Så, vad blir då konsekvenserna av konspiracismen? Några saker har jag i stort sett redan avhandlat, så jag upprepar dem bara kort: ökad misstänksamhet mot makthavare och auktoriteter; en känsla av trygghet och gemenskap inom den egna konspiracistiska gruppen; tveksamma åsikter får ökat inflytande.

Konspiracismen bidrar också till medieringens alltmer splittrade, relativistiska världsbild. Vi blir allt mindre överens om den gemensamma verkligheten. I nutidens infosamhälle kan vi paradoxalt nog nästan helt bortse från verkligheten i sig och välja våra egna verklighetsuppfattningar. Men vad är problemet med det? Man måste väl få välja fritt? Är det inte en mänsklig rättighet att få välja fritt? Svaret är förstås att den extrema valfriheten kommer på bekostnad av en global social, intellektuell och kulturell gemenskap. Vi blir mer och mer individer, mer och mer isolerade, från varandra. Upplysningstidens förhoppning, att vi människor med tiden skulle lära oss att bortse från våra (egentligen ytliga) skillnader och istället bygga en internationell gemenskap tycks på många sätt längre bort än någonsin. Även om man inte är internationalist måste man se allvarligt på det faktum att en relativistisk verklighetsuppfattning gör rationell dialog och kommunikation omöjlig. När en del människor hävdar rätten att tänka sig fyrkantiga cirklar är något allvarligt fel.

Den polariserade världsbild som konspiracismen både utgår ifrån och förmedlar leder dessutom till en uppdelning av världen i ”goda” och ”onda”. Och om historien kan lära oss något är det att en sådan uppdelning i förlängningen legitimerar vilka handlingar som helst mot ”de onda”. Att man krigar mot, mördar, förföljer och torterar dem behöver inte försvaras med anat än att de är ”onda”.

Det kanske allvarligaste problemet med konspiracismen är dock att den förhindrar en klar analys av världens tillstånd och därigenom hindrar några egentliga reformer. Konspiracismens starka polarisering och betoning av att världens orättvisor beror på vissa personer (aktörsbetoning alltså) gör att konspiracisten lätt fastnar i att leta efter de som är skyldiga, de som ska ställas till svars för sakernas tillstånd. Dem som man får göra vad som helst emot. Illuminati. Bankirerna. Judarna. Eliminera dem så blir världen bättre, riskerar konspiracismen att säga. Det faktum att problemen ofta beror på strukturer och inte aktörer går konspiracisterna helt förbi. Därmed går möjligheten till faktiska, varaktiga strukturella förändringar av samhället förlorade. Bara för att det finns grupper som tjänar på det rådande tillståndet betder det inte att de har skapat tillståndet.

En möjlighet som slår mig så här avslutningsvis är att jag nog slutligen har hittat en förklaring till konspiracismens utbredning inom vänstern. I modern tid har socialismen varit det stora alternativet till det liberala samhället. Försöken till socialistiska statsexperiment under 1900-talet kom dock att präglas av maktfullkomlighet och korruption. Den ideologiska vänsterrörelsen valde dock i hög utsträckning att bortse från detta. I och med Sovjetunionens fall och sovjetkommunismens därmed totala sammanbrott förlorade därför socialismen som sådan sin legitimitet som alternativ till liberalismen. Numera är den existerande socialismen en modifierad form av liberalism, en socialliberalism som accepterar det liberala samhällets grunder men försöker mildra de värsta konsekvenserna av det liberala samhället.

I det ljuset blir konspiracismen en alternativ ideologi för alla de som inte accepterar det liberala samhället som sådant, höger som vänster.

Avslutningsvis kan konspiracism också vara direkt hälsovådlig. WHO försökte för några år sedan utrota polio genom gratis utdelning av poliovaccin. Men i den muslimska världen spreds ryktet att vaccinet egentligen var til för att göra muslimska män sterila. Resultatet? Folk tog inte vaccinet, och idag lever polio kvar i högönsklig välmåga – vilket inte kan sägas om de människor som drabbas av sjukdomen.