Nationalismen på Balkan

Det tydligaste exemplet på nationalismen som en splittrande kraft är utvecklingen på Balkan under 1800-talet. I denna text kommer jag att redogöra för utvecklingen under 1800-talet i denna region, med fokus just på nationalismen.

Situationen på Balkan i början av 1800-talet

Balkanhalvön i sydöstra Europa var i början av 1800-talet uppdelad mellan två gamla imperier: i norr fanns det katolska Habsburgska Österrike, i söder det muslimska Osmanska riket. Båda dessa var multikulturella imperier som framför allt bands samman av lojalitet mot härskarfamiljen. Denna typ av arrangemang blev alltmer problematisk när nationalismen bredde ut sig.

Ytterligare en stormakt hade stort inflytande på Balkan, nämligen det ryska imperiet. Ryssland var också ett traditionellt imperium, men till skillnad från de två andra rikena dominerades Ryssland av etniska ryssar, vilket gav Ryssland en uppenbar etnisk grupp att bygga sin nationella identitet kring. Eftersom ryssarna är ett slaviskspråkigt folk utövade också den ryska nationalismen en potentiell lockelse på alla de slaviska folken på Balkan, såsom serber, kroater, bulgarer, slovener osv. Ryssland var inte sent att utnyttja detta till att skapa panslavismen, en slags supernationell tanke om att alla slaviska folk skulle samlas under ryskt styre.

Grunder för en österrikisk nation

Kejsardömet Österrike var vad som återstod av det en gång så mäktiga Habsburgska imperiet. Riket bestod år 1815 av territorier ungefär motsvarande dagens Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien och Kroatien samt delar av Polen, Rumänien och Italien.

Släkten Habsburgs status och prestige kom av att de hade innehaft titeln som kejsare över det tysk-romerska riket. Detta rike hade varit en fungerande feodalstat på 1100-talet, men hade därefter fallit isär i hundratals tyska stater. Kejsartiteln hade därför främst symbolvärde: Habsburgarnas makt kom av de territorier de kontrollerade.

I samband med Napoleonkrigen förlorade dock habsburgarna kejsartiteln. Napoleon besegrade Habsburgarna 1805, och förödmjukade dem i freden 1806 genom att formellt upplösa det tysk-romerska riket. I realiteten var detta av liten praktisk betydelse, och habsburgarna gav snabbt sig själva titeln kejsare av Österrike istället, men symbolvärdet av att vara tyskarnas kejsare försvann.

I 1800-talets Österrike var tyskarna den dominerande folkgruppen (tyska var det officiella språket), men de utgjorde bara en femtedel av rikets totala befolkning. Därför var det svårt att bygga en österrikisk nationalism på tyskhet. Dessutom utmanade Österrikes ledande roll i Tyskland av Preussen, som med mer fog kunde göra anspråk på att vara en tysk stat, eftersom tyskar var den dominerande folkgruppen i den staten.

Grunder för en osmansk nation

Precis som Österrike var Osmanska riket sammansatt av många olika etniska grupper, där de viktigaste var turkar, araber, greker, armenier, kurder, serber, bosnier och albaner. Precis som i Österrike var turkarna i minoritet – de utgjorde ca 25% av den totala befolkningen i riket.

I Osmanska riket fanns dock ingen officiell uppdelning i folkgrupper, utan staten utgick istället ifrån religion. Varje undersåte till hörde en så kallad millet, vilket i praktiken betydde en religion. Den största var förstås den muslimska, och därefter kom den grekisk-ortodoxa, den armeniska och den judiska.

Rikets byråkratiska och militära elit tillhörde inte någon specifik etnisk grupp utan var sammansatt av människor som handplockats för att gå i sultanens tjänst som krigare eller tjänstemän. Den styrande eliten kan därför bäst betecknas ”osmansk”. Sedan sågs turkarna som kärnan i rikets befolkning, de mest pålitliga av de underlydande folken. Men i ännu högre grad än i Österrikes fall saknades en uppenbar etnisk grupp att bygga en osmansk nationalism runt.

Utvecklingen i Österrike

Under första hälften av 1800-talet förde Österrike en ytterst konservativ politik som syftade till att hålla undan alla nymodigheter, inklusive nationalistiskt tänkande. Samtidigt odlade de olika etniska grupperna sina egna varianter av nationalism. Den största minoritetsgruppen var ungrarna, som också tidigt utvecklade ett nationalistiskt tänkande. År 1848 gjorde ungrarna uppror mot den tyska dominansen. Upproret var nära att upplösa Österrike. Den nye kejsaren, Franz Josef II, lyckade bara få bukt med upproret genom att få militärt stöd från Ryssland.

