Franska revolutionen vidareutvecklades under den era som har kommit att kallas Napoleonkrigen (1796-1815). Under diktatorn Napoleon gjorde Frankrike sitt sista försök att erövra Europa. Detta misslyckades, men följderna av Napoleons många krig blev omfattande för Europa.

Varför blev Napoleon ledare i Frankrike?

Napoleon Bonaparte var en produkt av franska revolutionen. Han blev general genom sin skicklighet, ej genom sin börd. I det förrevolutionära samhället hade han aldrig kunnat göra den raketkarriär han gjorde.

Folk ville ha ordning efter revolutionens kaos, men borgarklassen ville inte släppa ifrån sig de rättigheter den vunnit i revolutionen. Napoleon blev lösningen som tilltalade alla sidor: han tog rollen som en upplyst diktator som försvarade och vidarebefordrade revolutionens idéer.

Napoleon blev populär genom sina militära framgångar. 1796 var han nationens hjälte framför andra, och utsågs till konsul. Tre år senare grep han makten i en statskupp, och år 1804 utropade han sig till kejsare.

Napoleon som han föredrog att framställa sig själv: som segerrik härförare (http://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_Bonaparte)

Napoleons politik

Napoleon stödde sig framför allt på borgarklassen, och förde en politik som låg i linje med Upplysningsidéerna. Han stödde rösträtt för män, religionsfrihet och lät inrätta enhetliga och allmängiltiga lagar som byggde på de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt var Napoleon en pragmatiker. Ända sedan revolutionen 1792 hade Frankrike legat i konflikt med påven. Napoleon lyckades uppnå en kompromiss, som tillät att katolska kyrkan verkade i Frankrike men att den var underställd staten.  Han såg också till att belöna de som var lojala mot honom med fina titlar, rikedomar och jordegendomar.

På många sätt var Napoleon den första moderna diktatorn. Han utnyttjade aktivt och medvetet propaganda för att förhärliga sig själv, och spelade på fransosernas nyvaknade nationalism. Den hemliga polisen fortsatte att verka, och höll koll på kejsarens fiender inne i landet.

Napoleonkrigen 1799-1815

Det var militära framgångar som förde Napoleon till maktens centrum, och det var därför naturligt för honom att upprätthålla sin popularitet genom erövringar och häpnadsväckande segrar i krig. Övriga Europa stod till tjänst genom att uppfatta Frankrike som ett revolutionärt hot och vägra acceptera uppstickaren Napoleon som en jämlike. Resultatet blev Napoleonkrigen.

Inledningsvis vann Napoleon spektakulära segrar mot alla sina motståndare. Detta berodde delvis på att han själv var ett militärt geni, men också på att han förde en ny typ av krig med en ny typ av armé. Den franska armén var en värnpliktsarmé som motiverades av nationalism snarare än ren vinning, och det gjorde att de franska trupperna överlag hade bättre moral än sina motståndare.  Armén präglades av ett meritsystem där dugliga soldater kunde befordras ända upp till generalsnivån. Därför hade Frankrike bättre befälhavare än sina motståndare, som höll fast vid att adeln skulle föra befäl. Napoleon fokuserade också på att trupperna skulle röra sig snabbt och försökte alltid få till snabba, avgörande slag där motståndaren besegrades i grunden.

År 1810 stod Napoleon på höjden av sin makt: större delen av Europa var ockuperat av den franska armén. Men flera problem bidrog till att grumla kejsarens framgångar.

Europa 1810, då Napoleons franska imperium dominerade kontinenten

Ett första problem var Storbritannien, som kämpade emot Napoleons herravälde över Europa. Storbritannien dominerade världshaven och gick därför inte att invadera. Napoleon försökte knäcka den brittiska ekonomin genom en handelsblockad, kontinentalblockaden. Men denna blockad drabbade det kontinentala Europa hårdare än Storbritannien. Britterna kunde handla med alla andra i hela världen och påverkades därför inte så mycket av blockaden, medan Napoleons imperium inte kunde importera varor som människor vant sig vid, som kakao, tobak, kaffe och te. Resultatet var att kejsarens popularitet började naggas i kanten.

Napoleon försökte stärka sin dalande popularitet genom krigiska äventyr. År 1808 hade franska arméer invaderat Spanien. De spanska arméerna besegrades i grunden, men det spanska folket reste sig i revolt mot invasionshärarna. Spanjorerna aktade sig för att möta de franska arméerna i öppen strid, utan lade sig i bakhåll och gömde sig undan de franska trupperna. Detta krigssätt blev känt som guerilla (”det lilla kriget”). Spanjorernas gerillakrigföring kostade många franska människoliv och gjorde att Napoleon inte kunde besegra Spanien definitivt.

