrävande, komplicerad och kostsam åtgärd. Stormakternas värnpliktsarméer räknade miljontals soldater som skulle köras till rätt mobiliseringspunkt och där få rätt utrustning. Varje lands mobiliseringsplan vilade på järnvägsnätet. Alla militära planerare försökte skapa en så bra mobiliseringsplan som möjligt, och ett mål var att den skulle gå så snabbt som möjligt. Eftersom Österrike redan var igång fanns en risk att de skulle hinna besegra Serbien och sedan flytta hela sin armé österut för att försvara sig mot Ryssland innan Ryssland ens hunnit mobilisera klart. Ryssarna var tvungna att fatta beslut snabbt.

Tsaren kom med ett bra förslag. Han ansåg att det bästa skulle vara att börja mobilisera, men inte hela armén. Vid händelse av krig skulle en del ryska styrkor ställa upp vid gränsen mot Tyskland, andra vid gränsen mot Österrike. Varför inte mobilisera bara den del av armén som skulle ställa upp mot Österrike? Då skulle Ryssland kunna hota Österrike och förmodligen tvinga dem att backa, utan att egentligen hota Tyskland.

Det fanns bara ett problem med tsarens lösning med partiell mobilisering: den skulle inte fungera. Generalstabschefen Janusjkevitj förklarade för tsaren att Ryssland bara hade en mobiliseringsplan, och den utgick ifrån att Ryssland skulle hamna i krig med både Österrike och Tyskland. Planen var mycket noggrant uträknad och byggde på att rätt tåg lämnade rätt station vid rätt tidpunkt och med rätt last. Om man började peta i planen för att bara göra en partiell mobilisering, skulle hela mobiliseringsplanen falla samman. Hela den ryska arméorganisationen skulle hamna i oordning, och risken var stor att Ryssland inte skulle kunna ställa upp någon armé alls. Även om det lyckades skulle hela den ryska järnvägsorganisationen vara i oordning. Om Tyskland då ändå bestämde sig för att ingripa i kriget skulle Ryssland inte kunna mobilisera resten av sin armé, och därmed skulle de förlora kriget.

Inför expertens synpunkter stod tsaren svarslös, och han blev tvungen att överge den partiella mobiliseringsplanen. Av allt att döma var en fullständig mobilisering den enda lösningen. Men hur skulle man göra för att undvika att provocera Tyskland? Tsarens nödlösning blev att skriva ett personligt brev till sin kusin ”Willy” (kejsar Wilhelm II av Tyskland), där han förklarade att mobiliseringen bara var riktad mot Österrike och inte avsåg att hota Tyskland det minsta. Brevet skickades iväg, mobiliseringsordern sändes ut, och tsaren lämnade högkvarteret för att ta itu med politiken. När han lämnat högkvarteret slog Suchomlinov sönder sin telefon, så att tsaren inte skulle kunna ringa och stoppa mobiliseringsordern om han plötsligt ändrade sig.

Steg 3: Tyskland och tvåfrontskrigets problem

Det ryska agerandet hade lett till att ett krig mellan två stormakter var på väg att bryta ut. Men än så länge var bara Ryssland och Österrike inblandade, och kriget var regionalt – begränsat till östra Europa.  Den stora frågan var dock hur Tyskland skulle reagera, och hur det skulle påverka krigets utveckling.

Om tsar Nikolaj hade försökt sätta sig in i tyskarnas situation, skulle han ha insett att ”Willy” knappast skulle kunna acceptera hans förklaring och avstå från att agera. Som Europas ”centralmakt” hotades Tyskland alltid av ett potentiellt tvåfrontskrig mot både Ryssland och Frankrike. För att avhjälpa detta så mycket som möjligt behövde Tyskland sina allierade, Österrike och Italien. Om Tyskland inte ställde upp för Österrike skulle habsburgarna antingen besegras av Ryssland eller tvingas till en förödmjukande reträtt. I vilket fall skulle de inte vara beredda att ställa upp för Tyskland inom överskådlig framtid. Kejsar Wilhelm plågades förmodligen också av att han tidigare hade stött Österrikes planer. Greve Berchtold hade informerat Tyskland om sin plan, och Wilhelm, som just då råkat befinna sig i en grandios och krigisk sinnesstämning, lovade att stöda Österrike oavsett vad som hände.

Tyskland kände sig alltså tvunget att ingripa. Men på vilket sätt? För kejsar Wilhelm och hans ministrar var svaret uppenbart. Rysslands mobilisering hotade den tyska gränsen i öst. Alltså måste Tyskland mobilisera sin armé mot Ryssland.

Det fanns bara ett problem med detta. Den tyska generalstabschefen von Moltke upplyste kejsaren och ministrarna om att Tyskland bara hade en mobiliseringsplan. Denna plan, den så kallade Schlieffenplanen, utgick ifrån att Tyskland skulle hamna i krig med både Ryssland och Frankrike. För att snabbt avgöra kriget och eliminera riskerna med ett tvåfrontskrig, skulle tyskarna satsa nästan hela sin armé på att slå ut Frankrike ur kriget. Därefter skulle armén gå österut och ta upp kampen mot Ryssland.

Nå, frågade kejsaren, kan vi inte strunta i den planen och istället mobilisera vår armé bara mot Ryssland?

Kan du gissa vad generalstabschefen svarade? I så fall, hoppa till nästa stycke. Eller så kan du läsa vidare och få reda på att von Moltke förklarade att en sådan ändring av planerna var omöjlig. Den tyska mobiliseringen var noggrant uträknad och byggde på att rätt tåg lämnade rätt station vid rätt tidpunkt och med rätt last. Om man började peta i planerna nu skulle hela den tyska arméorganisationen hamna i oordning, vilket skulle medföra att man inte skulle kunna göra någon mobilisering alls. Även om det skulle gå, skulle hela järnvägssystemet var i totalt kaos. Om Frankrike då valde att ändå gå in i kriget skulle Tyskland inte kunna försvara sig och skulle då förlora.

Ställda inför denna expertkommentar blev kejsar Wilhelm och ministrarna tvungna att tänka om.  De hade länge väntat sig att ett krig skulle bryta ut förr eller senare. Kanske borde man ta tillfället i akt och starta kriget nu, innan fiendemakterna hade hunnit växa sig övermäktiga? Generalstabschefen von Moltke stödde detta, och beslutet fattades.

Kejsar Wilhelm gjorde ett sista försök att begränsa konflikten. Om Frankrike överlät sina gränsfort till de tyska soldaterna skulle Tyskland ha en buffert mot franska attacker, och skulle då kunna skicka sina soldater österut för att besegra Ryssland. Kejsaren skrev därför ett personligt brev till den franska presidenten Raymond Poincaré, där han förklarade att den tyska mobiliseringen egentligen inte alls var riktad mot Frankrike, och om den franska armén bara backade någon kilometer kunde krig undvikas.

Det torde vara uppenbart för alla vad Frankrike svarade.

Steg 4: Storbritannien och betydelsen av ett papper

Tysklands beslut att sätta igång sin mobilisering förändrade kriget till ett europeiskt storkrig. Ett riktigt världskrig blev det först när Storbritannien gick med. Att de skulle gå in i kriget var dock inte alls givet.
Storbritannien hade traditionellt fört en politik som gick ut på att inte binda sig vid någon allians med andra stater. Tysklands starka makttillväxt och kejsar Wilhelms envisa önskan att bygga en krigsflotta oroade dock den brittiska regeringen. Under 1900-talets första årtionde sökte Storbritannien därför bundsförvanter på kontinenten, och fann dem i den fransk-ryska alliansen. Britternas vänskapsavtal med Frankrike och Ryssland kallades Ententen.

Ententen var dock ingen fast försvarsallians, utan ett löst vänskapsavtal. Den brittiska regeringen ville stödja Frankrike och Ryssland för att hålla tillbaka Tyskland, men ville helst undvika att hamna i ett storkrig.

När krisen bröt ut försökte Storbritannien därför stå utanför. En konflikt på Balkan intresserade dem inte. Men den tyska mobiliseringen drog med inte bara Frankrike, utan också Storbritannien. Anledningen var att den tyska Schlieffenplanen gick ut på att tyskarna skulle marschera genom Belgien för att snabbt kunna hota Paris.

När britterna fick reda på att tyska trupper marscherat in i Belgien blev de oroliga. Om tyskarna kontrollerade Belgien skulle de få tillgång till den viktiga hamnen Antwerpen. Därifrån skulle de tänkbart kunna påbörja en invasion av de brittiska öarna. Det var ett alltför allvarligt hot för att britterna skulle kunna stå vid sidan om. Englands utrikesminister Sir Edward Grey började därför kräva att Tyskland skulle lämna Belgien ifred. Han hänvisade specifikt till ett avtal från 1830, i vilket stormakterna hade lovat att respektera Belgiens självständighet. Den tyska rikskanslern, Bethmann-Hollweg, svarade dock att det bara var ”en bit papper”. Grey tog med sig detta uttalande till det brittiska parlamentet, där det väckte bestörtning och ilska. Den splittrade brittiska opinionen förenades nu i ett gemensamt beslut: Storbritannien gick in i kriget.

Lärdomar av krigsutbrottet

Om vi försöker analysera de kritiska besluten kan vi lägga märke till några gemensamma punkter:

1) Varje beslutsfattare utgick bara ifrån det egna landets valmöjligheter. Ingen tänkte ytterligare ett steg, på hur andra länder skulle kunna tänkas reagera. Utifrån det rent egocentriska perspektiv som varje beslutsfattare utgick ifrån var deras beslut oerhört rationella. Tillsammans ledde de till krig.

2) Alla beslutsfattare tog framför allt hänsyn till prestige och makt. För Österrike var det en prestigefråga att trycka till Serbien. Att backa undan var otänkbart, för det skulle skada habsburgarnas prestige och stärka Serbiens. På samma sätt kunde Ryssland inte låta Serbien köras över av Österrike. Och Tyskland kunde inte låta Österrike hunsas av Ryssland. Alla resonerade i termer av prestige och fann ett krig att föredra framför en prestigeförlust.

3) Tsar Nikolaj och kejsar Wilhelm försökte båda hitta alternativa lösningar på konflikten, men hämmades av den militära organisationen. Det är frestande att skylla detta på generalstabscheferna, som ju onekligen var de som hejdade sina chefer. Men man kan lika gärna hävda att det var politikernas ansvar att se till att de fick insyn i militärernas planer. De europeiska militärerna var en samling fantasilösa gamla män som inte kunde något annat än krigföring och inte ville kunna något annat. Utan politisk styrning ägnade de sig åt att förfina sina mobiliseringsplaner utan att fundera över politiska växlingar. Det var detta som fick den franska statsmannen Georges Clemenceau att konstatera att ”krig är alldeles för allvarliga saker för att lämnas åt militärerna”.

4) När väl risken för krig uppkommit, var alla beslutsfattare tvungna att agera snabbt, eftersom kriget handlade om att mobilisera så stor styrka som möjligt så snabbt som möjligt på rätt plats. Här skilde sig inte första världskriget i princip från andra krig, men arméernas oerhörda storlek gjorde att allt måste fungera enligt tidtabell. Därför ansågs det oerhört viktigt att agera snabbt, innan fienden hunnit mobilisera sin styrka. Som A J P Taylor sagt var kriget ett krig efter tidtabell (war by time-table); den som kom för sent skulle inte få hänga med på tåget.

