Den gamla världens kris

Under 1300-talet drabbades civilisationerna i Asien och Europa av en allvarlig ekologisk kris. Denna kris (i Europa känds som den ”senmedeltida agrarkrisen”) berodde på överbefolkning. Alla existerande samhällen var baserade på jordbruk för matproduktion. Jordbruks-produktionen ledde till ett matöverskott, vilket möjliggjorde en befolkningsökning. Men så småningom blev mängden människor så stor att det existerande jordbruket inte räckte till. Då började man använda nya marker, som inte var lika hållbara. Med tiden utnyttjade man mer och mer mark, och slet ut marken allt hårdare. Detta ökade hela samhällets sårbarhet: om skörden slog fel ledde det till matbrist och svält.

Världen omkring år 1250 (klicka på kartan för att förstora den)

Under första hälften av 1300-talet hade befolkningen i Asien och Europa vuxit till bristningsgränsen för vad dåtidens jordbruksteknologi klarade av. Ett antal dåliga år ledde då till omfattande missväxt och svält.

Denna kris förvärrades av en epidemisk sjukdom som spreds över hela den gamla världen. Denna pestsjukdom kom att kallas för Digerdöden (den stora döden). Digerdöden uppkom i Kina år 1337, och spreds via Mongolimperiets handelsrutter över hela Eurasien på ett tiotal år. 1348 nådde pesten till Europa.

Pestbakterien Yersinia pestis (http://en.wikipedia.org/wiki/Black_death)

Hur påverkade krisen samhällena?
Pesten i kombination med jordbrukskrisen ledde till omfattande förödelse för befolkningen. Olika regioner drabbades olika hårt: i genomsnitt dog en tredjedel av befolkningen.

När en tredjedel av befolkningen dog slutade staterna att fungera. Hårdast drabbades Mongolimperiet, som sprack sönder i flera delar. Men även mindre stater kunde drabbas mycket hårt: i Norge utplånades ungefär halva befolkningen och därmed upphörde Norges självständighet som stat.

Människorna på den här tiden förstod inte hur sjukdomen spreds eller varför de drabbades, och sökte förklaringar och botemedel så gott det gick. I Europa sökte man gärna svaren i religionen: pesten var Guds straff för människornas synder. En annan populär förklaring var att skylla på främlingar. I Europa fick judarna bli syndabockar: de anklagades för att sprida pesten genom att förgifta de kristnas brunnar, och så förföljdes de. I Kina fick mongolerna skulden för katastrofen, och deras herravälde störtades på 1360-talet. Istället tog Mingdynastin makten. Mingkejsarnas tid vid makten (1368-1644) kom att präglas av misstänksamhet mot främmande kulturer samt mycket starkt centralstyre.

Digerdödens spridning i Europa (http://en.wikipedia.org/wiki/Black_death)

Samtidigt som krisen ledde till ett omfattande elände, förbättrades så småningom omständigheterna. När väl pesten ebbat ut började befolkningen och staterna att återhämta sig. Eftersom så många dött av pesten löstes den ekologiska krisen, och jordbruksmarken återhämtade sig.

I Europa ledde krisen till en omfattande brist på arbetskraft. Bönderna blev därför viktigare, och de kunde ställa krav på sina arbetsvillkor. Detta ledde till att livegenskapen försvann i en del länder, framför allt i Västeuropa.

Krisen jämnade också ut skillnaderna mellan de mer avancerade civilisationerna i Kina och Mellanöstern och den ganska outvecklade i Europa. De mer tättbefolkade områdena i Kina och Mellanöstern drabbades hårdare av krisen och tog längre tid på sig att återhämta sig.

Så småningom nådde befolkningen tillbaka till den nivå som den legat på innan krisen. Men vid det här laget hade jordbruket utvecklats med hjälp av treskifte och järnplogen (exporterad från Kina), och därför uppstod ingen ny kris. Europa fick extra avlastning i befolkningsproblemet genom upptäckten av Amerika.

En reaktion på ”Den gamla världens kris”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.