”Den 3 maj 1808” av Francisco Goya var en epokgörande målning genom att den visade franska övergrepp mot spansk civilbefolkning (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Third_of_May_1808)

Napoleon övergav Spanien och gav sig istället på Ryssland år 1812. Invasionen av Ryssland slutade dock i nederlag. Ryssarna drog sig undan och aktade sig för att möta Napoleon i direkt strid. De franska trupperna fick trötta ut sig på att marschera ända till Moskva, medan ryssarna angrep deras underhållslinjer. Den franska armén drabbades av akut brist på mat och bröt samman under vintern. Av Napoleons 650 000 man starka armé kom bara ungefär 50 000 tillbaka ut ur Ryssland.

Med den franska armén förintad i Ryssland reste sig hela Europa mot det franska herraväldet. Vid det här laget hade de andra länderna lärt sig Napoleons framgångsmetoder, och övermakten blev för stor. 1814 kapitulerade Napoleon. Han återkom kort 1815 men besegrades igen.

Napoleon retirerar från Moskva (http://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_Bonaparte)

Wienkongressen 1814-1815

Efter Napoleons fall samlades de europeiska stormakterna i Wien och försökte förhandla fram en stabil och varaktig fred i Europa. Wienkongressen dominerades av den konservativa österrikiska ministern Metternich. Metternich ville trygga Habsburgarna undan framtida revolutioner, och ville också hindra Frankrike från att någonsin igen dominera Europa. Helst skulle alla spår av revolutionen sopas bort.

För att skapa fred reducerades Frankrike till 1789 års gränser, och Preussen stärktes för att kunna stå emot framtida fransk aggression mot Tyskland.

För att driva tillbaka revolutionens idéer försökte Metternich återskapa Europa som det såg ut 1789. Monarkin återinfördes i Frankrike, och alla de tyska och italienska stater som erövrats av Napoleon skulle återskapas. Det visade sig dock omöjligt och alltför komplicerat att återskapa allt som det sett ut tidigare, så Metternich blev tvungen att kompromissa.

Europa efter Wienkongressen 1815

Wienkongressen lyckades någorlunda med att säkra en fred mellan stormakterna: det skulle dröja 40 år innan ett nytt storkrig bröt ut i Europa. Däremot var det omöjligt att driva tillbaka revolutionens idéer. De konservativa makterna Österrike, Preussen och Ryssland lyckades med militärmakt hålla tillbaka nya revolutioner under cirka 30 år, men sedan blev uppgiften dem övermäktig.

Konsekvenser av Napoleonkrigen

Den mest uppenbara konsekvensen av Napoleonkrigen var att Frankrikes försök att dominera Europa stoppades en gång för alla. Frankrike gick försvagat ur Napoleoneran, eftersom en hel generation av franska män dött i krigen, medan ärkerivalen Storbritannien kunnat använda sina resurser till att genomgå industrialisering. 1800-talets europeiska politik kom att domineras av Storbritannien, med Ryssland som enda tänkbara utmanare under lång tid.

Napoleons arméer spridde Upplysningsidéerna över Europa, och dessa gick inte att eliminera, oavsett vad de konservativa med Metternich i spetsen tyckte om det. Rysk, österrikisk och preussisk vapenmakt höll tillbaka nya revolutionsutbrott under cirka 30 år, men till sist exploderade Europa i en serie revolutionära oroligheter 1848. De konservativa blev tvungna att backa, och franska revolutionens idéer slog igenom definitivt i europeisk politik.

Eugène Delacroixs målning ”Friheten på barrikaderna” kopplas ofta samman med den första franska revolutionen, men målades egentligen till minne av en annan fransk revolution 1830 (http://en.wikipedia.org/wiki/July_Revolution)

Napoleons militära metoder lämnade också avtryck. Napoleon hade visat att den gamla professionella armén var otillräcklig för den nya tidens krig, så under 1800-talet tvingades stormakterna att övergå till allmän värnplikt. Detta var i sig något farligt, eftersom det satte vapen och militärt kunnande i händerna på vanliga människor. Vad kunde hindra dem från att vända dessa mot statsmakten? Svaret blev nationalismen.

Referenser

Charles Esdaile, Napoleon’s Wars. An International History (Penguin Books 2007), ger en bra överblick över periodens politiska utveckling. En diskussion av Napoleons betydelse för Frankrike och det revolutionära arvet finns i Robert Alexander, ”Napoleon Bonaparte and the French Revolution” i Pamela M Pilbeam (red.), Themes in Modern European History 1780-1830 (Routledge 1995).   För en inblick i Napoleons militärhistoriska betydelse, se David Chandler, The Campaigns of Napoleon (Weidenfeld & Nicolson 1998).