Den ungerska rebellarmén kapitulerar, 1849 (http://en.wikipedia.org/wiki/Hungarian_Revolution_of_1848)

Den österrikiska staten hade nu tre hot emot sig: i Tyskland utmanade Preussen Österrikes ledande ställning, och i Italien utnyttjade kungariket Sardinien italiensk nationalism för att mobilisera folket emot Österrike. Slutligen pyrde det ungerska missnöjet inom landets gränser.

Dessa tre hot kulminerade i det österrikisk-preussiska kriget 1866, då Österrike fullständigt besegrades av Preussen. Krigets utgång innebar att Österrike uteslöts ur den tyska gemenskapen, som istället kom att domineras av Preussen. Samtidigt passade Sardinien på att erövra större delen av Österrikes italienska besittningar. Habsburgarnas prestige var i botten, och ungrarna började ånyo ställa krav på självstyre. Deras krav tillgodosågs i hög grad i en överenskommelse 1867, som innebar att Österrike förvandlades till en dubbelmonarki, en union mellan de två jämbördiga parterna Österrike och Ungern. Den österrikiska kejsaren var samtidigt kung av Ungern.

Denna kompromiss tillfredsställde ungrarna, som blev den dominerande parten i dubbelmonarkin. Men den ungerska nationalismen var inte bred nog för att också omfatta t ex de slaviska folken inom Österrike-Ungerns gränser. Problemen med nationalistisk separatism fortsatte därför, men efter 1867 var det slaverna som blev ett problem för riket, istället för tidigare ungrarna.

Österrike-Ungerns etniska sammansättning, 1910 (http://en.wikipedia.org/wiki/Austria-Hungary)

Det största orosmomentet för Österrike-Ungern var der serbiska stat som frigjort sig från det sönderfallande Osmanska riket. Serbien såg sig som ledare för ”jugoslaverna”, alltså de sydslaviska folken (serber, bosnier, kroater, slovener, montenegriner). Eftersom slovener och kroater levde inom dubbelmonarkins gränser ledde detta till konflikt mellan de två staterna. Habsburgarnas försök att fortsätta en traditionell stormaktspolitik ökade problemen: när dubbelmonarkin ockuperade Bosnien-Herzegovina 1879 ökade antalet serber inom Österrike-Ungerns gränser märkbart.

Utvecklingen i Osmanska riket

Under slutet av 1700-talet var Osmanska riket inne i en allvarlig svaghetsperiod. Ett antal sultaner försökte förgäves reformera och centralisera rikets byråkrati för att det bättre skulle kunna stå emot sina fiender, framför allt det ryska imperiet. De olika folken i riket förstod att centralmakten hade allt svårare att upprätthålla lag och ordning när staten tvingades in i krig. Många förlorade därför förtroendet för sultanens auktoritet och började förlita sig mer och mer på lokalt självstyre. Det Osmanska imperiet var helt enkelt ett sjunkande skepp, och allt fler ville därför hoppa av medan möjligheten fanns.

Problemet med detta var förstås att den redan hårt ansatta centralmakten uppfattade denna utveckling som rebellisk verksamhet, och därmed skickade in militär för att återställa ordningen. Resultatet blev en eskalerande våldsspiral, där alla inblandade gjorde sig skyldiga till övergrepp och grymheter.

En första serbisk revolt på 1810-talet slogs ner av osmanska trupper, men styret över Serbien var därefter ytterst informellt. Egypten var vid den här tiden i praktiken självständigt, och guvernören Mehmet Ali Pasha konkurrerade medvetet med sultanen om att bli dominerande i Mellanöstern.

1821 utbröt det förödande grekiska frihetskriget. Det började mycket blygsamt, med spontana lokala revolter i Grekland. En grek i rysk tjänst, Alexander Ypsilantis, trodde att det var starten på en grekisk nationell resning och ledde en grupp frivilliga i en invasion av det osmanska Rumänien.

Den osmanska ledningen, i synnerhet sultan Mahmut II, togs på sängen av dessa händelser. Kontrollen över Grekland var mycket svag, och dessutom var osmanerna inblandade i krig mot Persien i öster. Sultanen blev övertygad om att de ortodoxt kristna i riket hade slutit förbund med den ryska ärkefienden. Därför krävde han att rikets imam, seyh-ul-islamen, skulle förklara heligt krig mot grekerna. Imamen vägrade dock, vilket så småningom ledde till att han avrättades. Den ortodoxa patriarken Gregorius V försökte blidka sultanen genom att bannlysa Ypsilantis och de grekiska rebellerna. Men den paranoida sultanen lät gripa patriarken, avrättade honom och lät vanhelga hans kropp.

