Den grekiska civilisationen

Det karga, bergiga Grekland verkar vid första anblick inte vara någon lämplig plats för en civilisations uppkomst. Ändå bosatte sig människor här, som så småningom kom att kallas greker. Eftersom marken var ganska dålig för jordbruk så ägnade sig grekerna mer åt fiske för att få ordentligt med mat, och med tiden blev de skickliga sjöfarare. Precis som fenicierna färdades grekerna över hela Medelhavet och upprättade kontakt med andra folk. På så sätt kom de i kontakt med och tog intryck av Mellanösterns civilisationer.

Något som hjälpte grekernas utveckling var att de var vana sjöfarare. På den här tiden var vattenvägar det säkraste och snabbaste sättet att färdas. På land var vägarna ofta dåliga (om det fanns några överhuvudtaget) och i skogarna kunde det gömma sig rövare som överföll ensamma resenärer.

Den första grekiska civilisationen av betydelse uppstod på Kreta omkring 1900 f vt. Kretensarna dominerade en tid handeln över havet, men drabbades av en naturkatastrof: ca 1500 f vt exploderade en vulkan i närheten av Kreta och skadade riket svårt. Därefter blev det grekiska fastlandet viktigare.

De grekiska stadsstaterna
På 700-talet f vt hade den grekiska civilisationen utvecklat städer. På grund av den bergiga terrängen var det svårt att upprätthålla effektiv kontroll över mer än ett litet område, och grekerna utgjorde därför inte ett rike, utan en massa små stadsstater (ungefär som om varje kommun i Sverige skulle vara en egen stat). Varje stad hade sin egen regering, armé och skyddsgud. Trots detta hade de ett gemensamt språk, en gemensam litteratur och gemensamma högtider till gudarnas ära.

De grekiska stadsstaterna styrdes på många olika sätt, men det fanns ett gemensamt, grundläggande drag som gjorde stadsstaten speciell: tanken om medborgarskap. En medborgare hade vissa rättigheter och vissa skyldigheter som andra inte hade. Till rättigheterna hörde möjligheten att vara med och bestämma om det politiska styret. Denna rätt tog sig oftast formen av rätt att vara med och utse de ämbetsmän som skulle styra stadsstaten. Ämbetsmännen valdes oftast en gång om året.

Medborgarskapet innebar dock också skyldigheter. En sådan skyldighet var att faktiskt intressera sig för hur samhället styrdes och delta i beslutsprocessen. En person som inte deltog i samhällsaffärerna och använde sin rösträtt kallades av grekerna för en idiot (gr., en som bara tänker på sig själv).  En annan skyldighet var att delta i försvaret av staden när så behövdes: varje medborgare skulle själv se till att han hade vapen och rustning så att han kunde ta sitt ansvar om det blev krig. Detta innebar att kvinnor och slavar per automatik uteslöts från medborgarskap, eftersom de i de flesta fall inte fick äga något. Dessutom var grekerna mycket restriktiva med vilka som kunde få medborgarskap, och gav det bara till den egna befolkningen.

Två stadsstater: Aten och Sparta

Aten
Aten var den största grekiska stadsstaten, med uppemot 400 000 invånare när den var som störst. Stadens makt byggde på handel, och för att skydda handeln byggde Aten en mycket stark flotta. Aten förde sällan några direkta erövringskrig, utan försökte istället dominera de andra grekiska staterna genom diplomati och allianssystem.

På 400-talet f v t var Aten en demokrati. Den atenska demokratin skilde sig en hel del från modern västerländsk demokrati. Det viktigaste var att många var utestängda från det politiska systemet: bara fria män av atensk härkomst som fyllt 20 år räknades som medborgare. Detta innebar i realiteten att kanske 20-30 000 av stadens befolkning faktiskt hade rösträtt.

De som hade rösträtt hade dock ett mycket reellt inflytande över statens politik. Politiska beslut fattades genom direkt folkomröstning, då medborgarna möttes på agora, det stora torget i Aten. För att genomföra besluten utsågs ett styrande råd genom lottning, där alla medborgare hade lika stor möjlighet att väljas. Varje år valdes 500 män till att styra staten. De delades upp i 10 grupper om 50 man vardera. Varje grupp styrde staden under en tiondel av året, och varje man hade den högsta verkställande makten (som en statsminister) under en dag (regeringen valdes om varje år). Forskarna har beräknat att varje medborgare hade högsta verkställande makten åtminstone någon gång under sitt liv.

Parthenontemplet i Aten (http://en.wikipedia.org/wiki/Parthenon)

För dem som inte räknades som medborgare var livet hårdare. Invandrare från andra städer eller områden utanför själva Grekland kunde röra sig förhållandevis fritt, men hade inga chanser att få politiskt inflytande. De kunde också misstänkas för spionage. Det tyngsta arbetet i samhället sköttes av slavar. En slav kunde med tiden bli fri, men medan de var slavar ansågs de vara mindervärdiga och sågs som ägodelar. Om en fri människa dödade en slav fick han betala skadestånd till slavens ägare.

Kvinnorna i Aten var bara ett steg över slavarna, och sågs i stort sett som männens ägodelar. Kvinnan skulle hålla sig i hemmet och föda barn. Hon var omyndig och hade ingen äganderätt. Ju mindre hon syntes utomhus, desto bättre. Bland de fria männen var homosexualitet utbrett och accepterat, och det ansågs passande att en äldre man skulle ta en yngre man till älskare.

Sparta
Sparta var Atens främsta rival om makten i Grekland. Sparta var mindre, med ca 100 000 invånare, och låg dessutom i inlandet på halvön Peloponnessos. Invånarna levde främst av jordbruk och boskapsskötsel. Det som gjorde Sparta till en maktfaktor var deras armé. Det spartanska samhället var fullkomligt militariserat och genomorganiserat. Alla pojkar tränades från sju års ålder till att bli soldater på heltid. Deras soldater var därför de bäst tränade i hela Grekland.

Den spartanska staten använde soldaterna till att attackera och ta över städer runtomkring. De besegrade städerna anslöts till det spartanska väldet, och befolkningen gjordes till slavar som arbetade med jordbruket och boskapsskötseln. Genom detta slavarbete var det möjligt för de spartanska männen att vara krigare på heltid.

De spartanska kvinnorna hade en bättre ställning än några andra kvinnor i Grekland. Medan männen var ute på ständiga krigståg var det kvinnorna som övervakade slavarna och såg till att arbetet sköttes ordentligt. Kvinnorna rörde sig därför fritt i samhället, kunde äga egna jordegendomar och fick en ordentlig utbildning. En av deras viktigaste roller var också att föda nya, friska söner som kunde bli soldater i den spartanska krigsmaskinen.

Staty av spartansk soldat (http://en.wikipedia.org/wiki/Sparta)

Det politiska styret i Sparta var komplicerat. Staten hade två kungar, men dessa hade inget direkt politiskt inflytande utan ledde religiösa ceremonier samt förväntades leda armén i strid. Den verkliga makten låg istället hos senaten, som bestod av 28 män från de äldsta och finaste familjerna. Senaten stiftade lagar och hade slutlig beslutsrätt, men ofta fattades beslut genom folkomröstning, där alla spartanska män som fyllt 30 år hade rätt att delta. Fem ämbetsmän, eforerna, utsågs årligen till att ha den verkställande makten och genomföra senatens beslut.

Liksom i Aten var homosexualitet helt accepterat i Sparta. De spartanska soldaterna uppmuntrades att ha kärleksförhållanden med varandra, eftersom det skulle stärka deras mod och lojalitet gentemot varandra i strid.

Det makedoniska mellanspelet
Tillståndet i den grekiska världen var alltid instabilt: de grekiska stadsstaterna krigade ofta och gärna mot varandra, och de dominerande staterna Sparta och Aten bråkade om vem som skulle styra över hela Grekland. I början av 400-talet f v t försökte Persien invadera Grekland, men Sparta och Aten lyckades samarbeta och slog tillbaka det mäktiga imperiet. Så fort det persiska hotet avtagit fortsatte dock atenare och spartaner att slåss mot varandra. Det skulle bli en annan stat, Makedonien, som slutligen tog över hela Grekland.

Makedonien var ett kungarike strax norr om det egentliga Grekland. Makedonierna var besläktade med grekerna och talade en dialekt av grekiska, men sågs som ociviliserade barbarer av de grekiska stadsstaterna. Men på 300-talet f v t byggde kung Filip II av Makedonien upp en mycket effektiv armé efter grekisk modell. Med hjälp av den och genom att utnyttja motsättningarna mellan stadsstaterna tog han över merparten av stadsstaterna och byggde upp en kraftfull stat. Hans son Alexander använde sedan den makedoniska armén i ett enormt erövringståg. Alexander (av eftervärlden känd som ”den store”) utnyttjade konflikter om den persiska imperietronen för att erövra hela det persiska väldet. Han fortsatte sitt krigståg ända in i nordvästra Indien innan han blev tvungen att vända tillbaka för att organisera sitt väldiga rike. Ganska snart efter sin återkomst insjuknade han och dog. Alexanders välde överlevde inte honom själv: hans generaler började slåss inbördes om vem som skulle efterträda honom, och riket splittrades upp i flera delar.

Alexander den store (till häst) i strid. Detalj från sarkofag. (eget foto, Istanbuls arkeologiska museum)

Hellenismen: ett multikulturellt kulturarv
Alexanders rike blev kortvarigt, men fick mycket stor påverkan på eftervärlden. Hans mål var att skapa ett världsimperium, och för att göra det skulle varje form av alternativ till det grekisk-makedoniska väldet förintas. Därför lät Alexander förstöra Persepolis, och försökte också bränna alla skrifter som existerade i det persiska riket.

Men Alexander inspirerades också av styrkan i det persiska imperiebygget, och tog över persernas tolerans mot andra religioner. I samband med att han erövrade områden såg han till att greker och makedonier bosatte sig på strategiska platser i Persien, Mesopotamien och Egypten. Efter Alexanders död stannade dessa människor kvar och blandade sig och sina sedvänjor med den lokala befolkningen. Resultatet blev att hela det östra Medelhavsområdet förenades i en gemensam kultur, som brukar kallas hellenismen. Hellenismen var en blandning av grekisk, persisk, mesopotamisk och egyptisk kultur (med lite indiska inslag också).

Referenser

Framställningen bygger i huvudsak på McKay/Hill/Buckner, A History of World Societies (1992). Ytterligare information har tagits från H.D.F Kitto, The Greeks (1952, nyutgåva av Penguin 1991). Kittos bok har en del ålderdomliga värderingar, men faktan i den håller bra. För ytterligare information om den atenska demokratin, se Roger Osborne, Of the People, by the People: a new History of Democracy (The Bodley head, London 2011).

6 reaktioner på ”Den grekiska civilisationen”

  1. Hej

    När du berättar om demokratin i Aten så säger du att rådet bestod av 360 personer som styr en månad vardera. Detta stämmer inte med det som står i nationalencykopedin: ”Rådet bestod av 500 personer, 50 från varje fyle, som tjänstgjorde tillsammans under ett år. Varje fyle-grupp tjänstgjorde dessutom som prytaner (prytaneis), dvs. förberedande kommitté, under en tiondel av året.”

    MVH
    Vegard

    1. Hej Vegard,

      Du har helt rätt, båda dessa påståenden kan inte stämma till fullo. Det är möjligt att min information är felaktig. Jag måste undersöka detta närmre alltså. Tack för att du påpekar detta!

      Mvh
      Joakim Wendell

  2. Hej!
    Jag har äntligen hunnit med att kolla upp din synpunkt, och såvitt jag kan avgöra stämmer din information bättre än min tidigare, så jag har ändrat textens formulering så att den förhoppningsvis håller bättre. Tack för dina synpunkter!

    Mvh
    Joakim Wendell

  3. Hej.
    Jag har ett arbete i skolan om den antika Grekland. En av de frågorna vi skulle kunna var såhär ” hur styrdes Sparta”
    Du skrev att det styrdes av makt och av senaten. Skulle du kunna utveckla lite. Alltså t.ex. hur fungerade demokrati? det var makt som du sa men fanns det inge demokrati alls?
    vem hade mest makt i hela Sparta och vilka hade näst störst makt. Hoppas du kan hjälpa mig.

    1. Wilma, ett år sent men jag sitter och skriver samma sak så…

      Sparta var ett krigar rike där alla män behövde vara med i armén. Sparta hade två kungar men de hade ingen makt, de skulle bara leda armén i krig och utföra religiösa ceremonier. Den riktiga makten låg hos senaten som bestod av 28 män från de rikaste och finaste familjerna. De hade direkt makt men de kunde ofta hållas en folkomröstning där fick alla fria män över 30 (år) deltag.

Lämna ett svar till Joakim Wendell Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.