Politikernas brist på breda perspektiv, deras prestigetänkande, bristen på insyn i de militära experternas angelägenheter, de logistiska kraven för att mobilisera en industriell värnpliktsarmé. Dessa faktorer, som förekom i alla stormakterna, tycks ha betingat utvecklingen mot krig i mycket högre grad än de traditionella orsakerna. Någon koppling till imperialism är överhuvudtaget svår att se. Snarare var kriget och imperialismen två av effekterna av politikernas prestigetänkande, inte orsaker till varandra på något sätt.  Att allianssystemet som sådant inte orsakade kriget torde vara uppenbart av det faktum att Tysklands allianspartner Italien valde att inte gå in i kriget på Tysklands sida. Italien stod inledningsvis utanför och attackerade senare Tysklands bundsförvant Österrike. Om allianserna orsakade kriget skulle Italien inte ha kunnat göra något sådant.

Nationalismen förblir väl den mest seriösa av de traditionella kandidaterna; dess påverkan på konflikten mellan Serbien och Österrike är rätt tydligt. Men det i sig ledde inte till ett storkrig, bara till ett lokalt krig på Balkan. Men nationalismen kan mycket väl ha spelat en likartad roll som socialdarwinismen: genom att uppmuntra konkurrens och prestigetänkande gjorde den politikerna mer benägna att agera som de faktiskt gjorde.

I slutändan kommer förklaringarna till första världskrigets utbrott förmodligen att fortsätta variera med tiden och med vem man frågar. Det jag redogjort för här är ett perspektiv som sällan kommer fram i vanliga historieböcker, där komplexa förhållanden lätt reduceras till en uppräkning av några få faktorer. Men verkligheten kommer alltid att undfly våra försök att sortera in den i enkla kategorier som ger oss enkla förklaringar. Eller, för att citera A J P Taylor:

”Nuförtiden är det på modet att söka djupa orsaker till stora händelser. Men kriget som bröt ut 1914 hade kanske inga djupa orsaker. I trettio års tid hade internationell diplomati, maktbalans, allianserna, och den ökade militära styrkan lett till fred. Plötsligt ställdes situationen på huvudet, och just de krafter som tidigare hade lett till fred ledde nu till ett storkrig. På samma sätt kan en bilförare som har gjort rätt sak och undvikit olyckor i trettio år plötsligt göra ett misstag och krascha. I juli 1914 gick saker och ting snett. Den enda säkra förklaringen i historia är att saker händer för att de händer.”

Referenser

En bra översikt över olika perspektiv på krigsutbrottet finns i Göran Rystad & Sven Tägil, Första och andra världskrigets utbrott (Studentlitteratur 1984). Den här framställningen bygger i hög grad på AJP Taylors essä ”War by Time-Table” i From the Boer War to the Cold War. Essays on Twentieth Century Europe (London 1995). En utmärkt analys av militärernas sätt att resonera finns i Miller/Lynn-Jones/Van Evera, Military Strategy and the Origins of the First World War (Princeton 1991). De politisk-militära besluten för varje land analyseras ingående i Keith Wilson (red.), Decisions for War, 1914 (London 1995). Delar av detta finns tillgängligt på svenska i Jan-Olof Olsson, 1914 (Bonniers 1964), och David Fromkin, Europas sista sommar. Vem startade Första världskriget? (Wahlström & Widstrand 2004). För perspektivet att Storbritannien var huvudansvarigt för kriget, se  Niall Ferguson, The Pity of War (Allen Lane/The Penguin Press 1998).