Sultan Mahmut II (http://en.wikipedia.org/wiki/Mahmut_II)

Sultan Mahmuts paranoida handlingar förvandlade upproren från en regional konflikt till en internationell krisfråga. I ett drag hade sultanen lyckats alienera en fjärdedel av sitt eget lands befolkning. Den grekiska självständighetsrörelsen fick luft under vingarna, och ortodoxt kristna i hela riket gjorde uppror.

Frihetskriget utvecklades snart till en internationell konflikt. Osmanerna fick stöd från Egypten, medan England, Frankrike och Ryssland alla stödde grekerna. I synnerhet England och Frankrike skickade militära styrkor till Grekland för att understödja revolten. 1829 hade grekerna lyckats vinna sin självständighet, även om flertalet etniska greker fortfarande levde i Osmanska riket.

Det grekiska frihetskriget skapade för första gången en motsättning mellan Osmanska rikets muslimska och kristna befolkningar. Grekerna, som tidigare varit en privilegierad folkgrupp i riket, sågs nu som förrädare och behandlades mycket illa. Följden blev förstås att splittringen blev ännu djupare.

Sultanen och hans rådgivare försökte hela skadorna. De hoppades att lösningen skulle vara att reformera rikets styre och ge folken medborgerliga rättigheter. Därmed skulle folken fortsätta vara lojala mot sultanens regim. Reformerna, som kallades tanzimat (omorganisering) genomfördes 1839. Osmanska riket blev en konstitutionell monarki efter västerländskt snitt, med ett parlament och en konstitution, inspirerad av franska revolutionen, som gav alla folk samma medborgerliga rättigheter.

Tanzimatreformerna fungerade dock inte som skaparna hade tänkt. Rikets kristna, som traditionellt varit befriade från krigstjänst, skulle nu delta i militären på lika villkor med muslimerna, något som båda grupper ogillade. En mer stabil regim hade kanske med tiden förmått övervinna detta motstånd, men Osmanska riket var även fortsättningsvis hårt pressat av Ryssland. De olika folken såg sig om efter möjligheter att följa Egyptens eller Greklands exempel och uppnå självständighet.

De liberala reformerna gjorde dock osmanerna populära i England och Frankrike. Västmakterna stödde Osmanska riket i Krimkriget mot Ryssland 1853-56, då de tre staterna tillsammans lyckades stoppa de ryska försöken att erövra osmanskt territorium.

Reaktion och förnyad nationalism

De liberala reformerna hade dock fiender, i synnerhet de muslimska skriftlärda i riket. När den konservativa sultanen Abdülhamit II kom till makten 1876 kunde han stödja sig på de religiöst konservativa för att göra slut på den liberala eran och upprätta ett envälde.

Sultan Abdülhamit förföljde och förvisade de liberala så kallade ”ungosmanerna”. Istället för Tanzimat försökte han bygga en samhörighet på religiös (läs islamisk) gemenskap. Detta uteslöt naturligtvis de kristna, något som ytterligare ökade konflikterna i riket. Sultanen utnyttjade detta maximalt; genom att skylla alla missförhållanden på de kristna (särskilt armenierna) riktade han folks ilska mot dem och kunde själv behålla makten.

Mördade armenier i närheten av Erzurum, 1895 (http://en.wikipedia.org/wiki/Hamidian_Massacres)

Det Abdülhamit inte kunde kontrollera var det internationella läget. Ryssland utnyttjade situationen till att starta ett nytt krig 1877-78. Kriget slutade i ett avgörande osmansk nederlag och självständighet för Serbien och Rumänien samt självstyre för Bulgarien.

Missnöjet med Abdülhamits styre var omfattande, och en ny liberal motståndsrörelse bildades. Dessa, de så kallade ungturkarna, försökte hitta ett alternativ både till den uppenbart havererade osmanska identiteten och sultanens religiösa traditionalism. Deras lösning blev att ta fasta på den turkiska etniciteten. Detta blev lättare att göra, eftersom landförlusterna gjorde att turkarna nu var i majoritet i riket.

Ungturkarna genomförde en statskupp 1908 och avsatte sultan Abdülhamit. Riket blev återigen en konstitutionell monarki, även om ungturkarnas ledning fick en nyckelroll. Men utrikespolitiskt fortsatte nederlagen. 1911 erövrade Italien Libyen, den sista osmanska provinsen i Nordafrika. Året därpå förödmjukades osmanerna i det första Balkankriget, då Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro besegrade osmanerna i Europa och erövrade i stort sett allt återstående osmanskt territorium i Europa utom Istanbul och en landremsa däromkring. Ungturkarna utnyttjade nederlagen till att gripa makten ännu fastare och upprätta vad som i praktiken var en militärdiktatur.

