Medeltiden: religion och civilisation

I västerländsk historieskrivning brukar tiden efter romarrikets undergång kallas ”medeltiden”. Ordet betyder ”tiden mittemellan” och hade från början en nedvärderande klang. De människor som myntade begreppet på 1500-talet ansåg att medeltiden var en mörk och primitiv tidsålder utan några som helst framsteg inom några områden.

Den här negativa bilden av en tusen år lång tidsperiod är grovt missvisande. För det första är bilden helt fokuserad på Europa och struntar fullständigt i utvecklingen i andra regioner. För det andra har modern forskning visat att medeltiden även i Europa inte var så hopplöst mörk som den traditionella bilden antyder. Själva ordet ”medeltid” är dock så väl inarbetat att det är svårt att komma ifrån.

I det här avsnittet får du först en översikt över utvecklingen i västvärlden, som kom att präglas av de två stora religionerna islam och kristendom.

Världen omkring år 500 (klicka på kartan för att förstora den)

Kristendomens utveckling och splittring

I och med att romarriket föll sönder splittrades södra Europa upp politiskt, och flera löst sammanhållna småstater uppstod i imperiets ställe. De gamla romerska områdena hade dock en gemensam kultur, och genom kristendomens införande fick de också en gemensam religion.

Den största politiska maktfaktorn var Bysans, det östromerska riket. Kejsaren i Konstantinopel kunde uppbåda förhållandevis stora arméer och hade mycket att säga till om. Kyrkans religiösa överhuvud, patriarken av Konstantinopel, lydde under kejsaren och gjorde anspråk på att leda hela den kristna världen.

Kejsarens och patriarkens makt och inflytande var ansenligt men ändå begränsat. I synnerhet i Västeuropa var deras ledarskap mest symboliskt, och istället blev patriarken av Rom den dominerande religiösa ledaren. Roms patriarker tog snart titeln ”påve”, och lyckades bli ledare för den västra delen av kristenheten. Emot patriarkens östra ortodoxa (renläriga) kristendom lanserade påven sin egen variant av kristendom, den katolska (allmänna). Denna splittring kom att bli bestående.

Den katolska kyrkans makt ökade under de följande århundradena genom att kyrkan samarbetade med den politiska makten. Europeiska kungar övergick till katolicismen och hjälpte till att sprida kyrkans lära. I utbyte fick kungarna tillgång till kyrkans kunskap och kunde använda kristendomen som en sammanhållande ideologi för sina riken.

Islams framväxt

På 600-talet uppstod en ny världsreligion på den arabiska halvön. Den grundades av den arabiska köpmannen Muhammed (ca 570-632), och kom att kallas islam (ungefär ”fred genom underkastelse under Gud”), och en anhängare av religionen kallas muslim.

Islam är besläktad med judendom och kristendom. I sitt yrke reste Muhammed mycket och kom då i kontakt med judar och kristna. Han tog intryck av deras tro och utformade islam utifrån dessa intryck. Liksom kristendomen är islam en universell religion, som vem som helst kan konvertera till, men enligt islam var Jesus inte Guds son, utan en av Guds profeter (av vilka Muhammed var den sista).

Eftersom Muhammed kritiserade arabernas traditionella levnadssätt hamnade han och hans anhängare i konflikt med många av de traditionella stamhövdingarna, och muslimerna blev tvungna att slåss för att överleva. Muhammeds skicklighet som politiker och diplomat och den islamiska religionens budskap om fred och jämlikhet gjorde att muslimerna med tiden vann denna kamp. När Muhammed dog år 632 var hela den arabiska halvön under hans kontroll.

Kalifatet
Efter Muhammeds död behövdes en ny ledare för den muslimska gemenskapen. Denne ersättare var själv inte profet, men sågs som ställföreträdare för profeten och kallades kalif. Liksom Muhammed var kalifen både en religiös och politisk ledare för hela den muslimska världen.