 

 

 

 

16 reaktioner på ”Vägen till kriget 1914 – en tolkning”

  1. Hej! Tack för en superbra sida!
    Hur drabbades Storbritannien av första världskriget?
    Vad hade Storbritannien att vinna med Versaillesfreden?
    Vad skulle Storbritannien kunna ha krävt av freden? Speciella landområden?
    /Måns

    1. Storbritannien påverkades på många sätt av kriget – framför allt genom att många män dödades i slagen, men även på andra sätt. Läs t ex John Keegans bok om kriget för att få mer info om det. Storbritannien vann framför allt säkerhet för sitt kolonialimperium, även om det kan diskuteras om det överhuvudtaget var hot. Britterna vann speciella landområden i freden – nämligen de tyska kolonierna i Afrika (nuvarande Tanzania och Namibia). De hade säkert kunnat kräva mer, men var tvungna att förhandla med både Frankrike och USA, som också ställde olika krav. Det brittiska imperiet var dessutom redan så stort att det var svårt att kontrollera alla folk som ville bli fria från brittisk ockupation, så de flesta brittiska ledare ville inte ha fler områden, utan ville bara kunna behålla de områden de redan hade.

  2. Hej Joakim! Du måste veta att Österrike hade ockuperat område runt gamla Jugoslavien, då ville Serbien självklart befria sydslaviska folket från ockupationsmakten. Många kallar atentatet i Sarajevo för terrorism, men det är inte terrorism! Att man kämpar för att befria sig från ockupationen är väl inte terrorism, så tycker jag i alla fall. Men jag ville tacka dig för dina presentationer på youtube, du är grym 😉

  3. Hej! vilken bra sida!
    Skulle du säga att det endast är Österrike-Ungern som bär ansvaret för första världskriget bröt ut?

  4. Hej! Skulle du säga att det fanns ett missnöje innan första världskriget och som var en av faktorerna till att det bröt ut?

    1. Jag vet inte, begreppet ”missnöje” är så allmänt att det kan betyda nästan vad som helst. Vad menar du med missnöje i det här sammanhanget, och vem ska ha varit missnöjd?

  5. Hej ! Är inte makten över råvarorna från kolonierna orsaken/bakgrunden till kriget ? och hade inte sönderfallet av det osmanska riket någon påverkan ?

    1. Angående makten över råvarorna, se mitt resonemang om imperialismen i texten – det är ett annat ord för samma sak.

      Det Osmanska riket föll sönder EFTER första världskriget, inte under, så det är en konsekvens av första världskriget, inte en orsak. Visserligen kan man hävda att stormakterna intresserade sig för Osmanska rikets svaghet redan före kriget, och att det kan ha påverkat. Men det är ren spekulation – ingen av beslutsfattarna diskuterar Osmanska riket, och ingen krigar där förrän den osmanska regeringen bestämmer sig för att gå med i kriget.

      1. Hej igen ! Tack för klargörandet . Kan inte säga att jag har så mycket historiekunskap men är allmänt intresserad av bakomliggande orsaker till konflikter.
        Börjar tänka : för att förstå nutiden så måste man kunna sin historia , sen är det ju beroende av vem som skriver historia.
        Har en undran om inte senare tids problem i mellanöstern kan ha en del av sitt ursprung i det som hände i och med första världskriget och det osmanska rikets uppdelning till nuvarande stater .

        1. Jo, väldigt mycket av Mellanösterns moderna historia är ett resultat av första världskriget och de beslut som segrarmakterna Storbritannien och Frankrike fattade angående det besegrade Osmanska riket. Om du vill fördjupa dig inom detta och behärskar engelska så rekommenderar jag boken ”A peace to end all peace” av David Fromkin.

  6. Joakim Wendell

    Äntligen någon som biter sig in i motiv och orsak och verkan. Har länge sökt något läsvärt om dem. Mest ser man tråkiga upprepningar on Sarajevoskotten.

    Litet bättre har det varit att läsa om att Ryssland var Serbiens beskyddare men att endast hänvisa till slaviskt och Ortodoxt broderskap verkar tunnt som beskyddarmotiv.

    Men tolkiningen om stormatktsprestige syns mig vara spiken på skallen. Fullträff. Jag tror dessutom att Ryssland kände sig snuvad pä presige i resultaten av Berlinkongressen och Balkankriget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.