Istanbuls befolkning demonstrerar till stöd för ungturkarnas revolution 1908 (http://en.wikipedia.org/wiki/Young_Turk_Revolution)

På tröskeln till Första världskriget var Osmanska riket alltså fortfarande sargat och splittrat, utan något fungerande modernt styre. Ungturkarnas tongivande ledare, Enver Pasha, odlade vänskap med Tyskland, vilket kom att leda till att osmanerna gick in i Första världskriget och att riket gick under. Det intoleranta arvet från sultan Abdülhamit sögs upp av ungturkarnas nationalism och fick ett djupt tragiskt resultat under kriget, då ungturkarna lät mörda uppemot en miljon armenier.

Specifika källor till detta avsnitt

A.J.P. Taylor, The Struggle for Mastery in Europe, 1848-1918 (Oxford 1971)

Virginia H. Aksan, Ottoman Wars 1700-1870. An Empire Besieged (Pearson Education Ltd 2007).

Alan Palmer, The Decline & Fall of the Ottoman Empire (Barnes & Noble 1994).

Erik J. Zürcher, Turkey. A Modern History (3d Edition, I.B. Tauris 2007).

10 reaktioner på ”Nationalismen på Balkan”

  1. Tjena!

    Jag jobbar med ett sökarbete på gymnasiet (första året) och vi ska lära oss använda rapport genom att göra sökarbete. Jag valde Nationalismen under 1800-talet på Balkan. Denna text du har skrivit är riktigt bra och det ska du ha cred för. Jag undrar vad jag kan ha för frågeställningar till mitt arbete, ska vara 1-3 frågor och jag undrar om du har några förslag?

    Mvh

    1. Hej! Här är några förslag på frågeställningar:

      Hur försökte Österrike och Osmanska riket hantera nationalismen?

      Hur viktig var nationalismen för att Österrike och Osmanska riket till slut kollapsade?

      Hur har händelserna på Balkan under 1800-talet påverkat hur det ser ut på Balkan idag?

      1. vad kan jag ta med på den sista frågan ”hur har händelserna på balkan under 1800-talet påverkat hur det ser ut på Balkan idag?”

        något jag kom på är ju kyrilliska språket som rysarna hade en inflytande i, kosovo förbannelsen och lite om politiken där nationalisterna Gyllene gryning och Tomislav Nikolic är stora eller vid makten i sina länder.
        Några fler tips?

  2. Hej!
    Undrar om du skulle kunna förklara hur olika klasser i det Grekiska samhället påverkades av nationalismen och frihetskriget? Har en uppsats att skriva i skolan men hittar inga svar, varken i böcker eller på internet. Skulle vara tacksam för om du kunde ta upp hur det påverkade mellan olika etniciteter och mellan stad-landsbygd! Tack

  3. Innan osmanerna invaderade balkan på 1300-talet var Serbien en stormakt. Frågan lyder när folk på balkan började konvertera till islam blev de helt plötsligt en nation som blev kallade för bosnikaer, alltså bosniker var serber innan de blev muslimer ?

    1. Jag är inte expert på de olika etniska grupperna på Balkan, och det finns rätt många, men överlag skulle jag vara försiktig med att tänka på etniska grupper som likadana på 1300-talet som i nutiden. Våra föreställningar om etnicitet är mycket påverkad av existensen av nationalstater, vilket inte existerade på 1300-talet. Det första folk som jag känner till i området kallades ”illyrier” av romarna, och de slaviska folken kom senare, efter att alaner, hunner och avarer också slagit sig ner i området. Dessutom var regionen delad mellan de serbiska och kroatiska kungarikena, så jag är väldigt skeptiskt till att människorna där identifierade sig som enbart det ena eller det andra.

    2. Nej Simon, där har du fel. Innan Österrike kom var Bosnien en egen stat och fanns innan Serbien ens var Serbien. Under medeltiden fanns Bosnien som stat, men inte Serbien. På den territorium fans Raska (sedan Serbien) och Zeta (nuvarande Montenegro).

      I medeltidens Bosnien fans ett folk som hete Bosniaker och hade tre religioner: ortodox, katolsk, och en egen bosnisk kristen religion som hete Krstjaner. Krstjaner hade egen bosnisk kyrka och den religion var ganska likt dagens protestantiska religion. Sedan när Serbien och Croatien blev starka stater och deras nationalistiska rörelse blev starka började Bosnieaker-ortodoxa och Bosniekaer-katoliker identifiera sig allt mer som Serber och Kroater just pga samma religion. Krstjaner tog Islam när Osmanska iperiet kom och även en liten del ortodoxa och katoliker. Just därför kan du i dagens Bosnien hitta Serber, Kroater och Bosniaker med samma efternamn då dem härstammar från samma folk … folk som levde där under medeltiden.

      Även en serbisk officer, diplomat och historiekr Ilija Garasanin i sin verk ”Nacertanije” skriver om ortodoxa Bosniaker och hur Serbien bör reagera för att få dem att bli Serber i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *