Assyrien och Persien

I det maktvakuum som uppstått i östra Medelhavsområdet sedan hettiternas undergång och Egyptens försvagning uppstod flera nya civilisationer. Alla tog intryck från civilisationerna i Mesopotamien och från Egypten, och vidareutvecklade deras uppfinningar.

Sedan den sumeriska civilisationens undergång hade Mellanöstern fyllts av invandrade nomader som talade besläktade språk. Eftersom språken kallas semitiska så brukar folken kallas för semiter. Semiterna tog över och byggde vidare på sumerernas kultur, och en del semitiska stammar blev bofasta, medan andra fortsatte att leva som nomader. En grupp av semiter bosatte sig längs den syriska kusten och upprättade den feniciska civilisationen. Längre söderut byggde ett annat semitiskt folk, judarna, upp kungariket Israel i Palestina, alldeles på gränsen till det egyptiska riket.

Fenicierna levde i flera små stadsstater, där de viktigaste var Tyrus och Sidon, och blev skickliga handelsmän och sjöfarare. Feniciska fartyg färdades över hela Medelhavet och upprättade handelskontakter. Fenicierna bosatte sig också nya platser de hittade; en av de viktigaste blev staden Kartago i Nordafrika. Fenicierna utvecklade också den sumeriska kilskriften till ett alfabet, som andra folk sedan kopierade och fortsatte att använda.

Det assyriska imperiet

De semiter som bosatte sig i Mesopotamien och byggde vidare på sumerernas kultur upprättad flera statsbildningar som kom att dominera Mellanöstern. Den mest kända statsbildningen är förmodligen Babylonien. Men norr om Babylonien byggdes den assyriska civilisationen upp. Assyrien hade inga naturliga skydd mot nomadinvasioner, och byggde därför upp en enormt stark militärmakt för att kunna försvara sig. Så småningom kom de assyriska kungarna på att de kunde använda sin starka armé för att behärska och utplundra grannfolken, och så skapades det assyriska imperiet.

Det assyriska imperiet

Assyriernas imperium byggde på våld och hot om våld. Från huvudstaden Nineveh skickade de assyriska kungarna ut plundringsexpeditioner som rövade från grannfolken och förde hem rikedomarna. Babylonien, Fenicien, de israeliska staterna och till och med Egypten reducerades till lydstater som kunde undkomma plundringsräderna genom att betala en årlig tribut till den assyriske kungen.  De som vägrade eller gjorde motstånd straffades med stor brutalitet.

Dåtidens spjutspetsteknologi: en assyrisk stridsvagn(eget foto, Museum of Anatolian Civilizations, Ankara)

Assyrierna var på så sätt först med att bygga ett imperium på systematisk plundringsekonomi och terror mot dem som gjorde motstånd. De assyriska kungarna brydde sig inte om att försöka få folk att gilla dem, utan använde skräck som redskap för att hålla ihop riket. Detta medförde att de också blev allmänt avskydda, och de underkuvade folken väntade bara på ett tillfälle att revoltera mot sina hatade härskare. Tillfället kom när Babylonien till slut lyckades sluta förbund med de ännu halvnomadiska folken i Iran. Dessa folk, som omväxlande benämndes perser, parther och meder, genomförde en avgörande attack. Det assyriska imperiet föll samman och huvudstaden Nineve erövrades och förstördes. Assyrierna levde kvar, men kom aldrig mer att utgöra ett hot mot de andra folken.

Vägen till persiskt herravälde

Efter Assyriens undergång kom Babylonien att dominera Mellanöstern en tid, och försökte ta över de områden som Assyrien styrt över. I samband med det uppkom en ny viktig utveckling i religionen. Ett av de folk som kom att styras av Babylonien var judarna, som gjorde motstånd. Babylonierna lät då deportera hela det judiska samhällets elit till Babylon, i förhoppningen att lättare kunna kontrollera det judiska folket när ledningen blivit isolerad. Under denna tid i fångenskap blev judarna tvungna att ifrågasätta den traditionella gudsbilden, där ett folk hade en gud som skyddade folkets traditionella område. Hur var det med judarnas gud Jahve, nu när det judiska folket var geografiskt uppsplittrat? Lösningen blev att upphöja Jahve till en universell Gud, en Gud (med stort G) som inte var begränsad av tid och rum utan som skyddade judarna var de än befann sig i världen. På så sätt blev judendomen den första monoteistiska religionen.

Det babyloniska herraväldet blev dock inte så långvarigt: på 500-talet enades de olika folken i Iran under den persiske hövdingen Cyrus, och därmed uppstod det persiska imperiet. Iran var ett gränsområde mellan nomadfolkens områden i Centralasien och de bofasta civilisationerna i Mellanöstern, och folken i Iran kunde därför kombinera nomadfolkens militära fördelar med jordbrukarnas effektiva matproduktion, och blev därigenom totalt dominerande i Mellanöstern i över tvåhundra år.

Det persiska imperiebygget

Perserna hade lärt sig av sina föregångares erfarenheter, och undvek därför så långt det var möjligt att terrorisera de underkuvade folken. Istället förde de persiska storkungarna en tolerant politik, där lydfolken fick fortsätta ha sin egen religion och sina kulturella seder, så länge de betalade skatt och lydde. Ett tydligt fall är just judarna, som löstes ur den babyloniska fångenskapen och fick återvända hem. Perserna försökte också uppmuntra de olika lydfolken att känna stolthet över att vara en del i imperiet, genom att bygga gemensamma monument där flera folk bidrog med sina talanger. Resultatet blev tydligast i den mäktiga persiska huvudstaden Parsa (Persepolis), medvetet fylld med monument och palats för att imponera på besökare.

Persepolis (http://en.wikipedia.org/wiki/Persepolis)

Perserna byggde också vägar för att lättare kunna hålla kontroll över det väldiga riket. Riket kunde inte styras av en enda härskare, och därför delades det in i mindre områden. Varje område styrdes av en guvernör (satrap) med den administrativa makten, en skatteindrivare med makt över områdets ekonomiska tillgångar samt en militär officer. På så sätt uppstod förhoppningsvis en maktbalans där ingen lokal härskare hade så mycket makt att han kunde göra uppror mot kungen.

Det persiska imperiebygget var i många avseenden framgångsrikt. Eftersom lydfolken i stort fick sköta sig själva upplevde de att de fick trygghet och säkerhet av det persiska väldet, utan att de behövde offra sitt eget sätt att leva. Den höga graden av frihet kom också kvinnorna till del, som fritt kunde röra sig och agera i riket (till skillnad från i många andra samtida civilisationer).

Det persiska imperiet

Däremot uppstod då och då strider om tronföljden, och det fanns alltid en eller annan persisk furste som kunde försöka hota tronen om den regerande kungen drabbades av motgångar. Så småningom var det just detta som skulle få riket att vackla, när perserna blandade sig i affärerna hos deras synbarligen oansenliga grannar i väster: grekerna.

Specifika källor för detta avsnitt:

Lindsay Allen, The Persian Empire (University of Chicago Press 2005)

Doyne Dawson, The First Armies (Cassell & Co 2001)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.