Att Muhammeds vän Abu Bakr blev den första kalifen var helt accepterat av alla inblandade, men därefter började olika rivaliserande grupper bildas. Vissa hävdade att kalifen skulle väljas ur de dugligaste av Muhammeds bundsförvanter, medan andra menade att kaliftiteln skulle stanna i Muhammeds familj. De senare förespråkade Muhammeds svärson Ali (gift med Fatima) som kalif. Majoriteten ansåg dock att andra var mer kvalificerade, och Ali fick stiga åt sidan för två av Muhammeds förtrogna: först Umar och sedan Uthman.

Abu Bakr (632-634) säkrade islams position i Arabien genom att hålla ihop stammarna sedan Muhammed gått bort. Under Umar (634-644) och Uthman (644-656) expanderade muslimerna snabbt och tog över hela Mellanöstern, för att sedan fortsätta in i Nordafrika och Indien.

Kalifatets utbredning fram till år 750

Varför var muslimerna så framgångsrika i sina erövringar?
De muslimer som genomförde erövringarna menade att de lyckades så bra för att Gud stod på deras sida. En sådan förklaring kan knappast underbyggas vetenskapligt. Historieforskningen brukar istället peka på följande faktorer:

1) Nomadkrigföring. Araberna var vid denna tid fortfarande halv- eller helnomadiska, och nomader har nästan ända till modern tid varit överlägsna i krig gentemot bofasta samhällen. Nomadkrigarna var härdade av sitt kringvandrande liv och var dessutom mycket mer rörliga än de bofasta, som var så illa tvungna att försvara sina städer, byar och jordbruksmarker.

2) Islam som sammanhållande ideologi. Tidigare hade araberna varit splittrade och lika gärna krigat inbördes som mot andra. Men Muhammeds ledning och islams lära om att alla kunde vara med överbryggade gamla stamkonflikter och fick araberna att uppfatta sig som ett folk med en gemensam uppgift: att sprida den sanna tron.

3) Splittrade eller försvagade motståndare. Det romerska imperiet hade fallit sönder vid tiden för den muslimska expansionen. Dess efterträdare, Bysans, hade precis utkämpat ett långt och blodigt krig mot det nypersiska riket. Detta krig lämnade båda imperierna utmattade och försvagade, så att de hade svårt att bjuda något allvarligt motstånd.

4) Religiös tolerans. Muslimerna tvingade inte människorna i erövrade områden att konvertera till islam, utan lät det vara upp till var och en. I synnerhet åtnjöt judar och kristna en särskild skyddad (men underordnad) ställning som ”bokens folk”. Detta tillvägagångssätt skilde sig märkbart från framför allt Bysans, som försökte tvinga sina undersåtar att följa en strängt renlärig form av kristendom. Många kristna i t ex Syrien och Egypten blev därför ganska tillfreds med det muslimska styret när den första chocken väl hade lagt sig.

Splittring och inbördeskrig
Den snabba expansionen ledde till problem: vissa, framför allt befälhavarna och ledarna runt kalifen, blev mycket rika på erövringarna, medan de vanliga soldaterna blev allt mer missnöjda och kände sig utnyttjade. Kalifen Uthman gav också fördelar åt sin egen familj. Bland annat tillsatte han sin släkting Muawiyya, son till en av Muhammeds gamla fiender, till guvernör i Syrien. Till slut revolterade soldaterna, och Uthman mördades. Därefter blev Ali kalif, men Muawiyya revolterade och störtade honom.

Detta ledde till en bestående splittring inom islam. De som stödde Ali och hans efterkommandes rätt till kaliftiteln betecknades shîat Ali, ”Alis parti”. Shiiterna var i minoritet, och oftast i opposition till makten. Majoriteten, som accepterade Muawiyyas maktövertagande, kom att kallas sunnimuslimer (ungefär ”renläriga”).

Fördjupningar:

Korstågen – en religiös konflikt?

Det medeltida samhället

2 reaktion på “Medeltiden: religion och civilisation”

  1. Fundera över hur en person som har sina rötter i mellanöstern skulle se på vår historieskrivning, och den historia som vi lär oss i skolan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *