Under 1970-talet började ”den svenska modellen”, som det socialdemokratiska välfärdssamhället kommit att kallas, att knaka i fogarna. Det fanns flera skäl till problemen. En grundläggande faktor var Oljekrisen, den globala ekonomiska kris som utbröt 1973 då de oljeproducerande Mellanösternländerna genom sin intresseorganisation OPEC höjde oljepriserna för att hävda sig gentemot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Resultatet blev en omfattande lågkonjunktur som slog mot västvärlden, inklusive Sverige, och minskade statens inkomster. Under denna ekonomiska press riktades samhällsekonomin in mer emot ”effektivisering” och ”kostnadseffektivitet”: målet var att minska statens utgifter för att kunna hantera de minskade inkomsterna.
Samtidigt blev den interna kritiken av systemet mer ljudlig. I slutet av 1960-talet började en del radikala socialdemokrater påpeka att det ”starka samhällets” föreställning om att tillväxt automatiskt gav trygghet var problematisk. Själva betoningen av tillväxt kritiserades med avseende på att tillväxt och konkurrens i sig ökade den sociala utslagningen: det finns alltid människor som inte kan eller orkar bli produktiva samhällsmedborgare. Under intryck av detta förändrades socialpolitikens tänkande: de människor som var utslagna ur systemet sågs inte längre som potentiella resurser, utan snarare som permanent förlorade för samhället. Att stödja dem var inte längre fråga om en investering för en framtida tillväxt, utan blev en fråga om solidaritet. Socialpolitiken sågs som en kostnad, en belastning på samhället. Den uppenbara lösningen på den ekonomiska krisen blev då att spara genom nedskärningar av det sociala skyddsnätet.
Allt fler människor uttryckte också en oro över den starka statliga inblandningen i det privata. Hade staten för mycket makt? Människor blev kanske befriade från traditionella strukturer som familj och religion, men upplevde att de istället hamnade i beroendeställning till staten. Människor beroende av försörjningsstöd uppfattade ofta socialtjänstens utfrågningar som närgångna och kränkande.
Samtidigt ökade konflikterna mellan arbetare och arbetsgivare igen. Den stora gruvstrejken i Kiruna 1969-70 utlystes utan fackligt stöd, men fick stöd av folk som frivilligt gav bidrag till de strejkande. Situationen löstes genom bättre arbetsvillkor för gruvarbetarna. En följd av detta blev ännu starkare arbetslagstiftning, med Lagen om anställningsskydd (LAS) 1974 och Medbestämmandelagen (MBL) 1976. Medbestämmandelagen stärkte fackförbundens position på arbetsplatserna, men har inte gett arbetare större inflytande på beslutsprocesser. Samtidigt innebar en alltmer globaliserad marknad att företagen utsattes för ökad internationell konkurrens. Arbetsgivarna ansåg därför att de snarare behövde bli mer flexibla för att stå sig i konkurrensen.
Allt detta utmynnade i att Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet 1976, och en borgerlig koalitionsregering under ledning av Centerpartiet kom till makten. De borgerliga hade dock svårt att enas på flera kritiska punkter. Särskilt splittrande blev kärnkraftsfrågan. Oljekrisen hade understrukit Sveriges beroende av olja som energikälla, och en följd av krisen var att man letade efter alternativa energikällor. Kärnkraft sågs som ett av de bästa alternativen. Men kärnkraftsolyckan i Harrisburg (USA) 1979 gjorde att många oroade sig över säkerheten. Frågan om kärnkraftens framtid ledde till en folkomröstning 1980. Efter folkomröstningen beslutade regeringen att avveckla alla existerande kärnkraftsreaktorer till år 2010. Detta har dock inte efterföljts i praktiken.
Socialdemokraterna återkom till makten 1982, mycket tack vare den borgerliga splittringen i kärnkraftsfrågan och socialdemokraternas nya ”Tredje vägens politik”. Denna gick ut på att spara in på samhällets omkostnader genom en omfördelning av resurser från den ”improduktiva” offentliga sektorn till den ”produktiva” privata. Socialdemokraterna försökte upprätthålla sin traditionella välfärdspolitik samtidigt som de tog till sig de borgerliga kritikernas ekonomiska politik. Under 1980-talet utökades Sveriges aktiemarknad kraftigt, från 2 miljarder kronor i slutet av 70-talet till 140 miljarder kronor 1987. Ytterligare ett steg i denna liberalisering var avregleringen av den svenska kreditmarknaden 1985, den så kallade Novemberrevolutionen, som innebar att svenska banker fick låna ut obegränsat med pengar utan att Riksbanken försökte begränsa detta. Mordet på statsminister Olof Palme 1986 var en svår chock för hela det svenska samhället, men innebar ingen politisk kursändring.
Referenser
”Svenska bankkrisen”, på finanshistoria.n.nu (http://www.finanshistoria.n.nu/svenska-bankkrisen)