1809 års svenska regeringsform

Efter att Sverige förlorade ett krig mot Ryssland 1809 hade de ledande skikten fått nog av kungen Gustav IV Adolf, och avsatte honom. I samband med detta utformades en ny regeringsform, som än i dag är grunden för Sveriges regeringsform. Här nedan återges konstitutionsutskottet förklaring av regeringsformen, samt några centrala punkter ur den.

Här kan du läsa om Sveriges historia vid denna tid

Konstitutionsutskottets kommentar:

Utskottet har sökt bilda en styrande makt, verksam inom bestäm da former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att ut föra dem: en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd: en domaremakt, självständig under lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att sammanblanda dem, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huvud grunder av statskrafternas särskilda bestämmelse och ömsesidig motvikt skall den statsförfattning vila, som utskottet föreslagit.

Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga grundformer. Det har trott, att sådana former icke bör lättsinnigt omskapas, allraminst i de första stunderna av en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring av tankesätt. Det har trott, vad exemplet av Europas friaste stat även bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgare personliga frihet och säkerhet finnes intet stadigare värn än dess former, omgivna av seklers helgd och befästade av en allmän nationalkraft, som verkar i dem.

Makten att styra tillkommer, efter utskottets förslag, odelad Konungen, men hans beslut kan icke förhastat fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser och råd av dolda personer utan ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig upplysas av ett offentligt statsråd, vars ledamöter, ställda under ansvarighet icke blott för deras yttrade rådslag, utan även för deras tystnad, då de bort råda, måste själva sorgfälligt söka upplysningar, för att bevara sitt liv, sin välfärd och sin heder. På detta sätt och genom de övriga medel, som är föreskrivna i avseende på ärendenas beredande, bör Konungen icke i något fall kunna missledas, bör allmänna rösten icke kunna hindras att genom något organ tränga fram till honom. Den oavbrutna vanan att höra råd, allvarligen och högtidligt givna, skall i en ung monarks sinne dana och i en mogen Konungs sinne stadga aktning för sanning och rätt.

Och skulle ännu en gång ett oblitt öde uppsätta på Sveriges tron en egenmäktig Konung, skall dock den förenade kraften av hans rådgivares föreställningar, av nationens fritt yttrade tanke- sätt och av vissheten om kommande ständers ovilja tidigt bryta hans våldsamma lynne. Han skall åtminstone icke genom konstitutionsvidriga beslut blottställa sin makt för en föredragande ämbetsmans vägran av den kontrasignation, varförutan hans befallningar icke blir gällande.

Konungens statsråd utgör icke en i hans styrelse deltagande kår, tillsatt av Rikets Ständer. Utskottet har trott, att den styrande makten kunde säkrare bevakas genom andra medel än detta, som söndrade enheten och kraften av dess verksamhet, och som varje stark regent därför skall vara frestad att undanröja. Statsrådet är sammansatt av ämbetsmän, som Konungen tillkallar, och vilkas råd han hör icke blott av plikt, utan även av förtroende.

Makten att stifta, ändra, upphäva och förklara lagar i deras egentliga bemärkelse tillhör, efter utskottets förslag, likasom tillförne, Riksens Ständer gemensamt med Konungen. Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen den styrande makten, vars enhet och vars upphöjning över små intressen är nödiga för att bringa varje särskild del av ett sammansatt statshushållningssystem till överensstämmelse med de övriga delarna och med det hela. Likväl är det Riksens Ständer förbehållet att yttra anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter samt önskningar om förändringar däruti. Härvid har dock utskottet noga sökt att förekomma den lagstiftande maktens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.

Svenska folkets rättighet att genom Rikets Ständer sig självt beskatta har av utskottet blivit sorgfälligt iakttagen. Det är denna självbeskattningsmakt, som upprätthåller och befäster nationalrepresentationen. Dess vårdande är följaktligen icke blott för nationens välstånd, utan även för dess frihet av den yttersta vikt.

1809 års regeringsform

§ 1. Sveriges rike skall styras av en konung och vara ett arv- rike med den successionsordning för en avliden konungs manliga efterkommande, som av riksens ständer fastställd varder.

§ 2. Konungen skall alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är.

§ 3. Konungens majestät skall hållas i helgd och vördnad; hans gärningar vare emot allt åtal fredade.

§ 4. Konungen äger att allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskriver. Han skall dock taga underrättelser och råd av ett statsråd, i de fall som här nedanför stadgas. Konungen utväljer därtill kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade infödda svenska frälse eller ofrälse män av den rena evangeliska läran.

§ 5. Statsrådet skall bestå av 9 ledamöter, vilka äger rätt att närvara vid alla där förekommande mål: en justitiestatsminister, som tillika alltid skall vara ledamot av konungens högsta domstol; en statsminister för utrikes ärenden; sex statsråd, varav minst tre bör ha tjänstgjort uti civila beställningar, samt hovkansler. Ej må fader och son eller två bröder på en gång vara ständiga ledamöter av statsrådet.

§ 9. Uti alla mål, som förekommer hos konungen i statsrådet, skall protokoll föras. De tillstädes varande statsministrar, statsråd, hovkanslern och statssekreterare eller de, som dessa sistnämnda tjänster förrättar, skall ovillkorligen vara förbundna att yttra och förklara sina meningar. Det är dock konungen förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den oförmodade händelsen inträffa, att konungens beslut är uppenbarligen stridande emot denna regeringsform eller rikets allmänna lag, åligger det statsrådets ledamöter att göra kraftiga föreställningar däremot. Då någon särskild mening icke blivit till protokollet anförd, anses de närvarande ha styrkt konungen till det beslut han fattat. För rådslagen skall statsrådets ledamöter vara ansvariga, såsom i 106 § därom vidare stadgas.

§ 13. Vill konungen börja krig eller sluta fred, skall han tillkalla statsministrarna, statsråden, hovkanslern och samtliga statssekreterare och framställa för dem de skäl och omständigheter, som måste övervägas. Han skall höra deras yttranden, vilka de var för sig skall anteckna till protokollet, med den ansvarighet 107 § bestämmer. Konungen äger därefter makt att fatta och utföra det beslut, som han för riket nyttigast finner.

§ 14. Över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta befälet.

§ 16. Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriver; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen skall låta var och en dömas av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.

§ 17. Konungens domsrätt skall uppdragas tolv av honom utnämnda lagkunniga män, sex frälse och sex ofrälse, vilka fullgjort vad författningarna föreskriver dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgör konungens högsta domstol.

§ 28. Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödda svenska män till alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre, vilka är av den egenskap, att konungen skall utfärda fullmakter. Vare likväl konungen obetaget att uti militära ämbeten nyttja utländska män av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Konungen skall vid alla befordringar fästa avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Till statsministrar, statsråd, justitieråd, statssekreterare samt alla andra civila ämbetsmän inom riket och domare må sådana män endast utnämnas, som är av den rena evangeliska läran.

Ur Källor till historien II av Göran Graninger och Sven Tägil (Lund 1967)

Några saker att fundera över gällande dessa dokument:

Vilka rättigheter och skyldigheter ger dokumenten? Till vilka?

Vad säger dokumentet om religion?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.